[Reserverad för Ayame.]

Ännu en gång hade han sökt sig utan för reviret för att samla tankarna, precis som så många gånger förr. Men denna gång även av en annan anledning.
Efter hans resa inåt fastlandet hade det hänt saker med honom. Han hade lärt sig saker, och han hade upptäckt en ny kraft.
Svart magi.
Så han hade bestämt sig för att öva på denna, även i sitt skadade tillstånd. Visserligen var inte så farligt, hans kropp läkte bra nu när han lärt sig hämta energi från negativa stämningar och känslor vilket hans kraft tillät, men fortfarande gjorde de ont från de knäckta revbenen som fortfarande inte hade läkt ordentligt. Den svedda pälsen hade heller inte växt ut ordentligt, men den var på god väg. Så att säga att han var skadad var väl en överdrift, men han var fortfarande under återhämtningsperioden.

Skuggorna svepte som alltid runt den högresta, gårvita varelsen. En vren, lika stolt som alla andra av hans släkte. Den smala kroppen, de långa benen och det avlånga ansiktet gjorde att han såg smal och kanske lite klumpig ut. Men det var hans inte. Han hade precis en sådan kroppbyggnad som han skulle ha och han var inte det mista klumpig. Detta var hur hans släkte såg ut, han var inte ensam om det.
Så satte han sig ned, efter att han vandrat till en lämplig plats. Och det var med en stillsam min han sedan slöt ögonen och funderade.
Hur skulle han börja?
Det handlade om koncentration hade han blivit sagd, och det hade han gott om. Han hade övat sig genom åren, mediterat och tränat. Han visste hur man kopplade bort världen och koncentrerade sig.
Så han valde att börja med det.
Men just som han hade börjat skjuta undan tankarna smög sig en svag doft in i hans nos, en doft som inte gick att ignorera. Så ögonen öppnades igen, men han rörde sig inte.
Väntade på vad som skulle hända.

När den främmande vargen uppenbarades framför honom satt vrenhanen alldeles stilla. Inte en min drog över hans ansikte, inte en muskel spelade under hans hud. Det enda som rörde sig var skuggorna som svepte runt honom och ögonen som sänktes och höjdes då han granskade den andre.
Sedan mötte han den andres blick, utan att blinka. De blåa ögonen han bar var klara, men ändå verkade en sorts mystik finnas inom dem. Inom hela honom, faktiskt.
Och så satt han, tyst och stilla, en stund innan han talade.
- Var hälsad, främling.
Den andre bar vingar och var lika vit som självaste snön. En färg som han själv bar, även om hans kropp också var grå likt askan och skuggorna svarta som natten. Visserligen tillhörde de fysiskt sätt inte hans kropp, men han räknade dem till den. För utan de formlösa skepnaderna skulle han inte känna sig hel, de var en del av honom på samma sätt som hans svans.
Han ville inte förlora någon av dem.

[Sorry för extremt seeeeegt svar och kort inlägg, men har inte haft tid att svara. Har jobbat som en jävla dåre, och nu är jag sjukt trött för har jobbat hela dagen. Så ska gå och sova, men det är ju alltid något ;p]

[FÖRLÅT igen... Här kommer svaret ;p]

