Hon gled in och ut ur medvetandet, smärtan ett svart hål som drog henne nedåt. Någonstans långt borta i en febrig, förvirrad dimma kunde hon höra Kolzaks stämma. Vem är du? Jag litar inte på er. De kommer att förlåta mig.

Det första Lune kände då hon vaknade till var den molande smärtan i bakhuvudet. Den strålade ut i tinningarna och ner längs nacken och ackompanjerades av ett dovt ringande i båda öronen. Förvirrad såg hon sig omkring med suddig blick och lyckades efter en stunds ansträngning fokusera på en kortvuxen varg. Hon presenterade sig som en av arenans helare och förklarade var de befann sig. Det tog några ögonblick att samla tankarna men sen mindes hon. Kolzak på arenan, väktarna som hindrat henne och.. Maksim?
"Är jag fången här?"
Sluddrade hon fram. Helaren studerade henne noga och ryckte sedan på axlarna.
"Inget som jag fått information om iallafall, men jag skulle inte rekommendera att försöka gå härifrån. Du behöver vila, du har fått en rejäl smäll i huvudet."
Lune hade svårt att avgöra sanningshalten i honans ord, men att smällen hade varit rejäl det kunde hon känna. Hon behövde försöka komma på ett sätt att kunna smita iväg, behövde hitta Kolzak. Flackande såg hon sig omkring i rummet och fick syn på ett ensamt lerkrus fyllt med vatten.
"Vatten.."
Viskade hon hest.
"Får jag.. kan jag dricka?"
Honan nickade och bar fram kruset till henne. Hon sträkte sig fram, drog det mot sig med klumpiga rörelser och välte ut det över hela golvet.
"Oj... Du har nog rätt, det var en rejäl smäll."
Mumlade hon och försökte åstadkomma en genuin ursäktande min. Helaren suckade och förklarade med en bister min att hon skulle gå och se om hon kunde hämta mer.
Så fort honan försvunnit genom rumsöppningen reste sig Lune på darrande ben. Rummet snurrade och den ihärdiga tonen blev högre och skarpare i hennes huvud. Lutad mot den ena väggen stapplade hon fram till öppningen och spanade ur i korridoren, ingen syntes till men hon behövde skynda sig. Så snabbt hon kunde haltade hon fram, behövde ta pauser vartannat steg och vila sig mot den kalla stenväggen. Det kändes som att hon skulle kräkas när hon helst men någonstans inte långt bort tyckte hon sig höra en bekant röst mumla något hon inte kunde uttyda. Efter vad som kändes som en evighetslång kamp stod hon i öppningen till en av de andra läksalarna, den här var större och fortfarande full med blodspår och längst in på en bår låg hennes ledare och bror. Han såg så trött och liten ut. Med en sista kraftansträngning tog hon sig in till honom och ramlade ihop vid hans sida.
"Kolzak.."
Viskade hon.
"Moy brat. Moy dorogoy.*"
Hennes röst var ansträngd och flämtande.
"Jag tror jag såg Maksim.. vi måste.."
Orden dog ut i ett trött jämrande.

[Till Kolzak. * Min bror. Min käraste (vän).]

Vitt brus. En blek himmel. Färger var urvattnade, som de kunde vara på tidiga, dimmklädda morgnar. Något fattades honom. En konstig tomhet som vibrerade i bakhuvudet. Något som saknades. Något viktigt. Och sedan, ingenting alls. Tomheten djupnade till en avgrund, och Kolzak låg på botten. Den bleka himlen suddades ut, och där fanns plötsligt ingenting. Vare sig upp, eller ner. Kolzak kröp ihop. Skuggor dansade runt honom, skuggor det kändes som om han behövde komma ihåg. Silhuetter som han behövde minnas. Varför visste han inte? Hans huvud kändes som om det höll på att klyvas itu ju mer han försökte förstå. Så löstes skuggorna upp i intet, och han lugnade sig. Inga skuggor. Inga bekymmer. Ljuset mjuknade och stillhet lade sig. De var borta nu.

