[Reserverad för sötnöten Tavvie <3]

Som alltid var det nattens mörker som omslöt världen då vampyrinnan rörde sig framåt. Hennes slanka kropp tog sig ljudlöst fram. Inga andetag drogs, inget hjärta klappade rytmiskt i hennes bröstkorg.
Hon var död, trots det levande.
Men på senare tiden kunde hon nog inget annat säga är död. Hon hade mer och mer blivit ett lik även på insidan. Även om kroppen hade varit död en längre tid nu, hade hon aldrig känt sig lika tom inombords som hon nu gjorde. Var det verkligen såhär det skulle sluta? Nej, såklart inte. Det fanns inget slut, inte då man levde i evighet. Men fortfarande bekymrade denna tomhet henne.
Vad var det som egentligen hade hänt med den ljuvliga tillvaron hon hade levt i enda fram tills nu?
Det var svårt för den sinnessjuka honan att greppa det, svårt för henne att förstå. Inte ens när Kaine hade försvunnit ur hennes liv hade hon känt en tomhet lik denna. Och det började gå upp för henne att hon behövde dem, behövde de av sin egna sort. Varför? Det var en fråga som hon inte kunde svara på. Men sedan de båda hade vänt henne ryggen, både Demetri och Tavar, hade denna tomhet smugit sig på henne. Och nu var den så intensiv, så plågsam, att hon inte riktigt visste vad hon skulle ta sig till. Likt ett gift hade den spridit sig i hennes kropp och nu verkade den på väg att göra slut på henne.
Precis som en gång tidigare, men vem skulle nu rädda henne?
Huvudet ruskades och den röda blicken fastande på ett par eldflugor som stillsamt surrade i luften ovanför henne. Hon vandrade vidare, brydde sig inte om dem. Vill ha svar på frågorna hon aldrig skulle kunna förstå.

Den svarte hanen strök fram mellan stammarna i den mystiska skogen. Platsen var lugn och stillsam, men han själv kände sig oerhört rastlös. Nästan så att kroppen skakade. De bläcksvarta ögonen var tomma och törstande när de svepte över omgivningen.
Där han gick verkade alla de levande växterna nästan dra sig undan från honom, eftersom han var så... död.

Blicken var isande kall, och fullt allvarlig, när han fick syn på två vargar. Han hade känt doften utav dem länge utan att riktigt kunna koncentrera sig. Han var för törstig, för hungrande. För tom.

Musklerna spändes och spelade under den mörka pälsen, när ha ljudlöst närmade sig de intet ont anande Levande.
Två honor. En grå och en ljust brun. De satt ner, och samtalade lågt.
Tavar sänkte huvudet till manknivå. Axlarna kändes stela av ansträngning. Han hade inte märkt hur spänd han var. Blicken var helt fixerad vid främlingarna, och öronen pekade rakt fram.

Tungan löpte sakta över nosen, över läpparna och tandköttet. En djup morrning ekade i hans bröstkorg. Då upptäckte plötsligt honorna att de hade sällskap. Båda ryckte till och tystnade, stirrade chockat på den främmande, onaturligt vackra hanen.
Han hörde deras hjärtan öka i takt, ja nästan skena. Andhämtningen hos honom själv blev häftigare, och blodådrorna under ögonen pulserade genom skinnet. Blodliknande vätska färgade hans ögonvitor röda, och lite rann ur ögonvrårna som svarta tårar.

En sval vindil for fram genom skogen, förde med sig deras doft med rasande fart mot hans ansikte. Bloddoften överväldigade honom, och smärtan fanns genast där, i hans hals.
Ett rytande läte lämnade hans strupe. Inte ett väsande, inte ett skall. Han röt. Ett ursinnigt läte han aldrig förr använt stämbanden till. Och hade han stått utanför och sett sig själv hade han hållit med om att det lät skrämmande.

De två honorna spratt till och vände sig tvärt om, båda två. Han såg hur deras ben samlade kraft att ta dem därifrån, men samma sekund tog han ett stort språng i ultrarapid, snabb som en skugga.
I nästa nu låg deras kroppar intill hans framtassar, medan blod rann ur deras knäckta nackar.

Tavar sjönk ner intill den grå honan, och sänkte ner huvudet över hennes hals. Ögonen glänste av fukt i månskenet, glittrande svarta. Sedan slöt han dem, högg sina vassa tänder i honans fortfarande varma hull och drack.

