(Pax till Diablo!)

Månen lät sitt bleka sken lysa upp Silverpile.
Det var en av årets första riktiga sommarnätter, då himlen aldrig riktigt blev helt mörk. Det var nu ljust blå och purpurfärgad.
Fallulah vandrade lugnt genom den ljumma kvällningen och såg sig omkring.
Vinden lyfte hennes man, rörde om pälsen och fick det att susa stillsamt i vartenda träd.

Hon fick syn på en klippa, som nästan såg malplacerad ut på detta ställe.
Försiktigt tassade hon fram till dess fot och såg sig över axeln. Tomt.
Sedan tog hon ett språng, och landade halvvägs upp. Resten av vägen hälften kraftsade, halvt klättrade hon sig upp. När hon kom upp på toppen (den är kanske fem meter hög.) spanade hon ut över området. Vackert, alltsammans. En rodnad längst bort i horisonten. Det som var kvar av solnedgången.
På himlens mörkaste delar kunde man skymta stjärnor, bleknande men glimmande.

Hon satte sig ned, högst upp, och lät blicken svepa fram och tillbaka över de silvriga trädtopparna.
En så lugn natt. Det hade hon inte varit med om på länge.
Hon slöt ögonen, och började sjunga lågt för sig själv.

Diablo vandrade lungt, hans gå gång var elegant och säker.
Stjärnorna klädde månen där uppe på himelen och Diablo log för sig själv.
En doft nådde han nos, han blickade ned. Kollade sig omkring, var det en hona?
Ja det luktade som det. Ett snett leende prydde hans svarta läppar och han började att gå lungt.
Vem var denna kvinna? Ett lågt ljud av sång nådde hans öron och han stannade upp ennu en gång. Det var på ett annat språk, och han förstod det inte.

Ennu en gång läthan benen vandra mot denna främling, detta skulle bli intressant.


(rollet du har väntat på i snart ett halv år xD)

En främmande doft kom med vinden, och hon slog upp ögonen. Hane, ingen hon tidigare mött. En främling. Hon tystnade, vände huvudet bakåt och såg sig över axeln.
Från sin upphöjda plats på klippan kunde hon se en stor mörk varelse röra sig på marken.
Ett par lila ögon glimmade i dunklet och kroppen var muskulös. Han såg farlig ut.
De krökta hornen gav honom ett nästan kungligt intryck.

Fallulah satt kvar, höjde på hakan och höll blicken stadigt på honom. Hon visste att hon var vacker, och vem skulle vilja skada nåt vackert..?
Natten var ung.

Han vädrade och kände honans doft allt mer tydligare.
Och då tanken slog honom kollade han upp, och där satt en rosa hona.
Han log snett och satte sig ned för att visa att han inte vela något ont.
"Varför så högt uppe? kom ner istället" De lila ögonen glimtade slugt och han kunde inte låta bli att le.

Hon höjde ett ögonbryn när hanen satte sig ner och sade åt henne att komma ner. Först tänkte hon strunta i honom, men sedan ändrade hon sig.
Smidigt hoppade hon ner från stenen och landade tre meter ifrån hanen.
Skakade ut manen och fuktade nosen med tungan, innan hon vände upp blicken mot honom.
"Vem är du?"

"Diablo, och ni?" Hanen satt lungt och väntade på hennes svar.

(kort men aa xD har inte så mycket annat att skriva)

"Fallulah." svarade hon kort och blicken smalnade av. Hon betraktade honom innan hon satte sig ner. Vart fanns Terock när man behövde honom?

(svarar ungefär lika långt som jag får ^^ ju längre du skriver ju längre skriver jag xD)

Han såg lurig ut i blicken. "Säg mig.. vad gör du här Fallulah?" Han vred lite på huvudet och log elakt.

Hanen såg skälmsk ut. Hon litade inte på honom. "Det var en tråkig fråga."
Hon gäspade, reste sig upp och gjorde sig redo att gå.

han skrattade till, elakt. "jassådu.." Han tog sats och hoppade över henne, han landade framför honan och kollade på henne. "Du stannar"

Hon visste att det var dumt, men kände hur ilskan blossade upp. Han hoppade över henne, vilket var lätt för hon var mindre än honom. Hon lyfte blicken. Trotsigt. "Jaså? Och vem ska hindra mig, du och vilken armé?" Hon fnös och vände sig bort, började gå lite snabbare. Plötsligt började hon märka hur mörkt det blivit och hur långt hemifrån hon gått.

