Det var eftermiddag och höstsolens strålar sken fortfarande mellan träden. Amanita svor fortfarande över sin egen dumhet, sitt övermod. Hon hade haft turen att finna en övergiven gammal lya som var utgrävd under ett sedan länge nedfällt enormt träd. Hon visste att hon var nära gränsen och att hon av ren dumhet försökt korsa ett så stort område på sådan kort tid kunde hon inte själv förstå längre. Hon var glad att mer än halva dagen hade gått utan att någon hade hittat henne. Det tackade hon sin doftlösa kropp för, även om hon luktade både lite av det ena och det andra. Som vargblod och dofter från områden. Hon var tillbaka i Kaiwood från sin lyckade jakt och var mer hoppfull än vanligt. Nu inväntade hon bara de sista timmarna av sol och muttrade bittert för sig själv hur korkad hon var. Soltimmarna gjorde henne dåsig och yr. Framförallt kände hon sig svagare och hon gillade inte känslan, speciellt inte här och inte nu. Hon mådde nästan illa och hon kunde inte alls känna samma styrka som för några nätter sedan då hon lyckats med att äta utan att dräpa. 

[Pai]

Patrull. Ett evigt patrullerande. Men denna gång hade hon helst sluppit Pondus och det där irriterande flinet han ständigt bar i sitt fula ansikte. Och det var skönt, så det var faktiskt med nöje hon gett sig ut på den här patrullen. Ensamhet kunde hon behöva.
Vad det var som pågick inom henne hade Pai ingen aning om, men hon kände sig konstig. Det var något som inte stämde. Och när hon inte visste vad det var, kunde hon heller inte göra något åt det, vilket gjorde henne lätt irriterad. Hon visste inte hur många gånger hon hade fräst åt sina flockfränder, utan någon direkt anledning, och hon märkte på dem att de tyckte det var jobbigt. Därför uppskattade hon denna ensamma patrull, för hon ville inte vara en plåga för de andra.
I det skumma ljus som eftermiddags solen kastade mellan trädstammarna vandrade den bruna honan fram. Hennes telepatiska kraft var utsträckt, men ingenting märkligt märkte hon. Där fanns inga direkta sinnen att finna. Eller..?
Hon stannade upp. Något verkade finnas där, men det var mer som än retning än ett faktiskt sinne... Kanske det var den där förbannade Aosora, som uppenbarligen var väldigt svår att känna av. 
Irriterat vandrade hon vidare, tänkte att hon när hon väl fick tag i Sora skulle hon läxa upp henne ordentligt. Men Soras doft stod ingenstans att finna.
"Hallå..?"
Tveksamt stannade Pai upp medan hennes röst dog ut mellan träden.

Amanita jämrade sig i sitt gömställe, den där förbannade solen! Vad var den bra till egentligen? Hon mindes under gudarnas galenskaper så hade vulkanutbrottet täckt himlen med ett moln av aska, det hade varit en fantastisk tid. Hon hade kunnat vandra ute i flera dagar i sträck, vare sig det var natt eller dag. Matt hade hon varit om dagen, men solens strålar hade omöjligt kunnat nå henne och därför hade hon heller inte tagit någon skada. Kunde inte det ske nu? Hon saknade mörkret redan. En rysning drog genom hennes döda kropp av reflex. Tanken på hur långt hon kommit ifrån sin tid som levande gjorde sig påmind. Hon saknade aldrig dagens ljus på samma sätt längre och här låg hon och jämrade sig över att natten var för långt bort? Vad hade hänt med henne? En röst fick monstret att instinktivt ryta till inom henne och utan att lyckas kontrollera sig morrade Amanita varnande och ljudligt. Det var något med doften som gjorde sig påmind om att hon kanske borde vara tyst istället. Öronen vinklades bak mot nacken och hon låg stilla kvar i lyan. Förhoppningsvis skulle vargen inte hitta hit, men hon hade troligtvis slut på tur vid det här laget.

