Syskonen hade vandrat Byoomifallets lägre etapper i jakt på ett alldeles eget tillhåll. Dolt från de vuxnas ögon. Och efter mycket letande hade de äntligen hittat det de sökte - ett perfekt hålrum bakom några klippblock. De hade alla hjälpts åt att gräva ut och röja grottan från både sten och sly och efter ytterligare modifikationer hade de också fått den fri från vatten. Mestadels i alla fall. Deras operation var äntligen i gång och Zygeria stod stolt och betraktade deras arbete.
    "Lite högre. Lite till. Stopp! Precis där, perfekt!", instruerade hon sin bror som var i färd med att dekorera ingången med blad och rankor. Allt för att få deras superhemliga spiongrotta att smälta in i omgivningen. "Kolla vad bra det blir! Är Ess och Donja fortfarande och letar snacks till invigningen?" Valparna kunde ju inte inviga sin bas utan förnödenheter. "De kommer bli helt chockade när de ser vad vi har gjort sedan sist."
    Hon slank förbi Dathomir och in i grottan, hukandes för att se mellan rankorna som hängde från ingången. "Ser du mig ens härifrån, Dev? Det är som att jag är osynlig, visst?! Som att jag inte ens är här." Det fanns inte ens chans att de vuxna skulle hitta dem här. Inte ens om dem skrek! Vattnet brusade alldeles för högt för att någon – annat än möjligtvis de i flocken med ljudkrafter – skulle kunna höra dem. Det här var deras bästa idé någonsin. Det som nu återstod var deras egna, hemliga språk och kanske ett passande namn till hela operationen. Hon stack ut huvudet mellan löv och rankor som föll som en grön lugg över hennes ansikte. "Vad ska grottan heta?"
    "Bajsbodan", gav Dathomir som förslag och Zygeria fnös fram ett skratt som hon snabbt tyglade. De var ju faktiskt tvungna att vara allvarliga här.
    "Pfffft, nä. Inte det." Hon såg från brodern till Devaron i hopp om att hon kanske hade något mer passande förslag. "Vad tycker du, Dev?"

Äntligen började deras plan ta form. De hade hittat ett alldeles perfekt ställe för sitt högkvarter och hade jobbat länge på att fixa till det. Det var något som hade enat alla syskonen i ett gemensamt projekt, om än med vissa protester efter vägen. Men nu när det började bli färdigt så var de nog alla spända på att få komma igång på riktigt. Det skulle bli så bra!
Devaron stod utanför grottan och försökte väva ihop växter, med varierat resultat, som Dathomir sedan hängde upp. Växter var verkligen inte hennes grej. De var så sköra och flyktiga, och dessutom klibbiga. Usch. Men det var för en god sak den här gången övertygade hon sig själv om. Hon nickade till svar då Zygeria frågade om systrarna fortfarande var ute på snacksjakt utan att avbryta vad hon höll på med. Tungan kikade ut genom ena mungipan medans hon fokuserade på sin uppgift.
Då Zya en kort stund senare ställde en fråga mer direkt till henne så lämnade hon hastigt och utan någon tvekan de förbenade växterna efter sig.
''Hm'' hummade hon fram medans hon undersökte grottöppningen från ett par olika vinklar. ''Nästan inte alls faktiskt! Hade jag inte vetat att du var där så hade jag inte vetat att du var där''. Så smart sagt. Genialisk mening. Men huvudsaken var att den var dold, och ingen skulle kunna hitta dem om de inte ledde dem dit. Eller kanske Caspian och Bay visste om grottan? Eh, säkert inte va?
Hon utbrast i ett frustande skratt då hon hörde broderns namnförslag och viftade sen avfärdande med tassen.
''Nej nej, det måste vara något coolt. Något magnifikt''. Det var ett ord hon precis lärt sig, som hon hört en av de äldre använda, och hon trodde i alla fall att hon använde det rätt. Hon vankade fram och tillbaka medans hon funderade. ''Vad sägs om...Stjärnkrigarnas högkvarter?''. Namnet bara kom till henne. Ingen aning om vart ifrån, men det lät magnifikt.

"Lite högre. Lite till. Stopp! Precis där, perfekt!", Dathomir försöker göra ett så bra jobb som möjligt efter Zygerias instruktioner. Devarons hopvävda växter gör sig gott som kamouflage till deras bas. Samtidigt försöker han vara så försiktig som möjligt i sin hantering av de ömtåliga växterna. När Devaron och Zygeria hade berättat för resten av syskonskaran om sin spionidé have Dathomir hakat på direkt. Det var den bästa idén han någonsin hört och tänkt vad bra träning det skulle bli för framtiden. Att bli bäst och beundrad av alla skulle bli en barnlek när syskonens spionföretag tar fart. Och han litar på Devaron och Zygeria och deras klipska huvuden. Han kan alltid lita på att det händer spännande saker när systrarna är med. Det är precis där han med vill vara. När Zygeria slinker förbi honom in i hålrummet tar Dathomir ett kliv bakåt för att få en bättre överblick av arbetet. Det ser bra ut och han ler belåtet. Han ser mellan systrarna och lyssnar på deras samtal. Eller ja, han tittar mellan Devaron och hålrummet där Zygeria försvunnit in it. Dathomir har verkligen gjort ett väldigt bra jobb med rankor och blad.
”Vad ska grottan heta?” Okej okej. Vad ska den heta? Dathomir funderar i 2 hela sekunder innan han slänger ur sig förslaget Bajsbodan. Han anlägger masken för att se så seriös ut som möjligt men inuti brister han totalt. Han släpper ut några pustar luft genom nosen för att inte skratta högt. Men Devaron avfärdar hans förslag. Likabra det. Ingen skulle ta dem seriöst om de kallade deras hemliga tillhåll för Bajsbodan… Fast å andra sidan så är det deras hemliga tillhåll och ingen kommer någonsin få reda på det så de kan kalla det vad de vill. Men Devaron kommer med ett helt magnifikt förskag. Stjärnkrigarnas högkvarter. Dathomir lyfter ena tassen som för att markera sina ord.
”Det förslaget röstar jag för”. Han tar några steg i sidled och ger Devaron en lätt knuff med armbägen.
”Helt magnifikt”, säger han och använder just det ord hon använt och samtidigt ge hennes förslag ett ännu högre värde.