Ett dovt läte kom ur hennes strupe när någonting störde de förvirrade tankarna som susade fram i hennes huvud. Hon gillade inte att bli avbruten, men nu var skadan redan skedd. Och det var med ett ilsket läte som hon kastade om, susade fram mellan träden mot ljudens källa. Detta skulle de få betala för.
Men inte hade hon hunnit långt när doften av blod slog mot henne som en vägg. Ögonen skiftade snabbt färg från ljust blodfärgade till vinröda. Ur tomma intet vaknade monstret inom henne.
Hon ökade takten, och på några sekunder var hon framme. Synen hon fick se var ingenting hon hade väntat sig.
Ljudlöst stod hon stilla, inte en muskel rörde sig. Hon var som en staty, en vacker staty som omgavs av eldflugorna som susade omkring i luften ovanför henne. De röda ögonen behöll den mörka tonen, men ändå var det som om törsten avtog. Även om doften av blod låg tung runt omkring henne, nästan retade henne, så förmådde hon sig inte att tänka på törsten.
- Tavar.
Namnet kom ur hennes mun som en väsning, ett hotfullt ljud. Och hon kunde inte låta bli att undra, var hade hon honom? Var stod han? Sist de hade mötts så hade han ryggat undan, lämnat henne med eldhanen som hade tre huvuden.
Skulle han lämna henne nu också?
Hon stod stilla, väntade på hans reaktion. Vad skulle han göra nu när de väl möttes igen? Han kunde inte lämna henne en gång till.

Tavar höjde långsamt huvudet. Ögonen öppnades och blottade mörkt röda, glödande regnbågshinnor. Dessa riktades genast mot vampyrinnan som stod framför honom. De svarta tårarna rann fortfarande längs hans kindben, även om det inte bildades nya nu när han släckt törsten någorlunda.
Honans blod droppade från hans käkar, käkarna som spändes vid åsynen av Locura.
Öronen ströks omedelbart bakåt, lades mot nacken vars svarta ragg restes.
Hans röst lät tonlös, utan någon som helst känsla, när han svarade henne.
"Locura."

Hatet vällde upp inom honom, fick honom att skymta rött i synfältets utkanter. En dov morrning brummade långt ner i buken. Han hade inte glömt varför han bara gått iväg sist. han hade inte glömt vad hon sagt till Demetrius.
Demetrius, den ende Tavar hatade mer än alla andra i numoori. Demetrius som tagit hans liv, gjort honom till sin slav och praktiskt taget trampat ner honom i aska.

Demetrius som Locura så gärna fjäskade för varje gång hon fick tillfälle. Tavar kände ett styng av illamående bara han tänkte på det. Hennes tonläge när hon talade till honom, så inställsam.
Morrningen stegrade sig, blev mörkare och tonade till sist ut i ren tystnad. Inte ett ljud hördes i den annars så livfulla skogen.
Tavars röda ögon mötte hennes, identiska med hans egna.

Han placerade en framtass på sitt byte, drog med tassen så att klorna skar upp köttet. Blod sipprade genast fram och rann längs skinnet ner i hennes grå päls. Så len... så död.
Han sade inget, men bröt inte ögonkontakten. Stämningen var så pressad att man nästan kunde ta på den, nästan så man kunde se elektriska stötar färdas genom luften mellan de två vampyrerna.

