Inferotiken rörde sig med långsamma steg, svansen piskade vagt bakom henne av allmän irritation och blicken var fäst på horisonten. Hon hade återhämtat sig från giftvargens attack och giftet som genomträngt henne fanns inte längre kvar i hennes blodomlopp. De öppna såren hade fått läka fint och hon hade legat lågt för att de skulle läka utan komplikationer, och var nu nästan fullt återställd. Veckor hade gått sedan den intensiva attacken mot Måntemplet, och gruppen som hon hade vandrat med, eller rättare sagt kämpat med, hade försvunnit likt rök.

Adena hade aldrig brytt sig om att sörja. Dels för att hon inte kommit någon tillräckligt nära för att hon skulle behöva de, och dels för att hon helt enkelt inte var kapabel till det. När hennes yngre bror Finthan drastiskt avlidit hade inferon känt ett behov till att hon behövde vara nedstämd, ledsen… men hon hade inte känt något; inte ett uns av sorg. Snarare hade hon funnit det ironiskt och aningen komiskt att brodern inte längre fanns där, att han på bara några sekunder lämnat jordelivet. Den dagen hade den då unga vargtiken insett att för att kunna sörja var man tvungen till att kunna älska, och Adena hade inte för en sekund älskat någon. Därför hade hon svårt att sätta sig in i andras situation när det kom till sorg. Det var endast ett tecken på svaghet att ödsla tid på någon som inte längre var vid livet.

Men när Adena hade sett smärtan i den ljusa tiken hon haft en kort konversation med under Skuggfall, hade något inom henne väckts till liv likt en eld. Nyheten om att Yrjö varit ett av de många offren hade nått även henne, och när hon hade sett de två dimmvargarna tillsammans förstod hon varför det låg något bekant med tiken. Att hon inte hade förstått tidigare att de var bror och syster förbannad hon sig för i efterhand; för visst hade hon kunnat ana kopplingen. De hade samma fysiska drag, samma mystiska charm som Adena trots allt hade fastnat för hos dem båda.

Nu fanns en av dem inte längre kvar, och Adena visste inte hur hon skulle reagera. En del av henne ville desperat att hon skulle känna något bara en liten, liten nedstämdhet - men… inget. Hon var obrydd, lika känslokall som alltid och kanske skulle det aldrig ändras.

En rörelse fick henne att hastigt stanna med en av de främre tassarna i luften. Svansen spetsades och det ryckte i hennes mörka läppar. Vad var oddsen, att tiken som hade tagit så mycket av hennes uppmärksamhet de senaste dagarna, skulle stå mitt framför henne?

Dagarna hade avlöst varandra en efter en, men hon märkte ingen skillnad. Det kunde ha gått tio dagar, tio veckor eller tio år — det kändes fortfarande som om hon stod kvar på slagfältet och betraktade hans livlösa kropp med det raserade templet som kuliss. Som om tiden hade stannat där. Och på sätt och vis hade den väl det, för en av dem. Men hade de inte alltid sagt att det som hände den ena också hände den andra? 
    Hon hade börjat gå utan att veta vart. Sedan hade hon ökat farten tills hon sprang, tills hon rusade, snavade och föll. Där hade hon blivit liggande, hulkande ner i mossan, med ögonen så hårt hopknipna att hon såg stjärnor. Allt för att se något annat än bilden av honom som etsat sig fast på näthinnan. 
    Det kändes så konstigt. Så fel. 
    Nomë var arg. Så fruktansvärt arg. Hon hade förlorat Yrjö, och för vad? Ett fiasko så omfattande att det inte förtjänade namnet. Hans död hade varit totalt meningslös, den hade inte bevisat någonting. Någon hade sträckt sig efter hennes hjärta och tagit ut det ur kroppen, och kvar i hålrummet fanns ett intensivt hat som hon inte visste vart hon skulle rikta, så hon riktade den mot allt. Mot Blair; hade det inte varit för Blair och den idiotiska idén han burit runt på hade Yrjö levt. Mot Yrjö; om han bara inte varit dum nog att stanna kvar i en strid han inte kunde vinna. Mot sig själv; om hon bara varit med honom. Om hon bara sprungit lite fortare, befunnit sig lite närmare, hade hon kanske hunnit. Om hon bara gjort något. 
    Ta dig samman! Det hade hon gjort. Hon hade slutat gråta, hävt sig upp och börjat gå igen. Hon gick fortfarande och hade inga planer på att sluta. 
    Men så visade sig vägen framåt vara blockerad av en viss eldfärgad inferotik. 
    Nomë stannade trots att hon föresatt sig att gå, upptäckte irriterat att tassarna av någon anledning inte ville fortsätta. Det spelade ingen roll, hon skulle tvinga dem. Demonstrativt tog hon ett steg framåt. 
    "Flytta på dig", väste hon. Det gjorde ont att prata. Nog kunde man se den desperata undertonen i hennes blick och hållning om man tittade noga, något som sa snälla, låt mig bara gå — men rösten var kompromisslös och vass som flinta. Hon kunde bara föreställa sig hur hon måste se ut; den långa vita pälsen tovig och fläckad av blod och jord, de färglösa ögonen. Så långt ifrån den eleganta, nonchalanta varelse hon varit innan. 
    "Flytta på dig", upprepade Nomë, "innan jag tvingar dig." Nosryggen rynkades varnande. Hon hade trott att hon fått nog av våld, att hon var färdig med det nu. Men i sitt omtöcknade tillstånd försökte hon reda ut sina hoptrasslade känslor och hon upptäckte att sorgen hade retirerat för stunden, och lämnade fritt spelrum för ilskan.