"Det krävs inte mycket för att hindra en sådan liten tös" Han spände kroppen lite lätt och snart började en cirkel av eld bildas runt dem.

"Storlek är inte alltid en styrka." svarade hon torrt.
Huvudet sänktes, hon backade ett steg till. "Vad vill du mig?"
En korp flaxade till med sina svarta vingar, lyfte och flög iväg över natthimlen.

"Det jag kommer att göra.. Det kommer att göra ont om du strävar emot. Lilla du" han log ett snett elakt leende och skrattade för sig själv.

Eld flammade i en cirkel runt dem, så det fanns ingen utväg. Hon såg sig desperat omkring, blicken flackade. Hon insåg snabbt att det var helt omöjligt att fly.
Istället kröp hon instinktivt ihop, ögonen spärrades upp.
"Vad tänker du..." Hon svalde krampaktigt. Orkade inte ens bry sig om att avsluta meningen. Terock, min Terock, tänkte hon bara. Namnen for genom hennes huvud och hon ville gråta när hon tänkte på deras ansikten, ett efter ett. Terock, Charlie, Chica,Flor, Falloura, Felic, Flambre...

Han gick närmare henne, och han hade det dära elaka flinet på hand svarta läppar.
"det finns ingen utväg.." han skrattade åt hennes rädsla. Och han njöt av tillfället.

Hon svalde gång på gång. Hela kroppen darrade. "Gå din väg."

Diablo närmade sig henne, och han lyfte ena tassen. Och smälde till henne, hårt.

Fallulah såg som i ett töcken hur hanen närmade sig. Det gick för snabbt, hon hann inte med. Det enda hon såg var elden, den brännande hettan runt dem, och en mörk kloförsedd tass som gav henne ett rungande slag, rakt över tinningen.
Rävflickan sjönk ihop i en hög, den vita manen spreds ut likt en solfjäder kring huvudet i gräset. Blodröda fläckar syntes i manens botten. Mörker.

Diablo log elakt och gillande.
Han tänkte ge sig på henne.
Skada henne lite.
Och våldta henne.

Hanen ställde sig över den rosa tiken, hon skulle bli en vacker mor.
Och snart skulle hon bli gravid med hans valpar.
Och så, satte han igång.

Mörkret hade tagit över allt. Hon var varken medveten om tid eller rum.
(inget att skriva då hon inte är vid medvetande D:)

Efter en stund var han klar och han tog ett par steg tillbaka. Elden hade avtagit och han vände sig om.
Hans mål var avklarat, och nu skulle han ge sig av.
Diablo log och gick där i från.
Han försvan i skogen, och mycket snart syntes han inte till.

Den rosa tiken låg kvar på marken där han lämnat henne, orörlig.
Hon var trasig.
Bruten, mosad.. knäckt.
Kroppen var blodig, och den röda vätskan sipprade genom pälsen och levrade sig.
Sprickorna, såren (framför allt de inre skadorna) såg riktigt otäcka ut.
Minst två revben hade gått av, vänstra baktassen var bruten. Ett rött jack löpte tvärsöver hennes ena öga, vilket i sig var igensvullet, och vridet på ett märkligt sätt.
Tovig var pälsen, ben och man var leriga.
Hon var vanställd.

Tyst låg hon kvar, ibland vaknade hon. Då var smärtan så fruktansvärd att hon svimmade igen. Hon var för svag för att använda sina krafter och ta bort smärtan. Dessa krafter som, kom hon på i ett av de sällsynta tillfällen hon var vid medvetande, hon helt enkelt varit för chockad och rädd för att använda mot besten till hane.
Hon låg där och tillbringade nattens sista timmar med att hata honom av hela sitt hjärta.

Solen gick upp, och hon sjönk ner i den svarta dvalan igen.

