Luften var som alltid fylld av den tunga doften av fukt, mossa och multnande löv i den mörka skogen. För den som inte var van vid dessa marker kunde kylan och tystnaden, då de fåglar som ansåg detta vara sitt hem nästan aldrig gjorde väsen av sig, ge ett minst sagt kusligt intryck. Möjligtvis bidra till en kall kår som klättrade uppför ryggraden. Men för den som valde att se förbi det kalla och hotande första intryck som skogen kunde ge, fanns både liv och rörelse att finna. Förutom den flock som hade reviret i detta område, som säkerligen bringade liv till denna döda skog, så fanns små djur som knappast kunde kallas byte men det var om inte annat någonting att peta tänderna med.
Ödlor gick att skymta i skrymslen och vrår, och en av dem hade haft oturen att inte vara tillräckligt uppmärksam där den färdats fram över trädens rötter. Dess liv tog slut mellan käkarna på den unga hona som smidigt snappat upp den, för att sedan lägga sig över en stock som stod lutad mot ett annat träd, innan hon med ett krasande ljud bitit huvudet av den. En klen tröst må så vara, men döden hade kommit snabbt och smärtfritt. Hon fortsatte med att placera det döda lilla bytet mellan framtassarna och fortsätta gnagandet medan hon lät blicken vaksamt glida över omgivningarna. Det var inte det att hon inte kände sig trygg. Snarare kunde man kanske påstå att det var en vana att ständigt observera, ta in, inte låta några detaljer gå till spillo. Hon slickade sig om nosen, och placerade för en sekund sin fulla uppmärksamhet på ödlan som hölls fast mellan hennes mörka tassar. Det var antagligen anledningen till att många individer ansåg henne vara svår att ha att göra med. Istället för att föra konversation så föredrog hon att lyssna. Istället för att ivrigt visa känslor med rörelser och ansiktsuttryck så föredrog hon att observera andra. Kall. Antisocial. Kanske...
De stora öronen låg som alltid vinklade bak mot nacken, men trots att hon tycktes upptagen med sin minimala måltid så höll hon ständigt koll på ljud och dofterna som omgav henne. När det inte var tillräckligt mycket kvar för att bemöda sig att försöka äta upp det släppte hon resterna, innan hon lyfte huvudet och spetsade det ena örat. Doften från en okänd varg hade nått henne. Den var svag, antagligen på grund av luftfuktigheten, men hon visste att det inte var någon hon kände. Inte för att det gjorde någonting, hon själv hade lämnat flockens revir för att fördriva tid med småjakt, så att en främling korsade hennes väg var ingenting som krävde att hon reagerade på ett visst sätt. Inte för att hon var någon mästare på det här med reaktioner från första början...

Den stora hanen rörde sig fram genom dimman. Han studerade vattenpartiklarna som på något nästan magiskt sätt höll sig uppe i luften och bildade klungor runt omkring honom. Som moln nere på marknivå. Vargen slickar sig om nosen och en tanke slår honom. Han undrar om han kan smaka vattnet i dimman. Tungan slungas ut i luften, utför en likadan rörelse som om han skulle dricka. När tungan är tillbaka inne i munnen igen snackar hanen. Han hummar långt, funderande. Sedan har hans uppmärksamhet reda  lockats iväg åt annat håll.
Han fortsätter framåt. Det är en svag doft av blod som får honom att stanna upp igen. Han vrider på huvudet och får syn på en gestalt i dimman. En annan varg. Han lunkar närmare och hans silverblå blick lyckas snart finna en udda färgad. Fascinerade.
"What does a sweet girl like yourself do in a place like this?" Frågar han med en lite studrande stämma och synar tiken uppifrån och ner.

[Salem pratar som Jack Sparrow]

Vetskapen om hanen som befinner sig någonstans i närheten spinner tankarna vidare till frågan om hur många vargar som måste ha passerat här under den tid som skogen funnits. Inte nödvändigtvis så att hon funderar över dess ålder, eller önskar gå in på djupare frågor av poetiska skäl, men precis som på alla andra ställen i landet där flockar valt att slå sig ned måste någon någon gång ha funderat om ingen annan korsat markerna förut och tänk samma sak. Att just denna mörka, fuktiga skog skulle passa utmärkt som revir åt en flock. Eller kanske att markerna här inte alls är gynnsamma nog för att någon skulle vilja slå sig ned. Så var antagligen fallet här. Under den tid som hon spenderat innanför revirets gränser hade hon aldrig hört någon nämna någon annan flock eller familj som försökt lägga beslag på just denna del av landet. Kanske berodde det på bristen på stort byte. Kanske berodde det på skogens namn.
Ljudet av tassar som färdas över fuktig mark nådde hennes öron som spetsades på det nätta huvudet. Mest troligt hade främlingen känt av hennes doft, och beslutat att korsa hennes väg. Tippen på den långa svansen svängde från sida till sida, men annars låg hon stilla på den mörka stocken. Framtassarna som nu var fria från ödlan hon tuggat i sig korsades, och hon väntade lydigt in hanen som närmade sig. Det var en märklig figur, men å andra sidan hade hon stött på märkliga vargar förut. Kanske var hon inte den som skulle uttala sig om andras utseende, trots allt hade hon ännu inte mött någon annan med tänder som stack ut runt käken, eller en ryggrad som trots välfödd kroppsbyggnad stack upp under skinnet. Men detta var första gången hon mötte någon med horn som dessa. Intressant. Hon hade sett bytesdjur med dessa kronliknande horn på huvudet, aldrig tidigare ett rovdjur. Han valde att bryta tystnaden först. Det var en charmig ton som nådde hennes öron, som åter låg vinklade bakåt, men de olikfärgade ögonen var intensivt fixerade på honom och talade för att det fanns nyfikenhet under den stilla ytan.
"Hunting." Då han kommit såhär långt misstänkte hon att han redan listat ut att det inte fanns några stora byten att finna, därför ansåg hon det inte nödvändigt att nämna heller. Kanske var det därför hon alltid sade minsta möjliga enligt andra, hon drog slutsatser om att den hon samtalade med redan hade den större bilden av saker och ting, därför var förklaringar och mycket pratande onödigt.
"And you, stranger?"

