Hennes läpp blödde. Hon kunde känna den metalliska smaken i munnen. Hon kunde känna den i sina flämtande andetag. Tassarna trummade hårt mot marken. Hon sprang. Snabbt. Jagat. Vidgade ögon. Kroppen skrek efter syre. Syre som lungorna desperat drog in. Vingarna tryckta mot sidorna. Fingrarna krökta ur vägen. Svansen pendlade för balans. Långa språng. Hon var snabb. Men hur snabbt hon än sprang var det inte snabbt nog. Hur hon än kämpade gick det för långsamt. Plågsamt långsamt. Hon kunde höra deras skrik. Deras vrålande röster och höga rop. Men det värsta var inte skriken. Det var tystnaden som följde. Den som upptogs av hennes andhämtning, hennes maniskt mässande röst och suset från blodet i hennes öron. Hennes kropp blödde. I ögonvrån såg hon ett hål. I ett hjärtslag slängde hon sig i sidled. Kanske var det ödet som brutit båda hornen, som lät henne komma in. Hennes sinne skrek om en närvaro. En närvaro. Utanför. I hennes hälar. I samma stund som hon kom in i mörkret for tungan över läppen. Blod. Två. Tungan ströks mot taket. Blod och jord. Hon fortsatte sitt panikslagna mässande. Tre. De dansade utanför. Dansade i stjärnljus och bland skuggor. Solen. Var fanns solen? Fyra. Hennes sinne fylldes av den fjärde. Blod och jord. Hon skulle vara säker. När hon i nästan samma rörelse vände sig mot öppningen stod Han där. I en sal av mörker. Så ljus. Hans tunga mot hennes blod. Hans tänder mot hennes hud.

Dimitrij hade kommit på fötter innan hon slutat skrika. Hon stod bredbent, flämtande och stirrade med vidöppna ögon. En mardröm. Andetagen blev djupare, tyngre, efter hand som drömmen bleknade bort. Solen hade nått sin dubbla höjd över horisonten. Dess sken värmde hennes kropp. Hon kom på sig själv med att slicka om munnen, som för att kontrollera att hon inte blödde på riktigt. Pälsen rungade runtom kroppen när hon ruskade på sig, innan hon rätade på benen och slappnade av i hållningen. Ännu en mardröm. En gång hade hon trott att de skulle lämna henne i fred.
     Över den öppna himlen rörde sig ett par avlägsna rovfåglar. Vinden lekte i området och gled över det gula gräset och de torkande buskarna. Dungen av låga, knotiga träd som hon legat under prasslade mjukt. Inte mycket mer än ett tjog språng bort rörde sig en hjord med gaseller, där ett par av djuren såg åt hennes håll med alerta blickar. Hon gäspade trött. Trots att hon sovit ett par timmar kände hon sig allt annat än utvilad. Sömnen var inte till mycket nytta när hon inte fick någon ro. Det var lyckligtvis inte alla nätter hon hemsöktes av drömmarna, men tillräckligt många för att det skulle kunna bli ett problem. Hon kunde väldigt lite om drömmar, och ingenting om hur man skulle jaga bort dem. Där hade funnits de som haft kunskap om hur man jagade bort dem, om än tillfälligt, men hon kände ingen som kunde hjälpa henne med det i detta liv. Drömmarna var en del av Jakten. Hon kunde bara be för att de inte skulle drabba alla som ställde sig vid hennes sida, åtminstone inte förrän de stått framför döden. Hon sträckte noggrant på kroppen och gäspade än en gång.
     Med vingarna delvis utfällda för att fånga solens värme lämnade hon efter en kort stund dungen av träd. Hur gärna hon än hade velat lägga sig ned och försöka få mer sömn så hade hon en dag framför sig som hon inte tänkte sova bort. Hon var gott och väl ett par mil ifrån den plats där Loiana och Kenai borde befinna sig, men skulle inte återvända dit än, så jakten skulle få ske på egen hand idag. Det störde henne inte. Jakt av byten var en helt annan utmaning än det som givit henne mardrömmar. Hon skulle inte kunna jaga djuren i det närmsta området dock, så som de stirrade när hon börjat röra på sig. Vingarna sträckte på sig längs hennes sidor, rakt ut för att sedan återvända till sina halvt utfällda poser. Hon skulle ta till skyn och jaga på annan plats, men för nu rörde hon sig med makligt lugna steg och försökte tränga undan drömmens känslor medan solen omfamnade hennes kropp med sin värme.