Systerns förslag fick Zygerias ögon att vidgas. Stjärnkrigarnas högkvarter. Det namnet innehöll ungefär alla coola ord hon kunde. Stjärnorna var ju fina, lite mystiska nästan. Och krigare, hur coolt var inte det? Stjärnkrigare, födda ur himlen. Det kunde inte bli mer perfekt. Hon sprang fram till sina syskon och studsande runt dem. "Dundermegamagnifikt!", utbrast hos överexalterat. Hon kunde minsann också använda det där fina ordet om hon ville.
    "Det där är det bästa som nånsin kommit ur din mun, Dev. På riktigt! Vi kommer bli kända!" Hennes öron vek sig över sig själva av de yviga rörelserna. Hon ville berätta för Esseles och Iridonia nu, på direkten. Hade de inte varit borta jättelänge? Typ ett år, minst. "Hallå, var är Ess och Donja förresten?! Det har ju gått jätteläääänge." En kall kåre gick genom kroppen och hon stelnade till. "Vänta, de kanske har blivit tillfångatagna. Av... av GRETA!" Inte Greta. Gamla döva Greta. Hon försökte lugna ner sig själv men det var svårt. Hennes fantasi hade redan tagit henne så långt och Zygeria törstade efter sitt första uppdrag. "Vi måste rädda dem, eller?" Hon såg storögt mellan Dathomir och Devaron.

Syskonen fullkomligt älskade hennes förslag, vilket fick henne att skina upp som en sol och studsade upp och ner på stället med dem av glädje och iver. De hade ett namn. Deras spionprojekt kunde äntligen starta upp ordentligt. Nu fattades bara ordentliga uppdrag, och kanske ett hemligt språk, men det kom nog med tiden trodde hon.
''Superduperkända!'' svarade hon uppspelt innan en tanke slog henne. ''Fast vänta, är inte meningen att en spion inte ska vara känd? Hur kan den annars spiona på alla om alla vet vem den är?''. Hon drog fundersamt på munnen, det var en bra fråga. Och hette det förresten spiona? Eller var det något annat? Hon kunde inte minnas.
Hennes tankar avbröts då Zygeria påpekade att systrarna hade varit borta i en hel evighet, med den fasansfulla tanken om att Greta hade tillfångatagit dem. Åh nej. Inte Greta igen. Hon var alltid i vägen.
''JA! De kan inte få ruttna bort till hennes tråkiga föreläsningar! Det blir vårat första riktiga uppdrag som Stjärnkrigare''. Hon betonade namnet överdrivet extra för dramatisk effekt samtidigt som blicken vandrade från systern till brodern och tillbaka. Nu var det allvar. De måste rädda sina nödställda systrar innan de smälte bort av trisstress.

Dathomir kunde inte göra annat än att dela deras glädje och studsa upp och ner tillsammans med systrarna. Ju mer den här idén om deras spion-företag och högkvarteret och allting växte och utvecklades desto mer exalterad blev han. Det kan han inte förneka. Men systrarnas glädje och samarbete gör honom ännu mer glad. Det är de här stunderna som faktiskt är de roligaste. När de har kul tillsammans. Spelar ingen roll vad det är. Men såklart betyder hela det här företaget otroligt mycket. Dathomir Stjärnkrigare. Det har en väldigt cool klang. Magnifikt.

Vid Devarons fråga om hur kända spioner verkligen bör vara stannar Dath till och tippar huvudet på sned. Han funderar i några sekunder innan han svarar.
”Liiite kända måste vi kanske ändå vara. För att folk ska vilja hyra oss för våra tjänster. Tänka att spiona runt i massa olika delar av landet. Sådana resor tar MINST en dag så vårt namn måste definitivt spridas. Inte våra riktiga namn såklart. Men Stjärnkrigarna”. Dath börjar skutta på stället igen. ”Åh Åh Åh!!!” Utbrister han. ”Vi måste ha coola förklädnader. Spioner bör inte visa ansiktet. Det är typ jätteviktigt, definitivt det viktigaste”.

Zyggis påpekan om att de andra systrarna har varit borta fasligt länge får Dath att åter stå stilla. Han möter systerns osymmetriskt färgade ansikte och han nickar. ”Vi måste definitivt rädda dem. Att lyssna på Greta för länge är verkligen att dö lååååångsamt”. Han drar teatraliskt ut på sista ordet och fnissar sedan lätt.

"Stjärnkrigare!", kallade hon med sin mest allvarsamma röst. "Vi har ett uppdrag – rädda Ess och Iri, kosta vad det kosta vill. Gretas herravälde slutar nu." De andra stämde in och tillsammans vandrade trion mot sitt första räddningsuppdrag.

[Avslutat]