Det dova ljudet som verkade komma från ingenstans fick Pai att misstänksamt se sig omkring. Vad var detta? Återigen lät hon sin telepatiska förmåga söka sig ut över området, men återigen fann hon ingenting speciellt. Inte mer än den där irriterande retningen som hon inte verkade kunna bli av med.
Huvudet höjdes och hon drog ett djupt andetag, fördelade dofterna som fanns omkring henne. Det mesta var ingenting speciellt. Men så stötte hon på en svag doft av blod.
Sakta smög hon vidare, tills hon fann den lyan där doften verkade komma ifrån. Paimonia stannade upp än en gång, funderade åter över situationen. Om det här var den där dumma Sora så skulle honan få veta att hon levde. 
"Hallå. Vem där?" 
Rösten var mer bestämd denna gång, även om hon fortfarande var säker på vad hon hade att göra med.

Nita suckade ljudligt när hon kom på sig själv att lyssna på monstret alldeles för mycket. Vargen var nu på väg hit och hon svor tyst för sig själv. Hur korkad får man bli egentligen? Nu var vargen nära och hon misstänkte att denne hade fått någon slags uppfattning om hennes doft. Tusan också! Orden var mer än tydliga och Amanita förblev tyst en stund, men alltså vem kunde hon lura? Den skulle hitta henne tillslut i alla fall. Hon harklade sig och lät monstret krypa tillbaka i mörkret. 
- Bara jag.. 
Sa hon och låg kvar i mörkret och skyddet från solen som lyan gav henne. Snart skulle solen gå ner och då skulle hon vara fri igen. Förhoppningsvis skulle vargen inte hinna komma så långt i konversationen innan hon enkelt kunde smita iväg, försvinna från platsen till ett bättre ställe.

Det var som om luften stod stilla omkring henne med Paimonia spänt väntade, och sedan kom svaret. En röst hon inte kände igen. Frustrerat stampade hon med ena framtassen i marken. Vad var detta? Vem var det som trodde att denne bara kunde ligga där i mörkret och trycka, fast att Pai hade kommit på inkräktaren farligt nära revirgränsen?
"Kom fram."
Orden var beordrande. Helst hade Pai velat krypa ner dit och driva fram den andre, men hon hade ingen aning om vem som var där nere. Hennes telepatiska förmågor verkade på något vis blockerade, precis som de var i närheten av Aosora. Och det var väldigt frustrerande.
"Visa dig!"
Det dunkla skymningsljuset i skogen fick platsen att verka nästan spöklik, och det var med en smått orolig känsla i kroppen som Pai stod fast, väntade på att den andre skulle krypa fram från hålan.

Amanita skrattade till lite, vem var hon att beordra henne något? Dessa dödliga, såååå ovetandes om hur svaga de är. De fascinerade henne fortfarande väldigt mycket. För henne var de mat, men man behövde inte slakta maten om man kunde kontrollera sig, ibland ville hon däremot bara säga ifrån. Få se skräcken i deras ögon innan hon dräper dem. Fast hon visste att det var monstret inom henne som fick dessa känslor att träda fram, rovdjurslystna känslor. 
- Du får allt vänta lite.. Jag är allergisk mot solen.
Hon lät en aning road när orden lämnade hennes mun, men hon visste också att solen snart skulle gå och lägga sig. Det kände hon på sig i hela kroppen. Den illamående och yrande känslan hade lagt sig och hon började piggna till väldigt fort. Minuterna tickade och hon var väldigt otålig.

Den mjuka rösten som svarade henne verkade nästan hånande. Allergiskt mot solen? Hur dum trodde den främmande vargen att Pai egentligen var?
Irriterat fnös den unga honan av TBB, samtidigt som hon tog ett bestämt steg närmare den mörka hålan där ynkryggen låg och tryckte. Det här var bara löjligt, varför kunde inte den andre bara komma fram så att Pai kunde utvärdera det hela. Det här var inte acceptabelt!
"Hur dum tror du jag är?" fnös hon irriterat. "Ingen är allergisk mot solen. Du är bara rädd för att komma ut och möta mig. Erkänn, ynkrygg."
Hon flinade överlägset, även om hon själv var för osäker för att krypa ner i hålan och undersöka främlingen. Det berodde dock på att hennes telepatiska krafter verkade ha slutat fungera, men hon skulle ändå aldrig erkänna det.

