Färden ifrån Sanctevra hade gått lugnt till. Zahari hade lyckats byta till sig en hel del användbara varor förutom mat, som en rejäl fäll och ett nytt set flätade väskor att bära allt i. Det var mer kraftigt i sömmarna, bra för den tunga packningen, och med breda läderremmar som inte gjorde att packningen skavde alltför illa. Tack och lov lämnade Zahari Kawazatri bakom sig, och med det den klibbiga, fuktiga värmen, och hoppades innerligt det skulle dröja länge tills dagen han återvände dit. Bara att slippa insekterna som surrade runt hans öron både natt och dag var en sann fröjd.
     Naturligtvis var den smidigaste vägen till Civitas genom Höstskogen, till Skuggpasset och vidare norrut över Azhekaslätten. Skogen sprakade i flammornas färger, och temperaturen var om än varm ändå betydligt mildare än i djungeln. Han passerade en vacker sjö som låg spegelblank. De enda ringarna bildades på vattnet från blånäbbade svanar som lugnt seglade omkring på sjön. Zahari betraktade dem på avstånd medan han gick, övervägde att stanna upp för att dricka lite när han råkade trampa snett över en rot som växte högt över stigen. Det var tillräckligt för att tippa honom ur balans, och den tunga packningen vägde med det mer åt en sida. Fallet var oundvikligt. Med ett tungt 'ouf' landade Zahari platt på magen, och det mesta av hans packning trillade ur hans väskor och ut på stigen. Nästan genast blev Zahari arg.
     "MEN ASSÅÅÅÅÅÅ," utbrast han högt så att fåglar i trädtopparna tog till flykt. "Jävla PISS! ÅÅÅÅÅÅHHH." Det var med frustrerade ljud han försökte resa sig upp. Bara inget hade gått sönder.

[Till Devaron]

Devaron och de andra hade spridit ut sig lite för att täcka mer mark i sitt sökande efter hennes syster. Hon kunde inte längre se sin morfar och kusin bakom all vegetation, men kunde säkerligen fortfarande höra dem om de ropade tillräckligt högt. Trots allvaret som låg över deras uppdrag så kunde hon inte låta bli att njuta av att få lite mer frihet att röra sig fritt, utan att någon vuxen hela tiden kollade henne över axeln. Om än hon inte var ensam ensam, så kändes det ändå nytt och spännande, nästan som om hon gjorde någonting förbjudet trots att morfadern tillåtit det.
Hon hade fått syn på en större sjö tidigare och hade bestämt sig för att det vore intressant att ta en närmare titt på den. Men knappt hade hon hunnit komma inom synhåll för den innan hon slogs av en plötslig smärta över hela sin undersida, tätt följt av ljudet av någon i närheten som argt slängde ur sig sina känslor om vad hon bara kunde gissa var ett fall. Vilket bekräftades så fort hon rundade buskaget och fick syn på den högljudda hanen liggandes på magen framför henne, med sin packning utspridd överallt runt omkring. Smärtan lättade snabbt i större delen av kroppen, förutom en värkande känsla i hakan.
''Smidigt'' sa hon med en neutralt konstaterande ton. Även om hon inte sett själva fallet så kunde hon bilda sig en ganska god uppfattning om vilket magplask han gjort baserat på hur han låg och vad hon kände från honom. Hon höjde sin ena tass för att stryka den mot sin ömmande haka innan hon fortsatte att studera hanen. Hade inte hans frustration och ilska färgat av sig på henne så hade hon kanske skrattat, men nu kände hon mest bara en viss sarkastisk skadeglädje över spektaklet.

Som salt i såren dök någon upp i tid för att se Zaharis missöde. Det gjorde honom på sämre humör och ett argt ljud som kunde liknas vid en morrning liksom ett grymtande lämnade honom. Smidigt? Smidigt?! Nä nu.
     "TYST," skällde han och kom äntligen på tassar. "PRECIS vad jag behöver, en stöddig snorunge som kommer och glor. Tycker du det är roligt? Va? Det är det INTE."
     Den yngre hade inte skrattat eller sagt något särskilt för att dra på sig Zaks ilska, men det hade kvittat vad hon sagt. Zak var förbannad nån hade sett hans fall och hade redan bestämt sig. Zak svor och hade sig medan han försökte samla ihop sina saker som låg utströdda runt omkring honom. Allting verkade vara här iallafall, och den insikten fick Zak att lugna ner sig, lite som en åskstorm tonade ner från blixtar och dunder till ett varnande muller. "Är du fortfarande kvar? Vad vill du? Gå tillbaka till dina föräldrar, kiddo."

