Polka vandrade tyst genom den kusliga skogen.
På något sätt kändes det behagligt att vara här, det kändes i hans inre.

Han gick och tänkte för sig själv, om han någonsin skulle våga suga i sig blodet på det sättet han gjorde då han var med sina syskon.
Alla dog, pågrund av honom och hans förbannelse.
En demon, som lever i hans kropp, förstörde så mycket den dagen.
Föräldrarna kunde inte tro sina ögon då dem såg vad Polka gjort sina syskon, och han sprang där i från och vandrade in i Numoori, och stannade där.
Sen dess har han aldrig sugit blod på det sättet som han gjorde då, allt för att inte väcka demonen.

Ett tag hade gått och Polka hade stannat till.
Kollade sig omkring och och satte sig ned.
Det luktade varg i luften, inte bara en, utan flera.
Han hade varit fullt medveten om att han vandrat in i vampyrernas revir.
Men han brydde sig inte särskillt mycket om det, han var inte rädd. han var aldrig rädd längre.
Han suckade, och väntade in de andra varelserna.

[Påpekar bara att vampyrer inte har någon doft ;p]

Hon hade bevakat honom länge nu, studerat från skuggorna medan hon ljudlöst följt efter den underliga varelsen. Det var en varg, ja. Men huvudena han bar var tre. Och det var inte något som var vanligt att se, inte ens i den sjuka värld som Locura levde i. Därför hade den vite väckt hennes intresse aningen mer än De dödliga brukade göra, kanske det var på både gott och ont.
Det förvånade henne att den vite sedan satte sig ned. Luften var tung runt omkring dem, och överallt kunde man se hur vita skelettdelar sken kyligt tack vare det bleka skenet från månen.
Dödliga brukade sällan söka sig hit, så det var underligt att denna vita varelse kunde känna sig så lugn som denne verkade göra.
Locura flinade.
Sedan susade hon framåt, rörde sig i en hastighet som var omöjlig för ögat att uppfatta, och stannade sedan rakt framför den trehövdade vargen. Ett lockande leende hade sökt sig fram på läpparna, ögonen hade en outgrundlig glans och skönheten verkade stråla ut från hennes kropp.
- Var hälsad, främling...
Rösten var släpande, men slikeslen och vacker. Ett hemlighetsfullt ton fall som fick de flesta att vilja ta reda på mer.
Hon älskade att snärja dem, få dem att tro att de var trygga, att de funnit någon trevlig och vacker som de kunde tala och umgås med tills nattens mörker trycktes undan av solens strålande sken. Men det var sällan hon tillät dem se solen igen. Oftast förpassade hon dem ner till hålorna Chaibos hade byggt för att fjättra vilsna själar. Det var bra, de var trots allt inte mer än bytesdjur i hennes värld.

[Tänker att jag svarar då ingen annan har gjort det ^^]

Det högra huvudet morrade "jag känner mgi iaktagen" Polka kollade sig inte omkring utan bara väntade in den här varelsen.
Men han var inte beredd på att hon skulle ställa sig mitt framför honom bara sådär.
Vänster "Var hälsad" Svarade han och slickade sitt nosparti.
Det högra huvudet hade en sträång blick som visade osäkerhet och ondska. Det vänstra huvudet såg vänligt ut och visade glädje. Mitten huvudet var neutralt och kunde inte riktigt läsas av. men en osäkerhet fanns i hans bakhuvud.

Det sprang ett vilset rådjur förbi och med bara blicken som polka lade på den tvärstannade djuret och föll ned till mark. han ställde sig upp och höll ett extra huvud på varginnan, han skulle inte släppa henne med blicken. Polka satte sig inte långt ifrån och studerade bytet, han vände sig om mot varginnans håll igen och log ett löämskt leende.
"Vampyrinna, finner du intresse för mitt utseende? eller är det bara blodtörsten som lockar dig?" frågade det högra huvudet och hade den dära lömska minen kvar.

Hon granskade honom medan han vandrade fram till det fallna rådjuret. Stod kvar på samma plats utan att röra en muskel, med huvudet på sned och de röda ögonen fästa på den trehövdade vargen.
Sedan, utan en förvarning, stod hon åter framför honom, denna gång med det fallna rådjuret mellan dem, och med stillsamma rörelser satte hon sig ned.
- Har inte din mor lärt dig att det är oartigt att jaga på andras marker?
Ett klart skratt klingade från hennes strupe efter att hon talat, utan att ens bry sig det minsta om att besvara frågan som blivit ställd till henne. Hon hade hört den, orden fanns fortfarande färska i hennes huvud, men hon såg bara ingen anledning att svara på dem. Inte ännu.
Blicken fästes åter på den vita varelsen och stillsamt undrade hon vilket kraft denne bar på. Ifall endast en blick kunde döda... Det var makt.
Hon rös svagt av välbehag vid tanken, hungrade efter något liknande.

