Pågående Event
Senaste ämnen
» [VE20]Vad finns bortom stjärnorna[Vassya]
I can't see the stars -Selva- EmptyIgår på 21:22 av Poppel

» Adopterbara designer av Kreft
I can't see the stars -Selva- Emptymån 25 jan 2021, 23:04 av Yargol

» [Avslutat] Dödslistaaan
I can't see the stars -Selva- Emptymån 25 jan 2021, 11:20 av Yargol

» I dina ögon himlaljus [Nomë]
I can't see the stars -Selva- Emptylör 23 jan 2021, 12:13 av Nomë

» [VE20]Skulpterande snö[P]
I can't see the stars -Selva- Emptyfre 22 jan 2021, 15:36 av Poppel

» [Avslutat] Till dödslistan
I can't see the stars -Selva- Emptytor 21 jan 2021, 10:55 av Yargol

» [Avslutat] Titeländringar
I can't see the stars -Selva- Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» [Avslutat] Titlar
I can't see the stars -Selva- Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» Äntligen hemma [P]
I can't see the stars -Selva- Emptytor 21 jan 2021, 00:33 av Flippa

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 4 gäster. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
I can't see the stars -Selva- Emptytor 10 dec 2020, 15:57 av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
I can't see the stars -Selva- Emptytis 01 dec 2020, 00:29 av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 I can't see the stars -Selva-

Gå ner 
Gå till sida : 1, 2  Nästa
FörfattareMeddelande
Meilyr
Vandrare
Meilyr

Spelas av : Marie

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptymån 11 jun 2012, 23:21

[Till Selva]

Efter att han hållit sig nära sin skydds plats i öknen så började han gå därifrån. Det var dumt, men han kunde ju inte lämna där i evigheter. Han måste därifrån, för han gillade inte platsen och hettan. Värmen hade blivit allt för jobbig att stå ut med en längre tid. Så han hade börjat vandra där ifrån, utan större aningar vart han var på väg. Han gillade inte att ha ingen koll på läget och det gjorde honom nervös och vaksam. Men han hade inte varit så långt in i öknen som han hade trott och landskapet höll på att ändras, inte till det bättre.. tyvärr. Hettan var fortfarande olidlig och han sökte hela tiden efter vatten att dricka för att slippa den brinnande törsten. Det var som om han lades på prov. Men något hade förändrats och gjorde den unge hanen ännu mer vaksam och försiktig. Han kunde inte se lavan och och vulkanerna som hade börjat synas runt omkring honom, självklart han var ju trots allt blind. De nio svansarna rörde sig åt olika håll, som svarta ormar. Hanen hade huvudet högt, men man såg på långa vägar att han var osäker och vaksam. Hans steg var korta och han rörde sig långsamt framåt. Öronen rörde sig hela tiden på huvudet och hans nos fångade in dofter av aska och eld, och något han inte kunde lägga tassen på vad det var. Något som verkade vara släkt med elden.

Varför hade han inte lärt sig använda sitt kraftfällt bättre än vad han gjort. Han kunde inte vidga ut det särskilt långt. Högst en meter om han hade tur och var otroligt tröttsamt att hålla kvar och tog på krafterna, som han nu behövde. Men det skulle sagt till om det var något han skulle behöva akta sig för. Tystnaden lade sig öronbedövande på hans ören då han gick framåt, han ville höra ljud.. Något som förvarade honom om farorna han kände inom sig som vilade på denna plats. Men det var tyst, och han funderade för sig själv om natten hade kommit då det hade blivit en aning svalare.

Han minns då han fått höra om natten, stjärnorna och månen. Något han inte kulle känna doften av, eller höra. De bara fanns där, och han ville så hjärna se dem. Plötsligt kände han en stor saknad efter sina syskon, och mor. Meilyr hade inte sett dem på evigheter. Och mor skulle han aldrig få se mer, hon var död. Orden ekade i hans huvud och han motade irriterat bort dem. Dessa tankar skulle inte hjälpa honom nu, nej. Han ville stanna upp och vila men gissade att det skulle vara för riskabelt, och att han troligen inte skulle få så mycket sömn.

En stark doft av vargar mötte hans nos och Meilyr stannade upp.
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptymån 11 jun 2012, 23:53

De tjocka, mörka rökmolnen låg som alltid likt en täckande kupol över lavaöknen och hindrade varelserna nedanför att få så mycket som en liten glimt av himlen. Aldrig möttes denna öken av solens ljus, eller aldrig fick man skåda månens bleka sken eller stjärnornas glans. Det var antagligen synd, i somligas ögon. Men för de som lärt sig att leva i hettan och färdas över de farliga markerna var det inte ett måste att skåda himlen för att kunna skilja dag från natt. Allting kunde kännas i lukten, och för de som hörde hemma i denna öken så kunde man nästan lukta sig till nattens kyla. Förändringen var inte stor, nej, det rörde sig bara om någon liten grads skillnad. Men det kunde ändå kännas av, och denna ynka lilla grad som temperaturen sjunkit var allt som behövdes för att den svartvita hona som rörde sig fram över den spruckna marken med självsäkra rörelser skulle vara medveten om vilken tid på dygnet det var. Natt. Såklart kunde stjärnbilderna aldrig upplevas inne under lavaöknens tjocka molntäcke, men hon hade många gånger befunnit sig på Numoorislätten där hon kunnat möta månens bleka ansikte utan problem. Hon visste att natten innebar jakt för många rovdjur. Även för vissa vargar. Själv hade hon aldrig lärt sig uppskatta natten som jakttid, utan mer som ett tillfälle då man kunde röra sig runt i landet utan att dra till sig onödigt mycket uppmärksamhet. Ja, ännu hade hon ju inte vandrat utanför reviret så mycket, men en dag skulle hon ge sig av och utforska detta land som kallades Numoori. Nog för att hon var född här, men i hennes ådror rann enbart TDN-blod, och hennes enda riktiga hem var innanför flockens gränser. Därför tänkte hon inte ge sig av förrän hon visste med säkerhet att hennes syskon inte skulle riskera att förstöra för flocken på något sätt. Patetiska avskum. Det var de perfekta orden för att beskriva hennes blodsbundna syskon. Patetiska...

Det ryckte till i ett av de svarta öronen som prydde hennes huvud, och hon stannade upp mitt i ett steg. Nosen vädrade diskret i den heta luften som omgav henne, och en snärt på den långa, svarta svansen talade för att hon antagligen känt av någonting. Någonting, eller någon, som inte borde befinna sig på dessa marker. Doften som nu retade hennes luktsinne smakade inte bekant där den försiktigt lade sig på tungan. Hon visste hur medlemmarna i flocken luktade, de hade alla sin egen doft men att befinna sig inom revirets gränser gav alla en liknande doft som gjorde att de var lätta att urskilja gentemot andra vargars. Vem det än var som befann sig i hennes närhet för stunden, så var det inte en flockmedlem.
Nosryggen rynkades en aning, och öronen vinklades bakåt innan hon sakta började röra sig framåt igen. En liten kulle, antagligen resterna av en liten vulkan som dragits ner i marken efter åratal, var vad som hindrade henne från att ha full uppsikt över området framför sig. Smidigt tog hon sig upp på den, och när hon väl lät blicken svepa över öknen som sträckte ut sig nedanför henne så fick hon syn på en siluett inte långt borta. De rörelser hon kunde uppfatta var allt annat än självsäkra, och hon kunde inte låta bli att undra om vargen var medveten om faran den befann sig i... En låg fnysning lämnade henne och hon ruskade irriterat på huvudet. Det spelade ingen roll om den andre var medveten eller inte. Att beträda TDN's marker utan tillstånd eller ha ett ärende var förbjudet. Och det straff man gavs var Döden. Så nog var det bäst för henne att kolla upp vem det var, och varför, som befann sig på reviret.
Med lätta, långa språng tog hon sig nerför kullen och sprang sedan över den varma marken. Hon behövde inte oroa sig för att trampa fel, hon hade vandrat över dessa marker sedan hon kunde gå. Sprickorna där lava flöt fram var inget hinder, och hon kunde nästan känna vars bubblor av lava skulle spricka så hon hindrade sig från att sätta tassarna just där. Ja, hon var van. Och rörde sig på ett sätt som talade för att hon ägde marken där hon satte tassarna. Till skillnad från den varg som befann sig framför henne... Det tog inte lång stund för henne att färdas avståndet mellan dem. Men hon saktade inte ner förrän det var bara någon meter mellan dem, och hon stannade inte upp förrän hon stod just framför hanen. Han verkade ung. Kanske äldre än henne, men inte mycket. Det var dock inte hans ålder som var det som fångade hennes uppmärksamhet. Nej, vad hon lade märket till först och främst var alla de svansar som hanen hade. Hon hade mött vargar med horn, de med vingar och till och med extra munnar, men aldrig någon med så många svansar. Huvudet tippades lätt på snedden, och de orangea irisarna såg ut att växa när de giftgröna pupillerna drog ihop sig. Hon förde sig valpigt för stunden, men det fanns ingenting i hennes blick som påminde det minsta om en valps.
"Vem är ni, främling, och vad gör ni på The Dark Nations revir?"
Rösten var stadig och självsäker, nästan överlägsen. Men kanske var det den mörka tonen som fick henne att låta så högdragen. Hon var en ung hona, men rösten var mörkare än den brukade vara hos honor, och man hade kunnat ta den för en hanes om det inte varit för den lena undertonen som hördes så tydligt. Det var ett arv från hennes biologiska moder, Tain, att tala med så djup och mörk röst. Ingenting som hon ansåg vara en nackdel.

[ urgh! Förlåt om det blev jättekladdigt och jobbigt att läsa och svårt att förstå >.< jag tror bestämt att jag behöver sova, jag är så trött 8D' men förlåt, och jag ska försöka att inte skriva kommande inlägg lika hoptrasslade... ]
Till överst på sidan Gå ner
Meilyr
Vandrare
Meilyr

Spelas av : Marie

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptytis 12 jun 2012, 10:29

Hur han kommit igenom denna plats var troligen mest ett under då lava flöt på lite här och var. Men det var som om alla hans sinnen varnade honom för det farliga. Och han hade skärpt upp dem då han inte kunde se och använde sig hela tiden av dem för att försöka få en bild i huvudet på området. I öknen hade han inte behövt tänka så mycket, där hade han bara kunnat gå då samma landskap sträckte ut sig långt. Här var det också en del sand på marken men också något annat som doftade som det där han inte visste vad det var, som var släkt med elden fast det var hårt och han kunde gå på det utan problem. Vargarna han hade känt doften av, var det en flock han stött på? Hade han vandrat in på deras revir? Han hade varit så nervös och koncentrerad på marken framför så att han inte märkt det. Men jovisst, en flocks doft. Meilyr hade ingen större erfarenhet av andra flockar, bara hört lite enkelt vad en flock var. Men han var inte säker om de uppskattade att han gick på deras revir. Men han skulle ju inte stanna länge, då kanske de inte skulle bry sig.

