Med lugna, men målmedvetna steg vandrade den vita tiken över gräset. I månens sken fick allt blött och fuktigt det silversken som hon förmodade gett området dess namn.
Daggen blötte ner hennes tassar, hon kände kylan genom den tunna pälsen. Men sommarnatten var mild, och solens värme tycktes ännu dröja sig kvar trots att det var timmar sedan den försvann bortom horisonten.
Silverträd omgav henne, vackra ståtliga träd som svagt vek sig för vinden. Annars var hon ensam.
Det kändes skön, att för en gångs skull inte vara omgiven av vargar som ständigt ville henne något. Nevayah kunde inte förneka att hon skulle sakna flocken, men deras ständiga frågor och blickar som bad henne till ansvar var något hon inte tålde. Hon var ingen flockvarg, och garanterat inte en ledare.

När blöta trampdynor fann en fläck inte lika drabbad av dagg lade hon sig ner. Benen värkte av trötthet efter den oavbrutna vandringen ifrån det revir hon kommit ifrån, och magen kurrade missnöjt.
Hon kunde inte minnas när sist hon åt.
Tiken drog ett djupt andetag, fyllde huvudet med omvärlden på det sätt nästan bara hon kunde.
Andades in omgivningen.
I vad som kändes timmar koncentrerade hon sig på att andas. In, ut, in. ut.
Sedan kände hon sina rötter suga näring ifrån den fuktiga marken, kände sina grenar sträva emot vinden. Bristen på solljus kompenserades något med reflekterat månsken, men det var bara knappt energin räckte till.
Hon kände vad trädet kände, delade sinnen.
Kroppen av den vita vargen låg kvar vid trädets stam, ögonen slutna och helt försvarslös.

Silvret dansade kring honom då en ljuv liten bris drog in igenom skogen och fick de tunna löven att darra till och fladdra så smått. Ett djupt lugn tycktes ligga över platsen, ett lugn som antagligen skulle få nästan vilken varelse som helst att stanna upp. Sluta tänka, och bara låta sig själv vara några sekunder.
En sådan plats var denna, det var därför den unga hade sökt sig hit.
I hopp om att låta sig förvinna en kort stund, glömma bort tankarna på det som följde honom dag som natt. Moderns ord, värmande, inbjudande, åh ack så han älskat henne.
Hans hjärna kunde ännu inte ta in att hon var försvunnen, förlorad till Chaibos förevigt och därmed även skänkt honom en ensamhet och orolighet istället för sällskap och trygghet.

Brisen drog igenom den gråa pälsen, smekte den mjukt och lekte lite med den innan den fortsatte. Den unga vargen kunde inte låta bli att låta dofterna spela i hans sinne, vrida sig där inne och en efter en finna vartifrån de kom. Så många dofter samlade inuti hans huvud, sorterades steg för steg efter vad deras källa var.
Trött sänkte vargen huvudet, mörkret fick honom att känna sig tommare och ensamare än om dagarna. Ty det hav som stjärnorna badade i bar samma färg som han moder gjorde. En midnatssblå färg, så mörk, så evig.
Han tog ett djupt andetag och började med långa, sega, steg röra sig framåt igenom det daggvåta gräset igen.
Hans mål för tillfället var att glömma henne en stund, bara en kort stund, och låta sig glädjas av allting annat i världen som fanns runt omkring honom.

Efter några steg uppfattade hanen närhet. Han kände en stark doft av varg, som han i sin lite bortkomna gång inte hade upptäckt, och även hela hennes närhet. Den främmande vargen var inte långt borta, antagligen inom synhåll om han hade ork att leta efter henne. Men lojt lät han blicken glida.
Endast några snabba sekunder letade han efter henne, men möjligen skulle han försöka leta efter henne, hon kanske kunde få honom att tänka på annat? Glömma tanken på moderns död, denna kort stund som han nyligen funderat över.