Amanita lyssnade till den yngres stämma och himlade med ögonen. Monstret ville slita det lilla lammet i tusen bitar, men det härliga med att ha funnit kontroll var att desto lägre solens strålar sjönk desto mer ökade Amanita's självbehärskning tillsammans med vampyrens styrka. Hon kände en glädje inom sig som hon tidigare inte upplevt och hon andades in styrkan av ren reflex. Det var nästan som att den hängde i atmosfären runt omkring henne tillsammans med den kalla luften som kom med skymningen. 
- Super rädd. Kom ner hit så ska jag se till att smitta dig med min allergi..
Sa hon bara och himlade åter igen med ögonen. Hon ville inte sätta sig på kant med flocken alls, men i detta fall var det väl nästan nödvändigt att sätta den lilla på plats. Om mörkret bara kunde komma. Hon kunde känna det i musklerna och utan att kunna se strålarna kunde hon nästan känna hur de blev allt svagare då hon hela tiden blev allt starkare.

Det här började bli irriterande. Trotsigt tog Pai ett steg närmare den mörka öppningen. Vem det än var som gömde sig där nere så var hon inget annat är en irriterande ynkrygg.
Den svidande känslan i bakbenet och det illamående som Paimonia hade burit på i några dagar gjorde henne dessutom ännu mer lättretlig, och hon tänkte inte tolerera det här längre.
Hon böjde huvudet nedåt, spanade in i den mörka hålan. Omkring henne slöt skymningen allt tätare.
"Du får en sista chans."
Det hördes klart i hennes röst att hon var irriterade, och att hennes tålamod började vara slut. Snart skulle hon inte längre bry sig om att hon inte visste vem som befann sig där nere. Vargen var dumt nära revir gränsen och det var Paimonias uppgift att köra bort denne därifrån.
"Visa dig."

Amanita började reta upp sig på hela situationen, började bli otaligt otålig på att mörkret skulle lägga sig över skogen. Snart. Mycket snart. Hjärtslagen, lugna och självsäkra från honan dunkade i hennes öron och Nita blottade varnande tänderna då denne åter igen talade. Hon hade mer vett innanför pannbenet än att sticka ut nosen från öppningen än. Hon mindes den fruktansvärda känslan från när solen brände hennes skinn och kött. Den hemska doften av död. Hon rös av ren instinkt av tanken, mer som en reflex som hon själv triggade. Så drog hon in doften av främlingen som stod så nära, så nära. Hennes ögon glödde rött och när mörkret äntligen slöt sig bakom horisonten för att döda de sista solstrålarna tog hon med en kraftansträngning ut ur sitt skrymsle med endast sikte på en sak. Tikens strupe. Doften fick henne i sista sekund haja till och istället för att trycka ner tiken mot marken med käftarna tacklade hon undan vargen. Den var smittad och Nita ville inte riskera något. I nästa sekund stod hon över varken med sina framtassar pressande mot tikens strupe, höll henne fastfjättrad mellan hennes tassar och marken. Hon sträckte huvudet närmre, blottade sina långa huggtänder för att viska i tikens öra med mordisk röst. 
- Du ska vara glad att ditt blod är smutsigt annars hade du inte överlevt natten.. 

[Säg till om jag ska ändra något (A)]

Under de ögonblick som passerade så gick allting så fort. Paimonias överdrivna självsäkerhet sänktes i samma veva som hon slogs till marken, och innan den unga honan ens hunnit reagera så stod en mörk varginna över henne. Det var definitivt inte Aosora, men ändå verkade denna ha samma mystiska skydd mot telepatin Pai besatt. Och det var frustrerande, det gjorde henne osäker, för hon visste inte vem hon hade att göra med. Till gestalten såg det sannerligen ut som en varg, men det verkade ändå vara något som inte stämde.
De vässade orden som slank ur den mörkas mun var allt annat än vänliga, och Paimonia lyssnade till dem under de ögonblick det tog för den unga tiken att få ett grepp om skeendet.
"Vem är du att tala om smutsigt blod?"
Trotsigt mötte Paimonia den andres blick, innan hon hastigt drog in bakbenen mot sig, gjorde en ansats att sparka den främmande vargen i magen, samtidigt som hon skruvade sig i ett försök att undkomma det grepp som pressade henne mot marken. 