Meilyr fortsatte tassa fram på samma sätt som innan. En vindpust avslöjade snabbt att en varg var på väg emot honom, ung nästan valp? Han rynkade pannan, den hade urskiljt sig från de andra dofterna och var starkare och närmre. Men han var säker på att honan som höll på att närma honom var från flocken.
Och snart, som han trott hör han tassar som var på väg mot hans. Meilyr stannade upp, kanske kunde han få hjälp med vägen? Ett leende spred sig på de svarta läpparna en kort stund. Han tog några steg framåt men bestämde sig sen för att vänta in främlingen. Svansarna fortsatte att röra sig olika bakom honom, öronen lyssnade då honan kom närmre medan han tittade rakt fram. En gestalt stod framför honom, hon verkade en aning mindre så han sänkte halsen. Att stå och stirra över nån annans huvud kanske var en aning irriterande. Hon talade med honom, och han blev förvånad över hennes mörka röst. Han själv hade väldigt ljus för att vara hane. En självsäker dam hade han visst träffat på, ett svagt leende kunde uppfattas på hans svarta läppar.
"Meilyr är mitt namn" sade han och höll blicken fäst mot hennes håll.
"Inget som jag kan ge svar på, tyvärr. Jag håller som bäst på att försöka ta mig bort från detta område" sade han ursäktande och sänkte huvudet som en lätt bugning.
"Vem är ni själv?" rösten var vänlig och säker då han bollade tillbaks en del av frågan.
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptytis 12 jun 2012, 13:12

Blicken var intensiv, nästan hungrig, när den unga honan studerade hanen framför sig. De giftgröna pupillerna var smala, smälte nästan samman med de orangea irisarna som såg ut att bestå av flammor i skenet som lavan kastade över hennes ansikte. Öronen var vinklade framåt, knyckte till då och då när hon tycktes uppfatta andra ljud som uppstod omkring dem, men i samma stund som hon skymtade ett leende på den andres läppar vinklades de bakåt och lade sig tätt intill hennes nacke. Glansen som kunde skymtas i hennes blick var svår att tyda, den kunde liknas vid samma glans man möter i en oförstående valps ögon men samtidigt var det något rovdjursaktigt över det hela... Men en sak var säker, och det var att hon inte gillade leendet hon möttes av.
Nosryggen rynkades på nytt och skulderbladen sköt högre under skinnet på hennes rygg, som om hon värmde upp musklerna i väntan på rätt tillfälle att kasta sig över hanen. Vad kunde han möjligtvis ha att le åt? Vad i denna situation kunde vara roande? Frågorna svepte genom hennes virvlande tankar, stack i hjärnan som små nålar. Det fanns inget komiskt i denna situation. Inte för hanen. Om det var någon som skulle le så var det hon. Hon, för att hon hade övertaget här och var den som skulle besluta ifall hanen skulle få fortsätta sitt liv eller inte. Det ryckte lätt i den övre läppen och honan krökte lätt på nacken. En dov morrning dolde sig djupt nere i bröstkorgen på henne, omöjlig att uppfatta om man inte pressade örat emot hennes hals och lyssnade noga, och hon slickade sig om nosen. Att inte veta vad som möjligtvis kunde framkallat det där leendet gjorde henne både arg och nyfiken, knuffade henne ännu lite närmare kanten som skiljde genialitet från galenskap. Nej, denna unga hona var inte stabil. Varken i sinne eller i sin fysik. Ibland kunde man tro att hon lät kroppen agera på egen hand, som de gånger hon högg emot sina syskon eller andra varelser helt utan förvarning. Eller då hon snabbt sänkte hela kroppen emot marken och blottade tänderna, bara för att i nästa sekund vifta på svansen och vilja leka. Nej, som sagt, denna unga hona var ingen man kunde slappna av i närheten av, än mindre lita på. Till och med hennes moder hade klassat henne som psykiskt störd, och det var väl en så pass bra beskrivning som man kunde ge av henne. Inuti hennes huvud var det alltid kaos, som om tankar och funderingar bildade en enorm virvelvind. Hon lyssnade alltid till flera olika röster, den ena mer övertygande än den andra, och hon ignorerade aldrig sina instinkter. Om hon befann sig i en situation då det kändes som rätt sak att hugga, så högg hon. Det spelade ingen roll om hon var ensam eller befann sig i ett syskons närhet. Hon hade aldrig haft mycket till övers för sina syskon. De var endast släkt via blodsband, och de var ytterst tunna band enligt henne.
Svansen snärtade till bakom henne och framtassarna flyttades närmare varandra. Hanen hade ingenting på reviret att göra. Hon skulle kunna hugga tag i hans strupe på en gång, utan att bry sig om vem han var eller vad han gjorde där. Men hon kunde inte ignorera nyfikenheten som brände inom henne, hetsade henne att ta reda på mer innan hon beslöt vad hon skulle göra. Så som hon avskydde att vänta, att inte veta exakt vad hon skulle ta sig till... men hon kunde inte förmå sig att attackera honom, inte än. Det kändes mer rätt att låta musklerna slappna av, än att spänna dem och förbereda för strid.

Hanen talade, och plötsligt var de svarta öronen spetsade och huvudet åter igen tippat lätt åt sidan. All aggressivitet som nyss speglats både i honans blick och kroppsspråk var som borta, och det var dessa humörsvängningar och radikalt förändrande sinnesstämning som gjorde henne ännu farligare.
Hans namn var inte bekant, och innan hon beslöt ifall det var viktigt att komma ihåg eller inte så skulle hon lyssna tills han talat klart. Dock så gjorde hans andra uttalande henne förvirrad, och öronen vinklades åter bakåt. Inget som han kunde ge svar på? Värnade han inte om livet? Eller hade han helt enkelt ingen som helst koll på vars han befann sig? Ögonbrynen sjönk djupare, och hon stirrade kallt in i hanens ögon, men det var någonting som inte stämde. Var han osäker på ifall han skulle våga möta hennes blick? Det kändes inte som att han såg direkt på henne, och det gjorde henne ännu mer irriterad. Den vänliga, säkra tonen i hans röst när han bad henne ge svar på frågan hon själv just ställt brydde hon sig inte om. De levde i en värld där vänlighet inte spelade någon roll om man önskade leva för att möta morgondagen.
"Mitt namn är Selva, dotter av Key och medlem i The Dark Nation."
Rösten var hård, nästan utmanande, som om hon förväntade sig att han skulle ifrågasätta hennes ord. Key var inte hennes moder, inte biologiska. Men hon avskydde tanken på att en så svag hona som Fountain var den som fört henne till världen, så hon hade valt att se på Key som sin riktiga moder. Det var trots allt ledarinnan som låtit henne slå följe i hennes vandringar runt reviret och tränat henne. Sedan, om vissa trodde att hon menade att hon var ett barn i flocken som Key skapat, det spelade ingen roll.
"Jag känner att det är min plikt att göra er medveten om att straffet för att korsa TDN's gränser utan anledning är döden. Inga utomstående är välkomna här."
Återigen försökte hon se in i hanens ögon, men det kändes fortfarande som att han inte ville se på henne. Det fick öronen att slicka sig emot nacken och hon blottade irriterat tänderna.
"Och låt mig fråga er, Meilyr, varför ni inte möter min blick. Är det fruktan som hindrar er?"
Vanligtvis skulle hon ha ställt frågan med ett brett flin på läpparna och låta rösten drypa av hån. Men nu fanns inte så mycket som ett litet leende att finna på hennes läppar, och tonen i hennes röst sjönk ännu djupare och var så allvarlig som hon kunde förmå den vara. Denna hane stod inför döden, tja det var hon som skulle besluta ifall han skulle få fortsätta leva eller inte, och ändå verkade han så lugn och valde att inte ens möta hennes blick. Hon avskydde att inte förstå, och hon blev ännu mer osäker när till och med hennes instinkter sade henne att detta inte var ett tillfälle då hon skulle låta tänderna sköta jobbet.
Till överst på sidan Gå ner
Meilyr
Vandrare
Meilyr

Spelas av : Marie

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptytis 12 jun 2012, 21:31

[Alltså Lulluh, varför ska du skriva så långt och awesome för? D;]

Han hade inte sett då honans kroppsspråk hade förändrats, bara skänt spänningen som laddats mellan dem och Meilyr hade för en kort stund funderat på vad som var fel. Det ryckte i hans öron och hans blick stirrade tomt framåt, troligen på tiken. Den kunde vara jobbig att se i då ögonen var tomma och mörk blå lysande. Och om han skulle vela så skulle han göra det väldigt svårt för andra att tyda hans blick då det inte fanns några känslor där, det var som om hans ögon hade dött och lämnat kvar ett spöklikt sken. Men hans läppar log och svansarna rörde sig lugnt och vänligt bakom sig, inget som kunde tas som ett hot från denne hanes sida. Så bröt tystnaden av tiken som nästan skar sig fram och tryckte undan tystnaden, och fyllde luften med hennes mörka röst. Hon presenterade sig som Selva, han tänkte namnet snabbt genom sitt huvudet. Registrerade det och lade det på minnet. Han gillade att veta vem andra var och lade snabbt andra på minnet. Hon presenterade sig som dotter av Key. Han förstod på nått sätt att denna varg som Selva kallade som sin mor var någon han borde veta vem det var. Hennes röst var utmanande och han förstod inte riktigt varför. Men han nickade bara och sade inget.
Honans nästa ord förvånade honom. Att vandra in på nån annans revir betydde döden? Hur skulle det kunna betyda döden då han inte hade gjort dem något. Han hade inte ens jagat på deras marker, bara försökt hitta bort därifrån. Han hade inte hört något sådant förut och detta var något han skulle ifrågasätta.
"Jag förstår inte. Varför skulle ni döda mig för att jag gått in på era marker? Jag har inga onda avsikter och dessutom hade jag inte tänkt stanan" sade han, leendet hade suddats ut från hans läppar. Och han hade nu en mer allvarlig stämma då han talade, men han bar fortfarande på den vänliga klangen.
Detta var det mest konstiga han hört på länge och han visste knappt om han skulle ta tiken på allvar, var det hela ett skämt? Att jaga ut honom där ifrån skulle vara det högsta Meilyr kunde tänka sig att en flock skulle göra med andra som trampat in på deras marker, men att döda dem...?

