Ira stod i stadig position och studerade de tränande vargarna på borggården. Alla vid var sin isskulptur. Hon synade alla noggrant och gav order när de skulle börja, när de skulle sluta, när de fick en paus. Alla tränades olika och till perfektion. Allt var individuellt. Vissa tränades enbart på rå styrka under dagens pass, andra tränade sin snabbhet eller sin teknik extra mycket. Allt för att finslipa krigarna till perfektion. Och dagen till ära så tränades också alla att prestera under press. Ira använde sina krafter till och från på var och en av krigarna. Så att de alla fick lära sig i liten mån att slåss och träna samtidigt som de kände smärta. Alla i olika grad. Smärta var något som kunde göra dem blinda under stridsfältet. Det gjorde att vargar inte fokuserade på samma sätt längre och lärde dem sig hantera smärtan skulle de bli bättre krigare. Hon fick samtidigt tillfälle till att använda sina krafter och träna på det som för henne var svårt. Till exempel att sträcka sig och använda krafter på fler än en individ samtidigt. Hon var stolt över dem alla och även fast hon inte lärde känna dem alla på djupet var hon tacksam att det var just de här individerna som hon fick träna. Ta ansvar för. Hon hade fått växa upp i rollen som general och ansvaret hade format henne till en respektabel individ. Och lite av en perfektionist. 

"Bra jobbat!" Hon var noga med att berömma när träningen var över och alla avlägsnade sig från platsen tillslut. Hon var ensam kvar och blicken höjdes mot himlen. Hon kisade kraftigt mot solen som stod högt på himlen. Inte ett moln syntes till. Hon tog en paus själv, drack lite vatten och sedan gick hon fram till en av de större isskulpturerna hon visste hade väldigt hög densitet. Hon behövde också träna. Hon var aldrig ett undantag och hon tränade alltid om möjlighet fanns två pass om dagen. Morgon och efter sista träningslektionen för dagen. Som nu. Kanske var det dags att bege sig ut i Numoori igen snart. Hon planerade alltid det i samband med viloperioden för de tränande. Det var med jämna mellanrum och välplanerat, annars så höll hon sig ständigt kring slottet och i dalen. Men även hon behövde sträcka på benen ibland. Hon flämtade av ansträngning från träningen, men fortsatte envist ända tills solen började gå nedåt så att skuggan la sig över borggården. Det fanns inget som var så uppfriskande som ett rejält träningspass. 

[Ensam inlägg om ingen känner för att hänga med Ira lite, ville bara att hon gjorde sig hörd lite. För hon existerar, tar sitt jobb på allvar och upprätthåller en perfekt image av ett isblod ;D]