[well, Pai försöker "skaka av" Amanita kan man säga (: ]

Amanita pressade sina tassar hårdare mot tikens hals och bringa när denna talade. Ifrågasatte hon henne? När hon låg för på marken i totalt underläge? Monstret ville slita henne i tusenbitar tills hon inte längre gick att känna igen. Men Amanita fick plötsligt ett roat flin på läpparna, näst intill obrydd om honans försök till att ta sig loss. Hon fällde ut de vassa klorna för att hålla främlingen på plats en stund till. Sparkarna mot hennes undersida fick henne att morra varnande och hon sträckte på sig. Hon utstrålade all den överlägsenhet som hon i vanliga fall gömde för sina byten, totalt orädd och våldsamt självsäker som hon egentligen var. Hon var dock tvungen att erkänna att tiken hade "balls" så det räckte och blev över. Nästan på en dumdristig gräns faktiskt. 
- och vem är du att ifrågasätta mina ord?!
Hennes röst var skarp och alla hennes sinnen var på allra högsta grad. Hon kände lukten av vampyrgiftet som droppade från buken för tikens klor rivit henne. Det skulle läka snart. Hon var inte orolig. Blodet från tiken stack i hennes nos, det var smutsigt och hon var oätlig. Vad skulle hon göra med henne nu? Nita tog ett steg bakåt, släppte klorna och lossade greppet från tiken som faktiskt såg rätt jämngamal ut med den där uppnosiga unga hanen. Det skulle inte förvåna henne om de var släkt också... Hon fnös kallt och förblev stilla.

Trots Paimonias försök att undkomma den svarta honans grepp verkade det nästan som att denne var totalt oberörd. Och trots att det kröp av nervositet och en liten gnutta rädsla under huden på henne, så vägrade Paimonia att visa detta.
Greppet som den andre hade om henne hårdnade, och Pai gav upp sina försök att undkomma. Återigen letade sig ord fram ur främlingens strupe, och föraktet Pai kände gentemot främlingen växte sig allt starkare. Det här var oacceptabelt. Och tack vare styrkan som den andre verkade besitta, samt det faktum att denne verkade immun mot Pais telepatiska krafter, gjorde att hon kände sig väldigt utmanövrerad och i totalt underläge. 
Och hon gillade inte det.
"Du är farligt nära TBB's marker, och du har ingenting här att göra." Hon fortsatte tala med den bittra, trotsiga tonen, trots att hon inte alls kände sig lika kaxig som hon lät. Men man visade inga tecken på svaghet. Det hade hon fått lära sig sedan hon var valp. Att aldrig ge sig.
"Och du har ingenting här att göra. Du har ingen rätt att ifrågasätta något, allra minst mig. Det smartaste du kan göra är att släppa mig och ge dig av härifrån."
Pai kände hur oron kröp inom henne. Hon var inte i något läge för att tala på det viset. Men tyvärr verkade det som att talet var det enda hon hade att försvara sig med just nu, och hon tänkte verkligen inte ge sig. Så hon talade, mot bättre förstånd.

- Vadå ingenting här att göra? Tänk om jag har massor av saker att göra här.. 
Loppbitna lilla inkrygg! Monstret inom henne morrade högt och tydligt. Ögonen lös tydligt och det turkosa ögat skiftade till och från i färg, från det till lila, men aldrig blev det riktigt rött. Amanita höll tillbaka och behöll kontrollen. För stunden. Kanske borde hon bara avsluta den lilla stackarens liv, men vad bevisade hon då för välden? Jo exakt det dem ville placera henne som. Hon visade bara för dem vilket brutalt monster hon faktiskt var, där inne. 
- Du borde lära sig att knipa igen när du är i totalt underläge. 
Hon fnös kallt i tikens ansikte och backade sedan av helt. Lossade sina klor och tänderna doldes åter igen av de mörka läpparna. De hade sådan tur. Amanita var helt säker på att hon inte skulle behandlat denne såhär om hon inte varit en medlem i flocken. Troligtvis hade hennes tålamod för länge sedan runnit ut och hon hade huggit strupen av vargen efter några sekunder. 
- Jag bor här, deal with it..
Sa hon och knyckte på nacken. Nita hade mer eller mindre bestämt sig för att sätta sig på tvären. Det fanns trotts allt inte så mycket de kunde göra åt saken. Hon hade sitt vanliga gömställe som hon tillbringade dagsljuset i och hon vandrade här i kring under natten. Vart skulle hon annars vara? Att vara nära var allt som betydde något, på det sättet kände hon kontroll. Även om hon knappast kontrollerade något, mer än sig själv.