Alla tre huvuderna morrade då hon nämnde hans mor.
Hon var ju död, och det var hans fel, han hade ju dödat henne.
Men inte av egen fri vilja.
"Försvinn till den plats du hör hemma, hos chaibos!" Det högra huvudet hade sagt det, även fast bröderna sa nej i tankarna. Det kunde vara falrigt att reta upp en vampyr.

Locura fnittrade till då hon hörde den andres ord, såg på honom med en nästan förförisk blick från platsen där hon satt.
- Och vem skulle skicka mig dit? Du..?
Det hördes på hennes röst att hon var road av den andre vargen. Vad han sade och vad han gjorde, det var underhållande. Hon kunde inte låta bli att tycka det. Men samtidigt undrade en del av henne vad han egentligen gjorde här, då han faktiskt visste vad hon var.
De smala läpparna kröktes i ett slugt leende och det var med en hunger i blicken som Locura såg mot den trehövdade.
- Även om du har tre huvuden, vilket är ganska intressant, tvivlar jag starkt på att du är någon vampyrjägare.
Nej, han verkade inte vara det. Ifall han hade varit det hade hon fått reda på det vid det här laget. Men ingenting tydde på att han var här för att slita henne i stycken. Kanske han var här för hon skulle kunna göra detsamma mot honom...

"Vampyrjägare? Nej. Varför skulle jag vilja utrota dessa vackra varelser?" Svarade mittersta huvudet och kollade på henne med en tom blick. Hans högra huvud hade blicken fäst på henne och hans blick som han riktade mot henne tydde på att han var aggressiv. Men de vänstra huvudet nästan log, och mitten huvudet var helt normalt. Detta kunde kännas förvirrande för många vargar då de inte visste vad han egentligen kände, och ingen kunde läsa av om han var där i ett gott säkllskap eller om han bara vela ha krig.

Locura lät blicken glida mellan de tre huvudena, uppenbart road av att det fanns fler än ett par ögon att fästa blicken på. Dessutom var detta något utöver det vanliga, just det där med tre huvuden.
Ena ögonbrynet höjdes svagt då han talade.
- Visst bär vi skönhet, du trehövdade, det kan jag inte neka till. Men trots det är vi inte omtyckta då vi rycker bort familjemedlemmar och vänner, skickar dem raka vägen ner till Chaibos hålor.
Hon fnittrade till samtidigt som hon nickade med hastiga rörelser, som för att hålla med om sina egna ord. Och sedan, utan förvarning, var blicken åter fäst på den vite hanen. Hon undrade vad han egentligen gjorde här. Det verkade som att han hade vandrat rakt in i vampyrernas revir, ytterst medveten om vad han gjorde, men han sade sig inte vara här för att försöka utrota dem. Hon kunde inte låta bli att undra över hans motiv.
- Men säg mig, ifall du inte kommit för att döda en redan död varelse, vad gör du då på denna plats?
Kanske det kunde vara något som var bra att veta. Kanske det kunde bli intressant, kanske denne bar på viktig information. Något som hon kunde dela med sig av till sin Skapare sedan, så att han åter skulle kunna uppskatta hennes sällskap.

han nickade bara då vampyrinnan yttrade sig.
Och han såg på henne med smalnade ögon då han talade "jag utforskar, en dag kanske jag också blir en av er. Vilket jag strävar efter. Men som det ser ut nu, kan det dröja" Polka slickade sigg nosparti ömt. Kroppen var avslappnad men endå stel, de tre huvuderna granskade varginnan med ett gömt slugt leende.

- Hrmh...
Det intresserade lätet som kom ur Locuras strupe uppenbarade sig i form av ett väsande andretag medans huvudet vreds på snedden och den röda blicken borrade sig in i ett av den tre ögonparen som den andre bar.
- Så du önskar bli ett av nattens barn.
Något outgrundligt fanns i hennes blick, något som var orosväckande men samtidigt lockade en att vilja veta mer.
Tankarna flödade genom hennes huvud och hon uppfattade endast hälften av dem. På några ögonblick hade hennes sinnessjuka medvetande hunnit komma på en massa idéer om hur hon skulle kunna utnyttja detta, men hälften av dem hade hon inte ens noterat. Men det lät verkligen intressant...
- Du har rätt. Det kommer nog att dröja. Och det är inte ens säkert att du överlever så att du kan bli en av oss. Du förstår...
Hon tystnade, och den skära tungan letade sig ut mellan de smala läpparna. Fuktade dem och gled sedan åter in i munnen.
- Vi ger inte det eviga livets gåva åt vem som helst.

