Han hade aldrig varit här förr. Men de varma vindarna påminde om en plats som var allt utom främmande. Men just här hade han aldrig tidigare satt sin fot. Omkring honom reste sig det höga, klängiga växter. Skymningen hade genast börjat tagit vid inifrån ihåliga stockar och under tjocka bladverk och lämnade dunkla skuggor omkring. Melodierna från djungelns osynliga vrår hade dock inte sviktat i styrka. Om än de byttes ut emot andra sånger nattetid så tystnade det aldrig. Man kände sig alltid omringad, men det hindrade inte honom från att känna sig ensam.
     Det var länge sedan Wulfric varit här. Men känslorna han hade då var desamma. Något med hur skogen aldrig sov var hemsökande för honom. Det gav honom sömnsvårigheter och någon slags svag paranoia. Den tvåfärgade var ännu inte fullvuxen, och endast i äldre tonåren, men hade växt rejält de senaste månaderna. Öronen som tidigare varit alldeles oproportionerliga på hans huvud hade nu rätat ut sig till största del, bara toppen av det högra örat hängde. Huvudet hade växt på bredden likaväl som höjd och gav inte intrycket om att han var så himla otymplig längre, om än han fortfarande hade en del valpighet i sin hållning och kroppsbyggnad; benen var fortfarande lite för höga i storlek till hans grovhet, som verkade ta god tid på sig att slå in.
     Trots att den fuktiga luften var fylld med dofter av olika djurarter och växter, så var det en specifik doft som dragit honom närmare Stäppen. Doften av vargar, olika individer som delade samma doft. Det var inte första gången han känt den och han var nästan säker på att det var densamma som han känt på Numoorislätten för en tid sedan. Då hade han inte varit så intresserad, men nu hade nyfikenheten slagit in. Vad var det för typer? Wulfric hade på senare tid känts sig ensammare än vanligt och längtade efter sällskap och närhet, kanske fanns det plats för honom där? Kanske kunde han bli accepterad?
     Natten kom allt närmare med varje steg han tog över höga rötter och grönskande växter. Han hoppades på att han snart skulle få kontakt med någon ur flocken. För allt i världen ville han inte spendera en natt till ensam i denna oändliga djungel.

Dagen hade varit väldigt påfrestande för den svartvita skuggvargen. Solen hade envetet spridit sina strålar över den vidöppna stäppen utan mycket till avbrott. Knappt några moln, och knappt några skuggiga platser hade funnits att tillgå. Han ville egentligen inte erkänna det, men det tärde enormt mycket på honom. En vidöppen slätt eller liknande var egentligen den allra sämsta plats för honom att befinna sig på, men i många år hade han stått ut med slätten för flockens skull, likt han gjorde nu med stäppen. Vid vissa tillfällen kunde han verkligen hata Numoorislätten, men det var trots allt deras hem, det var speciellt. En del av honom hoppades nog ändå att de en dag skulle återvända dit, trots de uppenbara nackdelarna. Han var dock inte en sådan som klagade i första taget. Flocken var väl medveten om att han vantrivdes i solen, och emellanåt så försökte de underlätta det hela på diverse sätt, mer än så tänkte han inte begära av dem. Flocken hade gjort otroligt mycket för honom under åren, mer än vad hans födelseflock och så kallade moder någonsin gjort. Det gick inte en dag utan att han var tacksam för att han var en del av flocken, och han skulle gå till Chaibos grottor och tillbaka, igen, om så krävdes för deras skull. Det fanns dock en gräns för hur mycket sol hans kropp klarade av, förr eller senare behövde han skugga. Det var väldigt uppskattat av honom då skymningen till slut hade börjat dra in över landet. Han hade de senaste timmarna lyckats ta sig till Kawazatriskogens gräns och det väldiga trädet som avskiljde skogen från stäppen. Kawazatris täta trädkronor hade gett honom en välkommen frizon även om han kanske inte generellt sett var överdrivet förtjust i det fuktiga och djurrika klimatet, men detta var inte rätt tillfälle att vara kräsen. Det var åtminstone skugga. Han hade inte vandrat mer än några tiotal metrar in från trädgränsen då han snart skulle behöva vända om och gå tillbaka till flocken. Det enda han väntade in var att mörkret skulle lägga sig lite mer. Något fångade dock hans uppmärksamhet där han låg på ett lite större stenblock. Skuggornas viskningar tilltog, och från det vanliga vaga surret kunde han urskilja några mer framträdande ord. Ord som talade om för honom att en varg var i närheten. Han höjde huvudet och öronen spetsades då han vände den skogsgröna blicken åt det hållet där vargen befann sig, om än fortfarande utom synhåll. Han kunde inte påstå att han var överdrivet sugen på att träffa på en främling för tillfället, tänkte inte göra någon ansats till att kontakta vargen, men lade denne märke till honom och fick för sig att stanna upp, må så vara.

Den mörka nosen vibrerade när han drog in dofterna från omgivningen. Flockens lukt blev allt mer påtagligare. De kunde inte vara allt för långt borta nu. En klump av nervositet grodde fram i hans bröst. Ungvargen hade ingen aning vad han hade att vänta sig. Skulle de jaga iväg honom utan att han ens fick en chans att prata med dem? Skulle de attackera honom? Tankarna fick hjärtat att rusa.
     En lätt bris som smög sig förbi bar med sig en ensam doft. Wulfric stannade upp och höjde huvudet för att vädra. Det verkade som en ur flocken hade passerat här, ensam. Det kunde inte bli bättre än så här. Att möta en ur flocken tu man hand minskade chanserna för att bli dödad direkt, inte sant?
     Med doftspåret som ledde honom ändrade han riktning. I en travande takt följde han lukten. Den blev starkare, det vittnade om att flockmedlem fortfarande var kvar – eller inte hade lämnat för länge sedan. Unghanen kämpade för att så smidigt som möjligt ta sig fram emellan buskage och den täta undervegetationen. Han rundade några stora ormbunksliknande buskage, och möttes av några stenblock som tornade upp sig. Ovan på ett av de större låg en mörk gestalt. Wulfric stannade upp med en tvärgir.
     ”H-hallå” hälsade han något häpet. En min av nervositet klistrade sig över hans bleka ansikte. De isblå ögonen mötte den andre hanens skogsgröna. Försiktigt drog han ett djupt andetag genom nosen för att fasställa att det var denne var spår han följt. Och som han förutspått var det onekligen en ur flocken.

Då en stämma nådde honom i formen av ett lite nervöst hälsande så vändes blicken mot den relativt unga svartvita vargen som nu stod en bit ifrån honom. Han nickade bekräftande och reste sig till en sittande ställning. ''Var hälsad''. Stämman var kanske inte direkt vänlig, snarare väldigt neutral. Han hade haft nog många möten med främlingar för att veta att han inte skulle lita blint på alla som korsade hans väg. För det så var han dock inte en som dömde andra på en gång, tvärt om egentligen. Han var villig att låta alla bevisa vad de gick för, ge dem en ärlig chans. Blicken, som nu börjat få tillbaka lite av sitt sken då skymningen var nära, studerade hanen för en kort stund. ''Vem kan du tänkas vara då? Om jag får fråga''. Han visste inte vad, men något med ungvargen intresserade honom till viss del, en känsla som han sällan slogs av när det kom till främlingar, särskilt när han hade haft i åtanke att spendera några timmar för sig själv. ''Mitt namn är Sleazoid, Zoid fungerar det också''. Han visste inte om det var av intresse för hanen att veta, men personligen hade han alltid ansett att det var lite ohövligt att fråga efter andras namn utan att presentera sig själv, om så det endast var för en förbipasserande varg som man troligen aldrig skulle träffa på igen. Skuggorna svepte som vanligt omkring honom, främst centrerade kring hans rygg, lade en mystik över hans skepnad. Många skulle kanske finna honom smått skrämmande vid en första anblick, särskilt om natten, men det var inte ett uttryck som han gärna ville förmedla. Så han fick helt enkelt kompensera med att vara tillmötesgående.

Den mörka gestaltade hälsade på honom. Där fanns inget som indikerade i fientlighet, men inte heller vänlighet. Wulfric stod spänt kvar. Trots att han funnit det han sökt efter kände han sig nervösare än vad han föreställt sig. Något med den grönögde hanen skapade en mäktig aura kring honom, och när ungvargen lade märke till det stympade frambenet förstärktes den känslan bara mer.
     Sleazoid var namnet på honom. Den blå blicken var något uppspärrad, tydligt skärrad men också väldigt respektfull. Det fanns något så fängslande med hannen, något som fick Wulfric att känna att det var någon som kunde lära honom mycket - om han fick chansen.
     "Jag är Wulfric", svarade han något tveksamt. Osäker på om han skulle avslöja sina intentioner eller inte tystnade han för någon sekund. Men bestämde sig sedan för att fortsätta: "Jag har följt er doft genom Kawazatri", började han. "Vilka är ni?" Öronen reste sig huvudet och ett uttryck i genuin intresse spred sig över det bleka anletet. Äntligen skulle han få svar på det han undrat så länge.

