Fay skulle aldrig ha smugit ut den där kvällen, tjuvlyssnandes till Levs och Vassyas konversation. Det hade inte varit meningen, inte till en början i alla fall. Det hade bara blivit. Hon hade bara varit en dum, nyfiken valp. Dessutom hade hon aldrig kunnat föreställa sig att skulle eskalera så som det gjort. Att Lev skulle tappa kontrollen och göra så mot sin egen mamma. Tanken fick henne att rysa. Det hade varit svårt att möta honom dagarna efter attacken och Fay hade gjort sitt yttersta för att hålla sig undan. Hon ville inte känna på de där tänderna en gång till.
    Efter mörkrets fall tassade hon bort till Vassya, så som gjorde varje kväll när sömnen inte ville komma till henne. Det kändes skönt att komma dit och prata, om än Fay inte var säker på att hon kunde höra henne genom sin tunga slummer. Vad hon totalt missat dock, var att hon denna kväll inte var den enda som sökt sig till hennes sida.
    "Åh, f-förlåt" Fay stammade fram en ursäkt när hon såg Levs bekanta ryggtavla intill Vassyas form. "Trodde inte någon var här. Jag... j-jag kan komma tillbaka senare." Orden var framhastade. Hennes röst låg när hon tvärt vände ryggen till innan han hade chans att möta henne. Hon hade lyckats undvika honom i snart en veckas tid. Två, kanske tre hade varit optimalt innan hon hade kunnat börja överväga att titta på honom igen. Hon ville därifrån men innan hon hunnit ta så mycket som ett steg så kallade han på henne. Hans stämma bra mycket lugnare än vad hon själv kändes sig. Hennes första reaktion var att stanna, frusen mitt i steget som om hon blivit tagen på bar gärning. Hållningen sjönk tillsammans med öronen och Fay såg sig långsamt över axeln. Rörelsen fick det att strama i de fula revorna över hennes nacke men hon gjorde sitt bästa för att dölja det. "Vad är det?", andades hon tyst.

Vasilisa sov djupt intill honom. Hennes andetag var tunga, och ibland lite rossliga - förmodligen efter skadan han åsamkat henne - men åtminstone var de där. Hon levde. Lev visste inte vem han skulle tacka för det. Gudarna, Timoteij eller flockens gemensamma insats? Förmodligen samtliga.
     Försjunken i tankar lade Lev inte märke till Fay förrän hon ursäktade sig. Det här var första gången på flera dagar som han fått se henne mer än på håll. Det var nästan som att hon undvikit honom. Inte för att han klandrade henne. Hans ögon vidgades när de fastnade på hennes skada i nacken. Det var värre än han insett, och den redan stora skammen växte sig ännu större.
     “Fay?” Lev reste sig försiktigt upp, noga med att inte väcka sin mamma. Han mötte Fays ljusa blick. “Skulle vilja prata med dig,” tillkännagav han lågmält som svar. Det sedvanliga sammanbitna uttrycket hade aldrig riktigt tagit form igen sedan händelsen. Han var alldeles för härjad av skuld, sorg och ånger. Han tog några prövande steg närmare henne.. En klump i hans hals bildades när han såg vart hans tänder suttit. Det var otäckt på ett helt annat sätt än vad han antog de drabbade kände. Han hade gjort det där, fast han inte mindes, utan att han hade någon kontroll.
     “Är du okej?” Det såg ut att läka utan några komplikationer, förmodligen tack vare Ayiras örtblandningar. Men ärret skulle kvarstå, liksom skadan han kanske åsamkat henne psykiskt. Den som ingen kunde se, eller hela, förutom Fay själv.