Hon såg på honom, först utan att säga ett ord. Granskade varenda liten rörelse som han gjorde, samtidigt som tankarna susade förbi i hennes huvud utan att hon riktigt uppfattade dem ordentligt. Och det verkade som att det inte fanns någonting hon kunde säga.
Så hon log istället.
Ett flin bröt den allvarliga minen hon hade i ansiktet och det glimmade till i den vita tandraden som blottades.
- Ilsken som vanligt, ser jag.
Fortfarande lös ögonen mörkt röda då den silkeslena rösten bröt den spända tystnade som hade uppstått mellan dem. Eldflugorna surrade dovt ovanför deras huvudet, susade fram genom mörkret som små svävande facklor.
Hon visste vad som var fel, varför han kände denna ilska. Och sanningen var att denna gång var det Demetri som hade orsakat detta fel. Hon och Tavar var menade att vara sammansvetsade, han var hennes jämlike. Men Demetri hade förstört allt. Dock kunde hon inte klandra den vita vampyren för det. Det var även hennes fel för vissa saker hon sagt hade kanske inte var så passande, men inte heller kunde hon ge sig själv skulden då hon endast försökt överleva. Egentligen var det Tavars fel också, då han tog åt sig alldeles för lätt.
- Du kan väl inte fortfarande vara arg över det jag sa åt Vitben? Du måste lära dig att slappna av, min käre.
Svansen svepte till bakom henne. Fortfarande undrade hon hur detta skulle sluta. Bara för några minuter sedan hade hon kommit fram till att hon behövde dem, åtminstone en av dem. Och nog visste Locura att det var enklare att både få tillbaka och behålla Tavar. Demetri var ingen man kunde lite på. Och ändå stod hon nu här, med flinet på läpparna, och nästan hånade honom. Varför? Hon visste inte själv, det var helt enkelt sådan hon var. Och inte tänkte hon ändra på sig, inte för någon. Han fick leva med det eller gå sin väg.

Han mötte hennes blick när hon talade.
"Ilsken som vanligt, ser jag." Och de orden sved, dock väldigt lite jämfört med vad hon annars sagt honom.
"Hånfull som vanligt, ser jag." kontrade han.
En road glimt skymtade i hans ögon, men försvann i nästa sekund.
Det var nära, men han nappade inte än.

"Du kan väl inte fortfarande vara arg över det jag sa åt Vitben? Du måste lära dig att slappna av, min käre." fortsatte vampyrinnan.
"Hur skulle jag kunna vara annat än arg över något sådant? Det var en natt då jag upptäckte att jag inte kan lita på någon. Jag litade på dig, och se hur det gick... Men flina på du." svarade vampyren.

Han såg ner på de två döda kropparna. Snart skulle blodet spillas, om det inte förtärdes. Han puttade undan den tömda tiken med en stark tass och vände sig sedan mot den bruna av dem. Han lade tassen ovanpå denne. Fortfarande varm. Han böjde sig ned och särade på läpparna, så att de blottade tänderna gnistrade, för att dricka henne också.
Men plötsligt frös han till mitt i rörelsen, då varenda muskel stelnade till.
Tänderna stannade bara några centimeter från hennes hud.

Han lät tungan löpa över sin blodiga nos, och drog sedan in den ljuvliga doften i ett enda, långt andetag. Sedan suckade han ut luften, reste sig upp och höjde huvudet.
Ett par långsamma sekunder tickade förbi, då han såg Locura i ögonen. Dessa hånfulla, kalla, skadeglada ögon. Ögon som han drömde om på nätterna. De hemska ögonen som han faktiskt älskade.
Han tyckte om mer än bara ögonen, på denna vampyrinna. Även om det var ett faktum som var hemligstämplat och aldrig skulle trilla över hans svarta läppar. Orden som aldrig ska uttalas. Förbjudna.
Det blev tre andra ord istället.

"Jag saknar dig." Hans röst var så låg att endast nattens barn skulle uppfatta dem. Tavars djupa röst var raspig och hes av motvillighet och självförakt.
Han stirrade ner på den bruna honans blodfyllda kropp med plötsligt intresse. Sedan sköt han över liket mot vampyrinnan utan att se på henne.
Den gåvan var det minsta han kunde ge henne, men det mesta han vågade ge just nu. Det mesta han ville ge henne var något dött, stilla och tyst, något som en gång bultat livligt i hans bröst som levande.
Något han med bitter säkerhet visste att hon skulle skratta åt.