Wulfric, det var hanens namn. Inget som han hade hört tidigare, men det var få vargars namn som var välkända över hela landet, så vet var väl egentligen inte så förvånande. Han reste sig upp, och i samma rörelse så svepte en del skuggor ner till det stympade benet, kompletterade det så perfekt att han när han hoppade ner från stenen landade på fyra tassar istället för tre. Han tog sig några steg närmare den andra hanen men stannade ändå upp på behörigt avstånd. Han frågade om vilka de var. Det tog honom några sekunder innan han kom underfund med att det måste vara flocken som han syftade på. ''Qu är namnet på flocken, om det var det du sökte''. Han tog en kort paus innan han sedan fortsatte. ''Vi är en flock som bygger väldigt mycket på gemenskap, tillit och rättvisa. Vi är en familj, oavsett våran härkomst. Damon är den nuvarande ledaren, och jag är betan''. Han var inte helt säker på vad för sorts information hanen var ute efter, han hade ställt en väldigt tolkningsbar fråga. Han kunde inte i ord beskriva hur mycket flocken betydde för honom. Han hade aldrig varit någon vidare talare, aldrig riktigt varit bra på att välja rätt ord för att beskriva det han tänkte och kände, men det fanns där, under ytan. Det var oftast han visade det hela i handlingar snarare än ord, det var för honom enklare. ''Säg mig, finns det någon särskild anledning till att du söker oss?''. Han ville heller inte avslöja alldeles för mycket till en främling som han precis träffat, alla hade saker de inte riktigt ville att utomstående skulle veta om, Qu var inte annorlunda. De hade blivit betydligt försiktigare med sådant genom åren, vaksammare, efter allting som de upplevt och blivit drabbade av. Det var nog svårt att klandra dem. Snarare så att man skulle kunna tycka att de helt borde ha gått emot allt de tror på på grund av all misär, men de kämpade vidare, stod starka och enade.

Qu. Namnet var inte helt främmande för honom. Det var något som nämnts ett par gånger av andra han mött. Wulfric hade ingen direkt uppfattning om flocken, och hade inte sökt upp den specifikt. Sanningen var att han letade efter ett hem, någonstans att tillhöra. Om än det kanske inte var det idella svaret för Sleazoid, så var det utan ljuga.
     "Jag letar efter ett hem, en mening", svarade han något osäkert. Den blå blicken mötte något osäkert den äldre, om än lägre, hanen. Nu stod han bara några meter bort ifrån honom. "Jag vet inte om jag har det ni söker. Jag vet inte ens vad jag har att erbjuda er", började han. Wulfric hade varit ensam i stort sett hela sitt liv. Det var svårt att veta vad han hade att ge som ingen annan hade. Alla förmågor var de som han hade för att kunna överleva. Om han faktiskt var bra på något visste han inte. "Men jag har längtan efter en familj att tillhöra, och en hel del vilja." Den tvåfärgade tystnade. Trots den respektgivande blicken höll han den stadig i Sleazoids mörka ansikte. "Finns det en chans att jag kan få träffa er ledare, Damon?"

