Sorlet av vargar i rörelse var överallt runt om honom, men tedde sig bara som ett brus i hans öron. Den blå blicken flackade över alla vargar, stånd och individer, stressen och skräcken tydlig i hans blick. Paranoian log hårt kramad om hans hjärta och varje rörelse i skuggorna fick honom att lätt hoppa till. Han kunde se främlingar titta på honom, se blodet i hans päls, och viska sinsemellan. De var ute efter honom. Han visste det. Han bara visste. Han längde på stegen och krockade i flera vargar i vägen då han knappt såg sig för, snubblade vidare och smed in mellan ett par hus där det var mindre folk.
 Trots det flackade blicken fortfarande nervöst, han hoppade till för minsta ljud och skickade nästan iväg en mindre sol på en råtta.
 Han stannade upp och andades tung, såg tillbaka ifrån där han kommit och inbillade sig höra dem prata om honom. andetagen var ytliga och snabba, han kände sig utmattad. Han hade inte sovit sedan det hände, kunde inte skaka av sig paranoian.

Den stora silverglimmande vita hanen gick längst med en av dom större gatorna i Civiats. Han hade just anlänt så han hade ännu inte funnit någon plats där han kunde lägga ut fällen och visa upp sina varor. De udda ögonen betraktade omgivningen. Alla ljud och alla intryck kunde vara överväldigande om man inte var van men Saghani hade besökt olika ställen där man idkade byteshandel så han var van till en viss del. 

Plötsligt kände han hur någon törnade in i hans sida och han vände på blicken för att se en ung varg försvinna in på en mindre gata mellan två hus. Doften av blod slog emot honom och han klippte med öronen och övervägde först att gå vidare men då han kunde höra hur andra talade kring honom gav han ifrån sig en kort suck och gick efter den unga hanen. Han stannade en bra bit ifrån honom för han kunde känna hur stressad han var och han ville inte göra det hela värre. "Jag vill dig inget illa men jag kunde inte undgå att känna bloddoften. Mitt namn är Saghani" Han satte sig ner för att visa att han inte ville något ont. Vek noga in de stora vingarna. 

Öronen klippte på hans huvud och han vände på huvudet då han hörde två röster bakom sig. De var två hanar som stor i öppningen till gatan och de verkade viska sinsemellan. Han reste sig upp och vände sig mot främlingarna. "Det finns inget att se här så jag råder er att gå vidare" Då de båda såg hans storlek backade de undan och gick därifrån. Åter vände han sig mot den yngre stäppvargen men sade inget mer. Ville inte pressa honom mer.

En skugga tornade sig över hans synfält, enorma vingar prydde sidorna och han tog upp en stor del av den skuggbelagda korridoren. Ett gällt skrämt skri undslapp den röda vargen och han backade panikslaget emot grändens vägg. Han hade hoppats på att det skulle vara en bakgata, men vägen tog slut där, och mellan honom och den ljusa friheten stod nu en bjässe.
 I hans panikslagna paranoida sinne var det ett monster, han kunde känna alla skuggornas ögon borra hål i hans skinn, viskandet i hans öron, som gjorde alla andra ljud till hotfulla brus och morrningar. Det enorma monstret satte sig ner. Rösten trängde knappt igenom den mörka dimman och allt han hörde var mörka ord som likaväl kunde vara morrningar. Bara ett mummel.
Det var farligt, den vill dig illa. Susandet i öronen överröstades bara av hans egna dunkade hjärtslag.
 Navus var knappt hälften så stor som främlingen och hans svans låg klistrad emot magen, han själv tryckt emot väggen. Ögonen uppspärrade och stirrande på främlingen, väntade på attacken, på explosionen. Han hade sett det ske.
 "J-j-jag säger.... inget.. J..." han svalde hårt och  rösten bröts när han hastigt försökte få ur sig orden, rädd för sitt liv.
 "Lovar" fick han tillslut ur sig. Märkte knappt att främlingen vänt om för att  säga till de som anslutit sig. De var fler, de var överallt. De ville komma åt honom. Kanske trodde de att han visste för mycket? Trots det han vittnat visste han inget, kunde de inte förstå det?
"Jag... vet inget, jag såg.." rösten dog ut och då hanen vände sig emot honom igen skrek han till, nu var det över.