Angelus lät inte den klart blåa blicken släppa den främmande honan. Lät den glida över hennes kropp, studerade så gott som varenda detalj. Granskade ingående den främmande vargen.
Ett extra ögonkast slängdes emot vingarna. Visserligen var de vita, men de påminde honom ändå om den svarta hanen som nästan hade kostat honom hans syn. Den svarta hanen han hade slagits emot, den hanen som han hade förlorat mot. Ett problem som nu var åtgärdat, det hade Murder sett till. Men han längtade själv efter hämnd, och ännu hade hans skador inte läkt helt.
Det var synd, att elden skulle göra honom blind. Den svarte hade haft ett sådant övertag, och hur skulle han någonsin kunna vinna en strid mot elden?
En uppgiven blick kastades mot ett av de silverfärgade träden, innan ögonen åter vändes mot den vita honan.
- En vacker plats, inte sant?
Frågade han med sin stillsamma röst. Skuggorna fortsatte att stillsamt susa runt hans fötter, dock utan att viska något. Antagligen så hade de ingenting att berätta, eller så ville de helt enkelt låta honom ta reda på vad som skedde i hans omgivningen på egen hand. Det var svårt för honom att avgöra, eftersom de på senare tiden hade blivit mer egna individer än enbart hans kraft. Dock hade han vant sig vid det, men ibland kunde han tycka att det var aningen irriterande. Det var trots allt meningen att de skulle följa honom.
De vek dock aldrig från hans sida, men fortfarande var de inte helt och hållet hans.
Dock så var det en underlig värld de levde i, och ifall Gudarna hade gett honom denna gåva så skulle han inte känna sig missnöjd. Allting som kom från Gudarna var för att uppskattas.

Hon ville så innerligt tränga sig in, läsa, se sig omkring i den främmandes hjärna, se något minne, ja bara rota en liten stund, men den vita behöll sin blick stadigt och lugn, och fast på utsidan, hon lät den inte tränga sig in inuti utan den fick hemskt nog stanna där den var, utanför själens öppning. Hon klippte till med de vita öronen och kände en lättnad svepa över henne då han vände bort sin blick för att se lite på den silverskog de befann sig, men snart återvände ögonen till henne och hon fortsatte med sin kamp emot att börja leta runt i den andras huvud. Då han talade kändes det bättre, hon kunde släppa lite fokus och låta den istället läggas på hans röst och ord.
- Oh ja, inte ens jag kan förneka det.
sade hon med sin alldeles unika, låga röst samtidigt som hon nickade mjukt emot honom, det var mycket riktigt. Den silverfärgade skogen var utomordentligt vacker, Ayame hade inget emot att säga det, eller tycka det. Men hon brukade inte anse att platser var vackra, men som sagt hade denna plats faktiskt fångat hennes tyckte, den var inte bara vacker, hon trivdes här, vilket också tycktes lite underligt. Samma sak gällde Kaiwood, det var liksom bara en bra plats. Hon kunde känna sig lugn trots de faror som fanns runt omkring henne, en så underbar känsla, men ack hon blev så sårbar.
Men för tillfället tyckte hon inte att det gjorde något att hon var sårbar. Trots att hans ord kanske endast var avsedda för att leda in henne själv på villovägar hade hon inget emot dem, de fick henne att för en gångs skull känna sig välkommnad, inte bortstött direkt. Men hon var inte här i sökande efter välkommnande eller vänner, det var hon aldrig, men inte skulle hon förneka heller att detta ändå kändes bättre än mötet med de två hanarna hon mötte i TBBs revir. Men hennes tankar stöttes undan, när hon kände suget av att tränga sig in i själen kom dragande.
- Mitt namn, är Nadia Ayame, om det nu skulle intressera dig. Skulle man, av ren nyfikenhet, kunna få be om ditt namn?
Frågade hon med samma mjuka, låga röst mest som en undanflykt för att tänka vidare. Och att hon presenterade sig själv var egentligen mest för att ansåg att ville man ha information fick man ge, eller något i den stilen.

