Det var ett trött och delvis splittrat Qu som nått Byoomi. Zephyr var själv trött; trött och less men tacksam över att flocken äntligen fått utrymme att andas på en plats som inte stank av dött kött. Om så än bara för en stund.
    Det var mycket som hänt den senaste tiden. Inte bara med de levande döda - en strid han lyckats ta sig helskinnad ur - men också med Damons försvinnande och de nya ansiktena som anslutit sig. För att inte tala om dispyterna flockmedlemmarna emellan. Han tänkte tillbaka på diskussionen som ägt rum veckor tidigare och visste inte riktigt vad han skulle tycka; om han skulle tycka något. Det hade varit för mycket råa känslor, mer än vad Zephyr ville hantera. Ord som inte förde dem någonstans annat än möjligtvis längre ifrån varandra. Damon var i alla fall borta; hans plats fylld av Achilles och ingen mindre än Sleazoid.
    De hade knappt pratat under vandringen från Stormstäppen - allt för inställda på att bara få komma fram - men Zephyr kunde inte låta bli att undra var hans far stod nu när flocken landat.
    "Hur går dina tankar?", frågade han med sin fars ryggtavla vänd mot sig, de båda hanarna utom hörhåll från resten av flocken. Blicken tog in den mörka formen halvt dold bland skuggor och blev tillfälligt vilandes vid det saknade frambenet. Han visste att Sleazoid precis som honom uppskattade miljöombytet, även om fadern aldrig öppet skulle beklaga sig över svårigheterna som kommit med stäppens brist på skugga. Ett flyktigt leende, snett och något malplacerat spändes över Zephyrs läppar vid tanken på sin fars envishet. Han lät tungan fukta nosen och såg som hastigast upp på den försvinnande kvällsrodnaden.

[Okej, nu utgick jag från det som skrivits i Vart är vi på väg (länk) och det jag orkat läsa mig till i skypegruppen. Väldigt knaggligt och rörigt men det får duga. Utspelar sig efter att Qu nått Byoomi, när än det passar in i Zoids tidslinje.]

De hade inte vandrat särskilt länge. Hade bestämt sig för att ta sig en runda kring det tillfälliga reviret för att se hur det låg till i omgivningen sådär på kvällskvisten. Han hade bett Zephyr följa med honom just för att få tillfälle att spendera lite tid med honom på tu man hand, vilket de var väldigt dåliga på att göra. De var nog allt för lika varandra på den punkten, höll sig gärna för sig själva om ingen annan tog initiativet. Om än han själv blivit avsevärt bättre genom åren, behövt jobba på det, så kunde han inte låta bli att ha något dåligt samvete över att ha låtit sonen hålla sig så pass mycket i bakgrunden. Han ville inte att han skulle ta efter den delen av honom själv, men ack, det var så det hade blivit. De hade för det mesta vandrat under tystnad och han hade för tillfället tagit täten då vegetationen inte tillät dem att vandra i bredd. Då sonen till slut bröt tystnaden så sneglade han bak mot honom, lade uppmärksamheten på honom även om han fortsatte att vandra. ''Mina tankar? Ja, omgivningen verkar lugn, överväger att kanske jaga någonting''. Antagligen inte det svaret som sonen varit efter, men utan en mer specifik fråga så var det svårt att veta exakt vad han ville ha svar på. ''Eller tänkte du någonting mer generellt?''. Ett roat leende lade sig på hans läppar då han återigen vände bak huvudet mot honom.

Sleazoids ord och leende fick Zephyr att stött fnysa, om än hans reaktion bedrogs av den roade glimten i ögonen och det sneda leendet. Ja, nog var de släkt alltid. Han talade först när fadern riktat blicken framåt igen.
    "Mycket har hänt de senaste dagarna", utvecklade sonen medan blicken gled mellan trädstammar och buskage. Bakom dem hördes flockens avlägsna röster och det närliggande vattenfallets brusande. Zephyr fuktade nosen och tog in den lummiga skogen, en kontrast stor mot den tidigare stäppen. Han var glad över att slippa den.
    "Jag antar att jag undrar var du står i det hela." Kanske uppfattades han som framfusig, men Zephyr hade ingen lust att spendera tid med att cirkla kring ämnet med oviktigt småprat.

Ja, mycket hade hänt. Alldeles för mycket. En strid som han i sina värsta mardrömmar inte kunnat förvänta sig behöva genomföra. Dödsfall, skador och försvinnanden. En, nej egentligen två, splittrade flockar. Allting hade kastats om den dagen, precis allting. Allt vad som var bekant och tryggt, allt som var säkert och starkt. Med ens tedde det sig väldigt ostadigt och osäkert. Han hade varit en del av den här flocken i större delen av sitt liv vid det här laget. Det var här som han träffat vargar som blivit hans familj och goda vänner. Det var för dem han hade dött och sedan återuppstått. Det var här han träffat sin kärlek och de fått sina valpar. Nästan alla från de forna dagarna var nu borta. Alla de som stått över honom som han sett upp till och sökt stadga hos hade vandrat vidare på ett eller annat sätt. Och nu var det han själv som hade fått axla den rollen? Hur hade det kommit till den punkten? Han hade aldrig sett sig själv som någon ledare, så allting med den rådande situationen kändes väldigt märklig och mäktig. Han hoppades att han skulle kunna leva upp till att följa i de djupa fotspår som alla hans föregångare lämnat efter sig. Dolor, Weed, Mivria och Damon. Damon, tanken på att han inte längre var bland dem sved. Hanen hade kommit att bli en av hans trognaste bröder. Ack, svårt. ''Det är överväldigande. Jag vet inte hur annars jag ska beskriva det. Jag har som aldrig sett mig själv som en som skulle passa som ledare, men ändock står jag här nu. Vetskapen om vad alla mina föregångare, mina vänner, åstadkommit känns svårt att leva upp till''. Han stannade upp då de kommit ut ur den värsta av buskagen och vände sig mot sonen. ''Jag antar att det inte sjunkit in ordentligt ännu. Alla förändringar på sådan kort tid. Jag tror att vi som flock behöver lite tid för att hitta oss själva igen, vad detta nya jag än må vara''. Han drog fundersamt på munnen, och det var tydligt att tankegången fortsatte. ''Vad är din egna åsikt, min son?''.

Sleazoids ord satte Zephyrs föreställning om honom i perspektiv. Han insåg att han aldrig föreställt sig sin far som någon med farhågor eller tvivel. Särskilt inte över en sådan sak som en ledarposition. Att inte leva upp till andras förväntningar, kändes mer som något som tillhörde Zephyr.
    "Jag... är inte säker", erkände han medan de fortsatte gå. "Malphas och Exodus är helt klart dedikerade, om man vill uttrycka det så. Helt ärligt håller jag med dem. Till viss del, i alla fall. Qu är passiva, men vi behöver en plan. Att bröla och skrika om det förändrar ingenting. Båda saknar takt och tålamod."
    Miljöombytet skulle förmodligen göra flocken gott. Det var vad alla hoppades på, men ändå kändes det som om Qu fortsatte skjuta problemen framför sig. Zephyr kände sig ovanligt frispråkig.
    "Att ena alla kommer bli en utmaning. Jag är glad att jag inte är i din sits."

[Avslutat.]