Tiken är mindre än honom. Hon ligger uppe på en vält stock som får support av ett träd. Hon säger att hon jagar. Nedanför henne ligger rester av en ödla. Ett magert byte men ser ändå rätt ut. Den här skogen verkar inte ha så mycket att erbjuda. Inget smörgåsbord precis.
"Hail to the great huntress" Säger han glättigt och tar några fler steg närmare. För att ett samtal ska kunna föras i en trevlig samtalston. Han tog faktiskt ett steg för mycket. Men det är inget han tänker på. Bakbenen viker sig och han sätter sig ner. Gör det bekvämt för sig.
"I'm here because I'm nowhere else" Ger han som svar på hennes fråga. Han ser sig omkring lite. Som om han inte är riktigt säker på vad här är. Snart fäster han sen silverblå blicken på tiken igen. Möter hennes udda färgade blick. Studerar dem. Finner dem intressanta.
"You kind of smell like this place. And like multiple others. Do you live here?" Han ser på henne med en min som är en blandning mellan förvirring och fundersamhet. Som om hon är något han inte vet var det är och det stör honom lite att han inte kan komma på vad hon kan vara för något.

En mycket märklig hane, med ord lika lena som en valps päls. Aldrig tidigare har hon träffat på en varg, hane eller hona, som talar på ett sådant sätt som denna gör. Och då menar hon inte tonen eller accenten. Det är någonting med honom, någonting väldigt nytt och främmande, som hon aldrig sett tidigare och det får henne att luta det nätta huvudet åt sidan. Öronen knycker till när han talar på nytt, och om än inget leende syns på hennes läppar så smalnar blicken av en aning, ett diskret tecken på att hon inte vet hur hon ska bemöta orden men att hon inte finnar dem obehagliga. Han rör sig närmare, sätter sig ned. Närvaron han bjuder på är lika lättsam och enkel att ta till sig som orden som lämnar hans tunga. Hon känner inget som helst vemod eller tvekan inför att låta honom komma för nära, vilket hon själv anser vara klartecken nog att själv våga sig närmare för att kanske lättare kunna lista ut vad han är för individ.
Medan han besvarar den fråga hon ställt reser hon sig upp, för att sedan smidigt hoppa ned på marken utan att ge ett ljud ifrån sig. Hela honan är liten och nätt i kroppen, knappast någon match för en fullvuxen hane. Men det är redan konstaterat att hon inte behöver oroa sig för att han ska vilja henne illa, åtminstone har han inte gett någon anledning att tro det än. Det är inte naivitet som får henne att söka sig till marknivå för att konversationen ska kunna fortsätta på ett jämlikt plan, snarare den starka tron att på sig själv. Och trots bättre vetande så är den där nyfikenheten ganska övertygande vad gäller att ta sig lite närmare. Om än hon inte sluter avståndet mellan dem så mycket mer än han redan gjort, så befinner hon sig nu iallafall på marken och kan möta hans blick utan att titta ned.  ... nu är det snarare så att hon får lyfta huvudet lite istället.
Svaret han givit henne är någonting som inte direkt rätar ut några frågetecken, men det väcker heller inga nya. Hon får lämna det som det är. Men den fråga som följer visar att hanen är mer uppmärksam än han ger sken för att vara. Svanstippen knicker på nytt till bakom henne, och hon lutar huvudet åter lite åt sidan, som om hon önskar kunna se någonting som inte vilar på ytan hos honom. Några sekunder hinner flyta förbi innan hon rätar upp huvudet igen.
"I do." Hon sätter sig ned, om det är en gest som talar för att hon inte vill att han ska få intrycket att hon misstror honom, eller för att helt enkelt själv ta del av bekvämligheter går inte att säga. Tungan gnids emot gommen medan hon tillåter sig själv fundera ifall det är ett tillräckligt svar på hans fråga som hon givit. Bör hon nämna flocken? Han har säkerligen redan listat ut att hon antagligen lever tillsammans med familj och/eller flock. Å ena sidan skulle det underlätta för honom om han planerar fortsätta vandra inåt skogen, att vara medveten om revirgränserna. Å andra sidan, hon vill inte ge honom för mycket. Som sagt. Han är nog skarpare än vad han vill ge sken av.

Tiken verkar vara en av få ord. Det är inget som stör honom. Deras möte har redan visat sig intressant och då den mindre vargen inte verkar visa några tecken på att hon vill ha bort honom därifrån så är här han ingen anledning att visa sig på något annat sätt än den vision han framvisar här och nu. För visst vill han tänka om sig själv att han är en lättsam person, och vem skulle inte vilja vara i hans sällskap?
Han studerar tikens mindre kroppshydda och hennes smidiga sätt att göra sig på när hon tar sig ner från stocken. Istället för att titta upp och anstränga nacken kan han nu ha en mer avslappnad hållning när han istället får vinkla blicken lite nedåt. Han släpper henne inte med blicken men ser inte sinande på henne. Istället ser det mer ut som att han ser på en gammal vän och visar sig intresserad för deras samtal.
Hennes svar är kort och enkelt. Bekräftar bara vad han redan klurat ut. Han har känt doften av andra vargar tidigare under sin vistelse i skogen och har valt att hålla sig på avstånd. I vissa fall är det bäst att hålla sig borta från andra vargar. Speciellt vargar som bor flera tillsammans. De kan visa sig tjuriga om man klampar in oinbjuden.
"I have this feeling that I should go north from here. But south isn't a bad way to go either. I just want to get to another place than here. Anywhere really. What would you recommend?" Han brukar för det mesta låta tassarna ta honom dit han bör hamna. Vart han än går brukar det ändå vara precis rätt ställe att befinna sig på.
Tiken fram för honom har ett intressant yttre. Hon ser inte ut som många andra han mött. Hennes utseende är speciellt och unikt. Han gillar henne redan. Han ler brett åt henne. Så tänderna blottas, men inte en uns av aggression kan skymtas i hans anlete. Han gillar bara att le så.