off; det e luuugnt! :D

Angelus kunde inte låta bli att le lite smått, dock inombords. Inte så att det syntes, nej, läpparna rörde sig inte. Han log aldrig utåt, det var helt enkelt inte något som hörde till hurdan han var. Många fick uppfattningen av att han var bister och tråkig, men så var inte fallet. Han ansåg bara att leenden användes lite väl ofta. De hade en djupare innebörd för honom.
Det som fick honom att le inombords var hennes ord. Vem kunde egentligen förneka att denna plats var vacker? Till och med vampyrerna sökte sig hit, visserligen för att jaga. Men han hade talat med en av dem, och hon sade att detta var bland de bästa jaktmarkerna. Just för att platsen var vacker, och de dödliga sökte sig till det vackra. Han kunde minnas orden, de hade uttalats innan vampyren hade räddat hans liv. Det hade varit en konstig dag, den dagen...
Den sved smått i revbenen när han tänkte på hur vampyren knuffat undan honom från elden. Hon hade knäckt några ben på samma gång. Men samtidigt räddat hans liv. En självisk varelse som gör en osjälvisk handling... Det gick helt enkelt inte ihop.

Han rycktes tillbaka från sina tankar när honan åter talade. Blicken hade svävat iväg en bit mot himlen, men riktades tillbaka mot den bevingade.
- Mitt namn är Angelus.
Svarade han med sin stillsamma röst. Han hade hört det hon sade, och han lade namnet på minnet. Namn var alltid bra att komma ihåg, just för att det kunde hjälpa en på väldigt många sätt.
- Jag kan inte tala för oss båda, och inte heller kan jag se in i framtiden... Men jag måste säga att detta verkar kunna bli ett trevligt möte, Ayame.
Artighet. Det hans far hade lärt honom och hans mor tjatat om. Det hade satt sig, blivit en del av honom. Angelus kunde knappt prata utan att vara trevlig, till och med när han förolämpade någon. Han hade ett något finare sätt att tala på, vilket tillhörde hans ras. Han var en vren, han hade finare blod än de flesta andra. Han måste alltså även bete sig lite bättre än dem.
Det hade han fått lära sig sen han var valp.

Den vita drog bort sin blick under tystnad och lät den åter dra över silverskogen, det var underligt hur denna värld var fylld av så olika platser. Trots att både denna skog och skogen borta intill den snötäckta slätten i norr, var skog var de så skilda. Den ena hade höga träd med barrskog och ett kyligt klimat, ingen vacker plats. Den såg gammal och liksom sliten ut.
Medan denna skog såg ung ut, med de silverskimrande tunna löven som tungt hängde ned till marken på de börja grenarna, så vackert, så lögnaktigt. Det mesta vackra var lögner, för bra för att vara sant - lögner alltså.

Men då hon hörde en början till talande till henne drogs blicken långsamt tillbaka till vrenen. Angelus. Hon upprepade namnet några få gånger inne i huvudet, för att det skulle brännas in där bak i skallen på henne, namnet Angelus. Hon höjde på 'ögonbrynen' lite smått, inte förvånande, utan mest bara för att och nickade till en gång för att visa att hon uppfattat hans namn trots att hon inte sa det i ord.
Men hans fortsättning förvånade henne dock en aning, inte många vargar hon mött eller över huvud taget lyssnat till, då de talade med andra, verkade ha samma artighet som denne tycktes ha inprogramerad automatiskt. Hon började med en svag nickning.
- Ja, jag hoppas det ja.
sade hon nästan lite osäker till att finna ett ordentligt svar på det han sa, trots att det inte var en fråga.
- Så, vad har fört dig till silverskogen?
Det skulle bli intressant att se vart detta möte kunde leda, om Angelus skulle fortsätta i denna stilen kanske hon skulle kunna få ut någon information om flockar och grupper i dessa trakter, för hon kunde verkligen inte låta bli att låta tankarna röra sig kring de andra som hade grupperat sig och levde häromkring. De kunde både bli vänner och hot för henne, och det var nog bra för henne att då veta så mycket som möjligt om dem. Förmodligen i alla fall.

