Zorah kunde inte sova. Hon ligger och vrider och vänder sig intill högen av syskon som alla verkar försjunkna i djup sömn. Orättvist! Zorah lägger sig på sidan och försöker slappna av. Vad kan man göra när man inte kan sova? Räkna grodor? Zorah testar… 1 groda… 2 grodor… 3 grodor och de alla hoppar åt varsina håll och vill inte alls stanna på rad som hon försöker placera dem i sin lilla visualisering av det hela. Ögonbrynen kröks i pannan när Zorah försöker koncentrera sig på att rada upp grodorna i huvudet. Vart var hon nu igen? 1-2-3… 3 grodor. Så var det. Okej nu står de alla på rad. 4 grodor… 5 grodor… NEJ NEJ NEJ!!! Stå stilla på rad! Varför envisas dem med att hoppa iväg för henne? Morrande sprattlar Zorah i ren frustration och råkar då sparka till ett av syskonen. Oops! Genast drar hon tillbaka alla fyra benen intill kroppen och håller andan. Hon lyssnar ut i mörkret… Vaknade någon?

[Quarian]

Från ingenstans så träffades Quarian av en tass rakt i ansiktet och fick honom att argt morra till samtidigt som en av hans egna tassar flög fram för att slå undan den som hade stört honom. Han hade drömt om en fantastiskt god köttbit som varit bara hans, så kom Zorah, som han identifierat som tassens ägare, och vågade rycka bort drömmen från honom. Han gjorde ett lekfullt men irriterat utfall mot henne och försökte komma åt att nafsa henne vart helst han kom åt. Typiskt. Det var en så bra dröm, och nu var han ju hungrig istället.
Han såg sig omkring i lyan, alla andra syskon verkade sova djupt, men han tvivlade på att han skulle kunna somna om nu efter det brutala uppvaknandet. Så han reste sig upp och klev så försiktigt han kunde över Adana och Hilo och styrde stegen mot lyans öppning. När han väl kom fram till öppningen så vände han sig om till Zorah och kisade lite in i mörkret.
''Kommer du eller?''. Det var ingen fråga, snarare ett sätt att skynda på henne. Hade hon väckt honom så kunde hon gott följa med ut tyckte han.

Det var Quarian hon råkat sparka till och brodern är inte sen med att visa sitt missnöje genom att attackera henne. Hans nafsanden får Zorah att pipfnissa, hon försöker så gott hon kan vara så tyst som möjligt så att inte fler syskon vaknar. Det räcker med en som hon kan ha lite sällskap av, även att det inte var meningen att väcka honom så är Zorah glad över att Quarian nu är vaken tillsammans med henne. För hon kan verkligen inte sova och grodorna är vara dumma som hoppar iväg hela tiden.
Quarian reser sig och går iväg. Zorah spejar efter honom ut i mörkret. Ska han ut och kissa?
Kommer du eller?
Zorah har redan ställt sig upp och försöker, tyst på tå, försiktigt ta sig förbi Adena. Hilo är lättare att ta sig förbi och Zorah skuttar triumferande efter Quarian ut i nattmörkret. De välkomnas av nattens mystiska ljud. Syrsor och någon hoande uggla långt i fjärran. Nackhåren reser sig av spänning och Zorah biter sig i läppen.
”Sisten till kullen är en fegis”. Hon viskväser utmaningen och sätter sedan iväg som en liten raket. Att hitta till kullen kan hon utan att titta vid det här laget och det är en utmärkt utgångspunkt för detta nattliga äventyr. När de väl är där borde de vara safe från att någon kan höra dem.