Han har rört sig norrut och tar sig fram i passgång. En speciell stil men snabbt går det. Även om det inte är det snabbaste. Han tar sig fram i rätt lugn fart faktiskt. De långa öronen är vinklade bakåt men endast för att de inte ska vara i vägen när han tar sig framåt. Den korta svansen står rakt ut och sveper med i hans rörelser. Högt upp på himlen rör sig ett par rovfåglar och hanen stannar upp och sträcker på halsen för att se upp mot dem. Till och från undrar han hur det är att flyga. Lika mycket som han undrar hur det är att simma fritt i det stora blå. Den isblå blicken sänks och han sätter kroppen i rörelse igen. Hans långa ben och slanka gestalt får honom att se väldigt hög ut. Men under skinnet spelar muskler som han byggt upp under många år. Även om de inte får honom att se biffig ut. Seniga muskler är bättre. Det ligger kraft bakom hans gestalt även om det kanske inte ser ut så vid första anblicken.

Ett skrik får honom att rycka till. De långa öronen står spetsade framåt på huvudet och den isblå blicken sveper över området en stund, för att sedan fästas på den dunge med knotiga träd. Det lät som ett skrik av skräck. Är någon i fara? Tyst, ljudlöst rör hanen sig närmare. De långa öronen stannar på sin spetsade position. Det torra gräset böjer sig mjukt för honom, utan att vidröra hans kropp. Tillåter honom att röra sig så tyst det bara går. Inga tankar rör sig i hans huvud. Han vet inte vad han kan förväntas finna vid dungen. Men finns det något han skulle kunna hjälpa till med så är det värt att utforska.

Han stannar upp igen och blir stående när någon rör sig ut ur dungens skyddande skugga. En gestalt som känns bekant. Har han inte sett denne främling tidigare? Han studerar de där fascinerande vingarna. Sakta höjer han huvudet och studerar främlingen när hon rör på sig. Sträcker på vingarna och fortsätter gå. Hanen sänker huvudet igen. Rör sig sedan närmare. Lika ljudlöst som tidigare. Den andra vargen verkar inte befinna sig i närheten. Den som han sätt i sällskap med denne sist de sågs. Hon verkar vara ensam. Hur kommer det sig? Var de två bara reskamrater som gått skilda vägar? Han rör sig tyst i ett bågliknande mönster. Vill inte komma för nära om hon inte skulle vilja det. Men lika mycket nu som då så fascineras han av henne. Hon är vacker.

Han stannar åter upp och höjer huvudet och ser på henne. Vet inte om han ska säga något. Har vet inte om hon är medveten om hans närvaro. Han sluter ögonen i tyst koncentration. När han sekunden senare öppnar ögonen igen så växer det fram en ståtlig röd ros i främlingens väg.

Ganska snart efter att hon rest sig upp hade en närvaro viskat i hennes sinne. Till en början hade hon inte tänkt på den, då känslorna från drömmen fortfarande jagade hennes tankar, men efter att ha kommit ut i solljuset och samlat tankarna gjorde sig det andra sinnets närvaro mer påtaglig. Till en början ville hon kalla det främmande, samtidigt som det inte kändes helt okänt. Oavsett vem det var så var det inte en av Dem. Öronen reste sig på hennes huvud, lyssnade efter ljud åt det håll hon kände sinnet. Den andre följde henne när hon rörde sig, men på avstånd. Dimitrij stannade upp efter bara några steg och vände omärkligt på huvudet tillräckligt mycket för att kunna se efter främlingen i ögonvrån. Då hon precis lokaliserat den andre med blicken, främst tack vare sinnet då den färgmässigt kändes välanpassad till det omkringliggande gulnade landskapet, var det något som rörde sig framför hennes tassar. Hon ryggade snabbt bakåt och fäste sina skarpa grå på den blomma som sköt fram ut marken. Hon slöt ögonen med en suck när hon kom på var hon hade sett den andre förut. Det kändes som för en evighet sedan. Vingarna veks in helt mot sidorna igen. Utan att se mot hanen sträckte hon sitt sinne mot hans.
     'Vad vill du?' Orden färdades utan röst, lämnade vid den andres sinne. De var lugna, och trots ordvalet inte ovänliga eller hårda. Någon anledning hade han till att stanna henne med sin ros. Hon höll fortfarande fast blicken vid växten. Hon hade nog aldrig varit mycket för rosor. Visst var de fina, men de väckte minnen hos henne som hon inte fann vackra.