Han kunde ana en svag ton av osäkerhet i hennes röst då hon svara honom, men han brydde sig inte om det. Självklart visade det väl till en viss grad den andres personlighet, men det kunde också vara en flyktig fasad som man inte skulle bedöma efter. Man kunde aldrig veta, och Angelus valde att inte döma efter det han hade sett hittills. Dessutom var hans skuggor helt tysta, så han kunde inte heller veta vad de tyckte om denna bevingade hona. Men tystnaden kunde vara ett bra tecken likaväl som ett dåligt.
Dock hade Angelus aldrig varit den som varit snabb på att döma. När han däremot hade fått en uppfattning hade han väldigt svårt att ändra på den. Andra chanser var väl inte hans starkaste sida, så att säga. Ifall en sak var på ett visst vis var det också så. Samma sak gällde vargar.
Det var även en uppfattning som han hade om sig själv, han ändrade inte på sig. Inte för något.

Det stora öronen spetsades och de klart blåa ögonen såg på henne medan huvudet lades en aning på sned då hon ställde sin fråga. Angelus visste inte riktigt om han gillade den eller inte, men vad spelade det för roll ifall han svarade? Han hade ingenting att dölja.
- Jag kom till denna plats för att öva på mina krafter. Dessutom har jag både mitt hem och min flock alldeles i närheten. Och stämningen är så rofylld i silverskogen.
Han ansiktsdrag hade blivit aningen mjukare, nästan som om han log. Fast det gjorde han inte, endast inombords. Där bara han själv kunde se det.
- Och ifall ni inte misstycker måste jag fråga er samma sak... Vad har fört er till silverskogen?

[ÅÅÅÅH vad konstigt inlägg... Känner mig helt död, kommer verkligen inte på något -.-]

Hon lät blicken lämna hans ögon och dra över honom igen, det var svårt för henne att låta bli att uppdatera sig hela tiden, hon ville se hans ställning, hur hans muskler var spända, hur allting var riktat. Men snart återvände blicken upp emot ögonen och stannade där ett tag till.
När han svarade på hennes fråga nickade hon en gång mjukt och knappt synbart, hans flock alltså? Var det möjligen skogen som höll till i Itrozo han talade om? Flocken hon hade hört var en aning beroende utav gudarna, men vem var inte det egentligen? Om de nu fanns på riktigt, så var de väl alla beroende utav dem, annars skulle väl världen vridas till ett värre helvete än det redan var.
Inte för att det precis var ett helvete, nej snarare ovanligt stillsamt än så länge... Så vitt hon hade sett i alla fall.
Hon brydde sig inte om att fråga om det var Treontha han menade, istället lyssnde hon till honom då han bollade tillbaka frågan, jo det var en bra fråga. Vad gjorde hon här?
- Jag ser mig omkring kan man väl säga...
sade hon lugnt och en aning mytiskt, hon hade faktiskt inget bättre svar på frågan. Men egentligen, det var väl därför hon var här? Hon hade tagit fågelvägen rakt ifrån öarna till Kai Wood, sedan vandrat till slätten, efter det hade hon flugit hit i ren nyfikenhet på att se platsen på riktigt. Hon hade ju sett de silverglittrande pilarna då hon flög över dem för något månvarv sedan, och hade blivit lite smått intresserad av att se dem, men slutligen inte riktigt brytt sig om att landa och se sig omkirng där inne, hon hade bara försatt.
Men nu var hon där. Bland silverträden.

OFF
huuurr, har inget satt skriva >__<

Han böjde en aning på huvudet, nickade svagt för att visa att han hade hört henne. Att han hade lyssnat och tagit till sig orden. Så hon såg sig omkring?
- Det finns inget fel i det. Silverskogen är en vacker plats, det finns få ställen som det är mer värt att se sig omkring på.
Varför visste Angelus inte riktigt, men han hade alltid tyckte att Silverpile bar på en sådan skönhet. Visserligen var det inte vackrare än Itrozo, men inte heller långt efter. Han tyckte om denna rofyllda plats, och det gjorde även hans skuggor. Att ifrågasätta varför fanns det ingen anledning till, han accepterade det bara. Dock kunde en bidragande orsak vara till att det var i detta område han först hade mött Medusa.
Ett svagt leende drog över hans läppar när tankarna nuddade vrenhonan, men lika snabbt var det borta igen. Som sagt, han log nästan aldrig. Inte för att han var särskilt arg eller ledsen, utan för att han uppskattade det som ett leende egentligen betydde.