Han skulle inte erkänna det, men det gjorde honom glad att hon följde med honom ut. Inte för att han var rädd för mörkret eller något sådant, han var väldigt modig faktiskt, utan det var mer bara tråkigt att vara helt ensam. Fast vem visste vad som fanns där ute när man inte kunde se lika långt, egentligen? Så att vara två var en säkerhetsgrej, helt klart.
Zorahs utmaning fick honom genast att släppa alla andra tankar och han var inte sen med att sätta av efter henne, men hon fick ett litet försprång, attans. Kullen hade blivit en väldigt populär lekplats för dem, även om de kanske inte egentligen borde eller fick vara där med sina lekar.
Något andfådd av den plötsliga och oväntade kraftansträngningen så kom han till sist fram, som en usel tvåa. Med en bister min och en irriterad suck så slog han sig ner på marken med en dov duns. Typiskt, varför var hon tvungen att vinna för? Det var inte rättvist. Det skulle ju vara han som vann. Och nu blev han klassad som en fegis? Vilken förnedring. Han valde helt enkelt att inte tänka på det mer, det var knappt så att det hade hänt, inte något viktigt, så då var det ingen vits att fortsätta prata eller tänka på det, så det så. Med en väldigt plötslig rörelse så hävde han sig upp på benen igen och försökte snabbt byta ämne.
''Jag är hungrig, ska vi se om någon vaktar maten?'' föreslog han och vände sig om i det han trodde var rätt riktning. Det var säkert någon där, men kanske hade vakten somnat? Eller kanske så kunde de hitta på något sätt att distrahera den?

Extra spänning griper tag i Zorah när hon hör trummandet av broderns tassar bakom sig. Det är inte långt till kullen egentligen men i mörkret verkar allt mycket längre och större. De mörka skuggorna från träd och buskar få det att kännas som en helt annan värld. Zorah är överlycklig att Quarian godtagit hennes utmaning och lite extra stolt över sig själv att hon kom på den smarta idén så snabbt och fick ett försprång. Som klar vinnare kommer hon fram till kullen och inväntar brodern. Zorah sjunker ner på rumpan och känner sakta hur andningen och hjärtat lugnar ner sig. Quarian är inte långt efter och Zorah ger honom ett triumferande leende. Hon vann och de båda vet om det.
Zorah ser sig omkring i mörkret och nackhåren reser sig. Kullen känns verkligen mycket större i mörkret och skuggan den kastar över valparna får det att pirra i tikens lilla kropp. Varför har de inte kommit på den här spännande idéen förut? Att vara ute mitt i natten är minsann ett äventyr. Vänta bara tills syskonen får höra det här… Fast… det kanske är ännu bättre att det blir en hemlighet mellan Zorah och Quarian, för man vet aldrig om syskonen kommer tjalla. Neema gillar att visa sig duktig inför mamma och Siyah kan vara störande hon också. Nej, det här blir ännu mer spännande om Zorah och Quarian kan hålla det mellan bara de två. Om ingen kommer på dem förstås men det får de minsann vara noga med att ingen gör.
Jag är hungrig, ska vi se om någon vaktar maten?
Zorah fäster blicken på broderns mörka gestalt och nickar över hans idé. Ett nattmål skulle inte sitta fel. Hon nickar medhållande.
”Ja, och om det är någon där får vi se till att vara osynliga”. Zorah tar några steg närmare brodern när hon uttalar sig. Hon använder en låg väsande stämma för att försöka förmedla att det här är något viktigt. Det här är deras uppdrag och ingen får veta. Det är hemligt.

Vara osynliga. Hur var man osynlig utan att ha en kraft för det? Man syntes väl alltid? Eller hade han missat någonting som systern visste om? Hade hon den kraften? Vad coolt men orättvist i så fall. Han ville fråga om det, men ville inte låta som att han var helt korkad, så han lät det vara. Istället så nickade han medhållande.
Tillsammans började de båda unga valparna sedan att röra sig bort mot det närmaste matförrådet som de kände till. Så tyst de bara kunde, vilket nog egentligen inte var så tyst, tog de sig fram i mörkret. Quarian upplevde dock att det var svårt att hitta dit, allting såg så annorlunda ut när det var mörkt, så efter en kort stunds förvirring så stannade han upp och såg sig omkring.
''Borde det inte vara här?'' frågade han fundersamt. Så konstigt, de besökte ju ofta den platsen med mamma, så varför var den inte här? Hade den flyttat på sig? Hade de gått fel väg? Hade de...gått vilse?
En något olustig känsla spred sig i valpens bröstkorg vid insikten, som en tung klump som växte sig större hela tiden. Vart var de nu då? Hade de gått jättevilse? Alltså sådär så de aldrig skulle hitta hem igen? Skulle någon komma och ta dem i mörkret? Skulle Lamia komma och hitta dem och skrika på dem sådär otäckt?
''Zorah?'' viskade han osäkert fram och försökte svälja för att få bort klumpen som nu börjat sprida sig upp i hans hals. ''Vad gör vi nu?''.