När den svarta honan, efter många om och men, äntligen släppte sitt grepp om Paimonia var hon inte sen att ställa sig upp, återta lite kontroll över situationen som hade urartat så fort. Trotsigt såg hon mot den andra honan, som fortsatte tala.
"Du bor här?"
Det var med ett nästan dumt uttryck i ansiktet som Paimonia granskade den andre. Hon visade inga hotfulla tecken, speciellt inte efter att ha blivit så överkörd av främlingen. Men hon var beredd, ifall den andre skulle få för sig något tänkte hon inte ge sig utan en strid.
"Jag tvivlar på att du bor här, eller att du har tillåtelse att ens vistas här. Det är våran skog, inte din. Du har absolut ingenting här att göra."
Kanske det var dumt att fortsätta provocera den andre, speciellt med tanke på att Pai var i ett extremt underläge. Hon var också medveten om det, men hon kunde inte låta bli. Det var trots allt hennes plikt att skydda skogen, och hon tänkte göra det också. Den svarta honan hade ingenting här att göra. Punkt slut.

Tillstånd?! Ursäkta!?? Den här lilla skitungen började verkligen gå henne på nerverna, men hon förblev stilla. Hörntänderna kunde skymtas en aningen då hon ryckte smått på överläppen vid orden. Hon kände sig som en barnslig liten tonåring när hon så vrångt valt att stanna och käfta emot. Så länge hon kände sig överlägsen såg hon ingen anledning till att faktiskt göra som den andra sa. 
- Det är inte eran skog.. 
Orden fräste ur hennes strupe som gift. Mörkret trängde fram och ögonen pulserade nästan i takt med att hon höll monstret tillbaka. Hon kände nästan  över sin kontroll, trotts att hon inte ätit på speciellt länge och denna extremt irriterande individ som enkelt retade upp henne så behöll hon den. 
- Jag har bott och levt här till och från sen innan din mamma föddes! Nog för att ni har ert revir här i närheten, men så länge det inte består av HELA skogen kommer jag gladeligen bo kvar.. Är det så jävla farligt? Är ni så trångsinta? Vad gör det dig, er om jag är här?! VAH!
Irritationen växte med orden och tänderna blottades allt tydligare. Morrningen gurglade ur hennes strupe när de sista orden lämnat hennes mun. Hon visste att risken för att bli smittad ökade markant om hon valde att hugga honan, så nog borde denna vara tacksam. Tacksam att hon fick behålla sitt liv. Fast å andra sidan så borde hon tacka Shiva också. Han var ända anledningen till att hon var här men också ända anledningen till att denna lilla äckliga varelse var vid liv. 

[Ursäktar hårda ord men Nita är arg (A)]

Paimonia kunde inte hindra det från att rycka i överläppen, som ett svar på den mörka honans beteende. Men hon hindrade sig själv från att göra något dumt, med tanke på hur den situationen mest troligt skulle utspela sig. 
"Visst." Hon fnös fram ordet. Vad mer skulle hon egentligen säga? Det fanns inte så mycket just nu.
Ilsket blängde hon på den svarta varginnan som inte var mycket mer än ett mysterium. Pai hade ingen aning om vem eller vad hon stod framför. Och kanske var det lika bra, med tanke på hur sanningen egentligen såg ut.
"Varför bor du just här då? Vad är det som fängslar dig vid just denna skog?"
Det kändes som att det var den enda naturliga fortsättningen på deras hittills väldigt spända samtal.