Den smala kroppen satte sig i rörelse då musklerna började arbeta. Med stillsamma rörelser satte sig Angelus ned. Hållningen var, liksom alltid, stolt och majestätisk. Kanske till och med en aning mer kunglig när han satt än när han stod.
- Så säg mig, Ayame... Ursäkta ifall jag frågar, men jag har alltid varit nyfiken på det. Hur är det att kunna flyga? För jag gissar att vingarna ni bär ger er den egenskapen.
Det fanns något retsamt men vänligt i den annars så kyliga rösten när vrenen talade. Nästan som om han försökte skämta. Dock var det sällan som Angelus fick någon annan att skratta, han var helt enkelt inte den typen. Men det betydde inte heller att han inte gillade att göra andra glada. För det var en sak som han faktiskt uppskattade väldigt mycket.
Och detta gällande vingarna...
Visste hade han alltid funderat hur det var att kunna flyga, att sväva uppe i skyn likt en fågel. Men han hade alltid trivts på marken, och det gjorde han fortfarande. Men han hade börjat fundera mer över det sedan mötet med Diablo. Han hade ärr som påminde honom varje dag. Så det kanske inte var hela sanningen han sade när han frågade denna vita hona, men det spelade ingen större roll. Resten var privat, han hade inte planerat att berätta det om hon inte frågade.
Kanske det var dumt att honom, vad tjänade han egentligen på att veta hur det var att kunna flyga? Ingenting. Men fortfarande ville han veta, eftersom att han faktiskt inte kunde släppa Diablo med tankarna.

Hon nickade instämmande till hans ord, hon höll med honom om det, att silverskogen var en av de få ställen hon verkligen uppskattat att hon tog sig en ordentlig titt på. Han fråga fick henne att flina till, som en början på ett skratt, hur det var att flyga?
Det var inte en dum fråga egentligen, men när hon fick frågan lät det liksom underligt, ingen hade tidigare ställt henne den frågan, inte heller hade hon tänkt på hur det var. Svaret skulle bli svårt att få fram, eftersom det var svårt för henne att egentligen veta.
Men varför ville denna vren egentligen veta det? Varför intresserade det honom hur det var att röra sig ovan mark, ovan gränserna? Han skulle ändå inte kunna utnyttja det. Inte vad hon kunde komma på i alla fall, men hon brydde sig inte om att ställa någon fråga om det, hon skulle vara trevlig och svara tillbaka, för jo, hon hade ingen anledning att bete sig otrevligt eller korkad emot denne.
- En svår fråga Angelus...
började hon med ett litet leende innan hon fortsatte tala igen.
- Först om främst känner jag mig nog fri... Borta ifrån tyngdlager, och allt vad det heter, jag kan röra mig fritt utan saker i min väg, tomheten under tassarna, kunde kännas skrämmande, men för en van flygare känns det mer bra. Och att kunna flyga ger mig mycket bättre förutsättningar att ta mig dit jag vill i tid.
hennes blick hade vandrat iväg, det var hemskt tydligt hur dumt hon egentligen ansåg sitt svar var och hur svårt hon hade att egentligen förklara känslan.
- Jag tror inte jag egentligen skulle kunna beskriva i ord den känslan, som kommer när man är ovan mark. Så jag hoppas du ursäktar för mitt.. Eh... Luddiga svar.
Sade hon osäkert medan ett smått leende kom lockande på hennes läppar åt hennes egna ord, de lät hemskt dumma och korkade, men det var det hon hade att säga.