(Awwww... Tavvie

Locura fortsatte att flina, trots de hatiska orden hon möttes av från Tavar. Det märktes att han var ung, verkligen. Och ändå hade han varit vampyr längre än henne, kanske till och med mycket längre så vitt hon visste. Fortfarande var han inte äldre, inte på något vis.
Men han erkände en sak, att han saknade henne. Och det var hon tvungen att notera och kanske även respektera lite. Även om han glömt en av de viktigaste reglerna, "bry dig inte", så var det modigt av honom att säga det åt henne. Kanske han inte var så dum trots allt, även om han fortfarande betedde sig som en yngling vid vissa tillfällen.
- Det som tillåter min existens är inte godtrogna ord eller sanning. Det är lögner, Tavar. Och den som inte kan ljuga har ingen plats i vampyrernas rike. Det borde du veta.
Hon tystnade några ögonblick, och leendet dog sakta ut medan en mer allvarlig min trädde fram i hennes ansikte.
- Tror du på fullaste allvar att Vitben hade låtit mig löpa ifall jag hade ställt mig på din sida? Nej. Ville du då att jag skulle dö för din skull? I såna fall har du alldeles för höga krav på mig. Jag gjorde precis samma sak som vilken annan varelse som helst skulle ha gjort.
Det glimmade till i den mörkt röda ögonen.
- Jag säkrade min överlevnad.
Blicken såg skarpt på Tavar. Förstod han inte nu fanns det inga ord som skulle kunna förklara. Och dög inte dessa ord åt honom hade han gjort sitt val. Locura hade bättre saker att lägga tiden på, han skulle vara glad för den uppmärksamhet han fick.
Och att hon haft svårt att sluta tänka på honom... Det skulle hon aldrig erkänna.


[Vet inte vad jag ska ha för färg på talet D: funderade på rosa (xDD) men vet inte...]

"Det som tillåter min existens är inte godtrogna ord eller sanning. Det är lögner, Tavar. Och den som inte kan ljuga har ingen plats i vampyrernas rike. Det borde du veta."
Han höjde huvudet, och fick böja på nacken för att se den mindre vampyren i ögonen. Han hade inte tänkt på vilken storlek hans kroppshydda hade i jämförelse med hennes. Dock lät han inte detta stiga honom åt huvudet.
"Även de uslaste lögnhalsar kan tala sanning om de vill." svarade han lugnt.

"Tror du på fullaste allvar att Vitben hade låtit mig löpa ifall jag hade ställt mig på din sida? Nej. Ville du då att jag skulle dö för din skull? I såna fall har du alldeles för höga krav på mig. Jag gjorde precis samma sak som vilken annan varelse som helst skulle ha gjort. Jag säkrade min överlevnad."
Tavar rynkade pannan och tippade huvudet aningen på sned vid dessa ord, såg forskande in i hennes ögon.
"Du är rädd för honom." konstaterade han.
Att han inte förstått det tidigare. Det enda denna hona fruktade var det som fött henne till detta liv. Något sådant hade han inte sett på minst hundra år.

"Ska du ha den där?" frågade han sedan, kanske aningen retsamt, och nickade mot den bruna honan på marken.
Hans ögon hade fått en road glimt.

Hon hörde varje ord han sade, och när han anklagade henne för att vara rädd pressades käkarna samman och klorna borrades ned i marken. Hon var inte rädd, aldrig i livet! Hon kunde inte ens känna såna känslor, hon var immun mot dem. De existerade inte! 
Den retsamma glimten i hans ögon gjorde henne bara ännu mer irriterad, och hon skakade svagt på huvudet. Hon brydde sig inte om den döda kroppen som låg på marken. De smakade inte lika gott utan jakten, hon fick inte samma rus ifall hon inte fick leka med dem först. Det var inte samma känsla, så hon valde att avstå. 
- Nej tack.
Rösten väste fram orden och ögonen som fortfarande behöll den mörka tonen såg kyligt på hanen. Vem trodde han egentligen att han var som kunde komma och säga såna saker åt henne? Som gjorde så att hon hade svårt att inte tänka på honom. Han borde egentligen på lära sig en ordentlig läxa, något som satte honom på den plats han skulle ha. 
Men hon rörde sig inte, stod blickstilla och bara såg på den svarte hanen. Även om hon borde göra något. 

[Mobilinlägg, sorry för eventuella stavfel osv..]

Tavar kastade huvudet bakåt och skrattade kallt. Ett glädjelöst skratt. Han hade inte skrattat av glädje sedan tiden då de brukade spendera nätterna ihop, leka grymma lekar. Åh, han saknade den tiden så mycket att det var patetiskt. Varför skulle allt vara så komplicerat? Han sänkte huvudet, skakade på det och tystnade.

Plötsligt blev han allvarlig, och såg på henne.
"Är det för sent?"
Det hördes att frågan inte hörde till den tidigare konversationen. Hans blick borrade sig in i hennes ögon med en massiv styrka, höll den fast likt räven fångar en kanin. Ögonen glödde svagt, av undertryckt ilska.
Han närmade sig henne med ett par blixtrande snabba steg, släppte inte hennes blick. Han måste få veta ifall det var för sent. För om det var det, om denna hona inte kunde förlåta och ha roligt igen, skulle han genast försvinna därifrån. Allt hängde på den lilla frågan.