Men så avbröts hans förvirrade tankar med att Selva talade. Och denna gång så dök ett lite mystiskt leende upp. Hur skulle hon veta att han inte kunde se henne? Men det var också en aning roande. Men det lät som om hon krävde ett svar. Han lät svansarna bölja tillsammans som en våg bakom honom och han sänkte huvudet lite och försökte fokusera på honan framför honom.
"Ni har inte visat mig något jag ska frukta ännu Madam. Kanske för att jag inte sett er blick ännu" sade han och leendet kom tillbaks på hans läppar, och han vände huvudet en aning på sne innan han rätade på sig till en mer värdig ställning än då han pratat precis. Vem var denna hona?
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptylör 16 jun 2012, 20:12

[Mina inlägg är inte bättre än dina på något sätt, så försök inte òwô sen att jag skriver långt.. det är för att jag ordbajsar..]

En lätt nick från hanens sida, och den unga honan förstod genast att han inte visste vem Key var. Vem som helst som kände till djävulsvargens namn, och plötsligt insett att de befann sig på hennes revir framför hennes dotter, skulle ha reagerat på ett eller annat sätt. Men ingen reaktion kom från hanen, endast en lätt nick som för att visa att han uppfattat hennes ord, och det fick henne att dra slutsatsen att denna hane inte var någon hon borde slösa bort sin tid på. Vem var han att vandra in på deras revir, med en sådan veklig uppsyn, och inte ens ha mage att veta vem Key var? En hög fnysning lämnade henne och hon gungade huvudet sakta från sida till sida, som om kroppen önskade ruska av sig irritationen men sinnet inte tillät det.
Rörelsen upphörde dock i samma stund som hanen öppnade käftarna för att tala. Denna gång låg inget leende på hans läppar, och tonen i hans röst var allvarligare än den tidigare varit. Det verkade som att han helt uppriktigt inte förstod allvaret i att korsa en flocks gränser, och att det faktiskt förvånade honom att konsekvenserna var så pass grova. Det, om något, var roande. Nästan sött. De svarta läpparna sprack upp i ett brett flin och den unga honan kunde inte låta bli att luta huvudet lite på sned medan hon studerade hanen. Kanske förtjänade han rent av lite beröm som hade mage nog att ifrågasätta flockens regler när han befann sig inne på deras revir, och tydligen inte ens kände till dess ledare. Eller så var han bara för dum för att faktiskt förstå allvaret i det hela. En sorglig varelse, som vandrade genom livet i hopp om att det fanns något gott att finna hos allt och alla. Sådana patetiska ynkryggar ville hon inte ödsla sin tid på. Att ta deras liv var inte lika mycket ett straff som det var en god gärning; de skulle ändå få det alldeles för jobbigt om de tvingades gå genom livet och sakta men säkert lära sig hur hemsk och förrädisk världen var.
Medan hon stått och låtit tankarna arbeta, hade hanen på nytt hunnit finna de rätta orden han tyckte skulle passa in i denna situation. Antagligen var de menade som ett svar på den fråga hon ställt, men hon fann de inte det minsta upplysande. Inte det minsta. Flinet som prytt hennes läppar var borta, nacken knycktes våldsamt åt sidan så att ett högt knak kunde uppfattas då kotorna återfann sina ursprungliga platser, och hon stirrade nu på hanen med en blick som såg ut att kunna klyva diamant. Kanske var det det där förbaskade leendet som ständigt återkom som retade henne, och inte i grund och botten de idiotiska meningar som lämnade honom. Eller så var det helt enkelt helheten; leendet, sättet han förde sig på, orden han talade med, allt, som fick henne att vilja resa ragg och fräsa åt honom att försvinna ur hennes åsyn. Samtidigt som hon ville få nöjet att sätta tänderna i honom, frånta någon annan den chansen. För det var ju uppenbart att denna hane inte skulle klara sig genom livet. Inte med den inställningen han verkade ha... Nej. Världen skulle äta honom levande och sedan spotta ut honom och låta honom genomlida en plågsam död.

Det breda flinet kröp skyggt tillbaka på hennes läppar, blottade de vassa huggtänderna som prydde hennes käftar, och hon tippade huvudet en aning bakåt. Hela hennes kroppshållning talade nu för att hon ansåg sig själv stå högre än hanen. Överlägsen, var nog ett ord som många skulle beskriva hennes uppförande med. Och det hårda, dock klingande, skrattet som undslapp henne bidrog knappast till att hon skulle framstå som mer vänlig.
"Ni vandrar in på våra marker, och ifrågasätter de regler vi följer. Som om det inte skulle vara uppenbart att ta livet av de som träder över våra gränser! Det spelar ingen roll vilka era avsikter är..." Skrattet hade slutat klinga i hennes strupe, men man kunde fortfarande ana det i den låga underton som lyfte hennes mörka röst. Just nu var dock tonen en aning högre, det lät nästan som att hon hotade gå upp i falsett, och det berodde antagligen på hånet och den gungande överlägsna klangen som fick hennes ord att låta mindre stabila än när hon tidigare talat. Denna hona var fientlig, samtidigt som hon var utmanande och självsäker. Det fanns ingenting stabilt med henne. Möjligtvis förutom den normala samtalston hon brukade hålla.
Den högt burna svansen snärtade till bakom henne, och huvudet sänktes medan blicken granskade hanen som om hon inte fått ta sig tid att studera honom ordentligt tidigare. Flinet låg kvar på hennes läppar, och glansen som fick hennes ögon att blänka var inget annat än en varning.
“Ni skulle lika gärna kunna stå och servera mig vackert inbäddade lögner.” Tonen var nu len som sammet, vänlig och nästan medlidsam. “Ni påstår att era avsikter inte är onda, och att ni inte planerat att stanna. Men kanske samlar ni värdefull information åt någon på utsidan, eller planerar att ta någon av våra minsta och svagaste om jag släpper er med blicken.
Att ni verkar komma från Devils' revir, och det faktum att ni snackar oförståeligt strunt om att inte möta min blick, får er inte att framstå som mer pålitlig.”

Återigen höjdes huvudet, blicken smalnade efter att ha stirrat intensivt på hanen, och flinet hade förvandlats till ett sött leende som nu lekte på hennes läppar.
“Hur vore det om jag slet ut de där söta ögonen? Skulle jag vara värd att frukta då?”
Ett lekfullt, nästan kuttrande, skratt undslapp henne och hon log brett emot hanen. Uppsynen var vänlig, men bakom den låg hotfullhet och ondska som vittnade om hur kluven hon faktiskt var i sinnet. Hon gjorde dock ingen ansats att kasta sig över hanen, utan stod lugnt kvar på sin plats med svansen svängande bakom sig.
Till överst på sidan Gå ner
Meilyr
Vandrare
Meilyr

Spelas av : Marie

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptylör 23 jun 2012, 00:41

Meilyr stod fortfarande kvar på samma plats med tassarna placerad bredvid varan och huvudet höjt medan svansarna svängde bakom honom, denna gång lite halvt osäker på hur han skulle reagera på allt vad hon sade. Han ville inget ont och det hade han visat med sitt kroppsspråk. Men honan verkade ha så svårt att lita på andra. Varför? Meilyr sänkte huvudet med en uppgiven suck och rynkade pannan medan han lätt skakade på huvudet, knappt märkbart. Det verkade som om att det han fråga satt inte skulle varit något man ens funderade över. Kunde inte flockar lita på andra? Var det så att leva i en flock, instängd från resten av livet utanför. Utan att låta en främling passera ens revir utan att skruva upp sig. Det var ett liv han inte ville leva, och han hade turen att få slippa. Han trivdes ensam, med sina egna regler.
Han lyssnade till slut på vad han sa, hans öron var irriterat smått bakåt strukna och en av svansarna piskade till bakom honom, som ett snabbt rapp.
"Jag vet inte. Varför inte bara lita på mig, eller glömma att jag satt min tass på ert revir?", hans röst var nu en aning mer spänd och dov, och orden var torra.
Så, tystnaden åter igen. Han visste inte vad han skulle göra. Vända sig om och bara börja gå därifrån. Han vände huvudet åt sidan och hans blick såg fundersam ut. Men hon han tala innan han hann göra mer. En lätt fnysning, roat skratt? Något däri mellan. Sen vände han huvudet tillbaks till tiken.
"Det skulle inte göra någon skillnad, jag skulle fortfarande inte kunna se er."
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptysön 24 jun 2012, 00:38

Leendet, den silkeslena tonen som drypt om hennes ord när hon talat, allting glider av henne under loppet av några sekunder då hon studerar hanen. Vad är det för fel på honom egentligen? De uppenbara flockregler som inte bara TDN upprätthåller borde inte förvåna någon. Inkräktare dödas. Att skona dem vore inget annat än tragiskt! Det går inte att bara glömma de man sett korsa revirets gränser, det går inte att se mellan fingrarna och börja tillåta sådana saker. Ett rykte om en flock ska tala om hur stark och mäktig den är. Inte hur vek och blödig medlemmarna eller ledaren är som skonar liv och värderar dem.
Öronen lägger sig tätt intill hennes nacke och de giftgröna pupillerna växer tills den orangea irisen inte är mer än ett tunt sträck som skiljer pupill från ögonvita. Men trots frustrationen som brann inom henne, kunde hon inte låta bli att känna ett sting av triumf. Hur det än var, så hade hon iallafall fått hanen att reagera. Det lugn och den vänlighet han först visat upp var nu borta, och om hon tog sig tid att studera honom noga så kunde hon ana att irritationen började bränna även inom honom. Varför? Det ena örat spetsades, men nosryggen var fortfarande rynkad och vittnade tydligt om hur hon ogillade hans sätt att bemöta hennes ord. Varför envisades han om att det på något sätt skulle vara fel att ha flockregler som inte tillät utomstående att vandra in på reviret? Hur var reglerna inom den flock han kom ifrån? Bemötte de alla på ett vänligt sätt och lyssnade förstående på allas snabbt ihopslängda historier om hur viktigt det var för dem att vandra in över deras marker utan någon som helst anledning?
Den spända, aningen mer mörka, tonen i hanens röst fick hennes spetsade öra att åter stryka sig tätt intill hennes nacke. En av hans många svansar signalerade henne att detta inte var en lovande situation, men hon hade ärligt talat svårt att tänka sig denna hane attackera. Hans osäkra sätt och vänliga uppsyn fick henne att känna sig överlägsen. Ålder spelade ingen roll, hon kunde nästan lova sig själv att om de skulle ryka ihop skulle hon vara den som stod som segrare. Och då kunde hon tala om för hanen hur saker och ting faktiskt låg till...

