En lätt vindbris drog fram mellan trädstammarna i denna, skog. På något sätt så var det som att inte benämningen riktigt passade in, kanske så hade det att göra med att träden, silverpilarna, stod så pass glest och ensligt i förhållande till varandra, ja, det var nog så det var. Och då solen vid detta tillfälle kastade sina eftermiddagsstrålar över de silvriga träden så tycktes de nästan skimra som följd av det hela, framkallade en nästan slående vacker omgivning där vars den unga honan vandrade omkring, smått fascinerad av platsen, och särskilt utav träden. Hon kunde inte riktigt förstå varför hon inte besökt denna häpnadsväckande vackra plats förut, den föll henne helt och hållet i smaken, med det otroliga lugn som låg över platsen så var det inte annat än rogivande att vandra omkring över det gräs som även det gick i en silvrig ton. Tankarna vandrade ikring hur denna plats kunnat bli sådan som den var, en plats där vars allting tycktes skifta i silverglänsande toner, till och med de harar hon sett skutta fram mellan träden. Ett mysterium, helt klart, men ett sådant som tåldes att lämnas som det var. De lila tassarna placerades rytmiskt ner på marken under henne med jämna mellanrum, tog henne i en stillsam takt allt längre in bland träden. Det här, det var en sådan plats där vars man kunde fly undan verkligheten för en stund, och endast vara ifred med sina tankar, och eviga följeslagare. De mörka skepnaderna som närmast tycktes dansa runt omkring hennes kropp var väll mest uppenbara, men där fanns även en mer stillsam och inte lika ekande röst som viskade i hennes öra, en mindre synlig följeslagare, en vars milda brisar drog i den svartvita och lila pälsen. Ingen av de bägge var dock särskilt begriplig för henne, inte ännu åtminstone, för språken, de två helt olika språken de viskade till henne på, hade hon inte lärt sig tyda, det fanns endast vissa enskilda ord som hon kunde urskilja, och då var det oftast de mörka skepnaderna som hon begrep sig på, mestadels tack vare hennes far och hans skuggor. Han hade lärt henne mycket vad gällde de skuggor som hon ärvt av honom, men hon visste att han inte kunde lära henne allting, det mesta måste hon uppleva själv. Sen var det då den där andra, vinden, vilken hon ärvt ifrån modern. Den var stillsammare, men svårare att begripa sig på, nåväl, allting hade väll sina för och nackdelar i denna värld, det visste hon om mer än väl. Tankarna lade sig för en kort stund på den syster som hon fortfarande kunde minnas sig haft som yngre, de minnena hade sakta börjat blekna ur hennes sinne, någonting som hon verkligen inte uppskattade, hon ville hålla fast vid dessa minnen som fortfarande existerade, ville inte att hon helt skulle dö ut såsom hon nästan var klassad som vid det här laget, kanske var det därför som hon sökt sig till en plats som denna, för att kunna tänka, och minnas, med endast skugga och vind som sitt sällskap. Stegen stannade upp och de turkosa ögonen slöts, hon kunde inte förneka att hon inte saknade henne fortfarande, för det gjorde hon, men smärtan var inte lika påtaglig längre, allting hade liksom sjunkit in och blivit en del av vardagen, men ändå inte, det gick inte riktigt att sätta ord på. Det var en sådan sak som allt mer gled undan ifrån de ständiga tankegångarna, blev en i mängden av många tankar, men som på samma gång var precis som tiotusen silverlöv, lika framträdande och uppenbar, sålänge som blicken, eller tanken, flyktigt svepte iväg åt det hållet, i inget mer än en vag bris...
| Paxat till Hinata |
[ 
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
Rubrik: Just like ten thousand silver leaves (P) 
