Adena hade lyckats ta sig till de omtalade festligheterna i tid innan det avslutades. Hon visste inte hur länge det skulle hålla på, men det verkade fortfarande vara mycket byteshandel och folk på reviret. Hon själv hade fått några smaskiga förhinder på vägen, och ett nytt stort ärr klädde hennes bringa. Det var en stackars silvervarg som hade fallit offer för hennes dödliga bett längs med vandringsleden. Han hade inte gett upp lätt, utan hade dött hederligt. Inte för att de skador han hade gett henne stack ut så värst bland hennes andra ärr, men det sved och stack fortfarande. Kanske var det till och med infekterat. Men inferon var van vid smärta, och ägnade ingen större tid åt att gråta åt några små sår.
    Hennes fulla fokus låg istället på festen. Dock hade hon märkt efter redan några minuter att hon inte fann något större intresse vid folkmassorna. Dessutom var hon nog inte särskilt välkommen med tanke på hur många hon hade retat upp, hotat eller skadat under åren. På grund av det höll hon sig något i utkanten, för nu åtminstone.
    Dagsljuset ersattes av ett svagt ljus från månens sken, och Adena höll sig fortfarande till skuggorna. Det enda som syntes i mörkret var hennes brinnande, suktande blick. Hon hade fått ögonen på en särskild individ. De hade historia tillsammans, kunde man väl säga. Varje gång de hade stött på varandra hade det slutat med blod, svett och tårar.
    Men den här gången var Adena inte impulsiv. I vanliga fall hade hon slängt sig fram bland massorna och skapat ett kaos, ignorerat alla konsekvenser. Istället väntade hon ut tiden. Hon såg hur hennes byte lämnade den värmande elden för att ge sig av i mörkret, förmodligen för en vattenpaus. Vad inferon inte såg just då var att månvargen fick sällskap av ytterligare en.
    Tyst följde hon sitt byte till utkanterna av festen, och riktigt nog var det tätt intill ett vattendrag. Ett stort leende spred sig på hennes läppar, och utan ett ljud slöt hon upp bredvid främlingen.
    “Fint ikväll, eller hur, Morgén?”
Första gången Adena sett henne hade hon inte varit mer än en valp, men nu hade hon växt till sig och blivit en vacker, ung dam. Synd att hon inte skulle bli mer än det. Var cirkeln äntligen sluten? Hade det här varit hennes mening hela tiden?
    ”Se så, du behöver inte bli för nervös,” Adena klev närmare och märkte hur den yngre stelnade till. Det var förmodligen inga bra minnen hon hade av inferon. ”Den här gången är du ute alldeles ensam igen, har du inte lärt dig? Se bara hur det gick sist,” ett litet skratt rullade ur hennes bröstkorg. ”Men jag lovar dig, det går fort. Jag har väntat så länge på det här, vet du? Jag har tänkt ut alla möjliga vis att döda dig på, att nu när vi är här… så känns det inte så exalterande längre. Bäst att bara få det överstökat, inte sant?”
    Morgén var förmodligen chockad över Adenas sällskap, att hon fortfarande inte hade yttrat ett ord. Inte förrän Adena flugit på henne undslapp ett högt ”hjälp!”.

[Har fått tillåtelse att pp:a Morgén av Alice!]

Aimo hade varit i närheten när han hörde Morgéns rop på hjälp. Där fanns ingen tid att ödsla - tassarna sattes instinktivt i rörelse och han sprang från festen och eldarna med hjärtat i halsgropen. I mörkret, med endast månens ljus som vägvisare, började Aimos måntecken att glöda. "Morgén!"
     Till slut nådde han fram till åsynen av en infero som flugit på hans syster. Aimo reagerade omedelbart. Inferotik... det kunde bara vara en.
     "Du RÖR HENNE INTE!" röt han och innan han hunnit tänka rusade han fram. Med månens kraft blev han starkare, och han högg mot hennes hals för att slita henne bort från Morgén. Duraneir ge mig styrka.

Adena var snabb med att sluta sina käftar om månvargen. Morgén hann knappt reagera eller göra motstånd. Blodet fyllde inferons mun och ett belåtet ljud undslapp henne när hon kände hur livet rann ur den yngre. Så länge som hon väntat på den här stunden. Ett av hennes mål hade äntligen, äntligen, uppfyllts. Den här valpen hade retat hennes tankar länge nog.
   En främmande röst avbröt abrupt hennes lugna stund. Det var månvargen hon sett från tidigare.
   Känslokallt släppte Adena den livlösa kroppen mot marken med en hård duns. Ett stort, brett flin spred sig på hennes läppar samtidigt som hon backade undan från den andres attack.
  “Vad ska du göra? Du är väl inte blind på båda ögonen, ser du inte att hon redan är död?”