Käkarna pressades samman hårdare i samma stund som han släppte henne med blicken. Vad var det för fel på honom? Visste han inte hur dumdristigt det var att släppa en motståndare med blicken, om ens för en sekund? Att inte förstå, att inte ha en aning, retade henne mer än någonting annat. Hon avskydde att inte veta, att inte kunna gissa sig till andra varelsers reaktioner eller varför de uppförde sig så som de gjorde. Denna hane var kaos. Mer kaos än hon själv, och hon förstod honom inte.
Fnysningen som undslapp hanen fick varenda liten muskel i hennes kropp att dra ihop sig, vilket resulterade i att hon ryckte till lätt, men av hennes blick att döma var det inte av förvåning. Ögonen mörknade och tänderna blottades. Hånade han henne? Gjorde sig lustig över att hon inte förstod babblet han hävde ur sig?
"Vad är det för fel på dig?!"
Orden mer frästes än sades, men hon brydde sig inte om att försöka lugna sig. Det var faktiskt ytterst få gånger som hon brydde sig om att försöka samla sig och tala lugnt... just nu kunde hon inte komma på senaste gången hon tvingats till det.
"Är det så ni gör i din flock? Din tillåter andra vargar vandra in på era marker, utan att ni bryr er om det? Ni bara glömmer bort att de råkat korsa era gränser och fortsätter glatt med livet som om ingenting skulle ha hänt? Vad tusan är du för någonting? Har alla i din flock samma vänliga uppsyn och så himla många svansar? Är det ett tecken på att ni tycker livet är underbart och inte värt att kastas bort?"
Frustrationen drev henne till galenskapens kant, och hon kunde inte hindra det hysteriska skrattet som plötsligt brast ur henne. Det tog all luft ur lungorna på henne, pågick länge och väl, och när hon till sist lyckades sansa sig igen var öronen spetsade, blicken lika vass som taggarna man fann på rosor och ett brett leende prydde hennes läppar.
"Jag förstår mig inte på dig, Meilyr. Det är nästan så att jag tycker synd om dig. Är du blind eller?"
När hon talade kunde man höra att hon kämpade med att hålla tillbaka skrattet som fortfarande bubblade inom henne. Trots att det inte fanns någonting man kunde anse vara komiskt i denna situation. Men det vittnade väl bara om hur vrickad denna hona faktiskt var.
Till överst på sidan Gå ner
Meilyr
Vandrare
Meilyr

Spelas av : Marie

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptysön 24 jun 2012, 18:30

[Gissar att det här kommer bli lite skumt Cx]

Han kände på stämningen i luften, spänningen och irritationen som växte inom honan. Hade han ifrågasatt hennes ord för mycket? Men i såna fall verkade hon ha en väldigt kort stubin. Hans ansikte var nu mera tomt, kanske bara en aning fundersamt då hans blick riktades framåt. Öronen fördes irriterat mot nacken då hon fräste fram en mening. Vad är det för fel på dig?! Meilyr ryckte till, ögonen smalnade och nosryggen rynkades en aning. Vad det var för fel på honom?! Snarare vad det var för fel på henne. Han hade kommit i vänlighet och hon var som en oförskämd unge. Men denna snabba irriterande gest varade bara i några få sekunder och ett lugn spred sig över honom. Och släppte spänd heten i hans ansikte. Det här var inget han skulle behöva rubbas av. Och han lyssnade på vad hon sade, med en röst som inte riktigt passade in med orden som hon hade fräst ut innan. Då hon pratat färdigt drog han en djup suck och skakade på huvudet. Han fan det en aning komiskt att hon trott att han varit i en flock. Kanske trodde hon det om alla? Fanns det inget som hette vandrare i hennes huvud?
"Selva.." han sade orden med eftertänksamhet innan han fortsatte lugnt.
"Jag befinner mig inte i en flocks tassar. Jag är fri. Livet har många ansikten. Om man vill kasta bort det eller inte, är ens egen ensak. Men, man får inte respekt genom mord.". Han tystnade. Hennes nästan galna skratt ekade i hans huvud. Stackars flicka.

Men ändå, fast hennes nästan galna sätt så kunde han inte låta bli det lilla flinet som sökte sig fram på hans läppar vid hennes nästa ord.
"Jag förstår mig inte heller på dig. Mig går det ingen möda på, jag lever ju än så länge." sade han och tittade mot Selvas håll.
"Du använder ordet blind som något dåligt, varför?" sade han med nyfikenheten i rösten.

[Hehe ^-^]
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptysön 24 jun 2012, 20:29

[alltså, jag kan inte annat än tycka att Meilyr är så himla gullig. >w< i sin personlighet, i allt! ]

Det ryckte lätt i mungiporna då hanen uttalade hennes namn. En liten gest som inte var resultatet av förvåning, utan snarare en reaktion på tonen i hans röst. Det var nästan som att han bad henne vänta medan han valde de rätta orden för att svara henne. Men inga ord eller gester, inga förvarningar, hade kunnat hindra henne från att visa sin förvåning öppet när hanen på nytt talade.
Han befann sig inte i en flock? Och så använde han ordet fri som om det var en dom, ett straff, att vara fängslad av en flocks regler. Han var ju så ung! Kanske inte alltför ung... men hon vågade nästan anta att han bara var några år äldre än henne. Var han inte född inom en flock? Det var inte så mycket det att han vandrade ensam som gjorde att hon inte fick ihop det. Utan det hela som inte stämde hur hon än vred och vände på det var att han inte var så mycket äldre än henne, och sade sig inte ha någon annan. Fanns det ingen ledare som saknade honom vid sin sida? Familjemedlemmar... inte för att de kunde anses vara av lika stor vikt som en ledares strikta syn. Vad då fri? Att vandra själv genom livet, utan vetskap om en fastställd rang eller plats bland andra, det om något kunde väl klassas som att man kastade bort det. Livet. Att man beslöt att vandra när man levt under sina glansdagar kunde hon förstå, men inte innan dess. Att vandra själv när man fortfarande hade så mycket kunskap att samla, makt att samla... det stämde inte. Styrka, makt och kunskap. Det uppnådde man bara om man kunde klättra till den högsta platsen inom en flock. Och utan det... vad var man då?
Men tankarna skingrades och hon kunde för en kort sekund urskilja varje tanke från en annan när hanen på nytt tog till orda, innan stormen drog igång inne i huvudet på henne åter igen. Det breda leendet som legat på hennes läppar tidigare hade nästan suddats ut under tiden då hanen talat, och hon försatts i funderingar. Men nu drogs mungiporna åter åt sidorna och läpparna pryddes av ett lätt flin. Nu talades det däremot någonting hon visste allting om. Respekt. Och så såklart ämnet om hur man tar liv. Enligt hanen gick de inte hand i hand, men han kunde inte ha haft mer fel. Käkarna särades en aning och hon blottade tänderna ytterligare innan hon skrattade lätt för sig själv. Ett skratt helt olikt de hon tidigare släppt ifrån sig. Hon vände blicken åt sidan, brydde sig inte om att längre endast ha hanen i fokus. Vad var detta för möte egentligen? Ännu hade hon inte satt tänder eller klor i honom, och han tycktes helt lugn och samlad i sig själv. Konstigt var vad det var. Underligt, kanske.

Tystnaden lade sig mellan dem, och hon tog tillfället i akt att svara honom på det han just sagt. Det fanns ingen anledning att inte rätta honom.
"Det tycks nästan som att du anser flocklivet vara en börda." Hon stoppade sig själv och tog en paus medan hon åter lade blicken på hanen, innan hon fortsatte. "Baserat på hur du använde dig av ordet fri. Men jag måste säga att jag inte kan tänka mig ett liv utan en flocks strikta regler och rangordning, en ledare, för någon så ung. Visst känner jag till att många vargar vandrar ensamma. Men det antog jag var de äldre som hunnit inse att de aldrig skulle klara av att uthärda det hårda flocklivet. Flocklivet är endast för de som har vad som krävs för överlevnad. Kanske är de som valt att vandra de som inte har vad som krävs. Men jag garanterar; ordet fri kan användas för att beskriva flocklivet också. Tro inget annat.
Jo, en sak jag inte får glömma att nämna. Mord, är bara en av många grunder till byggandet av respekt och ett stort namn."

Hon tillät flinet på läpparna bli ännu lite bredare, men i samma stund som hon märkte att hanen åter verkade finna situationen komisk så försvann det och hon stirrade på honom med misstänksam blick.
De första orden som undslapp honom fick henne att fnysa lätt för sig själv och himla med ögonen. Att han skulle förstå sig på henne var omöjligt. Ingen förstod sig på henne. Inte ens hennes biologiska moder eller syskon. Knappt hennes ledare... Det var hans fråga som fångade hennes uppmärksamhet och drog henne tillbaka till nuet. Den nyfikna tonen i hans röst förvånade henne mer än hon ville erkänna för sig själv. Var det inte uppenbart att blindhet var en dålig sak? Hon vinklade det ena örat åt sidan, och sänkte ögonbrynen som om hon oroade sig över hanens mentala tillstånd. Var han riktigt i ordning?
"Att vara blind är väl ändå inte en bra sak."
Det var ingen fråga, och tonen i hennes röst avslöjade att hon inte förstod varför hanen ställt en sådan fråga. Förvirring var inte det rätta ordet. Kanske vaksam passade bättre.
"Man kan inte se sin fiende och bedöma deras styrka på kroppsbyggnaden. Man kan inte se vars man sätter sina tassar eller vad som finns framför en där man går. Man kan inte se rörelser i skuggorna om natten eller iaktta sitt byte när man är på jakt. Att vara blind är ett handikapp."
När hon talade till punkt betonade hon ordet handikapp som om hon önskade trycka in det i huvudet på hanen så han lättare skulle förstå innebörden. Eller var det så han att förstod redan, men undrade ifall hon själv visste vad det innebar att vara blind? Hur det än var, så tyckte hon att hon gett honom en tydlig förklaring.
Till överst på sidan Gå ner
Meilyr
Vandrare
Meilyr

Spelas av : Marie

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptymån 25 jun 2012, 16:17

[Aaw, kan inte annat en att hålla med C; <3 Fast Selva är med fin! 8D]

Dessa två indevider som stod och "samtalade", om nu det ordet kunde beskriva det hela. Meilyr kunde inte riktigt förstå hur hon tänkte, de var så olika. Som från två olika värdar som stött samman och gjort ett litet chaos runt omkring dem då de inte kunde finna varandras ord trovärdiga. Men det kanske var det som hade hållit honom kvar så pass länge, att få höra från en annans synvinkel, och nog allt hade han fått höra. Hans käftar var hårt samman pressade men hans yttre visade bara ett behaglit lugn. Hans stubin var lång och han gillade inte att hetsa upp sig själv för inget speciellt. De mörkblå ögonen hade som vanligt en tomhet, som om man tittade in i dem var det som om att ramla ner i ett djup långt ner. De var bara till som utsmyckning, han skulle aldrig kunna se. Såklart hade han inte väntat sig att hon skulle hålla med, varför tjafsa? Han skakade på huvudet och skrattade lågt.
"Att klara sig själv utan massor med andra som drar upp en om man faller är inte något en vekling kastar sig in i. Ni, har alltid nån där. Och detta är min frihet." sade han och drog lite på munnen och lade sen till,
"Mord tillkallar endast rädsla, inte respekt".