Det korta svar hon givit verkade inte störa hanen. Istället för att ställa samma fråga på nytt, med ny formulering, eller poängtera det uppenbara att hon inte verkade vara den som talade mycket, nöjde han sig med det hon givit honom. Nog för att det besvarat hans fråga, men hon skulle ljuga för sig själv om hon inte erkände att hon minsann funderat på om han skulle godta det eller inte. Världen, iallafall detta land, var fullt av individer som ville att man uttrycka sig i ord, visade mer känslor. Det kunde sticka i ögat på vissa om man inte levde upp till de förväntningar de hade. Men inte denna hane. Märkligt. På ett positivt sätt.
I have this feeling that I should go north from here. Norr. Nej. Ju längre norrut han färdades desto större var risken att han skulle råka korsa revirets gränser. Eller helt enkelt komma för nära så att någon skulle känna behov av att markera det för honom. Måhända att flocken var det enda hon kunde kalla familj, men likt olja i vatten skar sig hennes personlighet en del med vissa av individerna. Det fanns inget ont att säga om dem, alla hade de sina goda sidor, men hon tvivlade inte på att om fel person skulle råka på denna hane för nära deras marker så skulle han få uppleva ett långt mindre trevligt möte än detta. Men han nämnde även söder. Kunde det vara så att han redan listat ut, grundat på hennes doft och markeringarna från andra medlemmar i området, att flocken höll till norrut. Att han testade henne, för att se vilket svar hon skulle ge och hur hon skulle reagera. Blicken spändes i honom med sådan intensitet att man kunde undra ifall hon avsåg svara honom eller bara vända på klacken och gå därifrån. Det ena örat spetsades, utan hennes vetskap, och hon lät sig själv studera varenda liten detalj som fanns att finna i hanen. Från tänderna som blottades i ett, allt annat än aggressivt, leende till hornen som prydde hans huvud. Om hon gav honom klartecken att fortsätta åt vilket håll han än kände var bäst, hur skulle han reagera då? Skulle han anse att hon avsåg göra honom till middag. Eller kanske tro att hon hoppades att han valde den väg som var minst riskabel för honom. Det gick inte att klura ut om han genuint bad om råd åt vilket håll han skulle, eller om han testade henne.
"The closer you get to the ravine, the closer you get to my territory." Hon lyfte blicken för att titta upp mot himlen, som var svår att få syn på tack vare dimman som vilade omkring dem.
"North, that is." Orden lades till som om hon kommit på sig själv med att anta att hanen visste åt vilket håll Mardouf var. Var han en riktig nykomling var det inte säkert att han hade koll på landets platser alls.
Sakta lät hon blicken återvända till hanen, denna gång kunde ett svagt leende skymtas i mungiporna på henne.
"South, there's only desert."

Han noterade hennes öra som ställde sig på hennes nätta huvud. En lite quirky gest och han gillade det. Tiken ger honom fler ord denna gången. Han lyssnar uppmärksammat på vartenda ett. Så hennes familj eller flock har sitt tillhåll närmare ravinen. Det är information som kan vara värdefull. Han lägger det på minnet. Sätter en liten prick på sin mentala karta av landet. Ravinen är ändå inget ställe han känns för att besöka just nu. Men på ske är det ändå där åt han bär gå? Inte så att han kliver in på någons territorium men norr känns ändå som ett bra val.
Åt söder är det bara öken. Han rynkar lätt på nosen. Det breda leendet har svalnat. Han hummar till.
"Desert, hunh! Not a fan of sand between my toes. You know the feeling too, right? Npt a pleasant feeling" Nej, öknen låter inte som ett bra val. För mycket värme. Sand mellan tårna. Det slipper han gärna om han kan. Han funderar en stund. Den silverblå blicken sveper iväg för en stund. Han ser åt mat istället.
"How about East, then?" Han fästen blicken på tiken igen. Möter hennes udda blick. Det känns lite som att han blir mer sedd än vad han blivit tidigare. Visst har han mött en del intressanta individer. Men den här tiken är något o särklass.
"How do you like adventures?" Frågar han henne. Han är alltid öppen för lite resesällskap. Och vem skulle inte vilja resa med en sådan donna. Men han går tankarna i förväg.

Den öken som låg närmast intill denna skog var sedan länge övergiven av den flock som en gång hållit till där. Det var ingenting hon själv fått uppleva, endast historier och berättelser som nått hennes öron från andra vargars tungor. Tydligen hade den flocken gjort öknen till ett område det var värt att hålla sig borta från. Ungefär samma historia gällde den öken som låg mer till väst, täck av mer lava och sten än sand. Även där hade en flock haft sitt territorium, men om hon förstått det hela rätt så var båda öknarna övergivna och ingen hade idag beslutat att göra sig hemmastadd där. Men när hanen tog till orda så verkade det inte som att flockar var vad han var mest bekymrad över gällande de karga områdena. Sand mellan tårna. Det visste hon faktiskt inte om hon upplevt. Hon hade aldrig satt en tass i någon av öknarna tidigare, och under de år som hon färdats från sin födsloplats och hit så hade nog hennes tassar aldrig riktigt vandrat över riktigt sandberikade områden. Men på hanen lät det som någonting som inte var speciellt trevligt, därför beslöt hon att det antagligen inte var någonting att känna sorg över att ha missat.
Öst. Hans blick landade åter på henne, efter att han tycks ha blickat bortom de trädstammar som var synliga intill dem. Öst... Hon hade hört om Eldskogen. Men det var inte den som skiljde detta område och havet från varandra.
"There's the savannah." Hand i hand med öknarna låg savannen, om hon nu inte blandade ihop den med ett område i väst. Det var inte så lätt att måla upp en karta i sinnet när man inte hade alla bitarna till den. Men hennes tankar skingrades vid hanens nästa fråga.
"Adventures?" Ordet undslapp henne innan hon hunnit tänka sig för. Hur länge sedan var det inte hon hört det ordet? Det kändes fruktansvärt främmande för henne nu. Som om hon inte riktigt förstod dess innebörd. Kanske gjorde hon inte heller det. Minnen från ett förflutet hon valt att lägga på en plats djupt inom sig gjorde sig påminda, men hon tänkte inte plocka fram dem. Som valp kanske ordet använts i lek och skoj med syskonen. Det visste hon utan att gräva i minnen. Men som det var just nu kunde hon inte förmå sig förstå vad hanen riktigt menade.
"What do you mean?"

