Riktigt hur han hamnat på denna plats visste han inte. Han hade överhört olika vargar talandes om en fest vid ett tempel och på avstånd hade han strövat efter dessa. Aldrig förr hade han sett ett tempel så bara det lockade att se, sedan hade han aldrig varit med om en fest heller så han ville allt veta vad det var.
Miljön runt omkring honom var också ovan men han gillade det. Varmt men lite fuktigt, men han älskade grönskan där. Efter vägen såg han vargar som var förvridna och misskapta, antog att det inte var vargar som fanns men han talade med dem ändå när de kom nära. Samtalen var dystra och inte så trevliga, men det höll honom på gående fot. Alla vargar var dock inte vänligt sinnade, så han sprang fort över marken, tills benen inte orkade bära honom längre och han stannade flåsande för att se sig omkring.
Makolath hittade till slut rätt, såg med spänning på vad som skedde då några bar ut på en annan varg och hans gulröda ögon blev stora som fullmånar. Vad hände med henne? Varför såg hon ut sådär? Vargens förklaring förklarade som ingenting, en Gud och något mer. Mako stod som ett frågetecken, ett fascinerat frågetecken.
När festligheten började tog han några steg närmare tiken på vad som liknade ett pedistal, vädrade försiktigt i luften på behörigt avstånd ifrån henne då han inte ville inkräkta för mycket. Huvudet tippades åt sidan medan han stod och bara tittade, hon såg sjuk ut, men om hon var med Gudarna, kunde hon verkligen komma tillbaka då? Hur gick detta till? Vad var detta som hände? Vad var syftet?

"Visst är hon inspirerande?"
Inledde han konversationen med den ljusa Inferon som stod och beundrade Apostel Vera med osäker blick. Han hade sett de kluvna reaktionerna då hon lyftes fram, själv hade han svårt att förstå hur man kunde få någon annan reaktion än att vilja falla på knä inför henne men alla var inte lika upplysta.
"Apostel Vera, hon bar en ängel och nu har hon rest att tala till gudarna likt hon var en ängel själv."
Man kunde se hur det glittrade i hans ögon då han talade om sin mor. Även om familjelikheterna inte var speciellt lätta att se längre, Vera var otroligt mager och intorkad och hade tappat en avsevärd mängd päls - den som fanns kvar var blek och matt.
"Mitt namn är Ikaros, ljusbringare av Ljusets Krigare."
Hälsade han och slet ögonen från Vera för att möta den andres blick för första gången.
"Var hälsad."
Hans ansikte var lugnt och värdigt, uttryckslöst.
"Har du frågor?"
En bra ljusbringade välkomnade alltid de som ville lära sig mer om Meimeis ljus.

Hur bar man en ängel? Makolath var väldigt förvirrad just nu. Hur länge skulle hon vara borta? Med tanke på hur hon såg ut så såg det ut som att hon varit borta ett bra tag. Skulle hon dö efteråt? Så många frågor helt plötsligt.
När den främmande vargen presenterade sig så nickade han lätt som hälsning.
"Makolath" svarade han högtidligt och lät de ljusa ögonen möta den andres och vid sista orden så nickade han lätt.
"Vad är Ljusets Krigare? Vem är Vera? Kommer hon komma tillbaka? Hur länge har hon varit borta?" frågorna bara vällde ur honom där han stod men tvingade sig själv att tystna innan det blev för mycket. Mako drog lite på ena mungipan i ett försök till leende.
"Jag är inte riktigt härifrån, så ursäkta mina frågor" han hade aldrig ens hört talas om religion eller liknande innan. Därav hans förvirrade ansiktsuttryck.