Sen kom det väntade ännu en gång, något han själv inte kunde låta bli att lägga sig i. Som allt denna pratstund hade med fört sig.
"Men" sade han då hon slutat prata med en låg ton.
"Det stärker mitt psyke och andra sinnen jag behöver ha användning för. Jag kan inte veta precis hur allt ser ut framför mig. Men jag kan föreställa mig det. Framtiden blir inte så uppenbar. Jag behöver bara se det jag vill se. Såklart har det sina nackdelar. Men man lär sig leva med det då man inte vet av något annat liv." Så tystnade han och väntade på ännu mer protester från honans sida.
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptymån 25 jun 2012, 20:22

Hanens låga skratt fick öronen att diskret vinklas bakåt och lägga sig tätt intill nacken. Men ingen morrning undslapp henne, tänderna blottades inte och hon förblev stående på sin plats utan att börja vanka av och an i frustration. Vad som däremot avslöjade hennes ogillande på miltals avstånd var blicken som lyste av antipati. De giftgröna pupillerna fyllde upp det mesta av hennes ögonhålor, och de orangefärgade irisarna var bara tunna sträck som vittnade om att hennes ögonglober inte enbart bestod av färgen grön. Tungan fuktade, i en hastig rörelse, hennes nos och så fort den återfunnit sin plats pressade hon samman käkarna hårt. Han trodde han visste så mycket. Men han visste ingenting. Kanske att hon lät honom stå där och tala som den allvetare han tyckte sig vara, men han skulle passa sig noga. Hennes tålamod var inte långt. Raka motsatsen. Vissa gånger kunde man tro att hon inte ägde något tålamod alls. Detta var en sådan gång. Om än hon höll tillbaka sig själv från att ryta eller morra, så snärtade svansen till bakom henne och klorna som prydde hennes tassar började gräva över den hårda marken hon stod på.
Men i samma stund som hanen talat till punkt stannade alla kroppens rörelser av. Klorna fördes åter in i hennes tassar och svansen stannade upp mitt i en svepande rörelse. Huvudet tippades lätt åt sidan, en gest knappt synlig, och all avsky som legat i hennes blick var utbytt mot förundran, nyfikenhet. Det var omöjligt att försöka förstå sig på hur honan fungerade, varför hon reagerade som hon gjorde, och detta var dessvärre inte ett av de tillfällena då man kunde jämföra hennes reaktioner emot agerandet som den i hennes närhet visade. Hanen hade inte talat om någonting nytt. Ändå hade hans ord fått frustrationen att rinna av henne och hon stod nu och väntade lydigt på att han skulle fortsätta. Inte ens leendet på hans läppar fick henne att tappa fokus.
"Fel."
Det var knappt så att han hann avsluta meningen innan orden lämnade hennes tunga. Fortfarande var blicken granskande, nästan vaksam, och huvudet höll fortfarande tippat en aning åt sidan. Men nu log hon brett emot honom, och klangen i hennes röst vittnade om att hon trivdes med att tillrättavisa honom.
"Mord föder fruktan. Och ur fruktan gror respekt. Den yttersta respekten, om jag ska vara petig. Det finns inget negativt med att förskaffa sig fruktan, som vidareutvecklas till respekt, genom att ta liv."
Hon lät tungan vandra längst raden av tänder som blottades när hon öppnade käftarna, som för att visa exakt hur nöjd hon var med sig själv att kunna tala om för denna hane hur det faktiskt låg till.

Dock blev lyckan inte lång. I samma stund som hanen öppnade munnen på nytt rätades huvudet upp, det breda leendet försvann från hennes läppar och den lekfulla, ja nästan hotfulla, glansen i hennes blick tynade bort för varje ord som nådde hennes öron.
När han nästan talat till punkt var hennes uppsyn helt annorlunda från vad den varit för bara några sekunder sedan. Pannan var nu rynkad i fundersamma veck och hon stirrade misstroende på honom under sänkta ögonbryn. Sedan spetsade hon plötsligt öronen, ögonbrynen höjdes och hon stirrade på honom med frågande blick.
"Är du blind?"
Huvudet sänktes, inte i en underlydande gest utan det var en rörelse som avslöjade att hon inte visste hur hon skulle bete sig, vars hon skulle ta vägen. Tonen i hennes röst var uppriktigt förvånad, och misstron fick hennes pupiller att åter vidga sig. Ja, de hade stått och talat om hur det var att vara blind. Hon hade tidigare frågat honom om han var det. Men han hade ju inte förklarat det så att hon förstod att han led av det. Eller, inte led... så som det lät på honom var det inte ett lika stort handikapp som hon trodde. Men det spelade ingen roll vad han sagt. Hon hade aldrig mött någon som var blind förut. Inte helt blind. Och nu när hon gjort det hade han inte talat om det för henne.
Öronen slickades bakåt emot hennes nacke, blicken smalnade och hon blottade irriterat tänderna.
"Kan du inte se någonting?"
Till överst på sidan Gå ner
Meilyr
Vandrare
Meilyr

Spelas av : Marie

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptyons 27 jun 2012, 22:23

Meilyr väntade på något väldigt upprört läte från honan, i form av en morrning eller något annat ljud till form av protest av hans ord. Men i stället möttes han av ett lugn. Men orden som svallade ut ur hennes mun kunde han ej finna rimliga, men att fortsätta samtalet kände han inte nödvändigt. Hon trodde hon hade rätt, och samma han. Åsikter hade de alla. Men han höjde endast bara tvivelaktigt på ögonbrynen och gav henne ett tankfullt leende.

Något som förvånade honom var att hon inte hade fått in i sin skalle ännu att han var blind. Han kanske inte sagt det hela ordagrant men hon borde väl förstått det med allt han hade predikat om vid det här laget. Han gav ifrån sig en suck, som om någon försökt lära någon något, men inte fattat det. Men höll kvar leendet på läpparna.
"Ja" sade han nu för att göra klar sak i det hela. Troligen skulle hon nu klassa honom som svag, inget som skulle förvåna honom vid det här laget. Hon verkade inte riktigt vara helt frisk, kanske hela flocken var lika dan? Då var kanske hon inte det minsta konstig ändå. Hon verkade vara irriterad av det faktum att han inte kunde se något, men inget som förbryllade honom.
"Nej, jag är född blind" att behöva förklara mer kanske inte skulle varit nödvändigt, men han sa det för att kanske få det hela mer förståerligt. Men för att lämna samtalsämnet om honom då han själv inte var så fascinerad av det.
"Så, vad hade du tänkt göra med mig?" [Tycker skulle passat så väl :'D -> https://www.youtube.com/watch?v=sc1g0yjBXC4] sade han med en mer allvarligare stämma än det tidigare samtalet medan han lät svansarna hänga, och bet sen ihop käftarna.
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptylör 30 jun 2012, 23:53

Det ryckte lätt i det ena örat, som fortfarande låg tätt intill hennes nacke, och den övre läppen höjdes ytterligare någon millimeter för att blotta ännu mer av det rosa tandköttet. Visst kunde man tro att hon inte uppfattade alla små gester som utfördes av hanen framför henne. Ingen kunde klandras för ett sådant antagande, honan var helt klart inte vid sina sinnens fulla bruk och hon verkade inte vara hälften så medveten om vad som pågick omkring henne som vilken annan varg som helst. Nej, ingen kunde klandras. Men att anta något sådant, det var att underskatta henne. Och att underskatta denna hona kunde vara det sista man gjorde i livet. Än var hon ung, det var hon själv väl medveten om, men för de som inte hade styrka eller vilja att försvara sig själva var hon lika farlig som vilket annat vuxet rovdjur som helst. Det inte enbart baserat på den styrka hon redan ägde, eller det instabila sinnet. Hon beräknade nämligen allt. Och ingenting undgick hennes ögon.

Det tvivelaktiga uttrycket som drog över hanens ansikte var bara en av många saker som uppfattades. Dock så gav hon ingen respons på det. Tja, inte mer än att det ryckte lätt i läppen på henne och hennes blick tycktes bli mörkare. Mycket riktigt så blandades tankar, funderingar, planer och frågor i hennes huvud i ett stormande kaos som aldrig verkade ha tänkt lugna sig. Instinkterna var det hon lyssnade mest till. Det var de som styrde hennes handlingar och beslut. Men andra röster ekade ständigt innanför hennes pannben, bidrog till kaoset, och när de anslöt sig till instinkterna och tjatade om att uppmärksamhet var nyckeln till framgång, så tillät hon inte sig själv missa någonting som skedde. Inte minsta gest utförd av den varg som befann sig i hennes närhet undgick henne. En röst sade att hanen tvivlade på henne, utmanade henne, medan en annan uppmanade henne att inte bry sig. Hans envisa leenden och svaga sätt att föra sig krävde knappast att hon skulle behöva bemöta det. Inte mer än hon redan gjorde. Och det var de röster som, tillsammans med instinkterna, talade för att hon inte behövde visa någon reaktion som hon lyssnade till.
Det vill säga, tills dess att den djupa suck som undslapp hanen nådde hennes öron. Fortfarande låg det där förbaskade leendet på läpparna. Hanens ord hann nå henne, men det var för sent att rikta hennes uppmärksamhet bort från ilskan som bubblade inom henne.
"LÅTSAS INTE SOM ATT DET ÄR EN SJÄLVKLARHET!!"
Hon röt orden, lika mycket som hon skrek dem. Ögonvitan lös i ögonvrån på henne och öronen låg så långt bak att man kunde tro hon inte hade några. Och som att hennes hotfulla kroppsspråk inte var tillräckligt skrämmande, så hade hon tagit ett beslutsamt steg emot hanen. Den ena framtassen var placerad en bra bit framför den andra, och hon gav intryck av att kunna kasta sig över hanen vilken sekund som helst.
"DU KUNDE HA SAGT PÅ EN GÅNG ATT DU VAR BLIND. DET ÄR INTE EN JÄVLA SJÄLVKLARHET ATT DU INTE KAN SE BARA FÖR ATT DU FÖR DET PÅ TAL!"
Ett hugg. Rakt ut i luften. Inte riktat emot hanen, utan emot hennes egen sida. Som om hon förväntat sig att det skulle stått någon just intill henne som förtjänat att få pannan krossad. Käkarna slog igen med en hög smäll, och hon morrade dovt samtidigt som hon stirrade rakt framför sig, på ingenting. Den vilda blicken talade om att hon mist kontrollen totalt.
Men hon hade inte glömt hans fråga. Hur borta hon än var. Och allvaret i hans röst, hur han nästan tycktes orolig för vad hennes svar skulle vara. Kanske hade han redan tagit hennes reaktion på orden som ett tydligt svar. Att hon tänkte begrava tänderna i honom och bryta hans nacke. Ja, det var kanske inte en sådan dum idé när allt kom omkring...

