[En eller två vargar får gärna gå med, helst relativt aktiva så att rollspelet inte blir stillastående ^^]

Visst var det våren som sakta hade smugit sig fram och spridit sig i skogen. Kanske frosten ännu spred sig under nätterna och kanske vissa delar av marken fortfarande var täckta med ett tunt snölager, men nog var våren här. Fåglarna hade kommit tillbaka, och deras ljuvliga sånger fyllde luften. Här och var kunde man ana hur växter åter kom till liv då vissa av dem började återfå sin vackra, gröna färg. I luften låg det en känsla av glädje och spänning, som om alla de som varit sovande under vintern nu vaknade till liv. Det var som om det skulle hända något fantastiskt, något man absolut inte fick missa!
Det var våren.
Och mitt i detta naturens under skuttade en liten varelse omkring. Brun till färger, med skiftningar och en snövit bröstkorg. De två olikfärgade ögonen, ett bärnstensfärgat och ett rött, granskade omgivningen med en nyfiken blick och svansen vaggade fram och tillbaka mellan varje lekfullt skutt som togs. Han var en vargunge i full fart med att upplevde barndomens bekymmerslösa tillvaro.

Ett språng över en fallen stock fick honom att landa mitt framför två av de nyligen återkomna fåglarna som satt på marken och letade mat i den kyliga jorden. Vargungens uppdykande fick dem att förskräckta ta till flykten medan han hoppade och högg efter dem. Det enda som han lyckades fånga var fjädrar de tappade då vingarna frenetiskt slog för att föra dem upp mot skyn och tryggheten. Någon jägare var han inte, åtminstone inte ännu. Men bara 8 m-år bakom sig hade han fortfarnade mycket kvar att lära, och han såg fram emot det. Att lära sig allting av sin mor och i denna skog som var hans hem... Han kunde inte tänka sig att någon annan valp hade det bättre. Och så hade han såklart sina systrar och flocken här också, och han kunde inte tänka sig ett liv utan dem. Detta måste vara paradiset.

Ögonen såg efter fåglarna då de seglade upp mot himlen och utanför hans räckvidd men vändes snart åter mot skogen. Det fanns så mycket kvar att upptäcka och han var här. Det var nu eller aldrig. Och den unga vargens lek fortsatte medan hans skratt blandades med fåglarnas sång.

Våren är här, Äntligen!! tänkte den snövita tikvalpen som gick med raska steg i skogen, hennes bruna lugg hänger ner över de bärnstensbruna ögonen, hon har ärvt moderns ögonfärg och pälsfärg och synska krafter, den bruna luggen och energikraften är ett arv från "honom". När "han" kom upp i hennes tankar så mörknade hennes blick och hon fnyste argt, hon mindes sist vad han gjorde, mot dem.

Hon svepte irriterat med den lilla svansen och släpper tankarna om "honom", tankarna skulle inte förstöra den varma härliga dagen och hon ser sig omkring på träden, fåglarna ja på hela omgivningen och hon känner en varm glad känsla sprida igenom kroppen.
Hon skulle göra flocken och mor stolt, och hon älskade sina syskon överallt annat. Hon ler smått för sig själv och hennes ögon glittrar busigt till, hon visste att modern skulle leta efter henne, men hon är så nyfiken och vill se hela världen nu direkt.

Hon stannar upp när hon hörde ett högt valpskratt bland fågelsångerna, ett skratt hon känner igen alltför väl, hon ler smått och styr stegen dit. Hon klipper med öronen och går igenom ett par buskar, tills hon får syn på honom, "Avalon" tänker hon tyst för sig själv. - Vad är det som är roligt käre bror? säger hon med en retsamt ton i sin röst medan hon går emot honom.

Med en lycklig min fortsatte Avalon sin färd genom Lövskogen. Han skuttade för det mesta fram, kanske ett eller annat steg då och då men de var inte lugna. Han var en valp fylld av lekfullhet, hur kunde man då ta det lugnt? Inget svar fanns på den frågan.
Men en röst bröt hans framfart just då han hade siktat in sig på ett nytt par fåglar att skrämma upp från marken. En röst han kände mycket väl och som fick ett leende att sprida sig på hans läppar.
Aziza.