Bitterheten som sträckte sig genom hennes kropp fick en bister min att ta plats i hennes ansikte då frågan ställdes. Och de ögonblick som passerade innan hon svarade verkade oändliga. Tiden stod stilla mellan dem. Det gick att ta på stämningen som låg i luften, statisk och spänd så att det nästan gnistrade runt dem.
- Du vet vad de säger... Det är aldrig för sent, ja.
Orden smakade surt i hennes mun då hon uttalade dem. Hon ville fräsa, spotta, få bort den äckliga känslan. Men hon höll tillbaka impulsen. Glodde endast med stirrande ögon mot den svarta hanen.
- Fast det beror såklart också vad man talar om, och endast du vet vad du syftar på med dina mystiska ord helt tagna ur luften. Så säg mig, Tavar... Vad tror du, är det för sent?
Inte den minsta antydan till att hon skämtade eller drev med honom fanns i hennes röst, inte heller lös hennes ögon av något annat än allvar. Förutom den sinnessjuka glimten som alltid fanns i dem. Hon var, för en gångs skull, helt allvarlig.
Förstod hon inte vad han menade.
Jodå, Locura var inte dum. Hon förstod. Hon ville bara höra honom säga det.

Tavars ögon smalnade av frustration vid hennes ord. Som han hatade henne, för att hon lockade fram sådant ur honom som han bara ville gömma längst in. Det var sannerligen ingen vanlig hona som han stod framför. Han mindes alla gånger de jagat tillsammans, sprungit snabbare än vinden över mörka slätter, lurat byten i dimman, överraskat familjer i sina bon...
"Minns du tiden då vi var jämlikar? Se inte på mig sådär, du vet exakt vad jag menar. Det går inte en natt utan att jag saknar den tiden. Med rätta. Så som jag lever nu är bara ett halvt liv... Faktum är att-"
Han avbröt sig, stängde munnen med en smäll. Käkarna spändes och pannan rynkades.
Han sänkte huvudet och blängde på Locura.
"Vet du vad? Jag tror du vet allting. Du vet exakt, men du vill bara höra mina ord. Din egoistiska, självupptagna..." väste han eldigt, och ilskan gjorde att han inte kunde avsluta meningen. Han gläfste till och vände bort ansiktet från henne.
Andades genom sammanbitna tänder medan öronen ströks bak mot den raggiga, svarta nacken. Klorna grävde sig ner i jorden.
Han stirrade ut i natten, kunde inte se på henne.
Hans muskler var spända som bågsträngar när han spottade fram orden; "Jag älskar dig, Locura."
Det kändes som om han skulle kunnat lägga sig ner och dö, i den stunden.
Skammen drog ner honom på knä, likt en tung dragningskraft som tvingade ner honom på marken. Han kunde inte resa sig upp. Huvudet hängde mellan de hårda skuldrorna likt huvudet på ett offer för halshuggning. Ögonen färgades svarta när han såg upp på henne under sin mörka, slitna lugg. Han andades häftigt, och svalde för att lugna sig. Det fungerade inte. Han hade inte kontroll över sig själv. Varför hade han sagt det? Nu var allting förstört. Han kände sig egendomligt trasig inuti.

Ett flin drog över de smala läpparna och känslan av belåtenhet strömmade genom henne. Hon hade fått honom att erkänna, hon hade fått honom att medge att han behövde henne. Han var beroende av henne. Och hon älskade det, hon njöt. 
Men ögonblicket senare blixtrade det till i de röda ögonens mörka, djupa färg. Huvudet böjdes mot marken och det var utan någon förvarning som hon slängde sig mot honom. Hennes tassar nådde hans kropp, pressade honom mot marken. Och när hon böjde huvudet närmare honom var det ett varnande läte som kom ur hennes strupe. Med nosen alldeles intill hans öra drog hon ett djupt andetag. 
- Säg aldrig de orden.
Ilskan var kylig och klart hörbar. Hon hatade honom, så hon hatade honom. Men ändå, hon kunde inte låta bli att se på honom på ett annorlunda sätt. Ett sätt som inte var likt henne. 
Med tysta steg klev hon bort från honom, vände honom ryggen. Drog ett djupt andetag, granskade eldflugorna ovanför huvudet.
- Kanske jag svarar samma sak, och den risken vill jag inte ta.
Huvudet vreds bakåt och hon granskade honom. Den plötsliga ilskan hade lagt sig och ögonen var inte längre mörka. Hon såg på honom, hanen som hon inte längre lyckades hålla på avstånd så som hon ville kunna. Han hade kommit för nära, han hade sagt saker som aldrig fick uttalas. Ord som skulle hållas inne, aldrig släppas ut. 
Men även hon hade erkänt, han var mer än bara en bricka i spelet. Han var till hennes belåtenhet beroende av henne, men hon hade under tidens gång även blivit beroende av honom. 