"Det är en önskan, och jag ger mig aldrig för ens jag fått det jag vill ha!"
Hans ögon började att smalna av då han fick lukt åter igen av bytets blod. Han log slugt och lät en av huvuderna äta medans han höll två huvuden på vamyrinnan. Sorligt nog var de det högra huvudet som fick äta, och såklart gjorde han något som de kommit överräns om att aldrig fick hända igen..
De märkte inget då han sög i sig blodet från djuret som en galning, och sen då han var klar, vändes det högra huvudet mot vampyrinnan.
Höger "Snart ska du fara till Chaibos, vampyrinna"
Polka Stelnade till och han kände hur kroppen förändrades, något växte inom honom, ett mörker, en demon.
Ögonen vart lysande röda och pupillen syntes inte längre.
Det högra huvudet morrade och blod droppade ur hans mun då han visade sina tänder.

- Ha!
Locura kunde inte hindra det gälla lätet som gled fram ur hennes käftar, för nu var verkligen hela situationen bara roande. Den andre påstod sig inte vara en vampyrjägare, och ändå stod han här och påstod att han skulle skicka henne till Chaibos. Det var verkligen bara skrattretande.
- Vi får se hur det blir med den saken.
Väste hon fram medan hon stillsamt reste sig upp och backade undan några steg, böjde framkroppen mot marken och gjorde sig redo för hans nästa drag.
Med ett svagt intresse granska hon förändringen som skedde med den trehövdade medan denne verkade bli allt ondare. Att det hade med en demon att göra hade hon ingen aning om, hon fann bara det hela väldigt underhållande på ett sjukt sätt som endast hon förstod.
När denne morrade skrattade hon lätt, och sedan fokuserades den röda blicken på den ilska hanen.
- Visa mig vad du kan då, du dödlige.

Polka var helt utom kontroll och han kunde inte hjälpa vad han sa.
"Du tror att du är bättre än oss dödliga bara för att du har lite kvickare tassar? Hmm? ja, kvickare.." Hela hanen såg mycket större ut nu då han reste ragg.
Men han kunde fortfarande kontrollera sina krafter bättre än någonsin förr.
Han borrade blicken rakt in i honans ögon, och sedan lät han sina krafter leka med hennes hjärta. han skulle få de att dunka svagare och svagare tills de nästan stannade. Men vad han inte visste var om vampyrers hjärta slog eller inte.

Locura såg på honom med en road min när hon kände hur en underlig känsla gled genom hennes kropp. Ett sorts pirrande, nästan som en känsla av förväntan. Och undrade kort vad det kunde vara, men sköt sedan sin undran åt sidan eftersom att det fanns viktigare saker att fundera över.
Vad hon inte visste var att det var Polka som orsakade känslan när han med sin kraft försökte stanna hennes hjärta. Vad han inte visste var att det hjärtat slutat slå för många år sedan.
Vampyrer behövde inte hjärtat. De behövde inget som pumpade runt blodet i kroppen då de knappt något hade. Och det blod som fanns var blandat med gift, vampyrgift. Inte heller fungerade lungor då de inte behövde andas. Och de flesta andra organen var även dem ur funktion, eftersom att det var en död kropp som vampyrerna levde i. Och döda kroppar hade ingen nytta av fungerande organ. Det var så det fungerade i naturen.
Hon flinade lite bredare, undrade starkt över vad han gjorde där han stod och stirrade på henne. Hade han tänkt glo ihjäl henne?
- Eller kanske denna strid är alldeles för skrämmande för att du ska våga ge dig in i den?

"Ditt hjärta är dött.." Sa han då han förstod att det inte var någon mening med det hela. och han började att gå i en cirkel kring henne. "Men dina ögon.." han spände tasssarna så klorna åkte in i marken, och sen fortsatte han sin mening "..Är inte det"
Så då han sa detta hade han Glöd under ena tassen och han slängde upp det mot vampyrinnans ögon.

Den svarta hanen vandrade genom natten. Mörkret och kylan kändes tryggt. Ingen sol, inget ljus.
Blod droppade från hans käft, stegen var en aning släpande, ett ständigt morrande läte mullrade i hans buk. Blicken var smal och ilsken, blodröd. Han såg sig omkring utan att vrida på huvudet, som hölls i mankhöjd. Öronen vändes bakåt.