Vem var han? Vart var han? 
Det spelar ingen roll.
Okej. Det spelar ingen roll.
"Kolzak..."
En bekant röst. En viskning. En väns närvaro. Moy brat. Moy dorogoy. Ord som fick halsen att snöra sig. Nej, jag vill inte vakna. Låt mig ligga här. Väck mig inte. Väck mig inte! Om du gör det kommer jag-

Kolzak drogs tillbaka till medvetandet, ur avgrunden. Känslan var hisnande, och ju närmare han kom ytan desto fortare flödades hans medvetande av minnen. 
"Det kan inte vara sant."
"Det är sant."
"Varför?"
"Förlåt." Förlåt, förlåt, förlåt.
Ögonen tårades. Han försökte inte ens stå emot.
"Jag tror jag såg Maksim... vi måste..."
"Lune." Lune, min vän. Kolzaks röst var svag, hes. Ett jämmer. Han öppnade inte ögonen. Han kunde inte se på henne. "Shh...."
Han drog ett skälvande andetag. Ett vitt skimmer dansade på insidan av ögonlocken. Hans huvud klövs av en vit smärta, en strålande, explosiv värk. "Shh... " försökte han på nytt, tröstande. Han hade hört ansträngningen i hennes röst. Ett trött jämmer. "Det är okej. Förlåt, Lune. Förlåt. Förlåt, förlåt."
Kolzak försökte med stor ansträngning öppna ett öga. Hans ögonlock hade så gott som klibbad igen av torkat blod, och när medvetandet blev tydligare kände han mer smärta i kroppen. En dov, fruktansvärd smärta i flanken, på huvudet. Halsen. Allt sved, allt brände. Han kunde inte röra sig. Skulden skar i honom värre än någon smärta han upplevt. Minnen av hans sista ögonblick med Sezja. Med Tenn. Och Maksim... Kolzak kunde inte klandra honom. Maksim hade det bra här. Bättre här. 
"Du borde gå hem."

Hela världen snurrade men Kolzak tycktes vakna och hon drog en lättnadens suck. Så tacksam att få höra hans röst igen, den var som honung, som helande vatten. Fyllde henne med hopp - hon hade varit så orolig för honom. Men vad han sa fick henne att förvånat spetsa öronen. Försökte förstå vad han bad om ursäkt för, att han försvunnit? Något knöt sig i bröstet, en klump av ångesten som livet i Cirkeln nästan lyckats jaga ur hennes kropp. Darrande hasade hon sig upp i sittande ställning, försökte finna hans blick. Du borde gå hem. Ett tyst skratt som mer lät som en suck lämnade henne.
"Ja, глупый*. Vi ska alla gå hem."
Förtydligade hon. Buffade mjukt på hans skuldra med nosen, han behövde vakna nu, tänka klart. De hade inte mycket tid.
"Alla. Du, jag, Maks. Vi måste gå."

[*glupyy: dummer]

Vi ska alla gå hem.
     Kolzak försökte låta bli jämra sig av smärtan hans erkännande snart skulle orsaka henne. Lune förtjäde bättre än såhär. Det gjorde alla i Cirkeln. Han slöt ögonen igen, oförmögen att kunna se henne i ögonen. Han ville inte se hennes ansikte när hon fick veta. Se besvikelsen.
     Hon buffade hans skuldra och Kolzak försökte vända sig bort. Hennes tröst gjorde bara allt värre. Skammen som kröp över honom var så tung att den gjorde honom illamående.
     "Niet," blev hans svar, hur gärna han än önskade att där fanns ett annat svar att ge. "Jag kan inte."