Det hade gått för lång tid, han kunde inte vänta längre.
En stund hade hon sagt, kanske tills solnedgången.
Men nej, hon hade inte kommit tillbaka som hon lovat, och han var utom sig av oro, helt säker på att något hänt henne. Hans älskade Fallulah...

Hans springande steg - nästan helt ljudlösa mot den tjocka mattan av gräs som täckte marken - ökade takten och Terock sprang koncentrerat efter det alltmer tydliga spåret efter Fallulah.
Chica sprang bredvid, halvt flög, halvt sprang för att hänga med i sin pappas snabba takt. Hon hade vägrat stanna hemma och bara vänta, så tillslut hade Terock varit tvungen att motvilligt säga ja.

Helt utan förvarning stannade han och såg sig vaksamt om.
- Chica, kom hit. hon hade fortsatt att springa utan att tänka på att hennes pappa stannat. Fort sprang hon tillbaka till honom och luktade i gräset.
Doften var tydlig, ny och kom från en hanne.
Terocks blick mörknade och han morrade lågt innan han fortsatte, långsammare den här gången.
De följde hannens spår en bit innan doften blandades med den järnaktiga doften av blod.
Chica reste raggen smått och saktade ner ytterligare för att gå bakom sin pappa. Doften hade skrämt henne.
Terock sträckte beskyddande ut ena vingen en bit och hon tryckte sig till hans sida då han lade vingen över henne.

De gick sida vid sida en liten bit till innan Terock kunde skymta något rosa framför en klippa.
- Stanna här Chica, lova mig det. Terock hörde sina hjärtalag dunka i öronen och Chica nickade tyst innan hon lade sig ner bredvid en stor pil.
Terock fortsatte försiktigt frammåt, och blodlukten blev starkare för varje steg han tog.
När han kom fram till henne svalde han ett morrande och skakade protesterande på huvudet, hon hade gått isönder, hans älskade Fallulah var söndertrasad och blodig.
Han blundade i någon sekund, tog in den hemska syn som mött honom och kände ilskan växa inom honom, den som gjort detta mot henne skulle få betala med sitt liv! Om det så var det sista han gjorde!
- Chica, sade jag inte åt dig att stanna?! han vände sig morrande om och såg ilsket på valpen.
Men utan verkan. Hon brydde sig inte om honom det minsta då hon stelt gick fram till sin mor, som låg i en växande pöl av blod.
Raggen på Chicas rygg reste sig och hon fällde ut sina vingar rakt ut från kroppen, som en skyddande mur mellan hennes mor och far. Han fick inte störa henne nu.
Utan att tänka böjde hon sig ner och Fallulah i nacken. Hon kände hur det pirrade i hela kroppen då hennes gift strömmade in i Fallulahs döende kropp.
Terock han inte reagera då Chica föll ihop bredvid sin mor, avsvimmad med öppna ögon.

Han gig fram till de båda tikarna, kluven mellan ilska, rädsla och sorg.
Varför hade hon bitit sin egen mor?!

[ hah, det blev ganska långt :D men tanken är att Chicas gift ska göra så att blodet slutar rinna och hela en del av de allvarligaste inre skadorna ( bara lite, få blodet att sluta rinna och sluta sår och sånna småsaker så att det inte är lika dödshotande längre. Men fortfarande sår ) och hon påskyndar även läkningen för ögat, revbenen och tassen, så att det bara tar några veckor istället för månader att läka helt. Det kan klianoch göra både lite och jätteont, beroende på vilka skador du väljer ska helas ^^
Chica var förtvivlad och livrädd, därför fick hon det där "supergiftet" som vi skrev om på sms ;) ]

I mörkret hörde hon en röst.
En välbekant röst, som hon hört skratta, prata och nynna glatt.
Den var arg, rädd och ledsen. Men fortfarande vacker i hennes öron.
Terocks röst.
Hon öppnade det friska ögat, spetsade öronen en aning.
Hon kände inga andra dofter än blod, men svor på att hon kunde höra honom genom smärtridån.
Så fort jag kan ska jag använda mina förbannade krafter och ta bort all smärta, tänkte hon och bet ihop.

Plötsligt kände hon något vasst i nacken, och sedan började en varm fläck spridas. Den blev större och större tills hela kroppen kändes varm. Hon slöt ögat.