Morgéns kropp föll till marken med en duns. Och blev liggande. Aimo stirrade oförstående, i chock. Hon kunde väl inte vara...?
     "Du är väl inte blind på båda ögonen, ser du inte att hon redan är död?”
Aimos röst skakade när han yttrade hennes namn. Oförstående. "Morgén?"
Inget svar. Blodet som spillts på marken skimrade rött, och rent i månskenet. Morgén var död.
     Insikten kändes som stygn av is. Det var som att hamna under vattenytan - plötsligt hamnade allt ur fokus. En tomhet spred sig. Aimo hade kommit försent.
     Blicken gled mot inferotiken. Hon som gjort det här. Som försökt tidigare, och som nu lyckats. Varför? Varför?
Han sa inget. Istället laddade han med all energi han kunde åsamka och avfyrade en fokuserad, skärande vit stråle av månenergi rakt mot inferotiken. Det var det mest koncentrerade uppvisningen av sina krafter Aimo någonsin gjort, och när ljuset var borta skakade han av utmattning, nära att kollapsa.
    Luften fylldes kort därefter av den fruktansvärda lukten av bränd päls och kött. Med suddig blick sökte han efter inferotiken. Hade han lyckats?

Adena hade aldrig tidigare skådat en månvargs krafter i den här utsträckningen tidigare, men nu när hon gjorde det kunde hon inget annat än att bli imponerad. I ett par sekunder åtminstone, tills hon insåg hur mycket mer effektiv elden var och alltid skulle vara. Den kunde ta livet av allt på bara några sekunder, sluka allt i sin… men vänta nu? Vad var det som doftade så fränt och grillat?
    Oförstående lät hon sin blick glida ned mot marken. Där låg hennes högra framben. Inte bara tassen, inte halva benet, nej - hela benet. Avkapad. Kanske var det chocken över att hon blivit besegrad som gjorde att smärtan inte kom förrän några sekunder senare och ett ursinnigt vrål lämnade henne. Hennes ben pulserade och blodet forsade, eller ja, det som fanns kvar.
    “Helvete. Du… din…”, hon lyckades inte ens slutföra meningen av ilskan och smärtan. Adena hade nyss varit i ett alldeles speciellt lugn men nu exploderade hon som en stjärna som föll mot marken. “Hur kan du förstöra… något så… vackert?"
    Hennes tänder var blottade till fullo nu. Utan att ge honom en sekund att säga något slängde hon sig mot honom med full kraft. Adena slog omkull honom hårt, och nästan direkt fattade hans päls eld och hans skrik fyllde hennes öron som ljuv musik.
    Adena backade undan snabbt men osmidigt och otympligt på endast tre ben. Hennes ansikte slog mot marken när hon inte lyckades stödja sig på sitt enda framben. Åtminstone kunde hon glädja sig åt att se ungvargen som brann, och att hon inte blivit besegrad den här gången helelr.

Synfältet var suddigt, men han hade träffat. Inte tillräckligt för att oskadliggöra inferon - men hon hade ett ben mindre. Fort, upp nu. Innan hon gör sin motattack.
Men benen lydde inte. Aimo hade verkligen förbrukat all sin kraft. Och i nästa ögonblick var Adena över honom och slog omkull honom. Plötsligt var det som att världen brann, och flammorna slukade honom hel. Han brann. Aimo kunde bara skrika, tills luften gick ur hans lungor och skriket blev ett stumt, andlöst skri till evigheten. Hans kropp ryckte i spasmer och han försökte febrilt släcka elden men den hade fått ordentligt tag och brände bort hans päls, inpå huden, och djupare. Smärtan var outhärdlig, och nu längtade Aimo efter döden. Han tyckte sig se Morgéns bleka skepnad se på från skuggorna med stor medlidsamhet, medan allt omkring honom var glödgande vitt, hett, ren och skär plåga.
     Utan kontroll gick Aimo i cirklar, nu stum utan att kunna så mycket som viska efter hjälp, och medan han fortfarande stod i lågor föll han, nu för sista gången. Till slut hade elden ätit det den kunnat. Och nu var det som att han inte kände någonting.