Hon verkade inte så imponerad av rosen. Kanske hon inte gillar rosor? Rosen vissnar bort och försvinner ner i marken. I samma spår växer en präktig och vacker orkidé upp istället. När han sen hör hennes röst i huvudet blir han lite ställd. Är hon en tanketalare? Hur ska han göra sig hörd på det här avståndet då? Utan att behöva höja rösten. Avståndet dem emellan är ganska stort. Han ville inte komma för nära.
Du skrek. Tänker han. Kanske, om hon kan tala till honom i tanken kanske hon även kan höra hans tankar? Kanske hon inte vill bli påmind om sitt skrik. Men det lär som ett väldigt sårbart skrik. Kian kunde inte låta bli att känna sig orolig. Ljudlöst rör han sig närmare. Nu vet han att hon vet att han är där. Kanske han kan komma något närmare. I alla fall så han kan tala till henne utan att behöva höja rösten. Men på behörigt avstånd stannar han upp igen. De långa öronen klipper till på huvudet. Vinklas lät bakåt för att sedan spetsas framåt igen.
"Jag hoppades att du inte var skadad". Fysiskt sätt ser hon inte skadad ut. Men det var inte det han menade heller. Skador är inte alltid sådana som sitter på utsidan.
"Hur mår du?" Frågar han försiktigt och tippar huvudet lätt på sne.

Hon vände huvudet mot hanen när han kom närmare. Hennes blick var skarp, men trött. I hennes panna tecknade sig en liten rynka. Hanen var långbent och i samma höjd som hon själv, men med kortare kropp och längre ben. Ung och frisk av vad hon kunde se. När han talade var det med försiktig stämma. Hoppades att hon inte var skadad. Hon drog ett djupt, långsamt andetag. Han hade troligtvis hört henne. Just typiskt. Om inte för drömmarna i sig så för oväsendet skulle hon behöva göra något åt problemet.
     "Bra", svarade hon kort. Bra om hon jämförde med tidigare. Bra jämfört med för ett par vintrar sedan. Bra jämfört med i rosenskogen. Bra jämfört med i elden. Hon hade noterat att blomman vid hennes tassar bytts ut. Vad var det med blommorna?

Bra. Han synar henne lätt. Det finns inget som inte skulle få honom att inte tro på hennes ord. Han känner ju henne inte. Men han skulle vilja det. Hon verkar dock inte vara direkt upplagd för sällskap.
"Hur är det?" Frågar han. Ingen fråga om hur hon mår. Han skulle vilja föra ett samlat med henne. Få veta mer om henne. Orkidén som han lät ersätta rosen verkar hon inte bry sig om. Så han låter den stå kvar. För stunden.
"Mitt namn är Kian". Presenterar han sig. Då vet hon vem hon ska avfärda om hon inte vill ha honom där. Men samtidigt hoppas han att det kan få henne att presentera sig. Så han får veta hennes namn. Den isblå blicken söker sig sakna mot hennes vingar. De är verkligen fantastiska. Inte som fåglarnas. Går det att flyga lika bra med dem trots att de inte har fjädrar? När Kian var liten trodde han att det var fjädrarna som gjorde att en fågel kunde flyga. Därför kan inte vargar flyga för vargar har päls. Men när han såg denna varginna första gången så fick han tänka om. För även om de inte är fjäderklädda så går det inte att ta miste på att det är just vingar som varginnan äger. Tyst sveper den isblå blicken tillbaka till hennes ansikte.