Ett lågt väsande undslapp henne, och hon vände sakta tillbaka blicken emot hanen. Ena ögonbrynet höjdes, och i samband med det spetsades både öronen. Hela kroppen togs ur den hukade hållning hon tidigare haft, och man kunde tro att hon just kommit ihåg att han befann sig där med henne. Glansen i hennes blick, den stirrande blick som hon haft, var borta och hon studerade honom nu med någonting som kunde tolkas som... lekfullhet.
"Jag hade tänkt döda dig och släpa bort din kropp från revirets marker."
Ett lätt leendet lekte på hennes läppar och hon tippade huvudet på sned. Tonen i hennes röst var åter lugn, nästan ivrig. Som om hon såg framemot vad som skulle hända härnäst...
"Men jag överväger att låta dig leva.
Du är, trots allt, en mycket märklig varelse."

Svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne, och hon placerade alla fyra tassar under sig. Som om hon lydigt väntade på hanens nästa ord.
Till överst på sidan Gå ner
Meilyr
Vandrare
Meilyr

Spelas av : Marie

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptymån 02 jul 2012, 20:42

Det verkade som om hon inte tålde något han sade. Eller gjorde för den delen. Han kunde känna ilskan som bubblade i honan. Men ändå kunde han inte motstå att få se hur långt han kunde pressa henne innan hon gjorde något. Av någon anledning hade han känt det intressant. Men intresset svalnade genast då honan röt till. På samma gång hon placerade sin framtass framför hennes kropp backade han ett. Huvudet rycktes bakåt och öronen tryckte sig irriterat mot hans nacke. Leendet blev bara till en bister grimas och öronen stirrade framåt. Käftar som slog igen bredvid honan och han ryckte till.
"Gör inte så stor grej av det bara" sade han bistert, öronen var fortfarande irriterat bakåt strukna och svansarna piskade svagt bakom honom. Men lugnet höll på att falla tillbaks på sin plats. Men leendet hade försvunnit, iallfall för ett tag. Sen så fick han svar på sin fråga, men det tärde lite på hoppet. Om hon hade försökt ta honom utan våld så hade hon nog tänkt fel. Inte för att han gillade att slåss, det var oftast inget han ville ta till för första hands sak. Men vissa gånger kunde det bli nödvändigt fast han själv inte ville medge det alla gånger.
Han skulle precis öppna munnen för att säga något men hon han före, och det var väl tur att han hade hållit munnen stängd ändå och hennes hot hade blivit allvar. Hopp fyllde honom, men han var noga att inte visa det allt för mycket. Han ville igentligen le, men honan verkade stört sig på det så han lät bli för att slippa hamna i mer trubbel.

"Åh, jag känner mig hedrad" sa han och lät bli att hålla någon sarkasm i rösten. Han höll kvar blicken och tippade huvudet på sne.
"Ni är med en lite märklig varelse, ni har ju bara en svans!" sade han ironiskt och denna gång kunde han inte hålla bort det mjuka leendet från läpparna. Jovisst visste han själv att det var han som var annurlund mot resten, men alla var väl olika... Vare sig man hade en svans eller inte.
Till överst på sidan Gå ner
Meilyr
Vandrare
Meilyr

Spelas av : Marie

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptytis 24 jul 2012, 11:44

*påminnelse pet*
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptytis 24 jul 2012, 13:23

[Som jag skrivit upprepade gånger i chatten under den vecka som gått; Jag har nu senaste veckan jobbat söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag. Idag är min första lediga dag på nio dagar. Tidigare har jag varken haft tid eller möjlighet att sitta vid datorn. Därför har rollet fått vänta.]

Öronen förblev spetsade, och med huvudet lutat endast en aning åt sidan blinkade hon lätt emot hanen. Det ena ögat någon millisekund före det andra, vilket fick det hela att se mer reptil-likt ut än varg-likt, men man kunde avläsa på honan att det var en gest som inte hade någon vidare betydelse. Under hennes skinn vilade musklerna avslappnat, vikten var fördelad på alla fyra tassarna och blicken talade fortfarande för att hon väntade ivrigt på att få höra hanens svar. Vid detta lag hade man antagligen lärt sig att det inte tjänade någonting till att försöka avläsa honan, försöka få reda på vad som pågick innanför pannbenet på henne genom att studera kroppsspråk och blick, och speciellt nu i denna situation då hon såg så förväntansfull ut när det egentligen inte fanns så mycket att förvänta sig...
De första orden som lämnade hanen fick bara hennes ena öra att rycka till lätt, men hon väntade envist tills han yttrade sig igen och intygade att han hade talat till punkt. Först då tillät hon ett snett flin att lägga sig över de svarta läpparna, och tungan svepte över den övre raden med tänder. Glansen i ögonen hade bara blivit mer intensiv, och de smala giftgröna pupillerna vidgades nu en aning. Bröstkorgen sköts fram, som om hon ville stoltsera med hur hon skötte sig under detta möte, och hakan lyftes en aning högre innan hon lät blicken snabbt svepa över de många svansar som hanen bar. Och innan hon hann hejda sig själv undslapp henne ett lätt skratt. Inte samma hysteriska eller utmanande skratt som hon vanligtvis lät klinga högt i närheten av andra, utan ett lätt kuttrande skratt som talade för att hon faktiskt funnit hans ord roande.

"Kheh.." Det ryckte lätt i de svarta mungiporna och hon fnös lätt för sig själv innan hon åter riktade blicken emot hanens ögon. Då han inte kunde se henne kändes det fel att anta att deras blickar faktiskt möttes. Hon snarare studerade honom, och han valde väl att hålla nosen riktad emot hennes håll bara för artighetens skull.
"Kanske är jag märklig, men inte beror det då på min enda svans."
Hon sänkte huvudet lätt och sneglade upp emot hanen med höjde ögonbryn. Den kolsvarta, långa svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne, och plötsligt tog hon ett steg åt sidan, för att sedan börja traska bort från hanen med lugna steg. När avståndet mellan dem var ungefär tre meter stannade hon upp och vände på huvudet för att stirra bak mot hanen.
"Följ med mig, så ska jag följa dig till gränsen. Den här vägen är den som innehåller minst lavagropar i marken."
Flinet var som bortblåst och kvar låg en mask av allvar och beslutsamhet. Glansen i ögonen var borta, och om man studerade henne noga kunde man faktiskt få intrycket av att hon i detta ögonblick var helt klar i huvudet och medveten om vad som pågick. Trots att hon just lovat honom, en utomstående, en väg bort från reviret. Med alla lemmar i behåll.
Till överst på sidan Gå ner
Meilyr
Vandrare
Meilyr

Spelas av : Marie

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptylör 04 aug 2012, 12:03

För en gångs skull kände han sig frustrerad för att han inte kunde se henne. Hon var en märklig varelse med ett relativt förvirratt sinne, men han var ändå nyfiken på hur hon rörde sig. Men det ända han kunde se var ett tjockt mörker, förutom om han inte klippte ihop sina egna bilder. Men de var inte heller realistiska alla tider. Ett lätt skratt ekade i hans öron och drog honom tillbaks. Ett litet ljud lämnade henne, han ryckte till och väntade på att hon skulle fortsätta. Ett flin, kanske av samförstånd dök upp på hans läppar och han skakade svagt på huvudet.
"Kanske inte det." sa han och höjde ögonbrynen en aning medan han höll blicken mot henne.

Men snart blev det hela utbytt mot allvar då hon talade. Och en lättnad över att få komma där ifrån med alla benen i behåll sköljde över honom. Och han ville mer än gärna bort från denna varma plats. Ett ord fångade hans nyfikenhet snabbt, Lavagropar? Är det det han undvikit. Lava.. Men då Selva började gå fick han ingen större tid att tänka på det och var snart snabbt bredvid hennes sida. Fast han höll avstånd, något han troligen gjorde bäst i och lät henne gå en bit före.
"Tack" sa han och han var då tacksam, kanske inte helt över att hon inte hade valt att käka upp honom utan att han får hjälp att virra sig ut härifrån.
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptytor 06 sep 2012, 19:06

Ett lätt flin drar över hennes svarta läppar då hon hör hanen tacka henne. Det var inte någonting hon räknat med, men antagligen så är detta en situation då man bör tacka den som erbjuder hjälp. Inte för att hon anser det vara en så stor grej, hon har vandrat på dessa marker hela sitt liv och kan lavaöknen utan och innan. Tja, det skulle hon iallafall göra om klimatet inte hela tiden ändrade sig. Nya sprickor i marken dök hela tiden upp, och det gjorde att andra slöt sig. Men rösterna inuti hennes huvud påminde henne om att hanen som nu vandrade en bit bakom henne inte kunde se. Hur var det egentligen att vara blind? Instinkterna kunde inte hjälpa henne alls att förstå, då hon hela sitt liv kunnat se alldeles utmärkt. Och rösterna som ekade innanför skallbenet på henne var heller inte till någon större hjälp. Att inte kunna se innebar kanske att allting bara var svart? Eller så såg man allting, fast bara inte som det var? Men det var väl en form av att kunna se... eller hur?
Ett lågt väsande undslapp henne, ohörbart för hanen då ljudet inte var högt nog att höras på det korta avstånd som vilade mellan dem. Hon hade ingen aning om hur hanen kunde röra sig, hur han kunde klara sig själv, när han inte kunde se. Men då hade hon ju inte heller någon riktig aning om vad det innebar att.. ja, inte kunna se.

Utan att ge ett ljud ifrån sig, eller något annat tecken, svängde hon plötsligt åt sidan som i en liten volt, och gick upp intill hanen för att pressa sin bog emot hans och tvinga honom åt sidan. En av sprickorna i marken som de vandrat intill hade låtit flera bubblor av lava resa sig emot marken, och hon visste alltför väl att de som inte besökt denna öken förut inte tog hänsyn till räckvidden de där bubblorna hade när de sprack. Man fick sig en inte alltför trevlig överraskning varje gång, och även mindre päls på tassarna.
"Du behöver inte tacka mig."
Han hade ju sagt att han inte såg någonting. Att han var född blind. Så kanske.. såg han helt enkelt ingenting. Hon slutade pressa honom åt sidan och fortsatte rakt framåt, men hon stannade ändå nära honom. För nära för att han skulle känna sig bekväm med det, men det var ingenting som hon tog hänsyn till.
"Hur klarar du dig själv, Meilyr?" De svarta öronen var spetsade, och hon sneglade upp emot hanen vid sin sida.
"Du kan inte se någonting, och du vandrar ensam. Hur klarar du det?"
Till överst på sidan Gå ner
Meilyr
Vandrare
Meilyr

Spelas av : Marie

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptytor 06 sep 2012, 20:17

Åh vad han väntade på att få komma ut ur Lavaöknen. Få känna gräs under tassarna, eller mossa och träd runtom kring. Sånt han var van vid, sånt som han alltid levt med i sitt liv. Han hade inte samma koncentration på marken framför honom då han lät sig fångas av tanken att Selva skulle säga om han skulle trampa i något skadligt. Fast det kanske var dumt, hon verkade ju ändå inte riktigt ha alla tankar på klart. Men det var lockande att kunna slippa lägga hela sin koncentration på marken runt omkring. Men för att försäkra sig om sin säkerhet lät han ett kraftfällt breda sig ut från hans tassar cirka en meter framför honom och på sidorna. Detta hjälpte honom att hålla koll på saker runt honom. Plötsligt svängde hon tvärt åt sidan och gjorde en slags volt, han kände först då hons stötte in i hans kraftfällt och sen en knuff i sidan. Han hann själv inte riktigt reagera vad det hade varit som fått henne att knuffa honom åt sidan, men kände sig tacksam ändå. Kanske kunde han ge lite tillit ändå? Han tänkte ta och tacka för hennes hjälp igen, men hon gissade väl säg till vad han hade tänkt. Hon stannade där nära honom och han lät öronen vinklas misstänksamt en aning bakåt men då hon fortsatte fram utan någon större notis om avståndet så slappnade han av en aning.