Frågor hade främlingen sannerligen.
Det fascinerade honom lite hur någon rest hit utan att veta en vilka Ljusets Krigare var, i hans sinne borde alla känna till flocken och antingen hylla eller frukta dem. Men kanske var det sant att spektakel för allmänheten likt denna var nödvändigt för att sprida gudarnas ord. Kanske nådde inte deras övriga handlingar ut lika brett som det vargar verkade älska mest: dekadens och festande. Tur då att de kunde erbjuda något som faktiskt var värt att fira, och dessutom stärka Meimeis lära genom det.
"Vi är Ljusets Krigare, flocken som bjudit in till detta firande. Vi kämpar för att Meimeis ljus ska segra över ondska och smärta och skydda alla i Numoori från orättfärdig skada. Vi följer gudarnas ord för att rena Numoori."
Ett svagt leende låg på hans läppar medan han talade.
"Och det här är Vera, en av våra Apostlar som gjort en av de ultimata uppoffringarna. För flera månvarv sedan började hon förbereda sig för resan, för att tillfälligt lämna sin kropp för ett mer direkt kunna kommunicera med Meimei själv."
Han kunde inte hindra blicken från att beundrande söka sig tillbaka till den stelt sittande mumien.
"Hon återvänder då Meimei anser oss redo, när hon har fullföljt sitt uppdrag och vi vårat. Det blir bara det första av många mirakler."
Med en övertygad nickning såg han åter på den andre.
"Vi har välsignats att bevittna mirakel förut, jag har hört om vargar som givits vingar, vargar som helats eller fått sin syn tillbaka, och många känner ju till Stjärnan som föll i Öknen eller hur Kaito släckte elden i Döda Skogen och gav ursprung till Fungoria och det eviga Storfallet. Duraneirs uppenbarelse vid måntemplet och de stora norrskenen för bara några vintrar sedan.."
Allt detta var sagor han hört, blotta berättelser från när Ljusväktare och Herdar återkommit från sina vandringar. En dag kanske han skulle ge sig ut och missionera själv, vallfärda mellan gudarnas under.
"Men allt detta är de elementala gudarnas verk, och hur mäktiga de än må vara är de blott barn av Meimei. De är det fysiska i vår värld medan Meimei är allt. Likt hur våra kroppar bara är en liten del av oss, fristående från våra tankar och vår själ."
Det var kanske inte en full predikan som Makolath efterfrågat, men det var vad han fick. Vad annat kunde förväntas av en Ljusbringare?

Det var verkligen mycket för Makolath att ta in. Han följde Ikaros blick till Vera innan den föll tillbaka på den andra vargen igen. Denne verkade väldigt dedikerad till det han trodde på, aldrig hade han stött på en sådan varg innan. Han hade bara varit med om sin familj som hållit honom isolerad, samt sedan lämnat honom åt hans öde. Dock var han aldrig ensam, han hade alltid sällskap, vare sig han ville eller ej. De vanskapta vargarna följde alltid med honom, antingen nära eller på avstånd. Några stod nu och iakttog honom på avstånd, en annan gick omkring och stirrade på honom med sina mjölkvita ögon och ruttnande kropp. Men Mako struntade i det för tillfället, försökte ta in allting Ikaros sade. Det var mycket information minst sagt.
"Vad gör man som Ljusets Krigare? Förutom att skydda andra? Jag tänkte.. Mer handfast" ja, vad exakt gjorde de för andra? Att Mako blivit intresserad var nog tydligt, hans öron var mer spetsade och den gulröda, ljusa blicken var fäst på Ikaros hela tiden.

Nämen, hade han fått en spekulant på tassarna? En intresserad framtida medlem? För ett ögonblick undrade om han skulle försöka vifta hit någon av Herdarna, de var trotts allt avsedda till denna uppgift, men samtidigt: vem kunde vara bättre värvningsmaterial än en son till två änglar? Han hade det här ordnat redan.
"Det beror på vilken roll man väljer efter sin rening. I början är vi alla lärjungar och får skola oss i Meimeis läror och gudarnas vilja samt flockens rutiner och liv. Det är viktigt att medlemmar dedikerar sig till oss, och ytterst till Meimei."
Det var tydligt på hur han talade att detta var något han tog på totalt allvar.
"När man fullföljts sin träning genomgår alla en rening i Meimeis ljus, där vi får möjligheten att lämna all synd och ondska som berört oss genom livet bakom oss. Fullt stiga in i Meimeis strålande sken. Därefter väljer man sin inriktning."
Ikaros utstrålade en smakfull stolthet över att själv redan uppnått detta som tonåring, han visste att många i flocken inte renats förrän som vuxna. Att de inte heller fötts in i flocken var inget han reflekterade över.
"Då finns det olika alternativ på vad man handfast får göra.
Man kan vakta flocken och landets oskyldiga från mörkret som Ljusväktare. Det innebär att både beskydda vårt tempel och våra medlemmar likväl som att ge sig ut i landet och fysiskt skydda svaga och utsatta. Där krävs styrka och handlingskraft, och att ha förmågorna för att ta till våld när situationen kräver det. Vi straffar de som sprider mörkret, men vi är inte oresonliga för sådan är inte Meimeis vilja. Alla renas och erbjuds sina synders förlåtelse, en chans att bättra sig och avtjäna sitt straff såväl som en varning för andra att personen tidigare begått mörka handlingar. Kanske har du stött på någon som burit vårt märke, den brutna cirkeln, i pannan?"
Han gav den andre en frågande blick.
"Det är där vi Ljusbringare kommer in, vår uppgift är att stå i nära kommunikation med gudarna för att kunna förmedla deras ord samt skänka deras förlåtelse här på jorden. Jag ber mycket, gör andligt arbete och läker vargar både fysiskt och själsligt. Jag sprider gudarnas ord genom min mun och beviljar straffade deras rening och förlåtelse.
Vill man ha ett mer socialt uppdrag är det istället Herde man ska sikta på. De herdar och vallar Numoori vargar mot oss och ljuset genom att vara ute i landet på våra böneplatser och stötta de som behöver det. De jobbar med vår relation till icke-medlemmar och andra flockar."
Han granskade den andres ansiktsuttryck noga medan han talade, och spetsade öronen då han tog punkt.
"Var det är tydlig nog förklaring? Fler frågor?"

