[Detta är endast ett ensamt inlägg mellan mina karaktärer Laali och Even. Svara inte i tråden, tack.]

Det var inte den här situationen hon hade tänkt sig hamna i. Laali övervägde för och nackdelarna medan hon långsamt lösgjorde sig själv från grenen hon suttit fastnaglad vid. De uppburrade fjädrarna lade sig sakta, osäkert ner över hennes rygg igen, även om vingarna förblev delvis utfällda. Hon blickade ner på vargen inunder sig. Om den gick att kalla för varg. Hon var inte säker längre.
     ”Se, det var inte så svårt? Såja. Kom ner nu”, lockade den varma rösten. Dess ägare stod och väntade inunder trädet, med den rödspräckliga blicken fäst vid Laalis skepnad. Vid första anblicken hade hon inte trott mycket om vargen. Han var enkel, större än henne men inte onormalt stor, med ett utseende som inte stack ut på något vis. Hade hon inte sett honom med tänderna djupt sänkta i den andra vargens hals så hade hon kanske aldrig tänkt mer på honom. Hade hon inte försökt skärma av hans kraft endast för att inse att där inte fanns något att skärma av så hade hon inte lagt mer vikt vid honom. När han upptäckt henne – kanske hade han vetat att hon funnits där hela tiden – så hade hans leende varit lika varmt och tryggt som rösten som nu lockade ner henne från trädet. Ett leende som hade klingat så väldigt fel i kontrast till vargen vid hans tassar som slutat rycka.
     Laali hade blivit rädd. Hennes fascination och nyfikenhet hade lämnat henne och gett plats för en mer grundläggande, instinktivare rädsla. En känsla som så starkt kontrasterade med en plötslig vilja att lita på vargen framför henne, när han sagt att det inte fanns något att vara rädd för. Hon hade gripit efter växterna istället, men istället för den reaktion hon väntat sig hade varelsen bara hummat intresserat. Som om han hade sett det förut. Kanske hade han det. Hade hon inte sett honom slita sig lös från hennes rankor som om de vore ingenting så hade hon inte undrat mer över det. Hade hon inte sett de blödande såren som rivits upp över hans kropp när hon försökte hålla honom undan sluta sig som om de aldrig funnits där så hade hon inte börjat ifrågasätta om det faktiskt var en varg hon mött.
     Hon hade tagit sin tillflykt till träden, och försökt lämna honom bakom sig på snabba vingar. Men varje gång hon landat i tron att hon kommit undan så stod han fortfarande under henne, med de där ögonen fästa vid hennes. Hon kunde inte läsa blicken, men någonting i den fråntog henne den lilla känsla av säkerhet som avståndet mellan dem som trädets höjd skapade tidigare gett henne.
     ”Du är inte dum du”, hummade varelsen när hon långsamt klättrade ner. ”Såja, oroa dig inte. Jag ska inte göra något.” Det belåtna ljudet han gav ifrån sig när Laali slutligen nådde marken igen fick en rysning att vandra längs hennes rygg. Om det var av rädsla eller en behaglig känsla kunde hon inte avgöra. De långa stjärtfjädrarna prasslade ljudligt mot marken och växterna runtom när hon kurade under varelsens blick.
     ”Du kan vara av nytta för mig”, fortsatte varelsen med ett leende. Hans ögon tog in hela hennes skepnad och pausade tillfälligt över hennes vingar och rygg. ”Det vore ett fruktansvärt slöseri att inte ta vara på det.” Någonting med det han sade sände en blandad känsla av lättnad och skräck genom Laalis kropp. Insikten att hon inte kunde komma undan fångade hennes inre i ett järngrepp.