Zorah ser sig oförstående omkring i mörkret och tar några steg fram och sedan åt sidan. Hon sänker nosen till marken och försöker finna något spår som kan avslöja vart de befinner sig någonstans… utan resultat. Skogen verkar även lukta annorlunda på natten? Hur är det möjligt? Quarian har rätt, det borde vara här någonstans. Så varför kan de inte hitta rätt?
Alla de gånger de vandrat hit med mamma… hur skulle de kunna gå vilse? Det är inte möjligt! Det är som att de befinner sig i en helt annan värld. Nackhåren reser sig ännu mer i nacken, faktiskt mer av spänning än något annat. Zorah tycker det här är helt fantastiskt. VILKET ÄVENTYR!!!
Brodern uttalar hennes namn och Zorah lyfter på huvudet och vänder sig mot honom. Ja… vad gör de nu? Zorah rycker på axeln för hon har för stunden ingen som helst idé. Hon kommer dock på att det kanske är svårt för brodern att se en sådan gest i mörkret. De behöver definitivt mer träning i att utveckla mörkerseendet. Zorah tar några steg närmare brodern. Hon ger honom en lätt knuff i sidan.
”Jag tror det är framåt en liten bit till och sen åt höger…” Svarar hon fundersamt och ser ut i mörkret igen. Förlora modet är inget Zorah gör så lätt så hon ser på brodern igen, väl medveten om hur orolig han känner sig men Zorah är inte redo att ge upp ännu.
”Håll dig nära så kommer det här gå bra” säger hon uppmuntrande och trycker sin kind mot hans. Så börjar hon röra sig framåt, alla sinnen, som kan hjälpa till i lokaliseringen, på helspänn.

Han kände sig stel, kall och...rädd. Det sista ville han inte riktigt erkänna för sig själv. Rädsla var en svaghet, det var han mycket medveten om att de vuxna tyckte, men han kunde bara inte hjälpa det. Det var ju så mörkt i natt att det knappt gick att se någonting! Varför hade han tyckt att det varit ett bra tillfälle att gå ut på äventyr just nu för? Det fanns ju knappt ens någon hint av månljus ovanför trädkronorna den här natten som kunde hjälpa en när de kommit så pass långt bort ifrån lyorna att allt ljus därifrån inte längre kunde synas. Åh, han önskade han bara hade somnat om.
Zorahs uppmuntrande ord och buffningar fick honom på sätt och vis att känna sig lite bättre till mods, men samtidigt så spädde det på känslan över att han bara var mesig. Rädd för mörkret var han faktiskt inte! Det var mer vad som kunde finnas där ute i mörkret när det inte gick att se det, något monster eller fiende. Han försökte intala sig att det var en mycket rimlig oro, men lyckades inte ens med det ordentligt, så han bestämde sig för att det nog var bäst att inte prata om det mer för att undvika eventuella kommentarer eller hån. Zorah brukade inte vara den värsta retstickan, inte som Siyah, men ändå.
När de endast hade gått en kort bit så stannade valpen upp igen då han hörde något röra sig det närliggande buskaget. Han hann dock inte fundera särskilt länge över vad det kunde vara för någonting innan någonting sprang förbi intill hans tassar och fick honom att hoppa till på stället.
''AAAH!'' utbrast han åtföljt av ett inte speciellt charmigt pip-skrikande läte. Nej, nej, nej. Han tyckte inte om det här alls längre. Han ville gå hem nu, sova och inte vakna upp förrän det var ljust igen!
Efter några långa sekunder så insåg han att han knipit ihop ögonen och spänt hela kroppen. Försiktigt så öppnade han ett öga för att kika vad som hände, bara för att mötas av synen av någonting blåskimrande. Skrämt så ryggade han tillbaka av den främmande synen, bara för att backa rakt in i någonting. Snabbt så såg han sig om och insåg att han var helt omgiven av det blåa i någon sorts bubbla. Vad var detta? Skulle han dö nu?