Adventures. Det verkade vara ett ord som inte riktigt hade någon betydelse. Inte ännu i alla fall. Hanen ser lite funderande på henne medan hon verkar fundera på något. När hon sedan frågar vad han menar så får hans misstankar bekräftelse. Det får honom att undra.
"Yiuve never been on a really good adventure before?" Nog har han stött på en hel del torra typer tidigare. Men han fick inte riktigt den bilden av den här unga tiken. Men nu får han en ny bild av henne. Likt en liten fångad fågel. En fågel som inte tillåts flyga fritt. Han tippar huvudet på sned. Ett lätt hämmande undslipper honom.
Själv har han en hel del äventyr i bagaget och ett överflöd av historier att berätta. Han har alltid haft friheten att gå vart han vill. Hans mor var inte med i bilden särskilt länge och hans får var själv en som gärna strövade iväg på äventyr. När han var närvarande lärde han ändå sin sån ett och annat trick. Men Salem fick tidigt lära sig att ta hand om sig själv. Ingen förlust som han ser det. Han har ett väldigt bra liv.
"What are your obligations here? You have a good place to live, and friends to socialize with, and chores to do? Han frågar inte för att han säker någon känslig information om hennes flock eller familj. Han visar ett genuint intresse.
"Are you happy here?"

Den charmerande, lätta stämningen som hanen tidigare bjudit på har sakta försvunnit. Istället tycks han nu fundersam, som om han förstår henne lika lite som hon förstår honom. De är två varelser som härstammar ur samma släkte, kanske tom lite lika i utseendet, men i grund och botten är de två helt skilda individer med olika bakgrund och historia. Han är äldre än henne, och kanske har han aldrig stannat speciellt länge på ett och samma ställe. Hade någon velat ha en personlig utvärdering utifrån hennes första intryck av honom skulle hon ha sagt att han var en vandrare, en varg som var öppen men också medveten om världen och vad den hade att erbjuda. Kanske var det tecken på en individ som sett till att uppleva saker, se nya platser. Samla alla bitar som var nödvändiga för att fullborda den där kartan hon själv fick kämpa med varje gång hon försökte se den framför sig.
Hans fråga fick någonting att knipa åt i bröstkorgen på henne. Hon misstänkte vad det var. Äventyr innebar inte nödvändigtvis bara glada och kärleksfulla upplevelser... eller hur..? En tung sorg som låg inbäddad i samma skrymsle som de gamla minnena började röra på sig, men hon tänkte inte släppa fram den. Inte nu. Aldrig. Istället valde hon att fokusera på hanens version av någonting som förtjänades kallas för ett riktigt bra äventyr. Och sett ur hans synvinkel, så nej. Då hade hon nog inte det. Hon slöt ögonen och skakade långsamt på huvudet. Inte med sorg i hjärtat. Inte med någon speciellt avsedd känsla alls.
What are your obligations here? Hon studerade honom en stund, tillät sig själv smaka på orden. A good place to live. Friends and chores. Det stämde bra. Tja, några riktigt nära vänner hade hon kanske inte, men det var en familj.
Are you happy here?
Orden slog nästan andan ur henne. Det var så oväntat att hon för en sekund faktiskt vidgat blicken och tittat på honom som om hon aldrig sett en varg förut i hela sitt liv. Men det var bara för en sekund. Hon återfick fattningen snabbt, hoppades att han inte skulle tycka att det var lika tydligt som det hade känts. Var hon lycklig?
"I..." Hon trevade efter orden, men lyckades inte hitta de rätta. En bekymrad rynka tog plats mellan ögonbrynen, och hon sänkte blicken medan hon gav sig själv tid att fundera. Ingen hade någonsin ställt henne den frågan förut. Det var därför hon inte var säker på vilket svar hon skulle ge. Eller hur? Visst var det anledningen till att hon knuffats ur balans..?
Rynkan rycktes endast bli djupare, men så när lite tid fått passera så tycktes hon ha bestämt sig. Hon mötte återigen hanens blick, och med ett förvånansvärt lugn svarade hon honom med väl valda ord.
"There is someone here who is very important." Hon var inte säker på om hon riktigt förstod innebörden av ordet lycka. Eller om hon kunde greppa konceptet med äventyr. Men om hon riktigt tänkte efter, var då inte han svaret på det mesta?
"My place is here."