|| Illa men det fick gå :3 Går med här'å! :D ||

Den vita varginnans kropp vid basen av en gammal silverpil låg stilla. Visste man itne bättre kunde man tro att hon sov. Men undersökte man gestalten närmare, var bristen på rörelse alarmerande. Det var bara under noggrann uppsyn som man kunde upptäcka de korta, mjuka andetagen.
Det var en kropp, men ingen var hemma.
Istället kände hon månljuset, och drack vatten från jorden. Med knak bara hon själv kunde höra sträcktes varje lem, och det var många lemmar att sträckas.
Träd var inte levande på samma sätt som vargar eller harar. Skillnaderna var stora, men trots gapet av olikheter så fanns det små gemensamma egenheter.
Att andas, att äta och att leva var universalt. Vargar andades med lungor, träd med blad. Medan solljus och vad näring som fanns i jorden var tillräckligt för träd och växter, så behövde djur förtära föda.
Träd kunde dock inte se, inte med ögon i alla fall. De kände värme och mineraler, och orienterade sina lemmar efter vad de kände.
Mobil värme, som kroppen vid rötterna, som den långsamma en bit bort, var ofta levande varelser.
Med ett djupt andetag var hon tillbaka i sin egen kropp, varje muskel på helspänn. Blåa ögon med stänk av guld öppnades, och sinnesantennerna sökte lätt panikartat efter den kropp hon känt som träd. När vinden drog förbi i tystnad slappnade hon av. Ingen direkt lukt av främmande hade slagit över den mer milda pil doften, och hennes sinne kunde bara uppfatta en aura av känslor en liten bit bort.
Den vita tiken satte sig upp, rak i ryggen och munnen blott ett tunt sträck. Sedan väntade hon.

Med långsamma steg närmade han sig vargen steg för steg, kunde ännu inte se henne. Men snart skymtade han en rörelse emellan träden. Blicken sökte sig dit och han sökte med den emellan stammarna och fann snart sig att se en aning utav en ljus, vit, varg. Han vippade lite med de ljusare öronen och närmade sig henne försiktigt och så ljudlöst han kunde, hade hon redan upptäckt att han var där skulle hon väl snart se honom. Men om inte, skulle han kunna närma sig henne allt mer utan att upptäckas.
Han vippade ständigt med de gråa öronen, för att uppfatta alla ljud omkring honom. Han tyckte sig känna sig så otroligt svag i hela sig, vilket gjorde honom orolig över att bli sliten i stycken, och sluta i döden. Han skakade lite på huvudet och ställde sig sedan totalt synlig för främlingen och hon helt synlig för honom. Hans blåa ögon såg på henne, granskade hennes nätta kropp ingående och vreds sedan bort.
Han klarade inte av att se på henne mer, inte stirra ut henne. Så han lät blicken falla nedåt marken och landa där. Han såg lite smått på några grässtrån medan han i bakhuvudet började fundera på vad han skulle göra, gå, tala, eller möjligen bara stå där. Det snurrade så många tankar i hans huvud och han stod bara där stilla och fundersam med alla muskler i den unga kroppen spända.

|| kort och dåligt ... men har 0 fantasi :/ ||

(Får man joina? :3) :D

|| För mej är det ok :3 ||

((Joina på du! detta roll är öppet för alla! 8D ))

Ingen märkbar förändring kunde urskiljas på den vita tiken när främlingen blev synlig. Kanske var det år av övning hur gammal var hon nu? eller så kanske det hade med hennes krafter att göra. Hon hade känt hannens sinne redan innan hon känt hans doft, och då kanske förvåning inte var det första man visade.
Istället förblev hennes ansikte en stram mask av likgiltighet. Ögonen, känslolösa till gränsen på kalla, var hårt fästa på främlingen.
Det handlade delvis om en mental strid, visa vem som var boss, men mest var det bara för att bedöma främlingens mått av fara.
Månskenet silades genom pilens tjocka lövverk. Skuggan täckte henne väl, men på bara ett fåtal platser fick det vaga skenet hennes päls att nästan glittra.
Varginnan yttrade inte ett ord, satt bara stilla med rak rygg likt e staty från urminnes tider.
Hon väntade. Många kunde vittna om att hon sällan påbörjade en konversation eller tog första steget in i en ny bekantskap. Ville man lära känna henne, var det andra som hade skämtat om, så var man tvungen att dra henne dit.
Men trots den stela hållningen, och den hårda blicken, så var det inget hotfullt som låg över henne. Men motsatsen var dock lika utesluten, för det var inget direkt vänligt över henne heller.
Bara.. försiktigt. Som en hind när första kvisten bröts.

