Azdell hade varit i Zaote förut, och hon mindes hur förödande det hade varit för hennes protes. Metallen hade rostat något förbannat, och hade nästan varit bortom räddning när de kom hem igen. Så den här gången hade hon gjort det kloka valet och låtit den stanna i dalen. Trots att Zaote, Samudr för att vara mer exakt, var bekant hade hon inte sett kustlinjen. Havsvatten var salt, så hon kunde bara ana hur salt det skulle vara här! Hon hade frågat lawarerna om det, och de hade skrattande berättat att det var det saltaste vattnet i hela Numoori. Det hade inte tagit lång tid för henne att bestämma sig; hon var tvungen att uppleva det.

Det hade krävt hennes bästa argument och valpögon för att få Loke gå med på att följa med. Hon kunde ha gått själv, absolut. Men vart var det roliga i det? Ingenstans, det är var.
    "Sisten till kustlinjen är en snigel-lort!" tjoade hon innan hon, så snabbt hon kunde på sina tre ben, satte av.
Hon hade visserligen anat att så skulle vara fallet, eftersom hon var den enda i patrullen som hade ett handikapp, men hon blev själv snigel-lorten. Azdell pustade ljudligt ut.
    "Det skulle vara gott med lite vatten!" sade hon onödigt högt, för att verkligen försäkra sig om att Loke hörde henne.
När hon inte fick något svar gick hon demonstrativt fram till vattnet och sänkte huvudet för att smaka. Upp till bevis om det verkligen var så salt som det påstods.
    "Azdell," hörde hon Lokes röst, nästan varnande.
Med trotsig blick höll hon stadigt ögonkontakt med honom och stack snabbt ut tungan för att lapa upp vattnet.
    "Azdell!"
Den äldre hannen lät mer trött än arg, och hon hade minsann inte undgått skrattet i hans röst. Hon rös till. Förbannelse så salt!

[Funkar som ensaminlägg om ingen hoppar in, men är fritt fram för folk! Random patrull, lämnar det öppet om någon i Jägarna vill haka på och sörpla saltvatten]

Ivan var andfådd efter löpturen mot kustlinjen. Tungan hängde utanför och hans bröstkorg hävde snabbt med varje andetag.
"Det skulle vara gott med lite vatten!"
Ivan höll med. "Jag är törstigare än en abborre som legat ur sjön i veckor."
Ivan hade inte sett Zaote innan. Doften av salt och hav hängde i luften, och över dem hörde han det bekanta skriet från måsar. Synd att här inte fanns något drickbart. Med en suck följde Ivan Azdell med blicken där han demonstrativt stod bredvid sin far. De vikta öronen spetsades när han noterade Azdell mot vattnet. Vänta, gick det att dricka ändå? Lokes varnande tonfall föll för döva öron, och Ivan hamnade i hyperfokus. Azdell stack tungan i vattnet. Snabbt pilade Ivan fram till henne, på snudd att halka rakt ner i vattnet och tog en stor munfull av saltvatten så fort han hunnit fram.
"Men Ivan," hördes Lokes besvikna röst bakom honom. På instinkt hade Ivan svalt en del av det, men ganska direkt när han kände den förbannade sältan spottade han ut igen. Hela hans nos kändes som att den skulle skrumpna ihop, och han knep ihop ögonen hårt och rös av obehag. Varför Azdell fått för sig att dricka det här begrep han inte.

Salt, salt, salt. Matvei hade bara varit kort i Zaote förut, aldrig mer än ett hastigt besök förbi Samudr på väg annorstädes, och visst hade han även på de korta visiterna förstått att det var mycket salt här, men det hade inte riktigt sjunkit in förrän nu hur vansinnigt mycket salt det faktiskt var. De hade begett sig västerut på Azdells begäran, en omväg som Loke inte varit helt övertygad om faktiskt skulle leda till något av värde, men som resten av patrullen lyckats övertala honom om skulle vara värt det. Nu, när det platta, bländande vita landskapet plötsligt brutits upp av tandade klippor, vilka snart skingrats för att ge plats åt det oändliga blå, så tyckte åtminstone Matvei att det varit värt det.
     Så snart de nått kusten, och faktiskt kunde se havet öppna sig framför dem, så hade Matvei saktat in från tävlings-loppet. Azdell skuttade ikapp och förbi honom, märkbart obrydd inför det stora vattnet framför dem när hon tog sig ner till den steniga strandkanten där vågorna rytmiskt skummade. För patrullens äldre medlemmar var det här inte något nytt. Matvei, däremot, hade aldrig sett så mycket vatten på en plats förut. Det var en liknande känsla till första gången han lämnat dalen, och himlen plötsligt nått hela vägen till horisonten, obruten av den bekanta muren av berg han vuxit upp inom. Nu var det istället havet som nådde hela vägen bort till den blå horisonten, och längre än så. En fullständigt obruten, rak linje av vatten.
     Matvei blinkade sig tillbaks till verkligheten när ljudet av Azdells höga skratt bröt hans tillfälliga trans. Hans bror – som som vanligt tänkte mer med munnen och magen än något annat – hade skopat ansiktet fullt av vatten, och av hans uttryck att döma antog Matvei att det var lika brännande salt som resten av Zaote. Varje andetag smakade salt här. Han skrattade tillsammans med vännerna, och skuttade ner till dem vid vattenranden, nyfiket luktande på vågorna när de skvalpade in över hans ben.


[Matvei bidrar inte det minsta, jag ville bara vara med ]