“Vet du ens hur man sparkar en pinne långt?” frågade Ess med retsam ton. Hon mötte sin systers blick med höjda ögonbryn och ett smalt leende. “Alltså, jättelångt?” Esseles hade kommit på den här leken, eller snarare tävlingen, med deras bror Dathomir tidigare under dagen och hade sedan spenderat resten av eftermiddagen av att lära alla andra syskon. Nu var det Devarons tur.
      “Jag är bäst på det här. Vunnit över ALLA,” förkunnade hon stolt när hon ställde sig i position över pinnen. “Kolla noga nu då, det är en speciell teknik.” Ess stod bredbent över pinnen, med huvudet mellan frambenen för att kunna se bakåt, inunder sig själv.
     “Och så måste man sikta…” Rösten blev låg när hon fokuserade och hon sträckte omedvetet ut en bit av tungspetsen. Hon lyfte sitt högra bakben och gjorde några prövande, sparkande gester i luften för att se så att hon säkert skulle träffa.
     “Ett, två, TRE!” Ess sparkade hårt, med all kraft hon kunde och fick en fullträff. Tillsammans med lite jord flög pinnen upp och iväg. Ess kastade sig runt för att se vart pinnen landade. Åtminstone 5 språng bort. Hon skruvade stolt på sig när hon mötte sin systers blick.
      “Ha!” sade hon utmanande. “Prova du då!”

Devaron suckade teatraliskt över Esseles utmaning, inte kanske så mycket av själva grejen, men mer över hennes retsamhet.
''Såklart jag vet!'' svarade hon smått irriterat och muttrade fram något mindre fint smeknamn. Såklart hon visste hur man sparkade en pinne! Hon var väl inte dum heller? Esseles var alltid så himla retsam, det var så störande, och Dev blev alltid mer irriterad än hon ville ge sken av. Hon visste inte varför just Ess gick henne på nerverna så lätt, hon hade bara det där lilla extra som fick henne att brusa upp helt enkelt.
Hon lät systern hållas då hon demonstrerade hur de skulle göra, och hur hon sparkade iväg pinnen jättelångt. Egentligen blev Dev ganska imponerad, men hon skulle aldrig erkänna det för henne.
''Okej okej, jag fattar'' sade hon otåligt medan hon plockade upp sin egna pinne och gick fram för att lätt knuffa till Ess i sidan. Bäst att hon flyttade på sig, annars var det inte mycket till tävling. En del av henne ville skita i det, bara för att hon var så mallig över det, men det var också varför hon verkligen inte ville ge henne tillfredsställelsen av att hon gav upp. Nej, hon skulle allt sudda ut det där malliga leendet!
Hon placerade noggrant ner pinnen på den markerade platsen, för att inte anklagas för att ha fuskat, och vände på sig. Hon sneglade bak på pinnen och försökte sikta det bästa hon kunde.
''Ett, två, TRE!'' härmade hon systern och sparkade till allt vad hon kunde. Hon snodde om för att se hur pinnen flög igenom luften, men inte lika vackert som systerns, hennes hade börjat snurra. Till sist så landade den dock, och de bägge systrarna rusade fram för att se resultatet. Devarons pinne hade landat tvärs över Esseles, så att de bildade ett kors. För en kort sekund så slogs Dev av känslan av att hon sett det förut, även om hon inte hade något minne av det, men skakade av sig det lika snabbt.
''Ehm, regelmästaren, klassas det där som oavgjort eller?''.

Ess självgoda uppsyn försvann snabbt när hon insåg att systern fått in en minst lika bra spark som henne. När de nådde fram till pinnarna granskade hon dem med missnöjd blick. Det oroade henne att Dev lyckats så bra första försöket.
     “Hmpfh,” frustade hon surt, men brast sedan ut i skratt och gav sin syster en utmanande blick. “Trodde du det där var tävlingen? På riktigt?” Hon skrattade till igen. Ess kvicktänkthet och fallenhet för att vara lite oärlig när hon ansåg att tillfället krävde det fungerade bra när hon försökte rädda sin ära. Även om Dev ofta såg igenom henne så erkände hon aldrig.
     “Sparka pinnar är ju ingen tävling!” förkunnade hon med anklagande ton. Som om Dev varit dum som ens tagit henne på allvar.
     “Jag har en riktig tävling, ingen barnslig låtsas-tävling, om du vågar?” Ett snett, lurigt leende drog i hennes mörka mungipor när hon med sträckte på sig. “Sno en av Huyanas fjädrar,” väste hon hemlighetsfullt. Hennes roströda ögon tycktes glittra av sattyg när hon sa det. Den här idén var kanske den bästa hon någonsin haft.