När hennes röst hördes intill hans öra löpte rysningar längs hans ryggrad.
Inte förrän hon lämnat hans kropp märkte han att den var hon som varit tyngden. Han reste sig sakta, pressade tassarna mot marken för att häva sig upp. Sedan ruskade han på pälsen och morrade.

Hon vände sitt huvud bak mot honom, och han kände hennes blick bränna som laser. Han svalde.
När han såg på henne sedan var det med nya ögon. Nu när han erkänt var det så självklart att han kände sig fånig. Det var ingen slump att de var så lika.
Och hon var så vacker att han knappt kunde andas.

Tyst slöt han upp bredvid henne, stod vid hennes sida och drog djupa andetag. När han var lugn öppnade han ögonen och såg på henne.
"Jag borde göra slut på mitt andra liv."

Blicken vändes framåt, såg ut emot mörkret. Skuggorna dansade i den höstfärgade omgivningen som verkade sakna all färg under natten. Endast eldflugorna lös i skimrande toner.
Var det såhär hennes liv skulle se ut?
Tanken passerade. Hon uppfattade den, höll sin fokus fäst på den medan den gled genom virrvarret av ihop slingrade funderingar och åsikter som fanns i hennes huvud. Sinnessjuk, okapabel till att tänka... Det stämde, till en viss del. För nog kunde hon tänka, hon gjorde inte bara på samma sätt som alla andra.
Hon blinkade, tanken försvann. Vem brydde sig egentligen? Hon levde dag för dag, inget annat spelade någon roll då.
- Vi är inte menade att vara mer än monster, vi är menade att leva ett enda liv och det ska endast gå ut på en sak.
Allvaret höll sig kvar i rösten och huvudet såg stadigt framåt. Hon visste att han stod alldeles bredvid henne, så hon behövde inte se åt hans håll. För en gångs skull visste hon precis var hon hade honom, och det var en tanke som skrämde henne en aning.
Ovissheten var på sätt och vis en trygghet för henne. Det hade den alltid varit, det skulle den alltid vara.

[Alltså, skumma inlägg jag skriver xD]

Hans ansiktsuttryck blev blankt, minsta tecken på känslor sköljdes bort.
"Vi är inte menade att vara mer än monster, vi är menade att leva ett enda liv och det ska endast gå ut på en sak."
Hon hade rätt. Hon hade så rätt. Vad hade hänt med honom?
Tavar hade tappat bort sig totalt, hamnat i en härva av godhet.
Ömhet, närhet, varma känslor. Han hade blivit full utav sådant.
Och det var fel. Det var inte hans sanna natur. Det insåg han, och plötsligt kändes det som om han lyftes över sig själv, såg ner på den svarta hanen med röda ögon.
Han såg på sig själv ur ett nytt perspektiv, och ogillade vad han såg.
Och med ens tömdes hans sinne på alla varma känslor, alla relationer bleknade och alla minnen sänktes ner i glömskans svarta hav.
Han genomgick en förändring på bara några sekunder. Endast en blind skulle missta sig på kylan som helt utan förvarning trängde sig in i hans blick.
Plötsligt var hela situationen bara pressad och hans tidigare ord patetiska ur hans egen synvinkel.