Vad han förväntade sig för svar från henne står oskrivet i hans anlete. Han sitter tålmodigt på sin plats och inväntar vad hon väljer att berätta för honom. Hon verkar vara en varg som har god kontroll över hennes känslor och väljer att visa vad hon noga beräknat. Hennes lugn tilltalar honom. När hon tystnar så nickar han kort. Sen skiner hans ansikte upp i det tändare leendet igen.
"It is good. Having someone important makes life easier" Själv lever han livet och finner nöje i att utforska nya spännande platser och möta intressanta vargar.
[/b]"I know that we would be great together though"[/b] Charmen syns i den silverblå blicken. De långa öronen kniper till på huvudet och spetsad sedan framåt. Hittills har de varit mer avslappnade.
"Well. If you are ever looking for a good time then there is no one better to show you than me" Han  ger henne en blinkning med ena ögat och ett lätt snett charmigt flin. Han sänker huvudet till hennes höjd. Trotts hennes nätta kroppsbyggnad har hon en imponerande höjd. Han lutar sig ytterligare lite närmare utan att lämna den plats där han sitter.
[/b]"I hope this important person of yours makes you feel really special"[/b] Han dröjer kvar en stund innan han sakta rätar på sig igen.
"Cause I sure would

Kanske är det så att livet blir lättare om man har någon att dela det med. Men det känns som en klumpig formulering i detta fall. Den relation som vilar mellan henne och den som hon inte kan förmå sig att se framtiden utan är inte så enkel att beskriva som familj eller flockband. Att tänka på det hela i ett romantiskt ljus är inte att tänka på. Det är så långt ifrån det som det kan komma. Men i grund och botten kanske hanens ord ändå kan appliceras till den situation hon befinner sig i. Han gör livet enklare.
De nästa ord som undslipper hanen får dock alla tankar på annat att lägga sig i bakhuvudet, och de stora öronen spetsas ovanpå huvudet medan hon studerar honom med ny undran. Där är den charmiga glimten som hon kunde avläsa så tydligt när han först närmat sig. Det var inget hon kritiserade, hon visste bara inte riktigt vad hon skulle ge honom för svar. Om han förväntade sig ett. Trots allt, hon hade aldrig tidigare träffat en hane som sett henne i något annat ljud än valp, flockvän eller familj. Detta var nytt.
Det känns väldigt lockande att bjuda på ett skratt när han bjuder på hela sin charm. En blinkning, ett snett flin. Må så vara att hon aldrig fått uppmärksamhet så som denna förut, men hon har heller aldrig bemött en hane på något annat än ett professionellt och lugnt sätt. Skrattet som legat och väntat i bröstkorgen sväljer hon undan, lagom till att hanen böjer sig närmare. Öronen vinklas åter mot nacken, och hon kan inte låta bli att luta hela kroppen lite bakåt, om än omedvetet, för att behålla lite distant mellan dem.
I hope this important person of yours makes you feel really special. Orden vilar på någonting mer än vad som avslöjas i meningen. Om hon kunde, så skulle hon antagligen visa en skimrande rodnad just nu. Hon hinner dock inte spekulera om vad som kan dölja sig bakom orden innan han rätar på sig igen och besvarar den fråga han lämnat hängande mellan dem.
Cause I sure would.
Hon är inte längre en naiv valp. Hon är så nära intill vuxen som någon kan vara utan att ha passerat den där gränsen. Vad denna hane erbjuder är nytt. Främmande. Spännande. Det finns inget som helst aggressivt eller hotande med hanen, ändå känner hon att detta är farlig mark. För en ung, oerfaren hona som hon själv. Men trots sitt bättre vetande, är det någonting inom henne som inte vill backa. Blicken smalnar, och ett leende kan skymtas på de mörka läpparna.
"Dangerous words." Borde hon inte istället ta och tänka över hur speciell hon egentligen känner sig för den som står som hennes allt? Om hon är speciell överhuvudtaget, eller har samma status som alla andra... Men det där känns så ovidkommande som någonting kan vara. Framför henne sitter en väldigt intressant hane, och han erbjuder någonting ännu mer intressant.

Dangerous words. Ja, det är sant. Men lite spänning gör det hela ännu bättre. Läpparna förs samman men leendet ligger kvar på hans läppar. Han släpper henne inte med blicken. Roas av att se hennes brist på känslor som visas utåt. Men till och från verkar man få sig en liten skymt.
"That may be. Intriguing, right? Hans ögon spärras en smula när han lägger betoning på intriguing. Han ser ut som att han ser något otroligt spännande.
"Your whole life is an adventure. If you stop, you could just be dead. You set your own rules and the most important person is you" Tänderna blottas i det där vida leendet igen. Han ser rätt nöjd ut.
"So what do you say? I promise you won't regret it. If you need time to think, you can have that too" Han har glimten i ögat. Han erbjuder henne något som hon förmodligen aldrig upplevt tidigare.

Hennes ord rubbar honom inte en tum. Han är säker på sig själv, och det stärker endast viljan av att gå lite närmare, göra det lite mer intensivt. Kan det vara instinkterna från flocklivet som vävs in i detta, viljan att utmana den som visar sig stå stadigt. Orörlig. Men hon önskar inte honom illa på något sätt. Nej. Men om hon kunde komma lite närmare. Pröva den där charmiga självsäkerheten som lyser om honom. Hur kommer han att reagera då? Det finns inga garantier för att det är hanen som kommer backa om hon skulle ta tre steg framåt. Det kan lika gärna vara hon själv, så som hon instinktivt önskat behålla lite avstånd mellan dem när han synat henne på så nära håll. Men orden han uttalar kunde lika gärna vara spunna i socker, doppade i honung. Hon vet sin plats. Hon vet vars hon befinner sig. Det har inte ändrats. Kommer inte att ändras. Men hanen har väckt en nyfikenhet inom henne som lockar att ta det där steget som kommer placera tassarna på mark där hon aldrig varit förut. Och vi talar inte längre om att besöka någon öken eller savann.
Han erbjuder henne tid att fundera på saken, men känslan som placerat sig i magen på henne fnyser åt tanken. Vad finns det att fundera på. Han är personifieringen av allting hon aldrig stött på förut. Och hon är inte dum nog att ge vika för tvekan. Inte nu.
Hon ställer sig upp, innan hon i en mjuk rörelse sträcker frambenen ned mot marken och bjuder på en stretchning. Lika smidigt som hon rört sig nedåt, sträcker hon upp sig igen för att sedan sluta avståndet mellan sig och hanen. Hon släpper hans blick, synar istället den stora kroppen och smyger runt honom på ljudlösa tassar. Synar varje centimeter av honom. När hon är snett bakom honom, fortfarande nära, stannar hon upp och blickar åter in i hans ögon.
"I didn't catch your name."

