Veckor hade gått sedan han och Blair hade skiljts åt, och Molok var förvånad över den saknad han kände. Att dagligen tillbringa tid med sin bror hade blivit vardag, och Blair hade hjälpt honom mycket med den sociala biten. 
    Molok blickade diskret ned på tiken som rörde sig bredvid honom. Hennes sanna utstrålning var tillbaka; den som tydde på att hon var alldeles extraordinär i sitt beteende. Det var inte ovanligt att Molok och Nomë spenderade all sin vakna tid tillsammans, och just denna dagen var inget undantag. Tillsammans rörde de sig längs Civitas gator. Dem höll sig till mindre gränder snarare än huvudgatorna med tanke på att ingen av dem var speciellt förtjusta i de tjocka folkmassorna.
    Han hade många gånger under deras tid tillsammans ifrågasatt sina känslor för henne. Var det bara ett sorgset försök till att känna något? Molok visste inte, men det spelade inte någon roll. Tills han fann något mer intressant tänkte han finnas vid hennes sida, för omedvetet var han säker på att han behövde henne.
    “Vad sägs som att vi kollar läget utanför staden?” sade han och nickade mot den närmaste utgången. Alla höga röster och skratt fick honom att vilja slita alla itu där och då, men med tanke på att han var tvungen till att hålla masken vore det bäst att röra sig därifrån och han visste att Nomë inte skulle tveka.

Vargarna omkring dem steg åt sidan för att släppa fram de två vita vargarna som obrytt gick sida vid sida. Nomë behövde inte ens snegla på fakargen bredvid henne för att hjärtat skulle svälla nöjt i bröstet. Vetskapen om hans närvaro var nog. Han var hennes, hon var hans. Hans juvel. 
    För även om hon alltid balanserade på kanten till ett avgrundsdjupt hål av saknad och sorg, så var det Molok som höll henne flytande. När hon kände att hon var på väg att falla sökte hon sig till honom, krävde att bli uppmärksammad och omtyckt, och han svek henne aldrig. Så överlevde hon ännu ett litet tag. Det handlade om att hålla huvudet över ytan, att hela tiden tänka på annat, att hålla fast vid det här ruset så länge det bara gick. 
    Nomë öppnade munnen just som de passerade ett stånd med särskilt skrattretande försök till smycken, men Molok hade fått samma idé. Om de skulle lämna staden ett litet tag. 
    "Precis vad jag tänkte föreslå", sa hon med ett snett flin. "Du känner mig för bra, snart börjar du väl läsa mina tankar. Fast du vaktar dina egna väldigt bra har jag märkt. Berätta något för mig", bad hon svävande medan de långsamt strosade framåt. 
    Rösten var avslappnad, pockande. "Om dig själv. Din familj." Hon skrattade till och skakade beklagande på huvudet. "Det har varit mer än nog med tjat om min."

Molok höjde på ögonbrynet och såg på henne. Det hade aldrig givits ett tillfälle för honom att tala om sin egna familj, eller rättare sagt finns de inga anledningar till att faktiskt tala om dem, för vad fanns där att säga om hans familj? Nomë kände redan Blair och Bambra, och det fanns inte mycket att berätta om deras föräldrar. Relianne var sedan länge död, och Bael…
    Det ryckte lätt i hans mörka läppar vid tanken av sin far. Där fanns det ett par historier att tala om, men överlag fanns det inte mycket.
    Molok och syskonen hade aldrig varit en familj, då han inte växt upp med dem. Istället hade han växt upp med sin far, och att kalla den duon familj var… inte heller rimligt.
    “Det finns inte mycket att säga. Du känner redan mina syskon. Min mor ruttnade bort för många år sedan”, svarade han henne och vände bort blicken från henne och lät den fästas länge fram. “Och min far, du måste nästan träffa honom för att förstå.”
    Ett lågt skrockande lämnade honom när han insåg att han inte gav henne speciellt mycket att gå på. Stor del av sitt liv hade han tillbringat i ensamhet, att det inte var förrän nu han hade börjat inse vad familjen innebar, och vilka som tillhörde hans familj.
   Runtomkring dem hade folket skingrats att det nu bara var han och Nomë kvar. Hans juvel. Tystnaden låg över dem när han funderade på vad han kunde berätta för henne, vad var det hon ville höra?
    “Har jag berättat att jag inte växte upp här i landet?”, började han trevande, smått osäker på om Nomë var intresserad i hans förflutna. “Jag lämnade Numoori tillsammans med min far, väldigt snart efter att min mor blivit dödad.”