Han vände blicken nedåt, mot marken. Ett skelett.
Fnös till och trampade rakt över det så att knäckande ljud uppstod under hans tassar.
Efter en stund i tystnad kunde han höra ljudet av röster. Doften av varg drev mot honom. En doft, två röster.

Tavar svor inombords. Kan man inte få vara ifred? Inte ens här.
Irriterande varelser som förpestade luften genom att andas den, som fyllde tystnaden med skrik och skrän, meningslösa ord om hur bra de var.
Han hatade de dödliga. Ohyran.

Med en suck höjde han huvudet, morrningarna avtog, och vände öronen framåt för att uppfatta mer.
Sedan sprang han i blixtrande fart mot platsen där de befann sig, och stannade tvärt när han kom fram.
Hela kroppen låstes och ett förvånat ansiktsuttryck syntes innan han sänkte ögonbrynen och ögonen mörknade.
Locura. Och en dödlig.

Svansen piskade till och höjdes bakom honom, nosryggen rynkades och han morrade dovt. Just då gjorde den trehövdade (Tavar lät sig inte imponeras då han sett värre.) ett fånigt försök till att skada vampyrinnan.
Locura, som han sett som sin jämlike. Vampyrinnan han faktiskt tyckt om.
Tavar undrade hur han kunnat vara så dum, och backade in i skuggorna när glöden som lämnade den dödlige gav ett ljussken som störde mörkret.

Han hade iallafall lärt sig något nytt; Lita aldrig på någon.
Det misstaget tänkte han aldrig göra om igen. Bryr man sig blir man sårad.

Uppmärksamheten var riktad mot den trehövdade och det roade leendet låg stadigt på läpparna. Det var nu så brett att den vita tandraden syntes tydligt i nattens mörker. Och det var knappt att hon lyckades hindra skrattet som ville tränga fram då hon såg på den Dödliga. Han var bara så... patetisk. Roande. Han kom hit och talade om han att han önskade bli en av dem, en av vampyrerna. Han hade sannerligen fel metod för att övertyga henne om att han passade som det.
Hon lyssnade till hans ord, gjorde sig redo för hans nästa drag. Beredde sig för att undvika glöden som hon kunde känna doften av. Beredde sig på ifall elden skulle flamma upp.
Men något störde hennes koncentration.
Ett dovt ljud nådde hennes öron och det efterföljdes av känslan att inte vara ensam. Den känslan som vampyrer alltid lockade fram hos henne. Det fick henne att vrida huvudet, och på så sätt undvika glöden som kastades mot hennes ögon. Men den träffande hennes hals och nacke, svedde bort en del av pälsen innan hon ruskade på sig och snabbt rörde sig bort från Den dödlige.
Blicken fokuserades på en svart gestalt som verkade försvinna bort i skuggorna, gömma sig igen.
- Tavar?
Namnet västes fram och det var med ett frågande uttryck hon såg ut i mörkret medan hon försökte lyssna efter den trehövdade och vad denne hade för sig.

Det syntes på vampyrinnan att hon var road, och han förstod varför. Att han hotat med att skicka henne till Chaibos då han själv vela bli vampyr. Men det var bara det dumma höger huvudet som talade. han hade tänkt slita huvudet av den om det inte var för att det nyss hade blivit strid.
Polka träffade med sin attacck och han log inte, bara morrade en mörkt morr.
Han visste att vampyrer var känsliga för ljus och han hade ett litet övertag, så han anväde sin kraft väl.
hanen öppnade sina tre munnar och ut ur dem då honan kollade bort (?) så avfyrades en mängd med äldklot som skulle jaga henne tills dem träffade om inte hon gjorde en attack tillbaks, Men vampyrer har ju inga krafter. Så om hon inte tänkte fly, skulle dessa klot träffa.

[Polka är inte patetisk :c Bara.. Weird,...]

Vampyren stannade i sina backande steg då Locura sade hans namn. Fan.
Han slöt ögonen en sekund och sänkte huvudet.
Sedan ruskade han på sig, höjde huvudet till sin mer ståtliga position och började gå framåt, tills han klev ut ur skuggorna.
Skenet från eldkloten kastade sitt ljus mot hans kropp, så att han syntes i mörkret.
Han kastade en ointresserad blick på Den Trehövdade, och vände sedan ögonen mot vampyrinnan.
Hans blick mötte hennes, och mörknade avsevärt.
"Du har väl lika mycket att säga mig som till intet, Locura? Är jag inte endast en slav, ej mer värd än jorden du så gladlynt trampar omkring på?" muttrade han lågt och vände bort blicken från henne.
Han orkade knappt se på henne efter vad hon sagt Demetri.