Kian. Hon betraktade den andre medan han studerade henne. Precis som när hon mött skepnadsskiftaren i nordan sökte sig den andres blick till hennes vingar. Aldo hade funnits där då. Det ryckte lätt i hennes nos, men inte mer än när hon vädrade i luften. Det var länge sedan de befunnit sig i nordanskogen, när hon tänkte efter.
     "Dimitrij", fortsatte hon lika kort som tidigare. Hon var inte helt säker på huruvida hon skulle fortsätta med sitt eller stanna. Blicken lämnade efter en stund främlingen och sökte sig till gasellerna längre bort, som fortfarande höll dem under uppsikt.

Dimitrij. Han ler lätt. Vänligt. Ett vackert namn. Men han säger inte det högt. Det kanske inte är passande. Han vill inte tränga sig på. Även om han är väldigt nyfiken på henne. Skulle det inte bli mer det här mötet så kan han kanske hoppas på att möta henne igen.

Dimitrij's blick söker sig bortåt. Kian följe den och den isblå blicken fästs på gazellerna. Han vrider tillbaka huvudet och fäster blicken på Dimitrij igen.
"Är du hungrig?" Frågar han. Men det kanske är en dum fråga. Hon kan ju bara sträcka ut sina stora vingar och flyga bort och fälla sig ett byte. Kian själv har en lite annorlunda diet. Han tycker om frukt och bär. Men lite kött äter han ändå. Men inte så ofta. Gazell har han inte direkt smakat. Men det här mötet kan kanske bli en pratstund över en bit mat? Och det skulle han inte dra sig för. Själv är han ganska säker på att han skulle kunna lägga ner en eller två av de där gazellerna på ingen tid alls.

Hon såg på honom när han talade. "Nej." Läpparna spändes tankfullt. "Inte än." Hon kände sig inte hungrig nu, men visste att hon skulle behöva jaga. Gasellerna var för långt bort för att hon skulle hinna fram till dem innan de hade gett sig av. Hade de inte haft henne under uppsikt hade det gått, men när de gång på gång tittade på henne så var det inte lönt att försöka. Det slösade mer energi än vad det gav. Antingen fick hon hitta något annat, eller ta sig runt dem tills de inte längre hade henne i tanken. Ibland undrade hon vad de tänkte på över huvud taget. Hon kunde känna de andra djurens närvaro i sinnet, men på ett annat vis än vargars. Som om det var mindre. Ett flertal gånger hade hon övervägt ifall det skulle vara möjligt att se djurens tankar, om det gick att vidröra dem så som vargars. Men hon hade aldrig provat. Där hade alltid varit annat att göra.
     "Är du?", fortsatte hon efter en kort paus. Den lilla rynkan i pannan blev tydligare när hon höjde det ena ögonbrynet. Hon förstod inte varför hanen undrat från början, om det var för att vara social eller av någon annan anledning. Men det spelade inte större roll. Hon kunde undvara en stund till utdragna pauser och korta ord. Än klättrade solen.

Han skakar lätt på huvudet och ler ursäktande.
"Nej". Tungan fuktar nosen och smiter sedan tillbaka in mellan läpparna.
"Jag bara undrade. Det såg ut som att du tittade åt gasellernas håll". Lägger han till och nickar åt det håll gasellerna befinner sig. Han vänder blicken ditåt för bråkdelen av en sekund innan han ser tillbaka på Dimitrij. Inte än.
"Det skulle gå snabbt att fälla ett eller två av gasellerna". Säger han och ruskar lätt på skuldrorna. Rörelsen letar sig ut i nacken och huvudet. De långa öronen slår från sida till sida med ett lustigt ljud innan han rätar på kroppen och spetsar öronen igen. Den isblå blicken söker sig åter till varginnan.