Då Nomë talade till henne fnös hon till. Trodde hon att några ord skulle få henne att faktiskt lyda den andre? Nej. Adena skakade långsamt på huvudet och det ryckte i hennes läppar. Den här gången tänkte hon visa den andre vad ren styrka faktiskt var. Inferotiken hade inte glömt hennes ord.
“Vilken nedgradering du har gjort”, sade hon med barsk röst. Till skillnad från deras första möte, liknade den ljusa tiken ett vrak. Hennes annars så rena päls var fläckad av smuts och blod. Rena motsatsen till vad hon förr hade varit. “Du kan inte tvinga mig. Dessutom borde du veta bättre än att säga åt mig vad jag ska göra.”

Adena visste att broderns död hade tagit hårt på henne, men att hon hade fallit så hårt? Tecken på svaghet. Hade det varit någon annan, vem som helst, hade hon inte tvekat på att göra en attack här och nu. Men det var något som var annorlunda med Nomé. Någonstans djupt inom inferotiken fanns det en svag vilja till att hjälpa henne att komma ur sin sorg, eller åtminstone göra ett försök. Hennes sätt var dock aningen… våldsammare än de vanligare och kanske var Adena inte ens medveten om att hon skulle göra ett försök till att hjälpa Nomë.
“Släpp ut det”, väste hon lågmält och sänkte sitt huvud så att det var i höjd med den andres. Hennes ord var uppmanade, hårda. Den brinnande blicken mötte den andres numera trötta blick. “Släpp ut sorgen och ilskan inom dig. Om du bär det med dig, kommer det att ta livet på dig.”

Adena erbjöd henne ingen medkänsla, men det hade hon knappast väntat sig heller. Att se på Adena var som att transporteras tillbaka till vandringen mot templet, som att återvända till Skuggfall. Överallt fanns Yrjö med i bakgrunden. Adena var en påminnelse om honom, och det gjorde henne rasande bortom sans. 
    Vilken nedgradering du har gjort. Som om hon inte var medveten om det, som om hon inte skämdes. Som om hon inte visste hur långt under sin egen värdighet hon hade sjunkit. Men bara för att hon visste det betydde det inte att hon ville höra det. 
    "Alla kan bli tvingade, Adena." Rösten var så vass att man kunde skära sig på den. "Du är inte annorlunda."
    Ja, var det någonting hon visste hur man gjorde, så var det att få sin vilja igenom. En tanke korsade hennes hjärna, eller snarare en bild, eller egentligen mest en känsla — blod på tungan, blod på marken, blod som pumpade över Adenas päls. Smärta visste hon hur det kändes, hur det skulle hanteras. Ilskan gjorde musklerna styva — hon hade inget att förlora, ingenting alls, och pälsen var redan så ovårdad att ett par fläckar till inte skulle göra någon skillnad. 
    Släpp ut det. Släpp ut sorgen och ilskan … En våg av raseri svepte över henne och resten av Adenas ord gick förlorade för henne. Hur vågade hon? Som om Nomë behövde hjälp. Som om hon var svag. Adena hade inte en aning om vad hon gick igenom. Inte ens förolämpningen tidigare hade kunnat framkalla en vildare ilska än antydningen att hon skulle behöva hjälp. 
    "Jag varnade dig." Hon rörde sig framåt. "Säg inte att jag inte varnade dig."
    Plötsligt exploderade hon i snabb rörelse och gjorde ett utfall mot Adena med blottade tänder. Hon siktade på strupen, men det var inte så noga; var som helst där hon kunde låta tänderna sjunka in i mjukt kött var okej.

"Alla kan bli tvingade, Adena. Du är inte annorlunda."