(Okej :D Vet inte vilken tid på dygnet det är, men eftersom Tavar bara är aktiv på natten, kan det väl vara det?)

En svart skugga susade genom natten.
Ljudlöst, doftlöst.
Den stannade upp i skuggan av ett träd.
Satte sig långsamt ner med slutna ögon.
Nosen drog in doften i lungorna.
Den starka doften som kom i smärtsamma vågor mot honom.
Ögonen slogs upp och fästes på en vit tik.
De var svarta som kol, tomma, kalla.
Törstande.
Han mindes inte när han senast drack det underbara, röda, flytande som forsade runt i den där tikens ådror.
Hur länge sedan var det han bet den där Rosie?
Ching?
Nej, senast var det nog en smutsig liten hare.
Beskt blod, hade den.
Han föredrog vargarnas.

Månen lyste och svepte in Silverpile i sitt mjuka sken.
Men vampyrhanen höll sig i skuggan av träden.
Han fick vittring och även snart syn på ännu en varg - Kan det bli bättre? - som närmade sig.
En grå varghane.
Tavars svarta ögon smalnade av.
Visst hade han mord i tankarna.
Alltid.

Han vred blicken uppåt, fäste blicken på den vita vargen, men var osäker på om han skulle tala till henne, hela hennes kyliga, tomma uttryck skrämde honom en aning. Han vippade till med öronen innan de stannade, slutade klippa och försöka lyssna till alla ljud.
Den unga såg på henne en kort stund innan blicken vreds bort, liksom svepte över silverskogen, han var så osäker på vad som skulle göras och sägas så att det antagligen redan märkts.
Men han såg ingen anledning att dölja sin osäkerhet, det skulle inte göra saken bättre i alla fall. Snart fästes blicken på något rött, skymtandes i trädens skuggor. Blodröda ögon, lysande som en varning. Blicken fixerades vid det, trots att han endast hade sett den en ynka sekund. All hans fokus låg riktad emot skuggan, försökte se allt tydligare, samtidigt som hans nos gick igång, han sökte efter den doft som den rödögda varelsen bar, men han kunde endast känna den friska doften av hon den vita.
Så tyst vred han bort blicken ifrån skuggan, men ont anande, och vred den upp emot den vita och såg tyst på henne.


|| Bweheh. känner liksom att jag inte har någon... fantasi såklart v_v ||

I skuggan av den gamla pilen ryckte Nevayah till som om stungen. Men bin och getingar var sällan ute nattetid.
Det var snarare den överväldigande känsla som hotat att fylla hennes sinne som fått hennes att reagera med förvåning.
Den blockerade ut allt, hindrade henne från att finna källan. Inte ens kunde hon riktigt identifiera den känsla hon visste inte var hennes egen.
Blåa ögon med stänk av guld sökte bland silverträd, och hennes nos försökte finna en likt i den spröda vinden.
Hunger.
Det var det hon kände.
Tanken slog henne hårt och plötsligt, men år av övning visade inte ett min.
Dåre, sade rösten i hennes huvud. Han hade varit väldigt tyst på sistone, som om han saknat energi nog att göra sig hörd. Exakt vad rösten var hade hon inte tagit reda på, men hon hade lärt sig att den gick att lita på.
Den var missnöjd. Inte arg, men likväl missnöjd.
Den vita varginnan ställde sig upp på långa, slanka ben. Annars var det inget med hennes stenartade ansikte som förändars.
Den främmande hungern förstörde hennes koncentration, gjorde det svårt om inte omöjligt, att fundera ut vad eller vart faran var.
För det var vad det var. En fara.
Tiken klev ut ur skuggan, månens bleka ljus föll på hennes fagra fäll. Knappt en droppe av hennes uppmärksamhet var fäst på den gråa hannen hon nyligen mött, istället så var det bara en snabb blick som fastnade på samma ställe den gråas hade.