Saghani såg på den yngre hanen. Paniken i hans kroppsspråk, paniken i rösten då han väl talade. Huvudet tippades på sned och de udda ögonen betraktade hanen lugnt. Som hanen betedde sig nu skulle han dra på sig fel uppmärksamhet. 

Den stora hanen satte lugnt och funderade på vad han skulle göra. Å ena sidan var det inte hans problem å andra sidan kändes det inte bra att bara överge en sådan stackare. Tankarna for i hans huvud, tänkte igenom olika scenarion och en flyktig tanke om vad som kunde skrämma denna unga hane så till den grad att han verkade helt i panik. Kanske var hans egen storlek skrämmande och vingarna fick honom att se ännu större ut. Åter igen övervägde han att bara gå sin väg. Kanske var det för det bästa för denna hane ändå. Han verkade skrämma honom ännu mer. 

"Jag vill dig inget illa." Hans röst var lugn men han anade att det skulle inte spela någon roll. En tanke slog honom och han lade sig ner och lät huvudet vila mot frambenen. Han skulle ge det ett sista försök. Hjälpte inte detta för att visa att han skulle inte skada honom skulle han lämna honom åt sitt öde. Då kunde han inte göra mer. "Sansa dig, jag vill inte ha någon information från dig." Doften från hanen. Han kände igen den lite. Doften av en flock. Han låg där stilla och höll rösten lugn och lite dämpad. "Aimo så hette han." Detta sade han mer till sig själv. "Du tillhör den flocken som Aimo tillhör." Kanske hade Aimo nämnt honom för flocken och kanske skulle denna hane hört hans namn. "Jag heter Saghani." Det var en chansning men som det var kunde detta vara den sista idén han kunde komma på.

Monnstret satte sig igen efter att han tjutit som en valp. En skrämd unge vid åskan. En pockande av flocken dök upp, Morgén, men dränktes snart av de mörka viskandena och skuggornas blickar.
 Tystnaden låg tung emellan dem, men ändå var ljuden öronbedövande i hans öron. Överlappande och vanebildande.
 Trots att hanen sa Jag kunde han bara höra Vi. Vi vill dig inget illa. Vilket i hans hjärna bara spiraliserade ut än mer. Vilka vi? Var de en grupp. De andra hade försvunnit, men kanske bara för att distrahera honom? Var de fler?
 Ett namn bröt igenom det psykotiska kaoset i hans huvud och plötsligt lyckades han fokusera blicken i den ljusa främlingens anlete. Aimo. Han mindes den unge, knappt tonåring när Navus lämnat. Han hade varit borta länge nu. Men namnet hanen sade sen ekade halvt familjärt i hans sinne. Saghani. Bilden av ett halsband låg i hans sinne.

"Aimo" ekade han tomt, medan de inbillade ljuden sakta dog ut, blev ett bakgrundsljud medan han sakta började komma ut ur den vanisnninga psykosen.

Han märkte att namnet hade haft verkan. Aimo hade fått honom att komma lite till sans. "Ja Aimo. jag träffade honom som valp. Halsbandet fick han av mig." Han höjde huvudet lite. Kanske fanns det ändå lite hopp om att han kunde hjälpa denna hane. Han tillhörde en flock Saghani ändå fann lite lockande av alla de flockar han mött under sin vandring. Inte för att han ville gå med i en flock men ändå. 