Sen så kom samtalet åter igen till hans syn, men denna gång brydde han sig inte om att bli förvånad om det frågvisa om det. Han log svagt och sneglade en aning åt sidan på henne. Hon var en underlig varelse, men faktist om inte detta möte kanske skulle startat med att han känt sig hotad, så skulle han kanske gillat henne. Nu var han inte riktigt säker, men vad skulle det spela för roll...
"Mina sinnen hjälper mig, sen också ett kraftfällt jag kan sprida runt mig och berättar en del om hur omgivningen är. Jag är van, hela mitt liv har varit så här, man lär sig att hantera svagheter, men det har också gett mig olika styrkor." sade han och lät det sätta punkt där. Han var själv väldigt nyfiken på flocklivet, men att snoka inom flocken ville han inte, men andra tankar fanns ju också. Han hade själv funderat på en flock, men han ville höra hemma på platsen han valde.
"Du som ändå tillhör en flock kan väl ge mig svar på vad det speciella är att vara med i en?" frågade han, något han hade tänkt på länge.

[Gulligt av Selva att hjälpa honom ut därifrån, annars skulle han nog ha en svans mindre. Cx]
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptytor 06 sep 2012, 20:54

Det ryckte till i det ena örat då hon kände hur hanen spände sig vid hennes sida. Antagligen så tyckte han att hon var en aning för nära, men det verkade ändå som att han beslöt sig för att tolerera det då han efter bara en stund slappna av på nytt. Detta var en märklig hane. Han hade traskat in på hennes revir utan vidare, men ändå lyckats få henne att inte vilja slita honom i bitar och sprida ut dem över markerna för att visa vilken duktig medlem hon var. Istället eskorterade hon honom ut ur öknen... men han var intressant. En av rösterna i hennes huvud gjorde sig påmind, och hon lutade huvudet en aning åt sidan, knappt märkbart medan hon funderade lite över orden som nu cirkulerade innanför pannbenet på henne. Ja, han var mycket riktigt en intressant varelse. Ändå hade de inte utbytt så mycket information om varandra. Så hon visste egentligen ingenting om honom, förutom att han var blind då. Men kanske skulle hon få veta mer nu. Ett svar på den fråga hon ställt skulle alltid kunna ge någonting, om han inte valde att svara henne med en motfråga. Vilket inte skulle vara speciellt uppskattat... Hon rynkade en aning på nosryggen vid tanken, men tankarna skingrades, öronen spetsades på nytt och hon såg emot honom med nyfiken blick så fort han tog till orda på nytt.
Det hördes på tonen i hans röst, när han väl talat till punkt, att det kanske inte var någonting som han tyckte skulle diskuteras så mycket mer. Men hon kunde inte kväva intresset som sakta men säkert grodde inom henne. Kraftfält? Hur mycket kunde han se och uppfatta med det? Och hade han utvecklat styrkor som hon själv aldrig skulle kunna utveckla under sin livstid? Bara för att hon kunde se man inte han?

Svansen snärtade till bakom henne och hon bet samman käkarna medan hon funderade vidare. Det blev dock inte lång stund tankarna hann snurra omkring inne i kaoset som skulle föreställa hennes sinne, innan hanen ställde en fråga. Det ena örat lade sig åt sidan på hennes huvud, och hon såg på honom med en svårtolkad blick. Kanske var det verkligen så att han aldrig hade varit med i en flock tidigare... men det var så märkligt. Det var raka motsatsen till hur hennes liv var. Och inte det lättaste att föreställa sig... för henne var allting så uppenbart med flocklivet.
"Speciella.." Hon uttalade ordet som om det var främmande, som om det smakade konstigt på tungan. Men ändå inte på ett sätt som skulle klandra honom för att han frågade.
"Jag är född in i flocklivet. Jag känner inte till något annat. Men jag kanske bör besvara din fråga som att du undrar varför jag väljer att stanna kvar här..?" Hon riktade blicken framåt ännu en gång, som för att välja orden innan hon beslöt att försöka ge ett svar som han skulle finna tillfredsställande.
"Min ledare, hon som skapat och styr flocken, är en varg som jag ser upp till mycket. Jag har lärt mig otroligt mycket av henne, och jag tror aldrig att hon någonsin kommer kunna lära mig allt som hon kan. Min moder har alltid sagt till mig och mina syskon, att vi föddes av en anledning. Det är vår uppgift att leva upp till flockens förväntningar. Vi tränas för att en dag kunna bära vidare flockens namn med stolthet. För att kunna kämpa och nå det mål som hela flocken tror och kämpar för. Och vad gäller mig... så tränas jag och lär för att en dag kunna ta över flocken." Svansen snärtade på nytt till bakom henne, och de giftgröna pupillerna var smala som streck i de orangea irisarna där hon såg ut över lavaöknen som sträckte ut sig framför dem. Det var ingen som sagt att ledarrollen en dag skulle falla på henne. Inte högt iallafall. Men Key hade aldrig nekat henne att följa med på vandring genom reviret, eller bett henne att gå när hon frågat om den äldre honan hade någonting hon kunde lära henne. Så en dag skulle hon stå som ledare. Det spelade ingen roll vad alla andra tyckte. Hon skulle göra Key stolt.
"Så jag antar att vad du vill kalla speciellt med flocklivet, är det att man ständigt har andra vargar omkring sig. Man har marker och gränser att se efter, man har regler man måste följa och ett rangsystem att ta hänsyn till. Men jag skulle inte byta bort det. Om än jag önskar att en dag kunna vandra genom landet och se mer av det, så vill jag vara den som håller samman allt vad en flock är. Man behöver trots allt aldrig stå ensam."
En lätt fnysning undslapp henne, och hon ruskade på huvudet. Kanske hade hon sagt för mycket.. hon gillade inte att tala öppet om sig själv eller sina tankar. Så nu fick hanen vackert ta och besvara en av en hennes frågor.
"Det där kraftfältet du använder. Kan du se mig med hjälp av det?" Hon höjde på ögonbrynen och studerade honom med granskande blick.

[ Men Meilyr är ju så himla gullig hela han! x3 såklart Selva måste hjälpa en sådan söting~ 8D]
Till överst på sidan Gå ner
Meilyr
Vandrare
Meilyr

Spelas av : Marie

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptysön 09 sep 2012, 18:23

Han fortsatte gå framåt, försökte koncentrera sig på marken framför tassarna men hans uppmärksamhet övergick oftast hela tiden tillbaks till Selva. En del av den dock. Egentligen var hon mycket mindre än han själv, en valp men han tänkte henne oftast äldre en vad hon var. Kanske berodde det en del på då han inte kunde se henne och bli påmind om hennes rätta ålder. Kanske. Han sträckte fram nacken en aning och svansarna svepte lugnt bakom honom medan öronen spetsades då hon talade. Han svängde sitt huvud en aning mot hennes håll men fortsatte fortfarande fram. Förvåning och nyfikenhet blandades då han lyssnade, skulle denna hona ta över en flock då hon blev äldre? Vad hade han själv för framtid? Att gå runt runt runt i Numoori var inget att kalla framtid. Han ville göra något. Han bet ihop sina käkar i egen frustration av sin tänkande hjärna och sköt bort tankarna medan han koncentrerade sig på hennes svar.
"Du säger mycket om er ledare och jag tvivlar inte att hon kan vara värd respekt. Hoppas du får ut det du vill i flocken.." sade han en aning tankspritt och sänkte blicken i fundersamhet.
"Kanske kan det vara något speciellt, men då jag aldrig upplevt det så vet jag inte hur stort det kan vara. Men jag vill väl se med tiden.." sa han och vände huvudet kort mot henne innan han tittade framåt igen.

Sen tog hon till ännu en fråga, en intressant en som han aldrig riktigt funderat på. Ännu en tankeställare.Han hade aldrig provat, egentligen hade han inte varit så intresserad av sina egna krafter. Bara använt dem till eget hjälpmedel men inte utforskat så mycket kring det hela. Men kanske skulle det kunna gå, tänk om han skulle kunna se? Hur skulle det vara, skulle han kunna se färger? Tankarna snurrade i hans huvud.
"Jag har aldrig tänk på det. Kanske skulle det gå... med en del träning till vill säga. Jag har aldrig känt någon större press att utvidga mina krafter ytterligare.. Kanske skulle det behövas" sa han och till de sista orden drog han lite på munnen.

(Haha ;D)
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptylör 08 dec 2012, 14:42

Värmen som sipprade upp mellan sprickorna i marken fick henne att då och då snegla ner emot tassarna som beslutsamt placerades under henne för varje steg hon tog. Här fanns det inga sprickor de behövde oroa sig för, och värmen som strök sig uppför benen på dem var någonting man var tvungen att vänja sig vid vars än man befann sig i lavaöknen. Det var dock aldrig en nackdel att då och då se så att marken inte blivit svagare någonstans där man gått förut, så att man inte satte ner tassen i en underjordisk pöl av lava.
Hanens ord väckte henne ur funderingarna, och med spetsade öron vände hon på nytt blicken emot honom. Hon talade stort om Key, det gjorde hon alltid, och kanske var det just för att hon ville höra att andra vargar, även de som aldrig träffat henne, skulle förstå hur mäktig hon faktiskt var. Det kändes på något sätt viktigt att visa hur trogen hon var den hona som grundat hennes familj, hennes flock... som hon en dag skulle ta över. Blicken riktades framåt, och ett snett leende vilade på hennes svarta läppar. Märklig hane, orden upprepades i hennes tankar, men hon kunde inte tycka att det intressanta med honom vägde upp det märkliga. Det ena örat vinklades åt sidan, emot hanen, när han åter talade och hon kunde inte låta bli att flina lite bredare för sig själv när hon tänkte över hans ord.
"Kanske du möter mig en dag då jag är flockledare. Och kanske du vid den tidpunkten tänker att det är dags att pröva på flocklivet." Tonen i hennes mörka röst var nonchalant. Svansen snärtade lätt till bakom henne och hon behöll blicken fäst framför sig, men det var någonting med orden som just lämnat henne som talade för att det inte bara varit ett skämt. Så som det såg ut nu var Meilyr en alldeles för udda filur för att tillhöra en flock som The Dark Nation. Men vem visste hur de skulle vara om några år, när deras liv inte var det minsta lika hur de var nu. När Selva var flockledare och Meilyr... ja, vad än han hade planerat för framtiden. För av någon konstig anledning tyckte hon inte tanken på att stöta på honom igen någon gång var hemsk. Tvärtom. Hon sneglade på honom, och trots att det var ytterst motvilligt hon ens erkände det för sig själv, så var han en märklig figur hon gärna träffade fler gånger.