Han är säker på sig själv. Det finns ingen tvekan hos honom när han ser på henne. Hennes udda blick får gärna stirra på honom i evighet. Det är inte fy skam. Han uppskattar hennes tystnad. Det finns så många vargar där ute som låter munlädret gå varmt. Vissa önskar man att man kunde täppa till truten på. Vissa har fått sina fiskar varma. Den här tiken är något helt annat. Hon är som ett sagoväsen som han just upptäckt. Är det fel att han skulle vilja ha henne helt för sig själv?
När hon reser på sig håller han blicken fäst på henne. Han sänker blicken och vinklar lite på nacken så att han inte släpper fokus på hennes ansikte när hon sjunker ner på utsträckta framben och sträcker på sig. Det charmiga leendet har inte lämnat hans anlete även om han inte visar hände just nu. Han njuter av vad han ser. Hon kommer närmare men han gör ingen ansats till att möta henne. Vissa individer behöver spelrummet för sig själv och han vill inte verka för framfusig.
Han följer henne med blicken så gott det går när hon cirklar runt honom. I didnt catch your name.
"It's Salem" Svarar han henne."May I know your name?" Den sista frågan ställer han med en något mildare stämma.

Varje steg, varje rörelse, iakttas av hanens intensiva blick. Men han gör ingen ansats att röra sig emot henne. Istället sitter han kvar, observerar. Det gör att förtroendet för henne själv växer, misstankarna om att hon gör rätt som inte backar visar sig inte vara helt fel. Tippen på den långa svansen knycker från sida till sida, i väntan på att han ske ge henne ett namn som hon kan placera på det där charmiga anletet. Det bättre vetandet, det sinne som vässats under åren som gått tills denna dag, knackar försiktigt på axeln och påminner om flocken. Om förpliktelserna. Om det som är viktigare än allt annat. Men hon stressar för stunden inte över de sakerna, om än hon inte tillåtit sig glömma dem helt. Flocken är tillräckligt långt bort, det finns ingen som skulle kunna anklaga henne för att knyta nya relationer till någon utomstående. Det utgör inga risker i dagsläget. Och hennes handlingar strider inte mot några regler hon fått uppsatta för sig. Inte vad hon kan komma på, och hon är tillräckligt säker på de order flocken har att förhålla sig till för att med säkerhet kunna säga att hon inte gör någonting som någon kan bestraffa henne för. Vad gäller den som står högst, han som äger all makt, hennes mästare. En stark känsla i maggropen ifrågasätter varför han skulle bry sig om något sådant här. Hon uppför sig som alltid som förväntat, låter inga detaljer gå till spillo och lär känna en ny individ. Nej, det hon gör är ingenting som kommer ha någon påverkan på någon annan. Detta stillar endast själviska nöjen.
Salem. Hon smakar på namnet, noga med att placera det i en hörna av alla tankar där det inte kommer att kunna försvinna så lätt. Han har lyckats med ett ordentligt intryck redan upp till detta ögonblick, men om hon fortsätter att visa att det är okej att komma nära, är hon säker på att han kommer lämna mer intryck innan detta möte är över.
"Ethiezhte." Självklart ger hon honom sitt namn. Det är inte endast ansett vara god uppfostran, i detta fall har hon ingenting emot att han vet vad hon heter. Självklart skulle hon kunna presentera sig som Ethiezhte, lärling i flocken Draugai. Men som det redan är konstaterat, så är hon en hona av få ord. Och hanens uppmärksamhet vilar på henne. Inte flocken.

Ethiezhte. Även hennes namn är speciellt. Vart han än har vandrat under sitt liv han han aldrig mött på någon som hon tidigare. Spelar ingen roll var hon kommer ifrån eller vart hon hör hemma. Vad som gör henne så fascinerande är att han möter henne här och nu. Själv har han aldrig någonsong tillhört en flock eller familj så han vet inte hur det livet är. Ej heller han har känt att det livet är något för honom. Han är som egen. Föredrar att vara sin egen kapten.
Hand blick är fortfarande fäst på henne. Som om den växt fast där. Hon rör sig nära men han gör fortfarande ingen ansats till att röra sig närmare. Ifall denna förtrollning skulle brytas och hon skulle skygga undan från honom. Vad skulle hända då? Hon skulle gå tillbaka till sin flock eller familj och han skulle fortsätta sitt liv som han brukar. Helt oberoende av andra. Med tiden skulle deras minnen av varandra blekna. Förmodligen skulle de aldrig träffas igen. Men vad skulle hända om hon inte skuggade undan? Sakta böjer han på nacken. Han försöker fortfarande inte att röra sig närmare henne. Men sänker sitt huvud så han kommer närmare hennes höjd.
It is a pleasure meeting you.. Ethiezhte" Han andas sakta ut när han uttalar hennes namn. Smakar på det. Känner hur det rullar över tungan. Likt honung.