Det ryckte lätt i öronen på vrenens huvud medan han lyssnade till hennes svar. Blicken släppte henne inte för en sekund och det var med en intresserad flamma i ögonen som han betraktade den vita, bevingade honan allt medan hon gav ett svar på hans fråga. Talade om hur det var att flyga. Åtminstone så gott hon kunde beskriva känslan. Angelus kunde förstå att det inte direkt var något man kunde uttrycka i ord, men han hade länge funderat på det. Och kanske hade han även funnit ett sätt för sig själv att göra det.
Idéer började formas i vrenens huvud.
- Jag förstår att det inte är den enklaste saken att förklara, men jag tror att jag förstår ungefär vad ni menar. Den främsta känslan det frambringar är frihet, ifall jag inte har missuppfattat det alldeles?
Nej, det hade låtit som det. För när hon hade börjat tala hade hon sagt att det fick henne att känna sig fri, och det var också de första orden som lämnade munnen som bar på mest sanning. Sedan började man tänka och för varje ord som sades blev svaret allt mer invecklat. Så Angelus litade på det som var sagt om frihet.
- Det finns ingenting att ursäkta gällande ditt svar. Däremot borde ni ursäkta mig för min underliga fråga. Men jag kunde inte hjälpa min nyfikenhet. Ni förstår, under en längre tid har jag faktiskt funderat på hur det skulle vara att flyga. Detta för att jag tror mig ha funnit ett sätt att kunna göra det på...
Han tystnade, insåg att han kanske hade sagt för mycket. Men sedan slappnade han av igen, då skuggornas viskande röster lugnade honom. Sade att allting var okej, att det han hade sagt inte spelade någon roll. Och som vanligt hade de aldrig fel, Angelus litade på dem.
Däremot var han lite osäker på om han skulle avslöja idéen som bit för bit hade växt fram i hans huvud om hon frågade. Men han sköt de funderingarna åt sidan. Orkade inte fundera över det. För ännu hade hon inte frågat, och det var en sådan sak som man kunde fundera över när den väl kom upp. Så för tillfället var den oviktig.

[Sämst inlägg! xD]

Hon nickade emot honom med ett fundersamt uttryck och lät blicken glida utmed honom, han hade alltså funnit ett alternativt sätt att flyga ? Utan vingar?
Hon kunde nästan inte låta bli att fråga honom, för trots allt undrade hon, hur han skulle göra, hur han kommit på något sätt att bära sig fram i luften trots saknaden utav vingar, så vad var bättre än att ställa en fråga då? Han behövde inte svara om han inte ville, han skulle inte behöva.
- Jaså ? Hur, om man får fråga?
sade hon nyfiket men fortsatte sedan med åter några små ord.
- Om du vill berätta din idé för mig förstås...
la hon till efteråt medan blicken gled undan, då åter tankarna på att försöka leta fram det själv genom att spöka runt i hans tankar, kom glidande.


OFF: kort D:

Det låg mycket tankar bakom idén som hade trätt fram i Angelus huvud. Enda sedan han hade mött den andra skuggvargen på Numoorislätten så hade han inte kunnat bli av med sina funderingar. Att flyga... Det skulle verkligen inte vara något fel i det. Men han hade ännu inte utarbetat sin idé nog mycket för att den skulle kunna testas, men det var endast en tidsfråga.
- Ni ser dessa, mina skuggor.
Sade han och kastade en blick ned mot marken på de formlösa gestalterna som svävade runt hans tassar. När de hörde att han talade om dem virvlade de till en aning, men återgick sedan till sitt lugna glidande längs marken.
- För en ganska kort tid sedan fick jag reda på att de kan anta fysiska former. Och eftersom att de står under min kontroll och jag kan få dem att sväva på min befallning borde jag även kunna få dem att lyfta föremål från marken. Och varför skulle inte ett sådant föremål kunna vara en levande varelse?
En skymt av ett leende drog över vrenens ansikte då de blåa ögonen granskade skuggorna.
- Kanske ni tycker att det verkar som en dum idé, men dessa skuggor är mer än bara ting. De har medvetanden och de talar till mig, precis som levande varelser. Så jag ser ingen risk i det hela, ifall jag ska vara ärlig. Det är nog endast en sak som kräver mycket träning och koncentration, men jag är så gott som övertygad om att jag kommer lyckas lyfta från marken utan att ha hjälp av några vingar.
Visst, nog var det kanske riskabelt att testa en sådan sak, men trots allt så litade han på dem. De talade med honom, de kände med honom. Skuggorna var en del av honom. Han skulle vara en dåre om han inte litade på dem.