(ville bara påpeka att Tavar just nu har SVARTA ögon, som jag skrev xD Det har han alltid när han är törstig :3)

Han betraktade tyst de två vargarna.
Ännu hade de inte sagt något till varandra.
Men det verkade som om de fått nys om att han var där.
De kunde naturligtvis varken höra - han satt ju blickstilla, och hade inga hjärtslag - eller känna doften av honom.
Men de verkade känna på sig att faran lurade.

För det gjorde den, det gjorde den definitivt.
Han var jägare.
Han var på jakt.
De där välsmakande, varma varelserna var hans byte.
Han hukade sig sakta, spände blicken i dem, och öronen spetsades.
De svarta ögonen glittrade olycksbådande, och det ryckte svagt i svansen av upphetsning.
Han väntade på tillfälle att attackera.
Då skulle det gå fort.
Han log svagt och de spetsiga huggtänderna glimmade till i månskenet.
Men ännu var han dold.
Dold av skuggorna, en lurande vampyr.
Törstande, evigt törstande efter blod.



(askort)

Osäkerheten sköt som en pil igenom hela hans kropp. Dysterheten, fick honom bara att lättare bli osäker och känna sig svag, tidigare hade han antagligen inte givit sig såhär lätt av oro, men denna gången... Lät han det bli.
Han backade sänkte huvudet och försökte få upp en skymt utav den som gnistrat till i mörkret, svart, som smälte in i bakgrunden, men med ett släng månljus blev även det mörkaste synligt. Blicken for för endast några få sekunder till den nätta varginnan han tidigare känt osäkerhet till. Hon uttryckte inget då hon reste sig upp och vred sin blick emot det ljust gnistrande.
Mistico, den gråa, lät svansen vara hängande och musklerna spända men talade, ganska lågt, men hörbart nog för förhoppningsvis dem alla som befann sig omkring honom.
Gömmer du dig i skyddet utav skuggan, utav mörkret? lät han sig med en aning viskande röst tala till den varelse som höll sig i mörkret.
Vågar du inte visa dig? sade han sedan, en aning högre. Nästan som för att tragga igång den andra, få denne att vilja visa sig, visa vad han kunde - vem han var. Fast inte ens var säkert att denne existerade, kanske hade Mistico inbillat sig det blänkande ögat?

off; gud. hade totalt glömt bort detta roll, hoppas verkligen att ni förlåter ;__;

(Läger tre veckor, har inte haft möjlighet att svara! D: )

Nevayah försökte urskilja hungern från tankar och bilder. Det var svårt, klurigt. Det var snarare som om istället för tankar så var det en majoritet av sug och längtan som drev varelsen framåt.
Hon hade aldrig stött på ett sådant kreatur.
Möjligtvis kunde hon jämföra den med galna individer, vargar som förlorat allt förstånd och var helt bortom räddning.
Det var vad det påminde henne om.
Spring. Fly. Gör något din yngling!
Rösten noterades, med annars så föll begäran på döva öron.
Daggfuktigt gräs smekte hennes tassar, månens sken precis så starkt att hon kunde urskilja en ljusare kontur av vad som hotade bägge två vargar. Hennes egen vita fäll ställde sig på ända i hennes nacke - bildade en ovan ragg.
"Tyst" raspade hon, ögonen fästa på vart hon trodde sig ha sett faran. Men hon kunde ha fel, påtvingande hunger och nästan förlamande rädsla fick hennes sinnen att överhettas och tappa fokus. Känslor blandades med hennes egna, bristen på koncentration gjorde arbetet att skilja allt åt svårare än vad det brukade vara.
Hunger
Hunger
Hunger!
Med all viljekraft hon kunde tvinga fram pressade hon undan den starka själen. Svagt kunde man ana hennes stolta pose vackla, tunna ben som höll en magrare kropp uppe darrade vagt av ansträngning.
Hon svalde ner en klump, svarta öron vreds för att plocka upp ljud bättre.