[kort-i-gott. :3]

Hon gav den yngre en tankfull, aningen skeptisk blick innan hon såg på djuren igen. Hade han någon förmåga som skulle göra att han inte behövde ta sig så nära att de sprang? I och för sig hade hon själv sin eld, men hon hade inte använt den sedan... branden. Hon skulle kunna jaga gasellerna, men det kunde vara mer slöseri på energi än vad hon skulle vinna på det.  Hon såg på hanen igen med höjda ögonbryn. Kanske...
     Utan mer förvarning tog hon ett snabbt språng framåt, över blomman på marken. I samma rörelse fälldes vingarna ut och slog kraftigt. Innan språnget hann avslutas hade hon redan lämnat marken. Snabba flykter till skyn hade räddat livet på henne många gånger. Vingarna gav ifrån sig stumma dunsar för vart slag, när luften pressades undan av membranet. De gaseller som över avståndet hållit koll på henne stelnade till, osäkra på om något i skyn var ett hot eller inte. Under de första slagen möttes Dimitrijs vingspetsar nästan under henne, men slagen blev snabbt mindre och stadigare när hon kom högre upp. När hon snabbt kom närmare bestämde sig gasellerna för att springa.

Han studerar henne och tystnaden lägger sig. Så fäller Dimitrij ut sina vingar och höjer sig mot skyn. Och far iväg mot gasellerna. Så hon tänker jaga dem i alla fall. Han blir nyfiken på hennes jaktteknik och sätter benen i rörelse och rör sig framåt. Ljudlöst och snabbt. Så stannar han och ser på när gasellerna blir skrämda av den flygande vargen och börjar springa. Kian tippar huvudet på sne och undrar om han ska ingripa själv. Men Dimitrij vet förmodligen vad hon gör. Även om Kian själv för det mesta håller sig till ätbara växter och bär, och gnagare så kan han då och då få för sig att fälla större bytesdjur. För de mättar på ett helt annat sätt. Och då han slipper att gå in i närstrid med ett bytesdjur så är det mindre riskabelt för honom.

Han rör sig i en hisnande fart närmare. Fortfarande ljudlöst och inga dofter avslöjar honom så kan kamouflerar sig med jordens dofter. Han siktar in sig på en av gasellerna som håller sig något längre ut åt sidan än i klungan som de andra och nästan verkar vara påväg åt ett annat håll. Alla gasellerna verkar inte riktigt ha samma mål och klungan är utspridd och gles. Kian koncentrerar sig och mitt framför nosen på gasellen skjuter en enorm stenvägg upp ur jorden och lidandet blir kort för gasellen som i kollisionen bryter nacken och dör på stört. Kian föredrar att göra lidanet kort för sina byten. Stenväggen försvinner snabbt ner i marken igen och i nästa sekund står Kian vid sitt byte. Han höjer blicken och ser om Dimitrij har samma tur. Han hade inte lagt sig i hennes jakt då han siktat in sin på gasellen som höll sig något längre ut från se andra.

Djuren rörde sig i olika riktningar, oorganiserade och förvirrade. En del tycktes fortfarande osäkra på vad de sprang ifrån, men sprang likväl för att undkomma vad det än kunde vara. De var snabba djur, ingen kunde påstå något annat. Dimitrij skulle inte ha hunnit ikapp de främsta av djuren som försvann bortåt, inte utan längre startsträcka eller högre höjd. Men hon höll inte alla djuren under uppsikt. Det var inte nödvändigt. Den unga hanen, Kian, var den som främst höll hennes intresse. Han rörde sig anmärkningsvärt snabbt - snabbare än de flesta för att inte vara en av Dem. Framför ett djur i den spridda hjordens utkant sköt en vägg upp ur marken, uppenbart styrd av en kraft. Det plötsliga ljudet av väggen som reste sig ett stycke bort fick en del av de andra gasellerna att skutta i sidled, plötsligt velande mellan vilka håll den skulle springa åt. Dimitrij hade redan släppt hanen med blicken och fällt in vingarna närmare sidorna när väggen uppenbarat sig. När ett av djuren precis hunnit vända om, bort från väggen, sträckte Dimitrij ut benen framför sig. När tassarna vidrörde djurets ansikte fällde hon ut vingarna igen. Den ena vingen slog i ett andra djur som inte hann hoppa ur vägen. Membranet fylldes med luft snabbt nog för att hindra att hon själv föll, men inte tillräckligt snabbt för att stanna hennes fart och rörelse innan hon landat på djuret och slagit dess huvud till marken. När det föll vände sig kroppen av det plötsliga stoppet i en vinkel som fick nacken att vrida sig. Så snart som djuret slagit i marken lämnade Dimitrijs tassar dess ansikte och tog mark, endast för att låta henne snabbt vända om och hugga gasellen i nacken. Den slutade snabbt att rycka.
     Det djur hon träffat med vingen hade inte blivit skadat, men vinglade av yrsel när det försökte skutta bortåt. Hon betraktade den med höjt huvud när hon släppt bytet vid sina fötter. Svansen stod höjd i en båge bakom henne och vingarna makade sig mjukt tillrätta över sidorna.