Hanen sitter kvar, stilla, utan att visa det minsta försök till att röra sig närmare henne. Som om han ger henne allt utrymme hon kan tänkas behöva för att få studera honom, röra sig runt honom, vidga och sluta avståndet som hon själv vill. Det är en trygghet han ger henne. Och hon godtar den med öppna armar. Trots allt, denna situation är fortfarande främmande för henne. Hon vet hur hon ska uppföra sig inför flocken, vad som förväntas av henne när hon står vid sin mästares sida. Hur hon ska hälsa på och visa respekt för de medlemmar med högra rang än henne. Inte riktigt hur hon ska agera i sällskap av de yngsta, men de lägger nästan aldrig märket till sinnesstämning eller osäkerhet hos de i sin närhet, så länge de får gå på som de vill, hon vet trots allt att hon förväntas se efter dem som flockens framtid. Men här står hon på helt okänd mark. Hanen erbjuder henne all sin uppmärksamhet, smeker henne med mjuka ord, respekterar det utrymme hon kan behöva för att famla sig framåt. Hon har nämligen aldrig varit någon som famlar förut. Hon har snabbt kunnat räkna ut hur hon borde bete sig, vad som förväntas säga, i situationer hon tidigare satts i. Att inte veta är lite som en kliande känsla hon inte riktigt kommer åt. Men trots detta, så finns inte en tanke på att backa. Skulle hon snubbla, är hon säker på att hanen kommer erbjuda sig att guida henne i vad som är rätt steg att ta. Det finns ingen rädsla här.
Han uttalar hennes namn, och en rysning klättrar uppför ryggen på henne. Aldrig tidigare har hennes eget namn fått henne att reagera på ett sånt sätt. Hans huvud är nu på samma nivå som henne, men han sitter kvar. Låter henne bemöta honom på sina egna villkor. Hon tar ytterligare några steg, så att hon åter hamnar framför honom, och sätter sig åter ned. Denna gång är hon närmare än förut. Och som för att visa att hon inte skyr honom så sänker hon blicken, studerar svansen som lägger sig runt henne. Kanske borde hon svara att hon finner det ett nöje att träffa honom också. Men det borde vara uppenbart vid det här laget att hon finner hans sällskap ytterst intressant och välkommet.
Så istället för att svara lyfter hon bara blicken på nytt, lägger huvudet lite på sned. Han har givit henne en trygghet som hon funnit sig i. Nu är det hennes tur att återgälda honom, genom att visa att han är välkommen att röra sig närmare, eller dra sig undan, hur han vill.

Hur hon rör sig runt honom känns på ett sätt naturligt. Det känns varken påtvingat eller olustigt. Tiken rör sig som om hon är ovan vid sådana här möten. Det roar honom lite med tanke på informationen om att hon är en flockvarg. Det får honom att undra hur strukturen och reglerna ser ut i hennes flock. Men han sitter tyst och stilla och låter henne röra sig fritt runt honom. Tiden står liksom stilla för en stund.
När tiken stannar upp nära och sätter sig sedan ner. Hon tycks göra det bekvämt för sig och släpper honom till och med med blicken. Det känns som en liten triumf för hon verkar trivas i hans sällskap. Ingen av dem yttrar ett ljud. Det är fortfarande tiken som för. När hon sedan ser på honom igen så möter han hennes udda färgade blick. Han tycker det är det mest utmärkande med hennes utseende.
Hon lägger huvudet på sned och Salem speglar reflexmässigt hennes rörelse. Det går några sekunder till innan Salem reser sig upp. De långa öronen står spetsade på huvudet och den silverblå blicken släpper Ethiezhtes och seglar istället iväg över hennes kropp. Han tar några lite dansande steg runt henne. Huvudet hålls lågt och han andas in hennes dofter. Under flockdoften kan han känna doften som är bara hennes. Drunknad i en doft av gemenskap som dragits på henne likt en slöja. Salem tar några steg till och kommer runt henne. Han fnyser lågt för att få ut gammal doft ur nosen och få mer plats för ny. Han andas lugnt och rör sig med lätta svepande rörelser. Inga häftiga rörelser. Bara något uttdragna. Han stannar vid tikens sida. Där sjunker han ned i sittande. Han sluter ögonen för en stund.

Hanen reser sig upp, en rörelse som får se stora öronen att spetsas på det nätta huvudet som fortfarande lutar åt sidan. Skulle någon i flocken se henne nu, skulle de antagligen inte känna igen henne. Med så lite kontroll över sitt yttre, med så mycket tankar och känslor speglande i uttryck rörelser. Fortfarande långt mindre än hos en varg som inte disciplinerats under hela sin uppväxt att alltid visa kontroll och lugn, men överväldigande mycket för att vara hon själv. Den intensiva blicken som hållit fast hennes egna släpper taget, och hon känner hur han tillåter sig själv studera hennes nätta kroppsbyggnad. Känslan som lagt sig i botten på hennes mage rör på sig, uppskattar den fulla uppmärksamhet som hanen ger henne.
Han rör sig runt henne, med försiktiga, utdragna rörelser som talar för att hon inte behöver oroa sig. Men att dra sig undan är det sista som rör sig i sinnet på henne. Beslutet är redan taget, och även om det skulle finnas den minsta vilja att vidga avståndet mellan dem i hopp om att ge henne lite mer tid att tänka, så är hon säker på att kroppen skulle ignorera det. Hon tillåter instinkterna ta över, övertygad om att de kan guida henne genom resten av mötet då hon själv känner sig vilsen i vad som förväntas av henne från och med nu. Kanske skulle hanens sätt inte förvirrat henne så om hon vuxit upp med föräldrarna vid sin sida, som kunnat dela med sig av sin visdom och sina erfarenheter, men det är en lyx som berövades henne i alltför ung ålder. Självklart är teorin i det hela inget mysterium, men när det kommer till det praktiska brister hon på alltför många punkter för att kunna kalla sig säker.
Så när hanen sedan sätter sig ned vid hennes sida, efter att ha tagit ett varv runt henne utan att hon för en sekund släppt honom med blicken, tillåter hon sig själv att luta sig närmare och begrava nosen i pälsen som täcker hans hals. Aldrig tidigare, inte vad hon kan minnas iallafall, har hon tillåtit sig komma så nära en annan individ och andats in dennes doft på detta sätt. Tanken får bubblorna i magen att växa sig ännu större, och hon andas girigt in den doft som är han. Hon tar nosen från hans päls, men när hon sedan ställer sig så är hon fortfarande så pass nära att hon hela tiden rör vid honom. Det smala huvudet höjs, och hon låter tungan vandra över hans kind, en ytterst försiktig kyss, innan hon vänder ryggen mot honom för att ta några steg bortåt som vidgar avståndet mellan dem. Hon har dock inte en tanke på att låta mötet ta slut här och nu.
När hon stannar upp så kikar hon över axeln mot honom, svansen svänger sakta från sida till sida bakom henne, och den tvåfärgade blicken talar för att hon vill att han följer efter henne.
"Will you show me?" Rösten är len, trevande. Instinkterna säger åt henne att släppa kontrollen helt och hållet, och det är precis vad hon avser göra.
Hon lägger sig ned i löven som täcker marken, sträcker på sig för att mjuka upp musklerna, innan hon rullar över på rygg och kikar upp på hanen med hela strupen, halsen och magen blottad.
"A good time?"