Ett flin spred sig på inferotikens mörka läppar och hon skakade långsamt på huvudet samtidigt som ett mörkt skratt lämnade henne. Den andres ord var missvisande, för visst var hon annorlunda på ett avskyvärt sätt. Det faktum att känslor inte fungerade för Adena gjorde henne skrämmande, annorlunda.
Nomë rörde sig framåt och talade, men inferotken stod stadigt kvar i samma position med huvudet sänkt och flinet på läpparna. Då det varit Adena som velat tända på elden hos den andre var hon beredd på attacken; det enda som hade behövts var en liten gnista.
     Motattacken blev inte som hon hade tänkt. Tanken var att hon skulle mött Nomë med öppna käftar, men den andre verkade ha andra planer. Då Nomë tydligt hade riktat in sig på hennes egna strupe, valde Adena att avvärja attacken med att bita fast om den andres högra kind. Blodsmaken i hennes mun fyllde henne med adrenalin när Nomës kind punkterades och ett belåtet läte lämnade henne.
    Med en hastig rörelse hade hon dragit åt sig den andre, likt en varg som sliter av ett stycke kött från sitt byte, och backade leendes undan. Hon behövde trötta ut Nomë, samtidigt som hon var tvungen att på något sätt bota den andres sorg. Om Adena skulle ha nytta av henne, behövde hon infinna sig i sitt bästa tillstånd - annars kunde de kvitta.
    “Kom igen. Visa mig vad du går för”, sade hon uppmanade samtidigt som hon knyckte på nacken. “Jag sa åt dig att släppa ut det.”

Attacken misslyckades. Hon var alltför uppretad, alltför ursinnig för att kunna fokusera helt och hon hann bara nafsa löst i pälsen på Adenas hals innan inferotikens tänder fick tag i hennes ansikte, närmare bestämt hennes kind. Det gjorde ont, men inte tillräckligt ont. Nomë slet sig loss med en vild morrning och backade ett par steg. Blodet rann i en tunn rännil längs kinden och in i hennes öppna mun, och Nomë slickade sig om läpparna. 
    Åh, vad hon ville torka bort det där fåniga leendet från Adenas ansikte! Men Nomë var tvungen att inse att hon var i underläge i den här situationen. Adena var starkare och större, och Nomës styrka hade aldrig legat i direkt konfrontation — hon hade alltid förlitat sig på sina krafter, på att göra offret så vettskrämt att det förlorade förmågan att försvara sig. Det skulle knappast fungera nu, men det gjorde ingenting. Det enda hon behövde var att göra lite skada. Hon drog ett djupt, skakigt andetag och började långsamt gå i en cirkel med sänkt huvud och ögon som maniskt fixerades vid Adena. 
    Så kastade hon sig framåt och högg blint efter allt hon kunde tänkas få tag på. Återigen fylldes munnen av Adenas päls. Måste få ner henne på marken. Nomë kände värmen från Adenas hud mot nosen och bet till, utan att veta i vilken kroppsdel. 
    Hon fylldes av vild, berusande energi när det började blöda och hennes trötta muskler återvann lite styrka. Nomë sög girigt in blodet mellan tänderna, så mycket som möjligt innan Adena oundvikligen skulle slita sig fri.

Den andres attack var precis vad hon hade väntat sig, och ett plågsamt läte lämnade henne när den andres vassa tänder borrade sig djupt ned i hennes hud.
    "Nu börjar det likna något", flinade hon samtidigt som hon slet sig loss från den andres grepp. Konsekvensen av hennes drag var att ett stycke av både päls och hud följde med Nomë. Utan att vänta en sekund, gjorde hon en snabb attack i ett försök att brotta ned den andre. Det var ren styrka som knuffade omkull den andra. Nomë hamnade på rygg, och Adena var inte snabb med att trycka ned henne med sina två tassar på den andres bröstkorg. Det gick inte smärtfritt, den andres vassa klor rispade upp huden på hennes mage och ben, men inferotiken tänkte inte ge sig.
    "Vi vet båda vem som vinner den här matchen." svarade hon med en skrämmande lugn röst. Intensivt mötte hon Nomës blick. Det verkade som om hon hade lyckats få henne på andra tankar. Doften av blod och svett fick Adena att kämpa emot lusten att avsluta den andres liv här och nu.