Den glansiga blicken hölls stadigt fäst på hanen när han besvarade hennes fråga. Dessvärre väckte hans svar bara ännu mer frågor inom henne. Men hon tänkte inte vräka dem över honom, det var väl bäst att lugnt ställa en och en och hoppas på att få svar som skulle räta ut hennes frågetecken. Ännu var det en bit kvar till gränserna, om de ville fortsätta den lugnare vägen, och med tanke på att hon höll koll på både sina egna och hanens tassar så var det nog bäst att hålla sig till de lugnare vägarna.
Innan hon hann öppna munnen för att svara honom hann hon uppfatta leendet som lagt sig på hans läppar, och hon kom på sig själv med att tycka att han såg helt annorlunda ut när han log. Det avlägsnade liksom osäkerheten som lyst så klart om honom i början av deras möte. Fast... niosvansade vargar måste väl få kunna le de också..
"Hur ska du kunna träna upp dina krafter när du vandrar själv?" Frågan var så uppriktig att hon nästan rynkade lite på nosen åt sig själv. Men återigen verkade det hela väldigt konstigt för henne, då hon hela sin uppväxt haft sin moder och Key som tränat och lärt upp henne. Att träna på egen hand var någonting hon nyligen försökt sig på, men då hon inte hade någon att mäta sin styrka med eller utöva sina krafter på fann hon det mycket svårt. Och om hans krafter innebar sådant som kraftfält och liknande... behövde han då inte någon som kunde hjälpa honom med det?
Till överst på sidan Gå ner
Meilyr
Vandrare
Meilyr

Spelas av : Marie

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptytor 27 dec 2012, 00:15

Meilyr orkade inte ha så stor koll på var han igentligen lade sina tassar längre, han litade på att Selva skulle varna honom, han blev nästan förvånad själv då han tänkte på det. Men han ville gärna lita på att hon skulle varna honom och sen var det skönt att nån annan kunde hålla lite koll på honom och han bara fick följa efter som en lydig unge utan att behöva tänka på varje steg han tog.
Han blev rätt förvånad över vad Selva sa och visste inte riktigt om hon menade allvar i det hon sade, men han frågade inte.. ville inte göra bort sig på något sätt om hon bara hade skämtat om saken. Sen så hade han inte förstått sig på flocken Selva pratat om så värst bra för den delen heller, så att tänka sig själv i den var väldigt svårt.
"Kanske det" sa han bara och kunde inte låta bli att dra lite på munnen åt sig själv. Han hade gärna velat se om hon log också, men det var ju en ren omöjlighet. Han längtade tills han fick komma ut på Numoorislätten igen, gå i det långa gräset, där fanns det inte så mycket att behöva akta sig för. Sen fans det också mycket byten där, så han skulle ha det enkelt att fånga mat, här i halvöknen hade han knappt hittat något ätbart.

Han tittade lite undrande på henne då hon frågade hur han skulle kunna träna sina krafter själv. Varför inte? Han hade alltid tränat själv sen han lämnat sin familj, det var väl inget konstigt med det? Han och Selva levde i så olika världar, enda gången han levt gemensamt med nån annan var så länge han varit i lyan med sin familj. Fast självklart hade hon väl fler fördelar som hade någon att gemföra sig med, och att få tips och råd av då hon tränade.
"Jag har väl inte så mycket annat val om jag alls vill träna? Det är väl mest bara att använda dem i vardagen så gott man kan, som då jag jagar och försöker ta mig fram utan att se. Men såklart skulle det underlätta om man hade någon som kunde träna med" . Han gick tyst några sekunder till innan han tillade,
"Men man får väl ta det som det är". De stora öronen lyssnade till Selvas andetag bredvid honom och svansarna svepte fram bakom honom lugnt och rytmiskt. Det var kanske olikheterna mellan dem som gjorde honom så nyfiken på att få veta mer om henne, för han blev alltid lite förvånad då hon svarade. Kanske därför han tog tillfället i akt och ställde ytterliggare en fråga för att få höra hennes synpunkt på det hela.
"Är du inte nyfiken på världen utanför din flocks gränser?" för han kunde inte låta bli att undra.

["Fast... niosvansade vargar måste väl få kunna le de också..", Hahaha sötaste Selva <3 ;'D
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Emptytor 27 dec 2012, 19:49

Vägen hon valt ut åt dem var aningen längre än om de skulle korsat reviret i en rak linje för att komma till numoorislätten. Men då hon behövde hålla koll på åtta tassar, inte bara sina egna fyra, så tyckte hon det var bättre att hålla sig till den väg som inte var lika sprucken och delad av lavaströmmar. Dessutom, om de höll sig vid utkanten av reviret var ju chansen mindre att de skulle stöta på någon annan medlem som misstyckte över att en utomstående fick lämna reviret med livet i behåll och alla lemmar kvar på kroppen.
Om det inte varit för att Meilyr gick alldeles intill hennes sida skulle hon ha suckat tungt för sig själv. Aldrig hade hon någonsin kunnat tänka sig att hon skulle befinna sig i en situation som denna, att hon skulle hjälpa en ung hane ut från reviret utan att ha läxat upp honom ordentligt först. Att hon faktiskt lät honom lämna reviret med livet i behåll, utan att tillkalla någon annan medlem för att meddela att gränsen blivit korsad... Det hela var så konstigt samtidigt som det var lustigt. För tills nu hade hon aldrig funderat över det här konceptet med vänskap. Det hade alltid varit hon och hennes syskon, då de varit de enda i samma ålder, och syskonen hade hon aldrig sett som någonting annat än rivaler. Hur många gånger hon stridit emot dem, huggit för att skada och tillrättavisat för att behålla sin plats som kullens starkaste, det visste hon inte. Rivaliteten hade alltid vilat mellan dem, hat hade alltid funnits där istället för kärlek. Nej, hon hade aldrig tidigare behövt fundera över en sådan sak som bekantskap utanför flocken. Och kanske tog hon i nu... bara för att hon tyckte Meilyr var en alldeles okej prick betydde det ju inte att de kunde anse varandra vara bekantskaper, ännu mindre vänner. För vad var en vän egentligen?

Hennes tankar avbröts när Meilyr svarade på den inbäddade fråga hon hävt ur sig. Ingen av dem visste nog riktigt hur ämnet skulle beröras, Selva själv visste ju inte om hon faktiskt på fullaste allvar erbjudit honom en plats i flocken. Men när hon kunde skymta ytterligare ett litet leende på hanens läppar kunde hon inte låta bli att själv le lite skyggt för sig själv. Det var märkligt hur lätt det var att tala med denna hane, trots att de just träffats.
Den frågande blicken han gav henne fick de svarta öronen att vinkla sig bakåt en aning, men hon höll tyst och valde att istället betrakta honom med en uppmärksam glimt i ögonen. Men när han väl besvarade hennes fråga så väckte det bara nya frågor inom henne. På honom lät det så självklart att använda sina krafter i vardagen, att träna själv. Så självklart, men för henne var det inte det. Nog använde hon sina krafter när hon kunde, alltid när hon gavs chansen, men oftast fanns någon av hennes syskon vid hennes sida, eller Key eller Fountain. Den korta stund av tystnad som lade sig mellan dem gav henne en chans att tänka över hans ord på nytt. Nej, kanske hade han inget val. Men om något så hade det väl varit hans val att lämna sin familj och alla de som skulle kunnat ställa upp för honom? Det ena av hennes svarta öron lade sig åt sidan, medan det andra vinklades bakåt, och nosryggen veckades en aning. Allting med Meilyr var raka motsatsen till vad hon var van vid. Hennes liv var ingenting som hans. Det var dock frågan som lämnade honom som åter förde henne tillbaka till nuet, och hon spetsade öronen samtidigt som hon gav honom en svårtolkad blick.
"Kanske." Hon riktade åter blicken framåt för att kunna hålla koll på vars de gick, samtidigt som hon noga smakade på de ord hon hoppades skulle besvara hans fråga. "Jag menar, visst är jag nyfiken. The Dark Nations revir kan jag nästan utan och innan, jag har ju vandrat på dessa marker hela mitt liv. Men det här är mitt hem, min mark. Jag kommer aldrig att tröttna på den. Men för att ge ett tydligare svar på din fråga så; Ja. Jag planerar att en dag, när det inte känns som att jag lämnar någonting bakom mig, ge mig ut och upptäcka resten av landet. Och när jag gjort det, kommer jag att återvända."
Den mörka tonen i hennes röst hade sjunkit ytterligare, vilket gjorde att hon lät äldre och visare än den ungvarg hon faktiskt var. Men hon var så säker på sin sak. Det fanns ingenting att ifrågasätta. När hon blivit flockledare och fått den ordning hon önskade, då skulle hon ge sig av. Men hon skulle komma tillbaka. Att leda flocken var den uppgift som byggde upp hela hennes liv.
"När vi når Numoorislätten skulle du ju kunna ta en match mot mig. Som träning." Återigen omslöts hennes röst av en nonchalant ton, men samtidigt lät hon mer bestämd än man kunnat vänta sig. Det var ingen begäran, utan snarare en fråga. Ett erbjudande. Nu när de ändå mötts, och han själv sagt att det skulle underlätta om han hade någon som kunde hjälpa honom, så kunde hon väl få se om hon kunde vara till någon hjälp. För bådas skull. Hon hade aldrig någonting emot att lära sig något nytt.
"Om du inte har bråttom iväg till nästa revir?" Vid de orden kunde hon inte hindra ett retsamt flin från att lägga sig över de svarta läpparna, och hon studerade honom med en ivrig glimt i blicken.

[jaa, Selva kan vara en sötis när hon väl vill! ;3]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




I can't see the stars -Selva- Empty
InläggRubrik: Sv: I can't see the stars -Selva-   I can't see the stars -Selva- Empty

Till överst på sidan Gå ner
 
I can't see the stars -Selva-
Till överst på sidan 
Sida 1 av 2Gå till sida : 1, 2  Nästa

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Lavaöknen-
Hoppa till: