[Hoppar rakt in mitt i rollet här. Hepp. Hoppas det är okej med liiiite PP, kör efter vad vi skrev på skype C: ]

Yargols öron spetsades när den mindre hanen presenterade sig som en ur Qu, efter att han själv presenterat sig. Han hade anat så mycket, då flockens dofter låg i området och i främlingens päls. Drakargkorsningen vände tankfullt på huvudet för att se på den randige med ena ögat istället för båda. Sommarsolen värmde hans ansikte.
     "Jag mötte en enögd månvarg som talade väl om er", började han, och vände tillbaks nosen mot Sleazoid. "Jag har hört mycket om er, från många håll. Kanske stämmer inte alla rykten, men det jag hörde från henne skulle jag tro är sanning." Han log, fortfarande med en något tankfull min. Blicken mötte stadigt den andres ögon. "Jag skulle vilja ta del i er flock." Han hade haft gott om tid att fundera, lång tid att välja en väg. Nu stod han här. Fick han chansen så ångrade han inget. Han hade inte mycket att återvända till längre ändå, och de han sökt visste han att de snarare höll sig undan från än sökte honom.

Orden som lämnade den större hanens mun fångade den svartvitrandiga hanens uppmärksamhet lite extra mycket. Enögd månvarg. Tanken fick honom att le inombords samtidigt som känslan av saknad än en gång gjorde sig till känna. Han var glad för att hon gick den väg hon kände att hon behövde gå, men han kunde inte undgå att sakna sin gamla vän som han hade känt i en smärre evighet. Det syntes nog rätt så tydligt på honom att han visste vem hanen syftade på, att han kände henne. ''Mivria var under en lång tid en del av Qu, en god vän till många av oss''. Han drog vagt på ena mungipan i ett vagt leende för några sekunder. Det var skönt att höra någonting om henne, om än väldigt lite. Då hanen fortsatte att tala så vände han tillbaka den skogsgröna blicken mot honom och sköt undan de flyktiga tankarna och känslorna. ''Vad kan du tänkas ha hört om oss, om jag får fråga?''. Stämman var kanske inte direkt vänlig, det var den sällan mot främlingar, men den var heller inte på något sätt negativ heller. Neutral, men med ett vagt intresse över vad hanen hade att säga. Hanen ville gå med i flocken. Qu var vanligtvis inte sådana som var särskilt strikta med vilka individer de tog in i flocken som vissa andra flockar var, men de visste även bättre än att blint lita på främlingar. De hade blivit brända nog många gånger genom åren. Personligen hade han också nog många erfarenheter inom de områdena för att vara vaksam mot främlingar. ''Vi har inte direkt några inträdesprov eller liknande, men vi är lite mer försiktiga med vilka vargar vi tar in numera på grund av vissa omständigheter. Visar du dock att du går att lita på så borde det inte vara några problem. Tillit är en av de viktigaste sakerna i våran flock tillsammans med våra starka band till varandra. Vi är en familj, oavsett vår härkomst''. Det märktes tydligt att flocken betydde mycket för honom då han talade, att han skulle göra allt för dem. Att de var hans familj.

| Ursäkta ringrostigheten |

Han nickade vid hanens ord. Tillit och starka band. Det var något han önskat haft med den familj han fötts i. Han hade haft det, men de banden hade brustit och lappats nog med gånger nu. Han hade blivit av med tillräckligt mycket av sina öron.
     ”Jag har hört många historier, det går rykten överallt om man lyssnar. Allt från att ni skulle vara förlorade till att ni vunnit krig. Rykten om svek och strider. Men det jag hört mest är berättelser om att ni rest er, att ni inte ligger kvar om ni slagits ner.” Yargol pausade för ett ögonblick. Tungan sökte sig av ren vana över det stora ärret i hans läpp. ”Det är starkt, det”, fortsatte han med lägre ton, nästan som för sig själv. Blicken mötte den trebente hanens ögon.
     ”Er försiktighet är förståelig. Vill ni pröva mig på något vis så är jag villig. Jag har inget att dölja, inga baktankar. Jag är trött på att vandra utan mål, trött på att inte ha en mening. Mitt möte med Mivria gav mig en del att tänka på. Nu står jag här.” Leendet hade bleknat från det ärrade ansiktet och ersatts med ett sakligt lugn.
 
[Ursäktar allt mitt bullshittande här xD Svårt att skriva om vad han tänkt om/efter mötet med Mivria då det rollet fortfarande inte avslutats ^^; ]

Han nickade vagt till det hanen berättade om de ryktena som han hört om Qu. Personligen hade han aldrig varit en som lyssnat till rykten och hörsägen, alltid tagit det med en väldigt stor nypa salt. Allt för många detaljer gick förlorade då rykten vandrade. ''Jag skulle väl inte påstå att någon egentligen vinner ett krig, det har alltid stora kostnader för alla inblandade...''. Han sneglade ner mot sitt söndertrasade ben och förlorade sig till synes i sina tankar för en kort stund då minnen om det senaste kriget flammade upp. Dotterns och partnerns dödsfall främst. ''Men förlorade är vi då inte. Vi har rest oss ur askan fler gånger än jag kan minnas genom åren. Vi har haft många motgångar, men vi har alltid haft varandra att luta oss mot i svåra tider. Jag tror det är det som definierar oss rätt mycket nu för tiden, att trots att så många flockar varit på oss och velat utrota oss så står vi ändå kvar. Ärrade, men levande''. Han visste inte egentligen vart han ville komma med det hela, kanske bara måla en bild av hur flocken egentligen var. Skilja på sanning och hörsägen. ''Hur som helst. Om du verkligen vill gå med i flocken så kan jag ta dig till Damon. Följ med''. Han reste sig upp, och med ens så drog sig en del av hans skuggor ner och kompletterade det trasiga benen som om det vore det självklaraste i världen. Han behövde knappt tänka över det längre, det blev som en reflex. Han avvaktade en kort stund innan han sedan lät stegen föra honom längre in på reviret, mot den plats där han senast sett Damon tidigare den dagen.

Yargol tackade den andre när Sleazoid erbjöd sig att ta honom till Damon, flockens ledare. Han studerade imponerat hur skuggorna runt den randige hanen slöt upp för att åter bilda en liknelse till det saknade frambenet. En behändig förmåga. När Sleazoid började röra sig in över reviret följde Yargol efter. För varje steg kände han sig lite närmre en ny början.

[Avslutat]