Hon lyssnade nyfiket till honom, det lät intressant, hon skulle gärna vilja se det med egna ögon, men att säga det till honom skulle nog verka lite underligt utav henne. Så hon nickade bara och lät blicken dra över honom.
- Det låter intressant, Angelus. Jag hoppas verkligen att du lyckas med detta, även om du som markbunden fram tills du lyckas kanske trivs bättre med att röra vid jordens yta tror jag du ändå skulle uppskatta att röra dig fritt i luften.
sa hon med leendet lekande över läpparna.
Hans ord om skuggorna fick henne att lägga huvudet lite smått på sned, det var sannerligen intressant att lyssna till andra individers syn på saker och ting, att skuggorna talade lät skulle kanske låtit skrattretande för henne om någon hade sagt det liksom helt slumpmässigt till henne. Men nu när hon hörde det ifrån Angelus efter hans presentation om det andra lät det inte alls roligt eller konstigt på det sättet. Bara intressant.
Hon föll lite smått in i sina tankar trots att hon var väl närvarande vid stunden och deras samtal.

OFF: eh, känns som om jag blir allt segare och segare i detta rollet medans det blir äldre liksom.. heheh. Tror vi kan avsluta, Ayame kan helt enkelt lämna Angelus medan hon är isjunken i sina tankar om skuggorna och allt ? ^^

[Håller med, detta roll är allt för segt för att jag ska finna något intresse i det... Så skriver ett inlägg nu så får du välja ifall du vill svara på det eller inte, men detta bli mitt sista så det är som avslutade. ;p]

Vrenen nickade lätt åt den vita vargens ord. Det kände bra att hon tyckte att hans idéer var intressanta, det gav honom hopp om att kanske en dag kunna lyckas med dem. Men man kunde aldrig vara säker på sin sak, just eftersom att det fortfarande bara var en teori. Det kunde likaväl leda till hans död.
- Men som sagt, ännu är det bara en idé jag har. Men jag hoppas att en dag kunna genomföra den och få ett lyckat resultat.
En svagt skymt av ett leende letade sig fram på hans läppar och han kände att det kanske inte var en omöjlighet trots allt. Tänk att få flyga, det skulle vara något det. Och han trodde inte heller att han var den enda som drömde om det eller hade någon idé om hur det skulle gå till. Kanske han även skulle kunna hjälpa andra. Men än så länge var det hans egna lilla projekt.

En snabb blick kastades mot himlen och Angelus noterade att solen var på väg ner. (Minns inte vilken tid på dygnet det var, men aah xD) Han mindes orden som hade sagt av hans tränare, att de skulle mötas vid solnedgången för att gå igenom vissa viktiga detaljer. Han kunde inte missa det mötet.
- Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det jag nu kommer att säga, men det börjar bli dags för mig att dra mig tillbaka. Jag har en sak jag måste ta itu med, en flockangelägenhet kan man kalla det. Men jag har haft ett väldigt trevligt möte med er, Ayame, och jag hoppas att vi kommer mötas någon mer gång.
Återigen kunde man skymta ett leende på hans läppar. Sedan vände sig vrenen om och började vandra tillbaka mot Itrozo.

[Såååå, nu får du avsluta det ;p]