Klimatbytet hade varit som en välsignelse för hans robusta kropp och täta fäll. Nahuel hade inte planerat att följa henne längre, men de hade blivit goda vänner på resan och han såg ingen anledning till att vända tillbaka till hettan. De skogsgröna ögonen kastade en blick bakom sig - för några timmar sedan hade han bara sett längder av gyllene, nu var det istället mörkret emellan de taniga stammarna som dominerade.

"Jag förstår varför det kallas Döda Skogen... det är ingen trevlig plats." De gröna ögonen sökte sig till den ljuspälsade tiken, och han log snett, nästan lite beklagande.
"Sannerligen." mumlade han lite tyst för sig själv. Döda Skogen var en väldigt ogästvänlig plats, och det bristande växtlivet gjorde honom en aning obekväm. När fåglarna hade tystnat fick de flesta obehagskänslor, det samma gällde för Nahuel när växterna inte längre talade till honom. Detta var ett exempel på vad den Onde Anden skulle göra om han fick chansen.

"Men den enkla vegetationen och svala klimatet kommer göra det enklare för oss att nå Mardouf." Hans röst hade nu blivit lite tydligare, och ögonen sökte menande kontakt med hennes blåa. "Vi kanske når dit inatt." förklarade han. Trots att hans förmågor inte fungerade i sin fulla styrka, så hade han fortfarande minnet av tidigare resor i Numoori, vilket hjälpte honom att välja vilket riktning de skulle gå.

"Ja.. Vi får hoppas det..." Tiken blickade ideligen ut bland stammarna. Obehagskänslan lämnade henne aldrig.

"Jag tror det är sant. Det som sägs. Om förbannelsen. Jag tvivlar inte.." 
Varghonan höjde blicken upp mot trädens glesa kronor. Himlen tedde sig mörkt blå genom slöjan av dimma och mörker, som en Döda Skogen hade en egen atmosfär. En kupol fylld aav ondska och skräck. Caprifolia undrade i sitt stilla sinne om det kunde finnas andra vargar i närheten. I själva verket hade de inte stött på en enda frände sen de träffats. Märkligt, med tanke på hur många hon skymtat genom resan till Sienna. 

Hon kastade en blick på Nahuel där han gick. Anade att han var osäker även han. Kanske inte.. ja, på gränsen till rädd som hon var - men ingen kunde väl undgå den kyliga luftens talan?

Ett mjukt brummande lämnade honom som ett instämmande svar, han följde hennes exempel och lät ögonen söka sig upp emot skyn. Skogen kändes sjuk på ett sätt han inte kunde förklara. Öronen vinklade sig tillbaka när det började ila av obehag i hans lemmar, och han lät blicken falla tillbaka på den upptrampade stigen framför oss. Vad, eller vilka som gott här var oklart - men den verkade gammal, för inga lukter hade fastnat på de gamla rötterna som kantade gången. 

"Det är verkligen ett ställe för sig själv." Han skrattade kort efteråt för att lätta stämningen lite. Det var enkelt för denna skog att få luften att kännas extra tung. Men han var tvungen att medge att mörkret emellan trädstammarna inte såg allt för frestande ut, men det var inte heller tankarna på att återvända till savannen.
"Vi slipper åtminstone den olidliga värmen." sade han, och kastade en menande blick på den mindre honan.

"Vi slipper åtminstone den olidliga värmen". 
Caprifolia skrattade till åt hans sneglande min och nickade. Jo, det var en fördel. Hon hade varit i stort sett (mest mentalt) halvdöd när de äntligen nått fram till gränsen, lättnaden när hon äntligen fick låta vattnet strila ner i strupen hade varit enorm. 

"Fast det är tveksamt om det här är så mycket trevligare... Appropå platser, Nahuel, vart i bergen växte du upp någonstans? det förvånar mig att vi inte träffats tidigare om vi levt så tätt inpå varandra." Tiken rös när en doft av ingrott mögel nådde henne. De passerade en fallen trästam som var upphovet till stanken - hon hann precis skymta svansen av en mörkbrun orm innan den försvann in. Hon länge kvickt på stegen för att hinna ikapp Nahuel som fått ett litet försprång på ett par meter (också för att undkomma vad det nu var för orm).