Han brast ut i ett halvgalet skratt, och skakade på huvudet. Tanken slog honom att han inte kunde vara riktigt frisk. Men han brydde sig inte.
Han ställde sig öga mot öga med vampyrinnan, bet tillbaka flinet som ryckte i hans mungipor, och såg henne i ögonen med sin nya blick.
"Jag har varit blind. Nu kan jag se! Följ mig så ska återskapa den gamla goda tiden i en helt ny era för oss nattens varelser."
Till och med hans röst lät annorlunda. Han märkte det inte själv.
Värmen var borta.
Med de orden skrattade han till ännu en gång, vädrade i luften. Sedan sprang han utan något särskilt mål därifrån i vindens fart.
Han var törstig. Han ville hitta någon att leka med.
Känslan av frihet strömmade genom honom medan han rusade, likt en skugga bland skuggor, genom natten. Ett lyckorus över att vara sig själv igen.

[alltså... åh, vet inte vilken färg jag ska ha på hennes ögon nu D:]

Huvudet vreds hastigt mot Tavar, den stirrande blicken fästes vid honom samtidigt som ett kusligt flin växte fram på de smala läpparna.
Hon hade först inte förstått vad han menade, undrat över vad han talade om. Men allt medan flinet blev bredare blev hennes tankar klarare. Hon visste vad han tyckte, var medveten om att Tavar hatade Demetri mer än allt annat. Från början hade hon undrat varför, Vitben hade varit den enda hon hade kunnat se.
Men saker hade förändrats.
Istället för att ifrågasätta Tavar hade hon börjat ifrågasätta sig själv. Varför hon längtade så efter hans närhet?
Varför skulle hon följa någon som inte ville veta av henne? För det var den bistra sanningen. Han hade lämnat henne då han skapade henne, han hade skjutit bort henne gång på gång då hon sökt sig närmare. Och när han slutligen hade bett henne följa med honom verkade det endast ha varit för att kunna skjuta undan henne ännu en gång.
Det gjorde ont.
Hon älskade honom likt en narkoman älskar de droger han inte kan leva utan, men hon förstod det hat Tavar kände då det började växa inom henne själv.
Och på något plan inom den mörka fasaden så sårade det henne djupt.

Men nu stod den svarte här och talade om en ny era. Var det verkligen så att han menade en som endast var menad för dem två?

Hon reagerade snabbt då han susade bort från henne, och det tog endast några ögonblick innan hennes ben var i rörelse. Hon följde honom, nyfiken på vad som skulle ske med en orolig längtan inom kroppen. Det verkade som att han kunde locka fram känslor som hon hade glömt bort. Frihet, möjligheten att göra vad hon än ville. Visst hade hon det, men hade hon det fullt ut? Frågan kunde inte besvaras.
- Är tiden verkligen inne?
Orden mumlades ur munnen, en hög tanke medan hon rusade genom skogen med sin svarta kamrat.
Var det verkligen tänkt att det skulle sluta så? Nej, det var inte slutet. Det var aldrig slutet. Men kanske det var början, precis som han sade. Kanske denna undertryckta, kvävande känslan hon hade haft ovanför sig så länge skulle försvinna. Kanske detta var frihet, det som han talade om?
Frihet...
En brinnande längtan kunde anas i hennes ögon.

Det var dags att släppa taget om hans gamla jag. Om hans goda sidor. Låta dem sakta tyna bort, försvinna i tomma intet. Åh, han borde ha släppt allting för länge sedan.
Men han hade varit dum nog att tro att han kunde behålla det ljusa från livet han påbörjat, när han dog för att leva. Det spelade ingen roll längre, allt han grubblat över. Det spelade ingen roll ifall Elen någonsin kunnat förlåta honom om hon fortfarande varit i livet. Att han aldrig sade adjö.

De delarna av honom som innehöll medkänsla, minnen och ånger lossnade sakta men säkert, likt ett smältande isblock, och flöt iväg för att aldrig mer komma tillbaka.
Ingen skulle sakna dem. Ingen skulle sakna honom.
Han slöt ögonen. Tassarna stötte i marken allt snabbare, fartvinden strök hans päls.
Alla som någonsin, någon gång, brytt sig om honom… de var döda. Varför fortsätta låtsas, bli sårad gång på gång? Han var vampyr nu, och bättre sent än aldrig att upptäcka det. Det kändes så mycket enklare att hata än att älska, eftersom det senare var tusen gånger mer smärtsamt.
Han visste att ifall han skulle släppa allt, måste han även släppa sina känslor för Locura.
De var för varma. För mjuka. Hans svaghet.
En riktigt onödig svaghet som gjorde honom till en patetisk vekling. Som det var nu skulle han vara korkad nog att dö för henne, bara hon fick leva vidare. Svag. Han ville inte vara svag.