Med ett skratt vände han sig mot henne och de olikfärgade ögonen möttes av systerns vita kropp och bärnstensfärgade ögon. Hon var så lik mor, de var nästan kopior av varandra. Förutom luggen som systern bar, ett arv efter deras fader. En varg som Avalon undvek att tänka på så gott han kunde, för det fanns ingenting som han ville ha eller kunde tänka sig att han behövde av den vargen. Det var illa nog att dennes blod flöt i hans ådror.
Men inte fanns det tid att tänka på fadern nu. Med ett glatt skutt rusade han fram mot systern, tog ett språng i ett försök att brotta ner henne på marken (du får välja om han lyckas eller inte ^^), och återigen klingade hans skratt i skogen.
"Dum fråga, syster. Vad är det som inte är roligt?" Och återigen skratta Avalon, samtidigt som han kände hur lyckan spred sig i kroppen. Han älskade våren.

hon flinar emot sin bror och låter honom brotta ner henne och hon landar på rygg och ser upp på han och nafsar efter honom. - du vet att mamma kommer leta efter oss så fort hon ser att vi är borta? hon ler retsamt emot honom men hon visste även att mor kommer ge dem en utskällning när de kom hem men hon kunde inte låta bli, hon älskade att utforska och dessutom höll de ju nära reviret. - så har du sett några stora läskiga vargar ännu? hon fnissar och nafsar efter honom igen,

Avalon gav ifrån sig ett triumferande skratt då han lyckades brotta ned sin syster. Inte för att vara elak, de lekte ju bara. Och Avalon var en godhjärtad liten varelse som inte kunde tänka sig att skada någon med mening. Det var endast för att han kände sig glad som han skrattade, för att han var lycklig över att få vara i Lövskogen och leka med sin syster.
"Javisst, och nog kommer hon att få leta!" Han skrattade lite till samtidigt som han klev bort från sin syster. "Men hon behöver ju inte oroa sig, så hon kommer nog inte att vara så arg. Jag menar, vi går ju tillbaka då vi har lekt klart!" Det lät rimligt i hans öron. Varför skulle modern behöva oroa sig? De höll sig i Lövskogen, och de skulle ju självklart gå tillbaka till henne då de hade lekt färdigt och sett allt de ville se för tillfället. Ingen skada skedd.
"Neeej," svarade Avalon utdraget samtidigt som han hoppade undan från systern då hon nafsade efter honom. "Jag har inte gjort det. Har du?" Samma glada tonfall som tidigare, det hördes att rösten tillhörde en valp. En ung, glad och bekymmerslös valp.

Hon skrattade och lägger en tass på hans boge, som att säga, " det räcker nu, du vann". Hon flinar upp mot honom där hon ligger på rygg och viftar glatt med svansen. När han kliver bort från henne så sätter hon sig upp och möter hans blick med sin, hon ruskar undan sin bruna lugg ett arv från pappan, som hade inte brytt sig ett dugg om dem.
hon skrattar igen och skakar på huvudet. - ja du har ju rätt som vanligt Avalon, men det visar ju bara att mamma bryr sig om oss. Hon ser på honom och buffar mjukt på hans boge med sin nos.

hon får sedan en retsamt glimt i sina ögon och följer efter honom när han hoppar undan från henne. - åhh jaaa... jag ser en stor läskig varg framför mig just nu....

Avalon nickade medhållande till det som systern sade, men han hade fortfarande sin bestämda åsikt om saken.
"Visst bryr hon sig, men hon behöver ju inte bry sig så mycket att det hindrar oss från att göra saker som är roliga! Jag menar, vi håller ju oss i Lövskogen, vad skulle kunna hända?" Han flinade glatt, bevisar det naiva synsättet han har på världen med orden som han uttalade. Mer än de två unga vargarna kunde gissa sig till fanns det risk för skulle kunna hända, men ännu var de lyckligt ovetande om hur grym världen skulle vara. En sak som de skulle uppskatta senare i livet då de kunde tänka tillbaka på sin barndom och le.

Avalon kunde inte låta bli att skratta då han hörde systerns ord och med en tillgjord min sträckte han på sig och spände sina muskler, gjorde sig så stor som möjligt.
"Javisst, jag är Avalon, den farligaste av alla farliga!" sade han med en bestämd stämma.