Inte den riktiga tävlingen? Det trodde hon inte alls på. Speciellt efter vad deras bror pratat om med henne tidigare.
''Men sluta, du sa ju precis att du vunnit över exakt alla. Du kan ju inte vinna om det aldrig var en tävling va?'' spottade hon irriterat ur sig och spände blicken i den mörka systern. ''Och Omir pratade förresten om det också så försök inte''. Hon himlade med ögonen och suckade. Den lilla lögnaren. Det var inte direkt någon nyhet, mer än en gång hade Dev kommit på henne med att ljuga, men det var lika irriterande varenda gång. Det var som att en brännande irritation satte sig i bröstet på henne och hotade att koka över när som helst. Hon ville helst bara gå sin väg när känslan kom, men det var alltid någonting som fick henne att stanna, även om det bara fick henne att må sämre. En vilja att trumfa systern, till varje pris.
''Pfft, kallar du det en riktig tävling? Vad ska vi med en dum fjäder till? Det måste ju vara nått vi kan använda som typ...''. Hon funderade en kort sekund. ''...sno från matransonerna''. Alla visste hur mycket tid det lades ner på jakt, och att alla hade varsin ranson, speciellt under dagar när bytena var färre. Nu när flocken var så stor så behövdes strukturen, hade de vuxna sagt. Det vore perfekt, något som verkligen kunde ställa till det, inte bara en fjäder som hängde i pälsen. Så löjligt.

Esseless låtsades som att hon hörde hur Dev pekade ut hålen i hennes lögn. Om hon aldrig erkände kunde hon ju inte vara säker. Så resonerade Ess åtminstone. Dessutom förstod hon inte varför det verkade vara en sån stor grej för Dev, vars irritation blev tydligare och tydligare.
     Ess öppnade munnen för att protestera, för att komma på ett förslag som skulle slå sin systers, men hon kom inte på något. Istället insåg hon bara mer och mer, till sitt förtret, att hennes idé var briljant. Det största buset de kunde göra! Stjäla från matransonerna! Fjärilar i hennes mage började flaxa av ivern och hon nästan darrade av upprymdhet. Ess var inte så brydd om vad de skulle göra med maten, det var bara tanken på hur stort buset var som tilltalade henne.
     “Okej,” andades hon ut i ett darrande andetag. “Du har gjort det. Den smartaste idén att någonsin komma från din lilla nöt där inne,” Ess flinade stort. Det var inte alltid medveten som hon verkade trycka på andras knappar. Hon insåg helt enkelt inte alltid hur hennes ord kunde tas emot. Det fanns faktiskt en välmening i det hon sagt-
     “Den som får med sig mest vinner?” föreslog hon med ett smalt, rävaktigt flin.

Hon försökte att inte visa, och känna, hur mycket Esseles kommentar retade henne. Hon ville definitivt inte ge henne tillfredsställelsen över det. Så hon himlade endast med ögonen och vände istället sina tankar till den stundande uppgiften. Visst, hon hade föreslagit det, men att faktiskt genomföra det? Det kunde bli svårt. Speciellt då det nästan alltid var någon i närheten av det område där maten förvarades. Någon som deras mor till exempel, en av jägarna och dessutom en tankeläsare. Det kunde bli knepigt om hon var där.
''Ja, och blir nån av oss fångade så vinner den andra'' svarade hon och flinade. Spänningen var påtaglig och det hela var faktiskt väldigt exalterande, på ett förbjudet och busigt sätt. ''Kom!'' utbrast hon och började röra sig i riktning mot platsen med snabba steg.

De båda systrarna följdes åt en bit, men när de närmade sig så skiljdes de åt för att hitta sina egna gömställen. Devaron hade stannat upp i ett mindre buskage och iakttog platsen framför henne. Det var tomt, för stunden. Hon smög försiktigt ut ur busken och såg sig omkring en sista gång. Ivern brann inom henne över vad hon strax skulle göra. Hur snopna skulle inte de vuxna bli när de insåg att en del av maten var borta? De skulle ha skyddat den bättre. Hon travade fram den sista biten och roffade åt sig ett avhugget ben av något hjortlikande djur. Egentligen alldeles för stort för valpen, så hon fick kämpa för att ens kunna dra den någonstans. Hon försökte med olika grepp innan hon till slut kom fram till att det var enklast att rygga samtidigt som hon släpade på benet efter sig. Det tog lite väl lång tid för henne att ta sig tillbaka till busken, lite pinsamt. Men hon hade lyckats! En bit klar.