"Jag vill hjälpa dig. En vän till Aimo är en vän till mig." Vän var kanske att ta i men i detta fall kändes det som om han måste överdriva lite för att vinna tilliten. Sorlet på gatan bakom honom fick det att rycka i hans öron och han kunde höra korta ord om vad som hände i gränden men ingen vågade närmare och kolla upp det. Tanken kom varför han ansträngde sig så för denna främling. Kanske för att han ändå tillhörde den flock som Aimo tillhörde och den glada valpen fanns fortfarande i hans minne. Det var få vargar som fanns kvar i hans minne någon längre stund då han träffade så många och vandrade mycket men just denna rena lyckliga själ hade satt sina spår.

Främlingen bekräftade det Navus minnen ville säga honom var sant. Nämnde halsbandet specifikt. En kvardröjande paranoid tanke ekade tomt att han kunde se hans minnen. Telepat, men han var trött. Allt för trött för att återgå till att hänga upp sig på den, det skulle varit förödande för de utspridda spillrorna av hans sinne.
 Långsamt slappnade de spända musklerna av, och han låg inte längre tryckt mot den hårda väggen.
 "Var är jag?" mumlade han desorienterat och såg sig om, hur hade han kommit hit? Vad var alla byggnader? Den blå blicken fastnade på den silvervita vargen. Det fanns inget han kände igen med dess drag, en helt främmande individ för honom.
 Han reste sig på svaga ben och tog några osäkra steg.
 "Jag måste veta vart jag är" mumlade han avfärdande innan främlingens ens sagt något.
 "Vart ska jag?" muttrade han tyst vidare och såg menande på främlingen som stod i vägen för utgången. Det var som om han nu istället gick på en känslolös autopilot. En stor kontrast ifrån psykosen han nyss varit i, och nu inte ens hade en tanke på.

Hanen verkade lugna ner sig lite och det fick Saghani att sätta sig upp långsamt. Han verkade inte ha en aning om vart han var. Saghanis tankar gick till vad som hänt honom men han sköt den tanken åt sidan. Det var inte hans angelägenhet. 

"Du är Civiats i området Relictus" Svarade han lugnt. Han visste inte om hanen reagerat på hans var. Vart han skulle visste inte Saghani så det kunde han inte säga något om. Han funderade på om han skulle lämna denna hanen nu då han verkade lugnat ner sig. Dock fanns det något inom honom som gjorde att han inte bara kunde överge denna stackare. 

"Om du vill kan du följa med mig och få dig ett mål mat. Det kanske hjälper dig att samla dina tankar." Ville hanen inte det så mer kunde Saghani inte göra. Nån motta får det vara och han var trotts allt igen barnvakt åt främmande unga vargar. Han reste sig upp och vände om och gick ut ur gränden. Då han kommit ut kollade han mot den mindre hane för att se om han följde med eller om han skulle gå sin egen väg.

Namnet var okänt för honom, Relictus visste han dock om. Hem för Vampyrer sades det. Paranoid stirrade han tillbaka in i den skuggbelagda gränden bakom sig och kände en plötsligt överväldigande vilja att komma ut i solen.
 Det var knappt som hanen hunnit tala klart innan han bara nickade medhållande, lystrade först inte ens till erbjudandet. Så länge det gjort att den stora ljusa hanen flyttade på sig, så han kunde ta sig ut brydde han sig inte om han utförligt hade sagt att han skulle lämna över honom till et par vakter. Så länge de stod i ljuset.
 Det var inte fören de faktiskt kommit ur gränden, ochhan kunde känna solen över hans fäll som han faktiskt kopplade vad som erbjudits. Mat. När hade han ätit sist? Han mindes inte, och magen klagade högljutt av påminnelsen.
 "Mat skulle vara toppen" Till slut kände han sig lugnare, tankar började falla mer på plats, han insåg att folkmassan egentligen var det bästa stället för honom.
"Och något att tvätta mig med?" han såg ursäktande på den mycket större hanen, vars namn han verkligen inte kom ihåg. Han hade nämn Aimo, det visste han iallafall.
"Så får du berätta mer om ditt möte med Aimo" Han behövde annat att tänka på, och om de pratade om Aimo skulle de inte prata om honom, eller händelsen.

[Börja avsluta?]