[Alla närvarande Devils får hoppa in]

Åskvilja och Saturn hade vandra länge med Fieros huvud som tråkigt sällskap, och glädjen av att se Blodbergen lysas upp av tidigt morgonljus i horisonten gick knappt att beskriva. Hem. Åskvilja hade knappt fått känna en sån här känsla tidigare. Hennes hem. Det kändes bra när hon tänkte på det. Vilja gav ifrån sig ett kort glatt yl som för att kalla till sig uppmärksamheten.
"Man har sällan blivit så glad av att se berg, eller hur Saturn?" Saturn kunde inte svara för han bar på ett huvud, men det spelade inte heller så stor roll för Vilja om han höll med eller inte.

De vandrade närmare Blodbergen och snart kunde man se vargar röra sig i området. Åskvilja spanade mest efter Tramptass. Och kanske Kione. De borde ju vara i närheten tyckte hon.

Han var glad att se dem. Men det var en klen tröst. Han kände deras glädje, deras lättnad över att vara hemma lika väl som om de hade varit hans egna känslor. Men Tass kunde inte inte ens ge dem ett svagt leende när han kom dem till mötes. 

"Vilja. Saturn." ..Fieros huvud... Tass ansikte förvrängdes till en grimas. Viljas uppdrag var avklarat. Han förstod att de hade förväntat sig ett annat välkomnande. Han hade bävat för den här dagen. "Det är Shiro." Hans blick vilade på Vilja. "Han.. Han är död." 

Att bära på huvudet hade inte varit det mest bekväma. Men efter den långa resan från Öknen hade han vänt sig. Både vid tyngden och stanken. Det är väl en udda sak att vänja sig vid men han längtade ändå till att få slippa det. Men att vandra med Vilja hade gjort det hela genomlidligt.

Saturn skrockar lätt och sätter ner huvudet på marken.
"Så sant som det är sagt". Svarar han och ruskar därefter på hela kroppen. Det knakar lättöl nacken och musklerna ömmar. Men de är hemma. Det är inte mycket längre till de behöver gå. Saturn ser fram emot lite vila.

Snart märker han av ledarens närvaro och när Tramptass kliver fram så sänker Saturn huvudet i en respektgivande gest inför ledaren.
Men energierna är allt annat än glädjefylld. Så berättar Tramptass om Shiro. Död? Saturn vet inte vad han ska säga. Så han säger inget. Istället ser han åt Viljas håll. Shiro var trots allt hennes far.

Blank.

Blank.

Hon såg på Tramptass och hennes blick dog. Men det var ingen reaktion. Det var bara blankt. Det här var inte alls vad hon hade föreställt sig eller väntat sig. Ridån gick ner.

Och då kom smärtan. Den kröp genom ryggen. Hon hade känt den tidigare, men hon kunde inte förstå vart den kom ifrån. Det blixtrade inom henne, och Vilja kröp ihop något av smärtan. Det såg ut lite som att hon drabbats av en stark huvudvärk av hennes reaktion. 

Han var alltså död. Bara så där? jaha. Okej. Och vad skulle hon göra av det? Nu var han död som resten av hennes familj. Värdelösa. Hon visste inte hur hon skulle reagera, det var bara ilska och smärtan just nu, hon visste inte om hon var arg var för att de gjorde ont eller ja hon förstod egentligen inte alls av nånting just nu. Inget hade blivit nu som hon hade tänkt sig. Hon öppnade ögonen och såg på Tramptass igen med ansträngd samlad blick, och med en medvetet kontrollerad andning. Hur kunde han bara ha dött? Det spelade ingen roll heller.


"Jag behöver gå. Kan vi samtala i enrum sen Tramptass."
Hon väntade inte på svar utan passerade honom bara, och passerade andra Devils som hade närmat sig och hon undvek ögonkontakt med alla. Hon behövde bara komma därifrån. Vilja gick till sitt egna rum i Blodbergen, gömd från alla.