[Hade lite svårt att komma på ett svar, så ursäktar om det blev lite luddigt~]

[Lugnt. :3 Jag hade lite svårt att svara på ditt förra inlägg med. :3]

Han stod stilla och betraktade Dimitrij's jakt. Han ser fascinerat på hennes teknik. Han rör sig inte. Inte minsta muskel förrän varginnan själv fällt ett eget byte. De långa öronen står spetsade på hanens huvud och de isblå ögonen ser storögt på varginnan. Han blir bara mer nyfiken på henne. Han sänker huvudet mot sitt eget byte och biter tag i dess brutna nacke. Han tar ett ordentligt grepp och lyfter det sedan så högt han kan. Och utan att själv snubbla över det så rör han sig närmare Dimitrij. Släpandes på sitt byte. Och han rör sig förvånansvärt snabbt trots att han släpar på den döda gasellen. När han är relativt nära men ändå lämnat henne tillräckligt med utrymme släpper han greppet om sitt byte och låter den falla till marken. Den isblå blicken söker sig mot Dimitrij.
"Imponerande". Säger han hänfört. Helt klart imponerad. Hon är fantastisk. Otrolig. Och de där otroliga vingarna. Hade han fått tillåtelse hade han förmodligen undersökt varenda bit av henne. Framför allt hennes vingar. Men det är inte enbart hennes vingar som gör honom så intresserad av henne.

Hon kände hanens sinne komma närmare och gav honom en smal blick när han talade. Svansen förblev höjd i en båge bakom henne. Blicken gled över honom innan hon svarade med en låg, tankfull röst.
     "Någon typ av jord och snabbhet." Det var inte riktigt en fråga, utan snarare ett nästan frånvarande konstaterande. Det fanns vargar som rörde sig snabbt utan krafter, hon var själv en av dem, men ägde en kropp byggd för det till skillnad från många som ägde det som kraft. De med kraften tycktes inte hindras av korta eller stela kroppar, eller klumpiga tassar. Hon hade sett vargar, som var alldeles för tunga för att röra sig snabbt, använda krafter för att röra sig lika snabbt som någon av de infödda. Det hade varit en stor tillgång. Det enda de hade saknat hade varit reaktionsförmågan, men den kom med tiden, med övning. Att röra sig snabbt och reagera snabbt var två skilda ting. Att reagera snabbt och agera snabbt var ytterligare två skilda ting och inte det lättaste att lära i vuxen ålder. Det var få som helt lyckades bryta gamla vanor och egenskaper, men alla som kämpat hade kämpat idogt och med öppna sinnen, och det var allt någon kunnat be om.
     Hon släppte hanen med blicken och ställde tassarna på bytet framför sig för att hålla fast det när hon sedan bet tag i det och ryckte i dess buk.