[Ethie wants it. She wants it bad.]

Förmodligen är det ren instinkt som styr honom. Han har funnit något vackert och han vill ha det. Han vill äga det. Känslan av triumf sprider sig i kroppen när tiken lutar sig närmre och begraver nosen i pälsen på hans hals. Han sitter fortfarande stilla. För tiken skulle kunna liknas vid en fjäril. Så lätt och bräcklig. Och minsta rörelse skulle kunna få henne på flykt. Han vill inte riskera de. Istället vill han ta reda på hur långt det kan gå. Hur nära tiken låter honom komma. Han har tålamod. Han följer henne med blicken när hon ställer sig upp. Hon står fortfarande alldeles nära. Han kan känna värmen från hennes kropp. Ögonen spärras upp för en stund när hon stryker sin tunga över hans kind. Det var något han inte riktigt förväntat sig. Han vrider på huvudet och fäster åter blicken på henne när hon rör sig bortåt. Öronen klipper till på huvudet och spetsas framåt. En värme sprider sig i kroppen. Han förundras över tikens sätt.
Will you show me? Salem reser sig upp. Med utdragna rörelser. Det ligger ingen hets i hans sätt. Han vill fortfarande inte skrämma iväg fjärilen. Han vill hålla henne kvar. Behålla henne. Han rör sig närmare henne när hon lägger sig ner i löven. Han cirkulerar henne med långa svepande rörelser. Nästan dansande. Likt en vals. Hon rullar över på rygg och hanen vidgar näsborrarna och andas tungt ut.
A good time?" Han går närmare. Lutar sig över henne. Han ser ner på henne. Studerar henne. Hennes ansikte. Hennes kropp. Han sänker huvudet. Låter nosen sväva över henne och utandningsluften dansar med stråna i hennes päls. Han undersöker henne utan att röra henne. Håller det lilla avståndet. Men ändå så nära. Sen låter han nosen mjukt bäddas ned i pälsen på hennes bog. Den klyvna tungan släpps ut mellan läpparna och han stryker den hela vägen upp till hennes kind. Det är en långsam rörelse. Som om han smakar på henne och samtidigt låter hennes doft fylla hans nos. Hela tiden håller han huvudet med pannan uppåt. Så att kronan på hans huvud inte kommer för nära henne. Han skulle inte vilja skada henne av misstag. Råka peta henne i ögat eller något.
"I'll show ye whatever ye want me to, little butterfly". Han viskar ut orden nära hennes öra. Likt en utandning och ser hans andedräkt virvla runt med hennes päls. Bara här och nu existerar. Bara de två. Ingenting annat spelar någon roll i stundens hetta. Han låter sig föras av henne. Han ger henne vad hon vill ha.

[Ethie will receive]

Det finns en första gång för allt. Ett första andetag. Ett första steg. Första gången fast föda nuddar tungan. Vissa upplevelser är hårda och skoningslösa. Andra lämnar lärdomar efter sig med välvilja och försiktighet. När hanen viskar i hennes öra, rör vid hennes päls, låter henne känna hans tyngd, är det med sådan varsamhet och värme att hon välkomnar denna första gång med öppna armar. Hon möter honom när han närmar sig, synkar sina andetag med hans. Tanken på att dra sig undan, eller ångra sitt beslut, rör aldrig vid henne där hon fokuserar på nuet.
Den tunga kronan som pryder hanens huvud kommer aldrig så nära att hon behöver känna sig vaksam. Hanen behandlar henne som om hon är ömtålig. Värdefull. Hon hummar och viskar försiktigt intill hans öra, visar sin uppskattning och tacksamhet. Tiden tycks stå stilla. Samtidigt som den passerar så fort. Alldeles för fort.

Öronen rycker till ovanpå huvudet, och hon inser att hon måste ha slumrat till under den korta stund hon slutit sina ögon. Blicken finner genast hanen, som finns kvar intill henne. Hon stöter försiktigt sitt huvud mot hans haka, drar med nosen genom pälsen på hans hals. Fyller lungorna med hans doft. I ett utdraget ögonblick tillåter hon sig själv vila i den positionen, innan hon drar sig undan och reser sig upp. Hanens doft vilar i hennes päls. Det vore kanske konstigare om den inte gjorde det. Den tvåfärgade blicken möter hanens, och om än inga ord lämnar hennes läppar så speglar ögonen värmen och tillfredsställelsen som vilar inom henne. Han har givit henne ett minne hon kommer värna om, som någonting ytterst dyrbart. Men det är också allt detta möter kommer att vara. Ett minne. Varken mer, eller mindre.
"May you find adventure and happiness in your future, Salem." Hon sluter ögonen och sänker hakan, en respektfull gest som talar för att detta är farväl.
"Safe travels." Ett sista försiktigt leende visar sig på de svarta läpparna, innan hon vänder och börjar gå bort från platsen. Det är dags att återvända till reviret.


[Ett år senare! Förlåt.
Jag tänker att om du vill skriva ett sista inlägg med Salem, annars kan vi anse detta avslutat nu?? c: ]