Som väntat så hade hans svar på hennes kommentar fortsatt i samma frustrerade och ilskna tonläge. Hon verkade ha träffat en öm punkt med sitt ensliga ord, vilket var lite roande, oavsett vad hanen sa.
''Jag vet inte, lite roligt är det ju'' svarade hon samtidigt som ett flin drog sig på hennes läppar. ''Gör din onda haka dig arg? Aww, din stackare''. Huvudet lutades lite åt sidan. Han riktigt bad ju om att bli förlöjligad, hur kunde hon inte ta betet liksom? Hanen slösade ingen tid med att börja plocka ihop sina saker samtidigt som han fortsatte att försöka få henne att lämna honom ifred. Åh nej, det fick henne bara att demonstrativt slå sig ner på marken istället. Nu tänkte hon definitivt inte gå härifrån.
''Du missade en'' påpekade hon och höjde ena framtassen för att peka mot en av hans tappade saker i närheten av en trädstam snett bakom honom. ''Vad bär du runt på egentligen?'' fortsatte hon sedan med en betydligt mer normal och intresserad stämma. Hon hade aldrig sett sådana skinande...stenar?

"Äh."
     Zahari försökne ignorera småglinet medan han samlade ihop sina kristaller, vilket visade sig vara svårt. Han avskydde hennes löjliga röst, varje ord. "Blir snart förbannad på riktigt om du inte håller käften."
Hur visste hon han hade ont i hakan förresten? Surt gned han baksidan av tassen mot hakan. Det pulserade smärtsamt, ömmade, men det skulle snart kännas bra igen. Och ännu bättre ju fortare snorvalpen bestämde sig för att sticka.
     "Du missade en."
"För sista gången: TYYYYST," nästan vrålade han och samlade argt ihop sina kristaller i sina väskor. Men så ändrade snorvalpen väldigt plötsligt tonläge och frågade om vad det var han hade med sig. "Det är inget som angår dig."
     Zahari visste inte om han kunde lita på att hon verkligen var nyfiken men han tänkte ändå sticka så fort han samlat ihop sina kristaller. Vad som väntade härnäst var en ny spydig kommentar, och Zak skulle inte hitta något nöje i att göra en matta av henne. Men han älskade sina kristaller, och att prata om dem, så hennes fråga fick honom att ändå ta ett djupt andetag medan han skopade de sista kristallerna in i väskan.
     "... Jag berättar bara om du håller klaffen och låter mig va sen. Okej? Det är kristaller."

Ett frustande skrockande läte lämnade henne då hanen än en gång bad henne vara tyst.
''Så känslig du är'' konstaterade hon och himlade lite med ögonen. Hanen kunde verkligen inte ta ett skämt, eller finna nöje i hur komiskt det sett ut när han låg och sprattlade på marken. Varför hade vuxna nästan aldrig någon humor? Hon tvivlade faktiskt på att den här hanen någonsin haft någon faktiskt, så stel som han var. Hon hade velat egga på honom mer, frågat om han kanske vaknat upp på fel sida eller slagit i hela huvudet i fallet, men valde att inte göra det. Hon kunde definitivt känna hur hanens frustration och ilska ökade, och hotade bubbla över. Hon var inte på humör för att bli jagad, så hon lät bli. Hon tänkte dock sitta kvar där och stirra på honom medan han plockade ihop sina saker, bara för att han så gärna ville att hon skulle gå. Skulle han vara irriterande, så tänkte hon också vara det.
''Kristaller? Låter dyrt''. Ordet lät väldigt fint, på ett sådant överdrivet sätt som endast speciella vargar säkert ansåg sig behöva ha. ''Var har du hittat dem?''. Han såg inte direkt fin och speciell ut, kanske han hade stulit dem från någon viktig varg som nu jagade efter honom. Var det därför han var på så dåligt humör? Han behövde springa snabbt och långt för att inte bli fångad och bli av med sitt byte, och hade därför inte tid eller tålamod till att prata med andra? Tanken fick henne att vilja skratta, men hon lyckades kväva det till endast ett litet flin.

Känslig, det var han väl inte alls! Det var snarare otroligt nobelt av honom att hålla sig i skinnet trots allt han varit med om denna morgon. Hade det varit en vuxen varg som hånat honom hade han säkert tagit det sämre - en unge var ändå bara en unge.
     "Det är för att de är det. Mycket dyrbara, och mycket svåra att få tag i."
Zahari tänkte aldrig medge att det inte var han själv som brutit dem, utan att det var hans far som gjorde det på sin sista resa till Wintera. Det skavde alltid lite i honom att ljuga och ta äran för sin fars bedrifter, men Zahari ville verka som att han var erfaren och kunnig. Dessutom skulle han snart göra sin första resa västerut själv, och då kunde han ju säga att det verkligen var han som brutit kristallerna på riktigt. Det var inte som att han skulle träffa det här småglinet igen, och hon skulle säkert inte lägga det här mötet särskilt noga på minnet.
     "I Wintera, såklart. Bland kristallbergen. Vadå, du aldrig hört talas om dem?"

