Jakten hade varit lyckad, Hyzenthlay låg på marken under ett stort träd hon inte visste namnet av, döljd bakom gardin av dess grenar och bland som hängde ner till marken. Solen lyste genom bladen och skapade ett behagligt mjukt ljus. Haren Hyzenthlay dödade var vit och väldigt lätt att hitta från höjden när hon jagade. Fet var det också nu till hösten, köttet var saftigt och gott. Fakargen slickade sig om nosen, mycket belåtet och nöjt.

Hon gillade denna skog, träden var utmärkta gömställen och hon kände sig säker här. Hon har inte hittat dofter eller spår av stora rovdjur eller andra vargar och antog att dessa marker inte var tagna av någon flock. Här kunde hon vila och jaga innan hon fortsatte sin vandring.

På avstånd, bakom stängda ögonlock, hade Eldaren skådat spelet om liv och död. I slutändan, som i de allra flesta fall, vann det större, starkare sinnet av ljus och den mindre släcktes för gott. Det var en egendomlig känsla att få känna, och med tiden hade den präglat henne till att alltid vara varsam med sin egen kost. Att ta ett liv var inte att se enkelt på, enligt henne.
     Trots att hennes ögon varit slutna den mesta av tiden så hade varghonan fortsatt sin vandring. Hennes sinnen var så vana och uppmärksamma. Flyktiga vindar som krusade hennes päls hjälpte henne att ta sig fram även om sikten var skymd. Det var en del av hennes gamla liv som fortfarande var fjättrat i hennes bakhuvud. Som ledsagare över en av de största vandringsgrupperna i hennes förlorade land, så hade hon lärt sig att tyda omgivningen även när ögonen inte gjorde nytta. Det var viktigt, speciellt när man färdades genom bergområden.
     Alassëa öppnade ögonen till en skog som fortfarande slog henne som sällsamt vacker. De långa, slopande grenarna hängde som slöjor mot marken och deras blad bar en silvrig ton, likaså gräset omkring. Det var inte likt något Eldaren sett förut, inte på sina 288 år. Det var alltid lika förundrande att världen fortfarande kunde komma att överraska.
     Hennes sinne låg expanderat över området, kände och lokaliserade andras medvetande om än hon lät de vara ifred. Det kraftiga ljuset av en annan vargs sinne hade kommit närmare med hennes steg. Lukten av spillt blod låg avlägset och dämpat omkring. Det var en onödig risk att trampa in på någon som just fångat ett byte. Istället stod hon kvar och läts utforska området. Kanske fanns där några nya växter eller frukter som hon kunde ta del av.

När Hyzenthlay var färdig med haren reste hon sig upp och kröp försiktigt fram ur sitt gömställe. Genast fick hon syn på en högrest varg, vit utan markeringar men av en varmare nyans än Hyzenthlay själv som hade snövit fäll av kalla toner. Vinglös.

- Oj..Kom du hit nyligen?

Undrade hon vänligt och sträckte något på vingarna innan hon la de tillrätta på ryggen. Hennes regnbådsfärgade ögon var nyfiket riktade mot tiken.

”Ánin apsenë.” Ursäkta mig. Eldaren bugade försiktigt åt den mindre tiken som uppenbarade sig framför henne. ”Jag hoppas inte jag trängde mig på.” Det sedvanliga lugnet låg över hennes anlete. Kroppshållningen var avslappnad och utstrålade vänlighet.
     ”Mara aurë”, hälsade hon. ”Mtt namn är Alassëa Marion. Får jag be om ert?” Rösten hade en vacker klang, något som kunde efterlikna en dialekt, som vittnade om annat ursprung.

Den exotiska till utseendet tiken började tala på ett språk Hyzenthlay inte kunde. Fakarginnans ansiktsuttryck var en blandning av nyfikenhet och förvirring. Språket och utseendet att döma så var detta inte någon Numoriansk varg om inte det har dykt upp fler raser. Raser som Hyzenthlay inte kände till om.

- Nej, inte fara. Trevligt att träffas Alassëa Marion, mitt namn är Hyzenthlay, jag kommer från de Norra Bergen.

Hyzenthlay hoppades att den främmande tiken skulle berätta vart hon kom ifrån och vilket språk hon talade. Kanske skulle hon kunna lära sig den? Hyzenthlay tog några steg fram men utan att tränga tiken eller gå in på hennes personliga utrymme.

Den vita, yngre tiken presenterade sig som Hyzenthlay, med ett ursprung från de norra bergen.
     ”En nordling”, konstaterade hon med en röst som antydde om ett leende som inte fanns i hennes ansikte. Det bristande minspelet försökte kompenseras med tydliga känslor i hennes röst och ögon. ”Jag är rädd att varifrån mina rötter härstammar är ett land okänt för er. Jag kommer från Aranor.” Långsamt slöt Alassëa ögonen innan hon åter mötte Hyzenthlays flerfärgade blick. Ett egendomligt utseende bar hon sannerligen.

Hyzenthlay gav ett svagt leende, hon var osäker på hur den högresta tiken kände för henne, om det var sympati eller bara torr artighet. Fakargen pressade vingarna tät mot kroppen och rös till svagt, osynligt för främlingen.

- Jasså..det var ett land jag inte hört talas om. Kanske jag kommer besöka den i framtiden när jag har utforskat Numoori.

Hyzenthlay kände sig inte så fri i denna tiks sällskap, hon kände sig både klumpig och dum men nyfikenheten fick henne att ställa frågan. Hyzenthlay var verkligen en nyfiken varelse, nästan ett konst att hon lyckades överleva till sina år med denna nyfikenhet som ständigt ledde henne till problem.

- På tal om utforskat. Jag måste ge mig av nu. Dagen är kort och jag kan inte vandra på natten.

Hyzenthlay log artigt och lät sedan vingarna ta henne upp i luften och föra henne bort mot Kaiwood.

[AVSLUTAD]