Kolzak kunde bara ana Lunes förvirring. Så han fortsatte, efter ett tungt, skälvande andetag.
     "Jag kan inte följa med er hem. Jag måste stanna här och avtjäna mitt straff på arenan. För det jag gjort."
     Det skrimrade vitt innanför ögonlocken. Smärtsamma minnen han inte ville skulle uppdagas blandades med en bultande huvudvärk. Allt han var, allt han gjort, var ondska. Ren ondska.
     "Det är mycket jag inte berättat för er."
Rösten blev lägre, en raspig viskning. Det var bättre såhär. Kanske kunde Cirkeln bli rent och fritt från synd, så länge han inte fanns där för att kasta dem i skugga.
     "Sezja är död."
     Kolzak inväntade Lunes svar. När tystnaden hängde tung i rummet fortsatte han.
"Det är mitt fel. Jag undanhöll det från er. Jag kunde inte skydda henne, kunde inte... Nu är hon borta. Förlåt. Förlåt."
     Minnet av Sezjas livlösa kropp kändes färskt i minnet. Anfallet hade kommit plötsligt. Kolzak hade reagerat för sent. Sett hennes liv rinna ur henne. Nu var hon borta, för gott.
"Jag skulle ha sagt något, men jag visste inte hur..."

Där fanns mer att berätta. Mycket mer.

Det ensamma, enkla ordet kändes som en spark i magen. Hans stämma var inte ens skarp, bara trött och ångerfylld, men ändå ryggade hon instinktivt bakåt. Såg på honom med oförstående ögon. Vadå niet?
"Det du gjort?"
Mimade hon ljudlöst med rynkade ögonbryn. Kolzak var henne bästa vän, han hade räddat henne, han hade räddat hela deras familj. Han hade inte gjort något fel. Hon förblev tyst, sammanbiten medan han fortsatte. Kämpade med att hålla sig i nuet, lyssna på hans ord istället för att försvinna in i tankarna. Men så kom nästa spark och ett tyst jämrande lämnade henne. Tårar rann längs hennes kinder då hon tänkte på systern, hennes andra hälft. Någonstans inom sig hade hon väl anat, lillasystern skulle inte försvunnit på egen hand såhär länge om något inte gått fel. Inget skulle kunna hålla dem isär om hon varit vid livet. Samtidigt hade åsynen av Kolzak, som även han varit försvunnen nästan lika länge, väckt ett hopp i henne. Kanske fanns Sezja också här.
Istället fanns bara den hemska vetskapen om hennes bortgång. Och Kolzaks skamfyllda erkännande att han vetat om det. Han hade vetat om det men inget sagt. Låtit henne oroa sig. Sveket la sig som ett extra lager ovanpå sorgen. Hon kände benen darra.
"Hur... hur längre?"
Har du vetat. Har hon varit död. Och varför? Kolzak var hennes ledare, hennes käraste vän, han skulle aldrig skada henne. Hade han försökt skydda henne från smärtan som nu erövrade henne? Han måste ha haft en bra orsak men hon förstod inte. Familj ljög inte för varandra. Cirkeln handlade om tillit. Var de inte familj? Var de inte Cirkeln? Det kändes som att hon skulle kräkas.

"Länge," erkände Kolzak efter en stunds tystnad. Skammen låg över honom, tung, mörk. Hela hans väsen absorberade den, lät den fylla varje vrå och avkrok i honom som kanske en gång varit rent. "Längre än jag vill erkänna. Men det är inte allt."
Kolzak höll ögonen hårt hopknipna. Han kunde bara föreställa sig Lunes uttryck, och endast idén av sveket på hennes ansikte var tillräckligt för honom att jämra sig. Hans andhämtning blev snabbare, minnesbilderna av sveket på Tenns ansikte stack som spjut i Kolzaks själ. Vännen han vunnit och sedan förlorat helt på egen hand. Vars tillit han svek. För ett dumt beslut han trodde var rätt då. Men så fel. Ondskefullt. Jag är ett monster.
     "Tenn kommer inte tillbaka."