OFF: Öh.. är det MIn tur nu? xD *förvirrad*

OFF: Svara när man tycker't passar ^^

off; lalala... tänkte att jag kunde säga att nu börjar jag sjuan. Iofs kommer jag få en egen bärbar data vilket gör att jag får mer tillgång till data. Men jag har bestämt mig för att orka mer i skolan. Innan har det inte varit allvar, men nu när vi börjar få betyg tycker jag faktiskt att det börjar bli en ganska jobbig tanke där bak - att jag har svårt att bry mig alls om skolan.
Och att det är en ny skola, ny klass, nya lärare gör inte saken bättre antagligen. Kommer bli mycket att jag måste lära känna de andra innan jag knappt vågar prata med dem alls, feg som jag är.
Jag har också bestämt mig för att satsa verkligen supermycket på hästen. Innan har det inte varit superseriöst, men nu börjar jag verkligen fundera på att vi ska börja tävla lokala dressyrtävlingar och arbeta oss ganska högt upp... Försöka i alla fall.

SÅÅÅÅÅÅ... jag svarar kanske inte helatiden men slänger såklart in inlägg! :) Men har jag inte svarat, så behöver ni inte fråga mig vart jag tagit vägen om jag inte typ försunnit spårlöst en vecka eller något, ni behöver inte vänta på mig i rollet. Medan ni fortsätter är Mistico stelfrusen av skräck eller något typ haha! just so you know :)

(Petar in ett svar här då ^^)

Ögonen, svarta av törst, smalnade av.
Svansen svepte tyst till bakom hanen.
Han sänkte huvudet, öronen spetsades vid den grå's ord.
'Som om jag går på det där, patetiska varelse', tänkte hanen.
Den kolsvarta pälsen rörde sig mycket svagt i en vindil.
Men efter en stund fann han inte längre något värde att sitta och trycka där i mörkret, när han kunde få sig ett skrovmål lite längre fram.

Långsamt lyfte han ena tassen och placerade den sedan med en blixtrande snabb rörelse framför sig, i månens sken.
Nu syntes alltså bara en svart tass, med de vassa klorna glänsande.
En morrning steg ur hans strupe.
Ett grymt ljud, skoningslöst.
Ihåligt, tomt, dödligt.
En varning.

(kooort)

Nevayah försökte andas normalt. Det var svårt.
Tankarna var ofokuserade och den okända hungern blandad med hennes egna onaturliga rädsla lämnade vara ett töcken av panik där hennes normalt sätt stilade tankar vilade.
En klump av saliv tvingades ner genom en motvillig hals. Magen protesterade trots det att den var tom.
Varför inte stanna på te, eller kanske erbjuda dig själv på ett silverfat? Nej jag vet! SPRING! rösten var sarkastisk och ovänlig, men hon var van. Tryggheten som den erbjöd var tillräckligt för att hon skulle finna sin röst.
"Vi borde springa" denna gång litade hon på rösten. Han hade sällan fel, och när hon kunde spåra korn av rädsla och oro även i hans säkra stämma var något fel.
Skrämmande fel.
"Lämna oss i fred" hennes uppmärksamhet vändes mot det hon lyckades spåra med sitt kaotiska sinne. Allt föll på plats i samma stund, och trots det att hon inte hade någon aning om vad eller vem det var såg hon svaret tydligt framför sig.
En blå blick, kantrad med guldiga flisor, kastades mot den främmande, grå hannen. Ho nickade en gång, sände samma budskap mentalt till samma hanne.
Ett, två..
Sedan vände hon sig om och sprang.

[Catch her if you can ;D ]