"Achooo!"
Bael nös plötsligt, sedan ännu en gång. Vad var detta, började han bli förkyld, eller var det någon som talade illa om honom? Redo på ännu en nysattack höll han andan, men när han insåg att de upphört flinade han och fortsatte att gå.
     Civitas var kanske en av de bättre platserna i Numoori - så mycket att se och så mycket att göra. Vad hade han kunnat hitta på en sånhär plats i sina ungdomens dagar? Utan tvekan hade han tagit Reli hit för att bjuda på dryck och mat, långa promenader i trädgårdarna. En vit päls en bit bort bland folkmassan fick Bael först att haja till. Reli...? Nej, självklart inte. Trött blinkade Bael till, bannade sig själv för sin plötsliga sentimentalitet. Det var bara en annan vit fakarg. Eller? Vänta. Bael trodde först att hans ögon spelade honom ett spratt - en grym påminnelse om hans ålder - men så insåg han att, nä, där var ju faktiskt hans grabb. Bael flinade typiskt och rörde sig fram emot Molok. Det var under hans framfart som han insåg att sonen inte var ensam - han var i sällskap. Intresserat höjde Bael ett ögonbryn. Kvinnligt sällskap. Baels flin blev en aning slugt. 
"Jag lämnade Numoori tillsammans med min far..."
Bael lyckades snappa upp den biten i allafall, men inte nåt annat. "Ge-hehe," flinade han och stötte buffligt in i Molok. "Och vad vi drog runt i världen, du och jag pojk. Två ungkarlar, orädda och äventyrslystna."
Han flinade mot bruden Molok pratade med och blinkade med ena ögat. "Har du nå smak för äventyr, tösen?"

Molok skrattade lågt; ljudet fick Nomë att le mjukt. Som yngre hade hon betraktat sig själv som i princip föräldralös, för föräldrarna var i hennes ögon så intetsägande att hon lika gärna hade kunnat vara det. Hon hade aldrig haft speciellt bra kontakt med någon av föräldrarna — det hade alltid funnits något emellan som gnagde, de befann sig aldrig på samma våglängd. Hon visste inte om hennes och Yrjös våldsamma tendenser hade oroat dem, men … Nej. Där var hans namn igen. Hon fick inte tänka det, det var ju därför hon var här, det var därför hon gjorde det här. Sluta. 
    Hon öppnade munnen för att säga något om hans sista kommentar, men en främmande fakarg knuffade till Molok och ryckte dem båda ur sina tankar. 
    Av allt att döma var detta alltså Moloks far, men rent utseendemässigt var de inte speciellt lika. Lockarna dansade runt hennes finmejslade ansikte när hon såg från Molok till fadern. 
    "Åh, jag har smak för allt som är det minsta underhållande. Din son, till exempel." Nomë flinade roat och såg på Molok. Ögonen glittrade av retsamhet, men också ömhet. Trots allt var han otroligt viktig för henne. "Fast nu verkar han ha tappat talförmågan. Vill du presentera oss, Molok, eller ska vi gissa varandras namn?" 