Att bita i kött var en välbekant, tillfredsställande känsla, och den lugnade henne en aning. Men det gick alltför fort — Adena slet sig fri innan hon hann få ett stadigare grepp, och Nomë spottade ut klumpen av päls och hud som stannat kvar i munnen. Så var den större tiken över henne igen, och ryggen träffade marken med en duns som nästan tog andan ur henne. Ursinnigt slog hon omkring sig i sina fruktlösa försök att komma loss, men ur den här positionen var det nästan omöjligt. 
    Adenas tyngd pressade mot bröstkorgen — det värkte och brände, och det pep när hon kippade efter andan — men Nomë bet ihop tänderna och vägrade envist ge ifrån sig så mycket som ett kvidande. Adena hade rätt, de visste båda vem som otvivelaktigt skulle vinna. Nomë blundade kort. Det gjorde ont överallt, i lungorna, musklerna, i ansiktet. Hon var utmattad, både fysiskt och psykiskt. 
    Nomë log. Frustration, förtvivlan och ohygglig sorg fick varma tårar att pressa sig ut under ögonlocken, blanda sig med blodet från kinden och stadigt sippra in mellan läpparna på henne. 
    "Du skulle kunna döda mig", sa hon. "Jag behöver knappast tala om det för dig. Du vill döda mig. Men det gör du inte." Nej, hon var inte rädd för att inferon skulle döda henne. Gjorde hon det skulle leken ta slut, allt skulle vara över — och så nådig var inte världen, det hade hon märkt på senare tid. Nomës bröstkorg hoppade till under Adenas tyngd när ett andlöst, hest skratt trängde sig upp ur strupen. Den första gången hon faktiskt velat dö, och så fick hon inte det. 
    "Varför?" De trötta ögonen mötte Adenas, men frågan kunde ha varit ställd till vem som helst — gudarna, kanske. Vem som helst som var beredd att ge ett ordentligt svar. Varför var hon tvungen att leva i en värld där han inte fanns?

Två vindpiskor fick Adena att vackla till ovan den ljusa dimmvargen. Bambras blick var trött men bestämd då hon såg på dem och det var som att den fick tillbaka Adena till verkligheten. Verkligheten där hon faktiskt inte tänkte döda sina forna allierade. Med ett grymtande morr tog inferon några steg bortåt och Bambra lät sin sylvassa svarta blick genomborra Nomë istället.
"Varför?"
Sade hon kallt, tänkte på den söndersiltna kropp som hon och hennes bröder bränt till aska. Tänkte på sorgen och tomheten i Blairs blick.
"För att ingen här är korkad Nomë, speciellt inte du."
Det var svårt att finna något medlidande i hennes röst men så mjuknade den något.
"Jag känner inte dig jättebra, men är du det minsta lik din bror ger du inte upp såhär lätt. Skärp dig, och tvätta bort skiten ur pälsen. Hur ska du kunna se att du har något att leva för om du inte ens försöker leva?"
Bambra hade antagligen inte varit mycket bättre om Blair dött, eller snarare - om Blair dött hade hon dött, men det var väl knappast vad Nomë behövde höra just nu. Antagligen hade hon behövt slåss, och behövde hon slåss mer skulle det nog hanteras av något lite mer stabil än en Infero.
"Har inte du någonstans att vara?"
Frågan var vänd mot Adena, honan som kanske menat gott men förlorat sig i striden. Hon kände sig som en utbränd förälder. Och än var inte det värsta över, hon behöver återvända till templet och de faktiska valparna där. Lyfta det tunga lasset som hennes kära lilla bror inte orkade med.

"Varför?"
    Adena såg på henne, blicken tom. Ärligt talat kunde hon inte svara på den frågan, och frågan hade fått henne på fall. Det var dock inget hon tänkte kommentera, och precis i tid anslöt sig Bambra till duon.
    Irriterat och med en morrning flyttade hon på sig, släppte Nomë fri från hennes tyngd. Hon gillade inte att följa order, men hon ville inte döda den ljusa dimmvargen; inte än.
    "Har inte du någonstans att vara?"
En fnysning lämnade henne och hennes blick borrade sig djupt in i Bambras. Faktum var att hon inte hade något planerat från nu. Vart hon skulle ta vägen och vad hon skulle göra återstod helt enkelt att se. Dock var det inget hon orkade diskutera, utan med en sista blick på Nomë vände hon sig om.
    Adena var säker på att det inte var sista gången de skulle ses. Hon hoppades bara att Nomë skulle vara i bättre skick nästa gång.

[Avslutar gärna om inte du vill inflika med något Zee!]

Ännu en röst blandade sig i. Nomë slöt ögonen och lutade bakhuvudet mot marken där hon låg. Toppen. Underbart. Varför slog de helt enkelt inte upp ett cirkustält runt omkring sig och tog betalt för inträde, om nu alla tänkte se på? Ju fler desto bättre. Det ryckte ogillande i den vita, rynkade nosryggen. 
    Adena släppte henne, och Nomë rullade upp på fötter igen med en överraskande smidighet, med tanke på situationen hon just befunnit sig i. Ögonen grävde sig in i fakargens. 
    "Du känner mig inte. Alls. Så jag föreslår att du låter bli att predika för mig om min bror och lämnar mig ifred." Adena lämnade platsen med en fnysning, och efter ett par sekunder gjorde även Nomë det. Hon var utmattad, arg. Inte värt det. Orden ekade i huvudet, vägrade försvinna. Det är inte värt det. De förstår dig inte, och det kommer de aldrig att göra. Han var den enda, och han är död. Du är ensam. Lär dig acceptera det. 


[Avslutat!]