Plötsligt tvärstannade han så att marken tog skada under hans impulser. Hans bedrägligt vackra ögon slogs upp, stirrade rakt ut i mörkret. Han skulle inte sakna dem. Känslorna.
De åt honom levande! Den svarte fann inga ord som var kapabla att beskriva hur skönt det skulle vara utan dem. Han skulle fira denna natt, tillsammans med honan han inte fick älska. De skulle utföra hemska dåd, och ingenting skulle kunna stoppa dem.
Han skulle äntligen vara fri.

Huvudet lades på sned, blicken smalnade. Öronen vinklades framåt för att låta skogens minsta ljud fångas upp. Vampyren höjde lätt på nosen och drog ett djupt andetag. Hade han turen att hitta sina offer så snabbt? Det verkade inte så. De enda dofter han kände var hemmahörande i naturen. Inget blod. Han spände käkarna med en missnöjd min och sänkte huvudet. Öronen lade sig bakåt medan ögonbrynen sänktes så att hans ögon såg ut att bara ha ett mål. Förgöra.
Plötsligt ryckte han till, och varenda muskel i hans kropp stelnade, fryste honom till en staty.
Något hände. En förändring som fullbordades. Han påmindes om vampyrinnans närvaro, och vände huvudet mot henne för att se på henne med sina nu gröna ögon.
Ett vasst leende bredde ut sig över hans läppar.
”Tiden är inne.”

Men vänta nu... Hade han missat något? Ett hjärta bultade, alldeles i närheten. Doften av rädsla dansade i den kyliga vinden. Nattens mörker kunde inte dölja den unga varghonan som letade efter sina två vänner.
Vänner som låg och ruttnade, tömda på blod, en bit därifrån. Hans leende blev större.

I nattens mörker blev känslan av frihet allt större. En känsla som var så farlig, men samtidigt så hemskt underbar att den inte gick att beskriva. Locura kunde inte låta bli att ryckas med i Tavars galna idéer, då dessa känslor väcktes inom henne.
Rebeller.
Det var det de var, det var precis det som de alltid skulle vara. Två svarta skepnader dolda i nattens mörker, medan hela världen stred mot dem. De var hatade, avskydda, förskjutna. De passade inte in, hela deras existens var bara fel. Och det var det som gjorde dem till unika, det var det som gjorde dem till det de var. Speciella, vackra, fantastiska, magnifika, underbara.
Och hon älskade det. Hon älskade sig själv mer än allt annat. Ingen skulle få stå i hennes väg längre. Den tiden var över.

Ett skratt undslapp den sinnessjuka vampyrinnan där hon susade framåt, fylld av det euforiska ruset som denna frihetskänsla gav henne. En dröm som Tavar nu hade lurat i henne kunde bli verklighet. Och hon var villig att tro på det, åtminstone för tillfället. Hon var villig att tro att hennes band till Vitben endast var en illusion, för det enda han någonsin gjorde var att skjuta undan henne. Han gav henne falsk hopp, endast för att åter kunna krossa henne. Och hon ville inte längre bry sig om honom, ville inte längre veta av honom. Även om hon inte kände känslor så gjorde det ont.
Tavar däremot, han skjöt inte undan henne. Han tryckte inte ned henne, han lät henne göra som hon ville. Och hon visste att han alltid skulle finnas där, när hon än behövde honom. Var det något hon önskade? Kanske till viss del, men egentligen hade det inte spelat någon roll. För det enda hon nu längtade efter var att vara fri, såsom hon varit innan. Utan känslor, utan ansvar, utan någonting annat än sig själv och sin egna vilja.
Det var hennes tid nu.
Och hon tänkte inte låta den glida henne mellan klorna, för hon var inte en svag individ. Hon var vacker, hon var stark och hon var perfekt.
Och hon visste om det.

Hjärtslagen som dunkade i natten nådde henne, flämtande andetag som tydde på osäkerhet och kanske även en aning rädsla.
Flinet krökte läpparna till ett illvillig leende.
Det verkade som att även denna natt var räddad, för plötsligt var de inte längre bara vampyrer. De var jägare, och det var äntligen dags för dem att göra det som de var bäst på.

Släcka liv.

Har inget mer att tillägga, och detta råkade få stå still för länge, så... haha

AVSLUTAT!