Hanen försökte verkligen sälja in sina kristaller som att de var otroligt speciella, nästan lite för mycket. Så märkvärdiga kunde de väl ändå inte vara, eller? Hur mycket jobb hade han egentligen lagt ner på att införskaffa dem? Hon visste inte riktigt om hon litade på allt han sa då hon fick vissa intryck från honom som fick henne att känna att han inte var helt ärlig. Kanske han bara var en alldeles för högljudd, simpel tjuv ändå. Det skulle inte förvåna henne faktiskt.
Hon nickade lite symboliskt till svar, om än inte direkt helhjärtat. Ja, mycket dyrbara och ovanliga, väldigt fina. Det var de i och för sig, fina alltså, men ingenting som hon skulle få för sig att byteshandla till sig, vad skulle man med en kristall till annat än att se på den och tänka på hur mycket man behövt betala för den? De verkare inte direkt ha några andra egenskaper.
''Så du har klättrat i snöiga, kalla och stormiga berg för att komma åt dem, hm?''. Hon hade faktiskt inte hört om Wintera, men drog till med en gissning om att det var ett kallt och ogästvänligt område med tanke på namnet och beskrivningen. ''Gått igenom alla världens faror och motgångar för att nå dem?''. Hur korkad trodde han att hon var? Hanen hade säkert inte ens satt sin tass där, himla lögnare.

"Eh, ja?"
     Zahari sa det som om det vore en självklarhet, även om han önskade småglinet kunde va tyst nån gång och faktiskt lämna honom ifred. Trots att han var ganska bra på det tyckte Zahari inte särskilt mycket om att ljuga. Han kunde inte bärga sig att få sina egna bedrifter så han faktiskt kunde berätta sina egna historier, och inte bara nyversioner av hans pappas resor. Men att sätta skräck kunde ibland avleda nyfikna lyssnare, och tvivlare.
    "Vadå, tror du mig inte?" Zaharis röst gick nu från irriterad till arg. "Jag har sett saker som skulle få ett småglin som dig att svimma på fläcken. Saker du inte ens skulle våga höra om, som skulle ge dig mardrömmar varje natt."

Hon nickade, sådär överdrivet medhållande som tydligt visade på att hon inte alls egentligen trodde på honom. Visst, visst. Och hon var en serpier. Han lade inte direkt fram det hela på ett sätt som hjälpte historian heller. Behandlade han alla såhär? Eller bara de som råkat på honom när han snubblat över sina egna tassar och skadat sitt stackars ego?
När hanen fortsatte att tala så kände hon en tydlig skiftning i hans känslor, hur ilskan började ta över och sprida sig. Hon var väl många saker, retsam, orädd, påhittig, men hon var inte dum. Åtminstone inte tillräckligt dum för att inse att hanen lätt skulle kunna skada henne om han fick för sig det. Kanske var det dags för det roliga att ta slut nu, innan hon blev den som blev påhoppad och jagad. Hon hade ingen lust att behöva kalla på sin morfar och erkänna att hon inte var kapabel att gå iväg själv ens en liten bit.
''Pfft'' fnös hon och himlade med ögonen. Det var inte direkt hans ensak, men mardrömmar hade hon tyvärr gott om, specifikt en återkommande som var allt annat än trevlig.
''Du är mycket för stora, tuffa ord du?''. Okej, han gjorde det alldeles för svårt att inte ge svar på tal. Kanske var hon lite korkad ändå, då hon kunde känna hur hon lade mer ved på brasan som var hans ilska.

Han blängde på henne. Vilken liten skit, vem trodde hon att hon var? Komma här och tjafsa, med någon mycket större än henne dessutom. Hade hennes föräldrar inte lärt henne hyfs? Eller hur man beter sig mot främlingar?
     Zahari var grinig, och arg, men han ville inte slåss, och ville inte skada någon. Han blåste hellre upp sig än gav sig på någon annan, särskilt en liten yngling.
     "Och du är mycket för att bete dig som en liten skit," svarade han surt medan han packade ihop det sista. Han kom att tänka på vad Ani sagt, du kanske skulle gå en artighetskurs. Verkade som att fler behövde den kursen.
     "Har du inga andra nerver att trampa på? Dina föräldrars till exempel. Eller syskon om du har några. Fast är de lika irriterande som du är förstår jag du gått iväg på egen hand."