En skänkte Caprifolia ett mjukt leende. Ett simpelt skrockande lämnade honom, innan han bestämde sig för att svara henne.
"Ovan Nordan, kring där. Vi bodde längs bergåsen mest." Förklarade han. Den obekväma atmosfären hade växt sig inpå, och han gjorde allt för att försöka ignorera den döda känslan. Träden var bara skelett, och dimman som kramade om stammarna såg ut att vara de dödas vålnader. 

"Så det är ändå ganska förståeligt att vi inte träffats, Caprifolia." I mörkret kunde man se hur hans anlete böjde sig efter grinet på läpparna. En kall vindil åkte förbi, och fick honom instinktivt att burra upp pälsen lite. Han var mer byggd för kyla än värme, om än han bott i ett väldigt neutralt land - inte som Caprifolia, där snön hade varit en nästan evig faktor.
"Sedan reste vi ganska ofta. Vi ville inte stanna för länge på samma plats och riskera att vi förstörde jorden." Det var sant, men mestadels varför han sagt det var för att han inte ville låta konversationen dö. Om tystnaden lade sig skulle obehagskänslorna genast maxa sig, och han tyckte inte om att känna sig obekväm - vem gjorde det?

Caprifolia lyssnade tålmodigt på vad han sade.
"Åh, det förklarar saken.. Som sagt levde jag ju bara vid gränsen. Vi flyttade aldrig."
Blicken vilade på hennes vän, lika angelägen som honom att inte bryta tystnaden som störde henne lika mycket som den uppenbarligen störde honom. En rysning gick längst ryggraden. Letade febrilt efter nästa ämne.


"Jag har funderat på en sak, angående fjädrarna." Helt sanningsenligt - det hade hon faktiskt. Tanken hade kommit seglande redan när hon fått syn på dem första gången. Hon gjorde en lätt gest mot hans öra. 
"Hur.. fick ni, du, fast dem? Gjorde inte det väldigt ont?"
Caprifolia föreställde sig hur det skulle kännas att få en pinne tryckt genom örats brosk. Ytterligare en rysning for genom henne, men inte av skogen.

[Kortiiis]

En kort paus rådde emellan de två individerna. Genast började skogens obehag krypa upp på honom. Nahuel trivdes vanligtvis i skogen, bland rötter och blad, men det låg något mörkt i denna, något som fick honom att känna sig osäker. Tacksamt nog började Caprifolia ett nytt samtalsämne.

Ett lätt skrockande lämnade honom när hon avslutat sin fråga. De skogsgröna ögonen såg på henne med strålande värme, medans han log ett lika hjärtligt leende.
"Vi använde oss av varandras krafter; telekinesi, vassa stenprojektiler, och lite eld." Det var simpelt, tack vare allas olika förmågor. Leendet höll i sig. "Mig smärtade inte så mycket, jag kunde lindra smärtan tack vare mitt helande. Men utan det antar jag att det hade varit lite plågsammare, ja." Ett kort, brummande skratt lämnade honom. Blicken sökte sig vidare ut i dunklet, genast längtade han ut härifrån. Det enda som lindrande obehaget var åsynen av Caprifolia, så han vände tillbaka blicken till tryggheten.
"Smärtan skulle oavsett vara värt det. Dessa två, simpla fjädrar har stort värde för mig och min familj." Fortsatte han, klängde sig fast vid ämnet. Han ville inte låta tystnaden segra.

"Vi använde oss av varandras krafter; telekinesi, vassa stenprojektiler, och lite eld."
Caprifolia såg med stora ögon på honom. Tydligen hade det inte gjort ont på honom - vilket inte var så konstigt eftersom att han hade helande krafter, men hon själv skulle inte under några omständigheter gå med på det. Det var bra tur att hon inte hade några såna religionssvårigheter att tampas med. Åtminstone inte på det viset.
"Fegis", bannade hon sig själv och suckade med ett kort skratt.
"Aldrig i livet att jag skulle kunna göra det!"


"Smärtan skulle oavsett vara värt det. Dessa två, simpla fjädrar har stort värde för mig och min familj."
Den vitgrå tiken nickade svagt och log. Hon saknade sig familj. Det var länge sedan nu..
Ett ljus syntes mellan de mörka stammarna. Tiken stannade upp och kisade misstroget, för att sedan skina upp i ett leende.
"Nahuel!"
Hon tog några stabba språng fram, nosade i luften och snodde runt, säker på sin sak.
"Skogen tar slut!" Det gick inte att missta lyckan i den yngre honans röst.

0000]avsluta här om du vill! De vandrar vidare ut isf, om du inte har nått att tillägga~]