Moloks fulla fokus låg på Nomë vilket gjorde att han missade den mörka gestalten som närmade sig med snabba steg och hårt stötte till honom. Tänderna blottades för några sekunder av rent självförsvar, men så fort han insåg vem det var ersattes det av ett kort flin. Irriterad över det faktum att han missat sin far fick honom att knycka på nacken och se på honom med samma trötta blick som alltid.
    “Och vad vi drog runt i världen, du och jag pojk. Två ungkarlar, orädda och äventyrslystna.”
    Misstänksamt lät han blicken falla på sin fader. Det var emot oddsen att han skulle dyka upp här när Molok för första gången pratade om honom högt inför Nomë. Molok kände sin far väl, och tankarna som rörde sig i hans skalle hade under år varit av samma sorts till hans egna. År av sällskap hade gjort att han ärvt mer av sin fars personlighet än någon annans, trots att han tolkat den och blivit sin alldeles egna.
    Stum av förvåning och skepsis lät han blicken glida mellan dem båda. Han kunde se hur Nomë talade, men hennes ord nådde inte ända fram, istället förblev han tyst och fast bland sina egna tankar, tills han blev abrupt avbruten.
    “Fast nu verkar han ha tappat talförmågan. Vill du presentera oss, Molok, eller ska vi gissa varandras namn?
    Nomës djärva stämma fick hans mörka blick att falla på hennes ljuvliga som dansade i toner av lila. Han var van vid hennes retsamma kommentarer trots att det inte var ofta dem var riktade mot han själv. Molok kunde inte låta bli att känna ett uns av förolämpning och irritation när hon hånade honom i hans fars sällskap, men när han uppfattade ödmjukheten i hennes blick mjuknade hans egna.
    En låg harkling lämnade honom och han nickade som svars. För några sekunder övervägde han att slänga ur sig en retsam kommentar, men hindrade sig själv.
    “Nomë, det här är min far Bael”, svarade han och nickade kort i riktning mot honom. “Bael, det här är…” Ja, vad var hon?
    Flera månader hade gått sedan de stött på varandra för första gången under förödelsen vid Måntemplet. Men trots att de spenderat i princip all tid därefter tillsammans hade de aldrig yttrat några muntliga, ömsinta ord för varandra. Ingen av dem var att den känslofyllda typen och därför hade de inte talat om sina känslor. Men sade inte blickar och gester mer än alla ord i världen?
    Det var i just det momentet Molok insåg att Nomë var hans svaghet. Han kunde inte föreställa sig ens en dag utan henne vid sin sida. Han älskade henne, och han skulle göra vad som helst för att bespara henne från världens all smärta och sorg.
    Molok låtsades inte om den obekväma tystnaden som lagt sig över platsen utan lät det istället rycka lätt i hans svarta mungipor. Samtidigt som han talade låg hans fulla fokus på henne, hans juvel.
“Det här är Nomë, min käraste.”

Bael burrade upp fjädrarna en aning vid presentationen. Nomë, alltså, så sött. Hon var inte en fakarg, men hon hade attityd åtminstone. "Angenämnt."
Hon var på ett sätt lite lik Relianne. Det var längesen nu, men Bael kunde fortfarande inte glömma hennes svarta ögon och hennes skimrande vita päls. Och vingarna - änglalika. Det gladde honom att Molok hade hittat sin egen Relianne. Bael svalde sin sentimentalitet och hoppades det inte synts att hans blick blivit lite glansig. "Så det är du som fått min son att tappa tallusten. Det förklarar en hel del."
Bael log brett mot Nomë innan man mötte sin sons blick och tillade med en låg röst.
"Se till att hålla tag i denna där. En sån som hon stöter man bara på en gång i sitt liv."
Bael log menande mot Molok. "Tro mig."
Uppmärksamheten vändes åter till Nomë. "Berätta allt om dig själv, Molok har nämligen inte sagt något och jag är väldigt nyfiken ska du veta. I gengäld kan jag berätta alla pinsamma historier om Molok jag har, det är väldigt många. Men ni har väl inte bråttom?"

[Avslutat]