Levs steg fick henne att hålla andan. Fay räknade dem tyst, lättad när han höll tillbaka de sista metrarna. Det var sällan hon kände behovet av att rygga eller göra sig liten inför andra men ändå var det precis den instinkten hon nu kämpade mot när hans siluett försatte henne i skugga. Han var så stor och hon, så liten - något hon aldrig riktigt tänkt på förrän hon hängt mellan hans käkar.
    Fay visste inte vad hon skulle göra när han bad om hennes uppmärksamhet. Vågade hon stå med ryggen till eller skulle hon möta honom ansikte mot ansikte? Den del av henne som inte ville att han skulle stirra på såren vann och hon vände sig, om än långsamt, om. Försiktigt mötte hon hans blick och som många gånger tidigare när saker var svårt så valde Fay att spela dum. "J-jag? Varför skulle jag inte vara det?" Hon gav honom ett alldeles för ansträngt leende. "Du tänker på det där, där bak? Det är inte så farligt. Har inte ens sett det själv", avfärdade hon med en axelryckning samtidigt som klumpen växte sig större i hennes hals. Fay tänkte inte gråta nu. Inte inför honom. "Jag är okej... kommer bli okej. Lovar." Vid det här laget var det svårt att avgöra vem av dem hon försökte övertala.

Lev betraktade henne med medlidsam blick. Hans mungipor kröktes i något som skulle försöka vara ett leende, men det fanns ingen glädje i det. Han önskade att han inte kunde märka av hennes ansträngda sätt, men han klandrade henne inte. Hur kunde han? Det han gjort var inget som var så lätt att avfärda som Fay ville få det att framstå. Lev kunde ha dödat henne. Tanken fick honom att bli stel inombords.
     “Okej,” sade han långsamt. “Tror dig,” bekräftade han. Åtminstone hoppades han det. Han lät blicken falla ner i marken medans han samlade sig, men lät inte ögonblicket dröja för länge, rädd att Fay skulle smita första chansen hon fick.
     “Vill säga förlåt,” sade han när han lyft upp blicken på henne igen. Han hade fått tillfälle att säga förlåt till Lune och till Vassya flera gånger om, även till de flesta andra i flocken; men inte Fay. “Det… är oförlåtligt,” orden var svåra att få ur när de var så känslomässigt laddade med skam och ånger, “men ber ändå om förlåtelse.” Ett förlåt var en dålig ersättning för all skada han åsamkat, men det var åtminstone en början. Början på ett liv av försök att gottgöra henne, och alla de andra.

Han ville be om förlåtelse och allt Fay lyckades få fram till svar var ett dumt 'okej'. De andra hade förklarat att Levs agerande inte var något han rådde för – att han inte kunde kontrollera det. Men hon var rädd oavsett. Att förlåta honom skulle ta tid, insåg hon. Vad hon inte visste, var hur hon skulle berätta det för honom.
    "Okej, tack", upprepade hon efter en stund, lite starkare denna gång. Hon gav honom ett litet leende som kvitto på hennes uppskattning. "Du menade det inte." Men jag kommer aldrig våga reta dig igen, med risk för att förarga dig. Fay gillade inte hur såren såg ut. Speciellt de i ansikten fick henne alltid att rynka på nosen. Hon var ful. Och det störde henne mer än hon ville erkänna.
    "Kommer se rätt fränt ut när det läkt, tror du inte?", försökte hon. Kanske kunde det få Lev på andra tankar. "Eller... svara inte på det. Så vida inte svaret är 'ja', heh." Blicken gled till en punkt bakom Lev, där Vassya låg omplåstad och i vila. "Hon kommer bli okej, visst?"

Lev log ett sorgset leende i ett försök till svar. Om än hon inte visade det, så kunde Lev ana att det påverkat henne mycket. Hur kunde det inte? Storleksskillnaden dem emellan hade aldrig känts lika påtaglig som efter händelsen. Men hon var ung, och han hoppades åtminstone det betydde att hon skulle ha mycket tid att komma över vad han gjort. Om inte för hans egen sinnesro, så för hennes.
     Den gröna blicken följde hennes till hans mor. Åsynen av väckte både tacksamhet och skam. Två känslor som han misstänkte skulle kämpa mot varandra i resten av hans liv. Tacksamhet över att hon överlevt, skam över det han gjort.
     “Hoppas det,” svarade han bara. Han visste inte vad det här gjort med henne, hur det här skadat hennes inre. Om sanningen skulle fram var han vettskrämd över hennes uppvaknande. Vad skulle han säga? Vad skulle hon känna? Skulle hon fortfarande se på honom som sin son? Lev svalde hårt när gråten knöt sig i strupen på honom.
     “Hoppas det,” upprepade han igen tyst. Vad det än skulle betyda för honom, så hoppades han att hon skulle bli okej.

[Avslutat]