Amanita lugnade ner sig när orden från den bruna nådde henne. Visst. Okej, det var ändå bättre än den tidigare uppnosiga attityden. Hon svepte med svansen bakom henne i en kattlik gest, fortfarande irriterad men ändå mer sansat än tidigare. Frågan fick henne att stanna till i hela sin existens. Tankarna gjorde henne ouppmärksam och de "levande" dragen och gesterna som hon normalt sätt bara gör för att verka levande uteslöts, som att blinka och andas. Hon såg nästan ut som en staty. Det fanns egentligen bara ett svar på den frågan, men hon var säker på att svaret egentligen inte var väsentligt för någon av flockens medlemmar. Han var trotts allt ända anledningen till att hon höll sig så nära, även om hon tidigare i livet hållit till i Kaiwood under perioder hade hon inte bosatt sig där så som nu på samma sätt. 
- Det är en bra träningsplats, jag har vänner här och jag jagar mestadels på Numoorislätten vilket är nära nog att vandra emellan.
Sa hon och såg på tiken med ett neutralt uttryck. Ilskan var som bortblåst och hon vände blicken bort ifrån tiken, i riktning mot Numoorislätten. Hungern klamrade sig fast i buken och ögonen smalnade en aning. Varför hon inte hade bosatt sig på Numoorislätten var trotts allt logiskt, i alla fall för henne. Det fanns få gömställen och att riskera solljus var inget hon var intresserad av. Ett svagt flin syntes åter igen på de mörka läpparna. 
- På tal om jakt.. Så kanske jag skulle bege mig, natten må vara ung men den varar tyvärr inte för evigt. 

Paimonia hade lust att slänga ur sig en dum kommentar. Att säga något olämpligt, något som hon egentligen inte var i läge för att säga. Men hon ville göra klart för den andre att denne inte hade något här att göra.
Men nu när den svarta började tala om att ge sig av, då valde hon att inte säga något förhastat. Ifall hon slängde ur sig en dryg kommentar så kanske den svarta skulle ändra sig, och det var ingenting som Paimonia ville skulle hända. Nej, hon gjorde nog bäst i att bara vara tyst och låta den andre bege sig.
"Visst..."
Hon såg avvaktande på den svarta honan. Denne talade underligt, nästan som i gåtor. Det var något konstigt med den andre, men Paimonia var inte vidare intresserad av att ta reda på det nu. Hon ville bara bli av med den svarta.
"Jag tänker inte hindra din jakt."
Bara den svarta nu kunde försvinna från platsen.

- Ååå det hade du inte kunnat göra även om du hade velat.
Sa hon bara och ett smått hånfullt flin spred sig över hennes läppar medan ögonen glimmade till i månskenet som nu sänkte sig över skogen. Det kunde nästan ge kalla kårar längs de mest ondskefulla vargars nacke när hon kollade på dem med sin hungriga blick. När hon var på jakt var hon rovdjuret och de var maten och när hon släppte fram den sidan blev de flesta ytterst skeptiska, nästan rädda utan att de kunde förstå varför. Av ren instinkt, som de inte ens visste om att de hade. 
- Ta vara på livet, det är allt för kort för att kasta bort. 
Sa hon bara, utan att ha en tanke på att fortsätta meningen och förklara varför hon valde att nämna något sådant. Tiken skulle säkert förstå tids nog, eller inte. Hon hade trotts allt inte gjort ett speciellt starkt intryck så hon kunde lika gärna förvirra individen lite det sista hon gjorde. För skojs skull. Hon svepte sedan runt för att styra sina magiskt lätta steg i riktning mot Numoorislätten. Hon hann knappt ta ett par stycken innan hon försvann i hastighet utöver det vanliga, mörkret slukade hennes svarta päls på några sekunder och så var hon borta.

[Avslutat om du inte vill tillägga något :')]

Orden som den mörka yttrade verkade på något sätt obehagliga, nästan som om den svarta visste något som Paimonia inte hade en aning om. Men hon viftade bort den tanken, sköt den åt sidan, för så kunde det omöjligt vara. Nej, hon bestämde själv över sitt öde, och den andre kunde omöjligt veta något om framtiden eller vad som fanns i den.
Och när den svarta så susade bort mellan träden, men hastighet som liknade den Shiva ibland använde sig av, kände Paimonia hur lugnet gled över henne. 

Det hade varit ett väldigt besynnerligt möte, och hon vara bara glad att det var över. Nu hoppades hon att hon skulle slippa se den svarta vargen i skogen något mer.
Hon drog ett djupt andetag och fortsatte sedan sin färd. Här fanns inget mer att göra.

[Avslutat.]