De långa öronen klipper till på huvudet när han hör henne nämna hans krafter. Han tycker det är lite synd att varginnan inte verkar vara den pratglada typen. Och det känns som att vad han än säger så verkar hon inte direkt bry sig. Men ändå vill han stanna kvar. Även om han inte kan locka fram en mer avslappnad sida hos henne så gillar han hennes sällskap. Även om det känns stelt. Det skulle kännas tråkigt om hon försvann åt sitt håll. Men Kian är väl medveten om att man inte kan påverka någon annan mot dennes vilja. Det är därför han lever ensam.
"Jordkrafterna har jag efter min far. Snabbheten efter min mor". Svarar han henne men inte direkt till henne. För han har redan märkt att hon inte verkar vilja inleda någon djupare konversation. Den isblå blicken fortsätter studera henne under tystnad. När hon börjar dra i sitt byte. Så han sänker huvudet mot sitt eget byte och börjar sedan dra i dess skinn.

Efter att i ögonvrån ha bekräftat att hanen också vände sig till sitt byte lade sig Dimitrij ned. Vingarna tilläts vila mot marken precis intill hennes sidor, där det gulnande gräset gungade för en lätt bris. När hon legat still och slitit i bytet en stund så lyfte hon ena baktassen för att klia sig bakom örat. Blicken sökte sig tillbaks till hennes unga sällskap. För även om hon inte kände hanen så var det sällskap att ha honom där. Hon ruskade kort på huvudet och såg ut över landskapet runtom.
     "Jag ärvde allt av min familj", sade hon efter en stund med låg ton, mest som för sig själv. "Krafter, kunskap och liv." Hon fortsatte att se ut över landskapet, innan hon blinkade och ryckte i en ny del av bytet.

Han lyckas slita upp bytets skinn och river upp det mer så att öppningen blir större. Så kommer han år köttet innanför. Han drar loss en munfull och tuggar fundersamt på det medan han hör Dimitrij tala.
"Det brukar vara så". Säger han efter att ha svalt och ler sedan lätt. Krafter ligger ju i generna och kommer från föräldrarna. Föräldrarna ger liv till sina avkommor. Kunskap lär de tills valparna är stora nog att klara sig själva. Viss kunskap ligger även de i generna.

Han skulle vilja säga mer. Men känner att det bara skulle bli berättelser om sig själv. Om sitt liv, sina erfarenheter, sin familj. Sådant kommer Dimitrij säkerligen inte tycka vara vidare intressant. Men skulle han försöka prata om något annars kommer det förmodligen inte bli vidare intressant heller. Dels för att han inte kommer på något direkt att säga som inte kan klinga dumt. Han är ingen valp längre. Trots det är hans sociala färdigheter inget vidare. Men hans glädje, ärlighet och artighet brukar uppskattas. Nyfikenhet å andra sidan kan både vara negativt och positivt.

Hans svar fick det att rycka lätt i Dimitrijs mungipor. Jo, det brukade väl vara så. Men det var få som ärvde så mycket av livet. De flesta skapade egna vägar. Av vad hon uppfattat av landet stannade sällan valpar i sina födelseflockar när de väl vuxit upp. Tanken var för henne underlig. Det var i flock hon vuxit upp, tränats och lärts av de äldre. Det var med dem hon hade kämpat och slagits för sina mål, deras mål. För en framtid som kunde vara ljus. Hon hade aldrig lämnat dem om de fortfarande funnits i livet. Kanske hade inte andra flockars medlemmar samma gemensamma mål. Det lät inte alltid som det när hon hörde om dem. Onekligen en underlig tanke. För henne var flocken en enhet. En sammansvuren familj i blod eller tanke. I kamp och mål. En familj som stod vid varandra och kämpade tillsammans in i det sista.
     Hon fnös ironiskt för sig själv. In i det sista. Det värkte i hennes hjärta vid tanken. Det var allt för sant. Ett tunt leende spred sig i hennes ansikte innan hon vände blicken, som vandrat iväg över området igen, tillbaks till bytet. Hennes öron tyckte till när hon lyssnade till platsens ljud. Tystnaden mellan henne och hanen störde henne inte.

[Vet inte om vi kanske skulle avsluta detta och låta dem träffas igen nu när Dimitrij promenerat upp till Acherati, om han skulle ta sig dit? Känns mest som att vi båda skriver dötext som inte riktigt kommer leda någon vart nu om ingen av dem vill ta till orda xD ]