[Haha, känns som att det händer mycket runt Locura just nu xD]

Ett väsande kom ur hennes strupe då hon hörde hans ord och för några ögonblick tappade hon fokusen på den trehövdade. Och det var ett misstag hon fick betala för då de första eldklotet slog in i hennes sida. Elden svedde hennes päls och väsande övergick i ett skri samtidigt som hon flyttade sig undan i ultrapid. Resten av elden slog ned i marken, och gräset som började brinna gjorde att skuggorna som kastades från de tre varelserna dansade hetsigt.
Hon kastade sig på marken, rullade runt, gned sin sida mot gräset. Släkte därmed glöden som brände hennes skinn. Och sedan vändes blicken mot den trehövdade. Den var illavarslande mörkröd och ett dovt morrande kom ur hennes strupe.
I ögonvrån kunde hon se Tavars mörka skepnad. Han fick vänta.
Utan att tveka kastade hon sig mot den ljusa vargen och högg efter den. Var hon träffade spelade ingen roll, inte heller om hon träffade. Och ur hennes strupe kom varnande ord.
- Ser du inte att jag har annat för mig?
Hon var inte längre intresserad av denna strid, hon ville hellre se vad den andre vampyren hade att säga. Kunde inte denna dumma Dödliga förstå det? Det var patetiskt, skulle hon verkligen vara tvungen att döda honom? Kanske det skulle vara lika bra, då var det ett problem mindre i världen.
Hon drog sig undan, kastade en kort blick mot Tavar för att se om han var kvar. Vände sedan åter ögonen mot den vite.
- Du måste lära dig spelet, min käre vän. Man ska inte tro på allt man hör, även om det kommer från munnen som tillhör ens bästa vän.
Även om blicken var vänd mot Polka var det klart att orden var riktade mot Tavar.

Polka backade inte undan då ampyrinnan högg efter honom, utan han stod kvar och högg tillbaks med alla sina tre huvuden.
Han sa ingenting utan bara väntade tills hon skulle attackera.
Han var upptriggad, han vela ha en strid.
Men han visste att han inte skulle ha en chans, men det spelade ingen roll, han skulle försöka sitt bästa.
Och med elden på hans sida hade han ett försprång.
"Tänker du babbla eller strida?"

(*Blir petad på utav älskade Locura och rycker till.*
https://www.youtube.com/watch?v=PQR5lxIlx_I )

"Våga. Inte. Kalla. Mig. Din. Vän." svarade han sammanbitet.
Han såg hur den trehövdade vargen attackerade vampyrinnan med eld. Tavar fnös.
Trodde denne främling verkligen att han kunde ro på en av de bästa av nattens barn? Och jo, han erkände att hon var det. Även om hon var långt ifrån den vänligaste, så var hon beundransvärd. Både vacker och farlig.

Han rynkade pannan, och de röda ögonen följde hennes rörelser när hon släckte elden i sin päls. Sedan skakade han, knappt märkbart, på huvudet och vände ryggen mot dem.
Han vandrade iväg utan en blick bakåt, med sammanbitna käkar och blicken riktad bestämt framåt.

(Lämnar detta rollspel.)

Hon ignorerade totalt orden som kom ur den trehövdades mun, fokuserade blicken på Tavar där han gömde sig i skuggorna. Lyssnade till det han väste fram, såg hur han vände sig om. Såg hur han verkligen inte ville vara där, hur han bara kunde vända henne ryggen och vandra bort.
Och på något sätt smärtade det henne.

Ett dovt ljud gled ur strupen då blicken åter vändes emot Polka. Ifall hon hade varit en varelse som brydde sig hade hon talat om för honom att springa, att hon snart skulle tappa kontrollen med tanke på alla de uppröra känslor som rörde sig inom henne, och att han då inte skulle klara sig länge. Men nu brydde hon sig inte det minsta, skyllde snarare allt som hade att göra med dessa uppröra känslor på den trehövdade och han var den hon skulle komma att ta ut sin ilska över.
Utan att tveka kastade hon sig fram emot honom, attackerade med rörelser som var snabbare än vad ögat kunde uppfatta. Högg, högg, högg igen. Brydde sig inte längre. Leken var slut, nu var det allvar.
Hon ville slita, sarga, riva, söndra... Den dödlige måste vara dum ifall han inte förstod att han var på helt fel plats vid helt fel tillfälle.

Avslutat! :333