Hon var en liten skit, det var faktiskt helt rätt. Det var säkert den största sanningen han sagt på länge nu. Hon var dock en liten skit som kunde känna varje liten känsla som han utstrålade i sitt uppjagade tillstånd, och det var en exalterande känsla som drev hennes vanliga envishet och äventyrlighet till att vilja göra mer. Hon ville experimentera, ville se vilka trådar hon behövde dra i innan han helt tappade kontrollen och ville se vad resultatet möjligen kunde bli. Hennes vanliga självbevarelsedrift och vett överskuggades av de starka känslorna som flödade på platsen, av den energi det gav henne. Hur kunde hon inte göra någonting med det?
''Nej, inga andra, bara dig och dina lögner'' svarade hon med en väldigt uppnosig ton och gav honom en utmanande blick. Samtidigt så tog hon tag i hans ilska och drog lite försiktigt i den, petade på den, irriterade.
''Du tror du är något va?'' utmanade hon honom och började röra sig lite i sidled runtom honom. ''Med dina stora ord och dyrbara kristaller, som du säkert stulit, kom igen, så uppenbart alltså. Åh, och för att inte glömma din attityd''. Hon fortsatte att peta på honom med kraften, dra i diverse trådar i ett försök att få fram en annan respons. Var han bara en tjockskallig tjuv som endast skällde och aldrig bet? En liten en som inte kunde stå för sina ord?
''Så, vad ska du göra åt saken, kristalltjuven?''.
Hon såg det komma långt innan det ens skedde, så hon var förberedd.

Det var som om den lilla jäveln bad om det. Zahari kunde inte förklara det, men det kändes som om han blev proddad på djupet av osynliga krokar som drog fram något han inte ville skulle komma fram. Det var konstigt, som om han tappade kontrollen långsamt - som om han var på väg att bli riktigt arg, utan att förstå exakt varför.
     "Ljuger inte," morrade han fram med en plötsligt mörk och dov röst, varje ord som pressat fram mellan hans hårt sammanbitna käkar. Hans andhämtning blev häfrigare. "Eller fattar du bara trögt?"
Det ryckte synligt i hans ögonlock och vreden började ta form. Zahari kände igen sig i det, men nu var det länge sen sist. För det mesta kom det på ett ögonblick - raseriet. Då var det som om allt rationellt tänkande, alla hans inre röster plötsligt dog ut för ett högt och ekande vrål som skrek åt honom att slåss, att skada, att döda. Nu kom det långsammare, så att Zahari riktigt kunde känna det komma trevande, känna hans tankebanor upphöra och ersättas av ilska, av hettan, av adrenalinet som pulserade i hans blod. Vad ska du göra åt saken, kristalltjuven?
     "Ska döda dig."
Han kunde känna hans kropp sättas i rörelse utan att han bad om det, höra det djuriska morret som stegrade ur hans strupe, och sedan var hans medvetenhet inlindat i kedjor som höll det på håll så att andra Zahari kunde härja fritt.
     Zahari löpte rakt mot den unga stäpparen i blind vrede. Där fanns ingen tanke. Han skulle tackla henne till marken och slita sönder henne. Det var allt. Men hon var snabb, och vad som var bortom Zaharis förståelse - hon visste redan att det skulle hända, så hon hoppade undan i tid. Zak spjärnade emot för att stoppa sin framfart, medan han högg vilt i luften där hon precis stått för ett ögonblick sedan. Morrandet stegrades till ett vrål och han jagade efter henne med en djurisk längtan att låta tänderna sjunka ner i hennes nacke, knäcka den på mitten med ett kras.

Hon hade förutsett utbrottet, hur han kastade sig mot henne, men ögonblicket hade varit så flyktigt att hon inte hade tagit in tillräckligt med detaljer. Det hade varit nog för att tillåta henne att instinktivt kasta sig ur vägen i tid för att han inte skulle få fatt i henne, men det hade inte varit nog för att ta i beräkning hur ursinnig hanen faktiskt blivit. Så när hans vildsinta vrål ljudade bakom henne frös hon till is och hjärtat sjönk igenom jorden under henne. En akut rädsla greppade tag om hennes inre med förvånansvärd styrka då hon såg sig om mot honom, plötsligt väldigt medveten om situationen hon nu befann sig i och hade orsakat. Skit, skit, SKIT.
Han satte av efter henne med en snabbhet hon inte väntat sig från någon i hans storlek och det tog henne lite för länge att få fart på sina egna ben att han lyckades smälla ihop med hennes bakdel. Den plötsliga smärtan och styrkan av kollisionen tillräcklig för att få henne ur balans så hon trampade snett. Hanens käftar smällde ihop i luften inte långt ifrån hennes rygg med ett högt klapprande som fick kalla kårar att skjuta ut över hela hennes kropp. Vad skulle hon göra?! I nästa stund så kände hon hur han med lätthet lade hela sin tyngd över hennes sida och tvingade ner henne mot marken, fortfarande vilt huggandes och vrålandes. Instinktivt vände sig hennes rädsla utåt i desperation medan sidan av hennes ansikte trycktes djupt ner i den mjuka jorden, och för ett ögonblick undrade hon om det här var slutet. Vad hade hon gjort?