Makolath stod tyst och bara lyssnade, tog in allt och funderade. Kunde detta vara vägen för honom? Ikaros ord var som sammet i öronen, vaggade in hans psyke i en slags lugnande bomull. Vadan detta? Aldrig förr hade han varit med om detta.
Vid frågan om han stött på någon med deras märke i pannan så skakade han på huvudet.
"Nej, tyvärr inte" svarade han sanningsenligt och öronen var fortfarande spetsade framåt. Intresserad och sög åt sig allting som en svamp.
Efter att Ikaros talat klart och ställt frågan om det var tydligt nog så skrattade Mako till, hest men vänligt.
"Jodå, jag har nog frågor som skulle ta hela kvällen men jag tror nog att du hellre vill njuta av festen med de andra?" Ikaros såg ung ut och ville nog hellre festa med sina vänner än stå där med någon i Makolaths ålder och svara på frågorna som han hade. Men han kunde ju för all del tala om något annat med Ikaros om denne ville det.

Ett leende stort nog att faktiskt visa en tandrad framträdde på hans läppar.
"Åh, om det inte redan gjorts tydligt av mina långa utlägg till svar så finns det få saker jag gör hellre än att tala om detta, jag skulle till och med gå så långt som att det är vad jag är ämnad att göra."
En lika road som högfärdig min intog hans anlete.
"Och det är vad detta firande är till för, sprida Meimeis ljus och budskapet om Apostel Veras uppoffring."
Tillade han. Allt det här andra, musiken, handelsstånden, maten, det var bara små tillägg, bi-akter, det största var Vera och Meimei. Alltid Meimei.
"Men jag behöver inte enbart predika för dig, vi kan samtala om annat om du så önskar?"
Även om han sa det med en ärlig röst så var det med det dolda motivet att rekrytera hanen in i ljuset, sanningen var att Ikaros inte älskade att prata om annat än gudarna. Det var orsaken att han blivit just Ljusbringare och inte Herde. Han hade inte den sociala kompetensen, eller viljan.
"Jag skulle kunna fråga var du kommer ifrån, eller har du mer du undrar?"
Han var rädd att hans sociala stelhet genast skulle komma att bli mer märkbar.

Makolath satte sig långsamt ner, kände sig så pass bekväm med Ikaros att han kände att han kunde slappna av så mycket och släppa ner sin gard lite. Kanske kunde han stanna här ett tag, se vad detta verkligen var för något?
Vargen talade igen och han tippade huvudet lite åt sidan, log snett och nickade lite.
"Åh, mitt liv är knappast spännande. Har meimei något utseende eller är hon mer som.. ett slags väsen? Vera ser jag ju där-" han kastade en blick på den sittande vargen innan han såg på Ikaros igen.
"-men jag är nyfiken på Meimei. Samt.. hur ser era liv ut? Hur länge är man lärling?" fler frågor såklart och Mako var mer än intresserad. Dom ljusa gulröda ögonen nästan glittrade i huvudet på honom där han satt och med spänning väntade på svar från Ikaros.