Inte förrän Esseles själv betraktade från skyddet av buskaget hur Devaron drog med sig det överdimensionerade hjortbenet som hon insåg hur stor risken var att hon skulle förlora. Strupen knöt sig när en slags panik infann sig. Hon kunde inte låta det ske.
     När Dev försvunnit ur sikte vände Ess plötsligt om och skyndade sig ifrån området. Om Ess inte kunde vinna skulle ingen få det. Istället satte hon kurs mot den intilliggande dungen där hon visste att några vuxna befann sig. Planen som växte fram i takt med hennes steg var inte perfekt men i ögonblicket kändes den så. Åtminstone skulle den fylla sitt syfte och Dev skulle inte vinna över henne.
     “Hallå! Hallå!” ropade hon med jäktad röst. Hon stannade med en tvärt gir och möttes av några frågande blickar från de vuxna. Greta var där, och därför vände Ess blicken genast åt henne. Hennes reaktion skulle vara bäst. “Någon,” Ess drog ett flämtande andetag, andfådd över språngmarschen, “någon stjäl av maten! Jag såg någon, i buskarna, den-de,” Greta hade redan börjat röra sig förbi henne. Ess kunde höra henne svära något och fick skynda sig ikapp när den äldre tog upp farten.
     “Häråt!” visade hon och tog täten i samma ivriga fart som innan. Ett triumferande leende växte fram över läpparna när hon visste att Greta inte kunde se det. För Ess fanns det inga knep som var för fula. Speciellt inte när det gällde Devaron.
När Ess skymtade rörelser i busksnåren framöver saktade hon ner och lät Greta ta ledningen. Hennes bryska, hårda ton skar genom luften som en pisksnärt.
     “Devaron, vad tror du att du håller på med?”

Redan innan Esseles försvann iväg så fick Devaron en dålig känsla från henne, som alltid, men detta var något som verkligen var starkt även för henne. Hon kunde dock inte sätta ord på känslan, hade inte riktigt känt den förut. Gud, varför var alla känslor så svåra att tyda, och varför var de olika för olika vargar hela tiden? Kunde de inte bara bestämma sig och vara lika rätt och slätt va? Kunde inte glädje betyda glädje, utan att kantas av tiotusen nyanser? Kunde inte den här känslan vara tydlig nog att identifieras? Ty det hade hon verkligen behövt.
Innan hon visste ordet av så hörde hon Gretas skarpa och hårda stämma ljuda bakom henne så pass att hon ryckte till. Till en början skrämd då hon vände sig om, men med insikten om att Esseles, hennes så kallade syster , hade skvallrat för och hämtat Greta så bubblade ilskan snabbt upp inom henne. Esseles malliga uppsyn fick känslorna att koka över hos den unga valpen.
''DIN OÄRLIGA SVEKFULLA FÖRRÄDARE!'' skrek hon samtidigt som hon kastade sig över systern. Hon drog i hennes öron och bet henne i ett ben innan Greta greppade tag om hennes nacke och lyfte upp henne. Hon stelnade instinktivt till, men det varade inte länge innan hon började streta emot och sprattla hej vilt. Hon lyckades få Greta att tappa greppet om henne och hon gjorde ännu en ansats att hoppa på Esseles, men hamnade den här gången under Gretas tassar istället, fastnaglad mot marken.
''HON VAR MED PÅ DET, DEN SKVALLERBYTTAN! SER DU INTE?! HON ÄR ALLTID SÅN!'' skrek hon vidare samtidigt som ilskan bara förstärktes av Gretas irritation och Esseles mallighet. ''DEVARON! Nu slutar du! Det här ska din mor allt få höra om'' svarade Greta och lyfte ännu en gång upp henne och började bära iväg henne från platsen.
''DU ÄR SÅ FALSK OCH OPÅLITLIG OCH JAG HATAR DIG ESS, HÖR DU DET?!''. Hon fortsatte att skrika i protest trots att hon knappt kunde se systern längre. Det här skulle hon få sota för en vacker dag, vänta bara.

Esseles hade förväntat sig ilska, men blev ändå förvånad över den råa vrede som systern riktade mot henne. Överraskad över utbrottet lyckades hon knappt försvara sig innan Greta ingrep. Ess kravlade sig undan och fort upp på benen igen. Hon stirrade på systern. Aldrig hade Ess sett henne så arg, så fullständigt rasande. Det var svårt att inte bli chockad, men så kände hon sig plötsligt stolt. Stolt över att ha lyckats driva systern till sånt vansinne. Högmodet växte med orden som Dev skrek och hon kunde inte låta bli att le i triumf.
     “DU ÄR SÅ FALSK OCH OPÅLITLIG OCH JAG HATAR DIG ESS, HÖR DU DET?!” Ess stirrade bara på henne och motstod impulsen att svara tillbaka, bara för att hon inte ville att Greta skulle höra. Hon skulle spela oskyldig så länge hon bara kunde.
Även när Dev var ur sikte kunde hon höra hennes rop i protest. Ess satt kvar en stund, njöt av sin självbelåtenhet. Dev hatade henne, än sen? Det gjorde väl alla.

[Avslutat]