Överväldigad av folkmassorna hade Zephyr i sällskap av Orion letat sig bort från festens folktätaste ställen, ut mot den delen av djungeln där eldarnas sken inte nådde. Mörkret var snällt mot hans ögon, stillsamheten lugnande för hans själ fram tills dess att skrik längre bort fångade hans uppmärksamhet. Råa toner. Och i dem något som kändes alldeles för välbekant. Han kände igen rösterna.
    Zephyr sprang i förväg, några steglängder före, mot tumultet som tycktes eskalera för varje steg han tog. Och väl framme stod han framför en massaker. Aimo och Morgén. Två liv som redan brunnit ut i den månklara natten. Han tog in scenen med sammanbiten, knappt tyglad ilska. Från blodet och den fräna doften av bränd päls och hud till den trebenta inferon med sitt fula, tandade leende. Igenkänning i hennes ögon när deras blickar möttes. För en sekund var Zephyr tillbaka i Ötamon, bland lågorna och skriken. Han hade inte sett henne sedan dess.
    "Låt mig döda henne", sade han utan att se på Orion som nu stod vid hans sida. Han bad om tillåtelse, men var inte säker på att han skulle kunna godta ett nej. "Du och jag", försökte han istället, oförmögen att slita blicken från Adena. "Vi kan inte låta henne gå."

Det låg ett ursinne i luften, lika tjock och tungandad som lukten av blod. Orion visste inte vad som väntade, men redan innan han anlänt hade han bestämt sig för att reda ut situationen till fullo. Eldlågorna var härjade, precis som dess härskarinna. Ärren talade om ett syndfull förflutet, och deras symbol i pannan bekräftade det. Ändå verkade inget ha förändrats. Mörkret inom hägrade fortfarande med samma intensitet.
     Orion mötte Zephyrs blick. Flyktigt lät han deras sinnen sammanstråla och han tog del av minnet i Ötamon. Brännmärket var hennes pris för en andra chans. En andra chans som i hans mening hon aldrig varit värd.
     Ljusbringaren gav sitt medgivande i en nickning. Vad apostlarna skulle säga om deras agerande brydde han sig inte om. Ett mord och ett mordförsök hade redan skett på deras marker utan att den skyldige tillfångatagits. Orion tänkte inte låta det hända igen, av respekt till Meimei.
     Elden som klättrade uppåt längs trädstammarna brände av grenar och lianer som då och då föll till marken som brinnande klot. Men det fanns ingen tid för tvekan. Det regnade eld när flockvännerna gick till attack. Inferon var kritiskt skadad, men det blev genast tydligt att hon inte skulle ge efter. Deras utstuderade, inövade taktiker lyckades aldrig till fullo på grund av hennes oberäkneliga sätt. Istället för att undvika hennes attacker, kastade hon sig in dem när de som minst förväntade sig det. Det var som att försöka tämja en orkan.

Inferons lycka varade inte länge. Det var som om alla från Qu plötsligt bestämt träff här – i den här barbariska djungeln. Kanske var det inte så konstigt med tanke på att Ljusets Krigare faktiskt bjudit in till just fest, ändå ville Adena svära av att se alla hennes fiender på en och samma plats. Den enda som inte dykt upp, som Adena gärna lagt sin blick på, var Yargol.  I stället stod nu en tanig liten blandras framför henne. Hon kände igen honom också förstås, för de hade setts förr. Hon hade bränt honom med sina flammor och han hade förgiftat henne.  Bredvid honom stod en yngre hane, men betydligt mer muskulös. Hon kunde inte låta bli att avfärda ett leende som i hennes ögon skulle se charmerande ut.
    ”Nej men du igen… får jag den här äran också?” Fnissade hon. ”Vi dansade ju så vackert sist, förstår att du inte kan motstå att göra det igen. Och idag har du med dig en vän till ser jag, är du redo att förlora honom också?”
    Det dröjde inte länge innan en av fienderna slängde sig mot henne, men Adena var trots sina skador oförutsägbar. Den spridande elden bakom henne reflekterades i hennes eget kroppsspråk, man visste aldrig vad hennes nästa drag skulle vara. Hon avfyrade eldklot mot de två hanarna, slängde sig mot dem, högg i luften, rev och slet med de klor hon hade kvar – allt hon bara kunde för att ta sig ur det här. Men inte ens hon orkade hålla på i all evighet. Adena ville vägra inse att hon var försvagad. Hon vägrade visa minsta tecken på svaghet, fast än blodet hon förlorat och krafterna hon använt började att påverka henne och gjorde att hennes attacker var långsammare nu. Det hon med säkerhet visste var att hon aldrig skulle vädja eller be om att bli skonad. Skulle hon dö här, skulle hon dö med värdighet – och hon skulle dö med något de skulle minnas henne för.