Till sist kom han underfund med vad det var med den unga hanen framför honom som fångat hans intresse, som hade känts bekant. Han påminde honom om han själv då han var yngre och precis kommit till Numoori. Vilsen, ensam, utan något direkt mål. Nu stod han här, i den position som Dolor stått i för så många år sedan, med möjligheten att erbjuda den unga ett hem, en familj. Så mycket hade hänt sedan dess, så många minnen, många av dem traumatiska, men ändock, det som hade bestått var Qu, hans familj. Det var inte ofta man kunde se den svartvita hanen le i närheten av en främling, men mycket riktigt så var det just ett leende som drog sig på de mörka läpparna för en kort stund. ''Du påminner mig mycket om mig själv när jag var yngre. De där orden var ungefär vad jag sade till Qu's dåvarande ledare för länge sedan...''. För ett kort ögonblick tycktes han nästan förlora sig i minnen och tankar, ty de fanns det gott om. Det varade dock inte särskilt länge innan han sedan vände tillbaka blicken mot hanen framför honom. ''Det finns en plats för alla i Qu, så länge som man visar att man går att lita på. Underskatta aldrig kraften av vilja dock, den kan ta en långt när inget annat gör det. Ta det från en som vet''. Rösten dolde en vag känsla av någonting, men det var svårt att riktigt sätta ord på det. Nästan lite som att han ville försöka bekräfta individen han hade framför sig, för han visste precis hur mycket det kunde betyda. Ens den minsta bekräftelse kunde ibland gå långa vägar. Då han hörde hanen fråga om han kunde få träffa Damon så var det första han gjorde att vända upp blicken mot skyn, till ett hålrum i trädkronorna där himlen kunde skymtas. Konstaterade till sitt missnöje att solen fortfarande befann sig ovan horisonten, mest troligt. ''Jag kan ta dig dit...så fort som solen gått ner''. Han vände tillbaka blicken till hanen igen. Kanske kunde det för en utomstående tyckas konstigt. ''Jag är till hälften skuggvarg. Solen tenderar att vara våran största svaghet, och jag har fått mer än nog av den idag mot för vad jag klarar av''. Egentligen kanske han inte behövde förklara sig för honom, men han ansåg det vara artigast så.

Luften tycktes ha tjocknat när Wulfric väntade på ett svar. Plötsligt insåg han hur viktigt det här var för honom; att söka upp flocken och förenas med den hade varit en tydligt uppmålad bild i hans huvud, och nu låg den drömmen bortom hans bevåg, här skulle den antingen krossas eller förverkligas.
     Insekternas och fåglarnas sång ackompanjerades med vindens låga suckande högt upp i det välvda lövtaket. Blicken kändes darrig när den fortfarande höll ett tag om Sleazoids ögon. Trots den nervositet som omfamnade hans hjärta kunde han inte låta bli att besvara skuggvargens leende med ett eget. Det kändes som han talade om en svunnen tid, en nästan nostalgisk ton undergrävde rösten. Hjärtat tycktes fladdra när Qu åter kom på tal. De uppmuntrande orden fick unghanen att dra på läpparna igen. Kanske fanns det en plats för honom där. Tanken fyllde honom med en euforisk känsla. En samhörighet, ett hem. Det var allt han längtat efter.
     Wulfric följde den äldres blick emot himlen. Skuggorna hade växt sig längre och djupare, men fortfarande hade solen inte sjunkit bortom världens ände. Tålmodigt, men med ett strålande iver i bröstet, nickade han förstående till hans förklaring. Ynglingen kunde dela hans bitterhet över solen. Dock hade han ingen bra ursäkt som Sleazoid. Vad han hade för blod i sina ådror visste han inte – men han anade att agget han hyste åt värme kom från hans vintriga krafter.
     ”Jag tål inte heller värme så bra”, stämde han in. ”Jag tror det har att göra med mina kalla krafter.” Den isiga blicken sökte sig ner till hans tassar när han medvetet lät flödet av kyla få marken omkring att frysa. Så fort kraftströmmen slöts så tinade marken fort. Det var varmt i djungeln, men inte samma hetta som solen alstrade.

Då han hörde hanens nästkommande ord så kunde han inte hindra ett vagt leende från att dra sig i den ena mungipan. Det var någonting som sade honom att de troligen skulle kunna komma överens rätt så bra i framtiden baserat på det första intrycket han fått av hanen. Han skulle nog passa in ganska bra i flocken om han fick chansen att bevisa det. Visserligen var det kanske dumt av honom att ha allt för stora förväntningar på vad framtiden kunde bringa med sig, men det var sällan han slogs av sådana känslor. Det skulle nog inte vara särskilt svårt att övertyga Damon om att ge den unga hanen en chans. Några väl valda ord gick lång väg. Att sen förtjäna flockens tillit och respekt, det var en helt annan sak, och det kunde ta ett tag att uppnå. Allt berodde på hur hanen betedde sig. 

Solis occasum. Skuggornas viskningar bröt honom till sist ur sina tankar, fångade hans uppmärksamhet. Solnedgången hade skett. De nu lysande gröna ögonen vändes mot unghanen och han nickade menande. ''Det är dags. Låt oss gå''. Utan att riktigt vänta på ett svar så reste han sig upp. En del av skuggorna svepte i samma rörelse ner för att komplettera det avhuggna benet i perfekt harmoni. Han vände sig om och började styra sina steg ut ur skogen och tillbaka till Stäppen, tillbaka till flocken.

| Avslutat |