En ensam tik vandrade genom den dunkla skogen, smidigt svängde hon runt stammarna och hoppade över små hinder. Runt omkring henne spred sig ett tjockt lager dimma över marken. Den rullade långsamt fram så som lavan gör när den förintar allt i sin väg. Skillnaden mellan dimman och lavan var att dimman endast otydliggjorde formerna utav skogen för en kort stund, för att sedan lämna allt precis som det var innan.

Honans svansföring var lugn och stillsam, endast rörde hon den i en snärt när hon skulle korsa svårare motstånd. Hon stannade in, och som på en signal frös dimman till och började istället växa på höjden. Tiken klippte till med öronen och såg med sina isblå nyfikna ögon runt i omgivningen. Lagom så att hon var näst intill dold i otydlighet började hon närma sig ljudet med en omänsklig tystnad. Inte ett ljud lämnade hennes tassar, varken när hon satte ner dem, eller lyfte upp dem. Det var som om hon gick några centimeter ovanför jorden och rötterna. Som om hon gick på moln.
Ungefär femtio famnar bort såg hon en inte ont ovetande hind som stod och betade i diset. Pheobe såg på bytet med en hunger som växte ifrån djupet av hennes svultna mage. Hon sjönk ner och kröp fram längst marken, nästan så att hon smälte in i dimman helt. Hon lät den krypa fram och täcka höjden av en halvmeter enda fram till hinden. Hon såg hur hinden höjde huvudet i oro, men det tog inte lång tid innan denne hade sänkt det igen för att njuta utav det färska gräset.

Pheobe såg sin chans och kröp så nära att hinden borde märkt av henne vid det här laget. Som tur var hade hon sin dimma, vilket hjälpte henne mycket. Bara några famnar ifrån bytet tog hon språng och chockade hinden. Det varade dock inte längre än några sekunder, då hon snabbt bröt djurets nacke mellan sina käftar. Hon ansåg inte att kvävningsmetoden var riktigt human. För trots att de bara var ett bytesdjur, så har väl alla i grund och botten samma rättigheter. Hon norpade upp det sega skinnet precis bakom frambenen på kadavret och tryckte direkt emot revbenen så de knäcktes under vikten av hennes tassar. Hon bet loss benflisorna och gick direkt på hjärtat som fortfarande var alldeles varmt, som om det för bara en sekund sedan slagit sitt sista slag. Hon slafsade i sig muskeln och gick vidare emot de större musklerna på ryggen och på benen.
Det kändes som om flera timmar hade passerat när hon äntligen kände sig klar. Magen var så full så det kändes som om hon knappt kunde stå upp, så hon passade på att försöka buffa upp kadavret i ett träd tills vidare så kunde hon ta en middagslur efteråt. Hon släpade kadavret några meter bort till ett träd och försökte hjälplöst knuffa upp det på den närmaste grenen. Efter flera misslyckanden gav hon helt enkelt upp och lade sig istället bredvid det, mätt och belåten, och tog sig en lur.

Natten hade hunnit börja falla över världen. Solen hade nästan helt vandrat ner från himlen för att ge plats för mörkret, månen och stjärnorna, och skuggorna. Det var sällan man kunde skymta den svartvita tvättbjörnsmönstrade hanen utanför reviret nu för tiden, och speciellt inte i dagsljus. Det fanns dock en alldeles uppenbar förklaring till varför. Han hade ännu inte återhämtat sig sedan kriget och den skada han fått där, en skada som han för alltid skulle behöva bära och handskas med, en som inte läkte. Stärkt av skymningen så kunde man se hanen träda in mellan träden till Lövskogen, och den något hackiga gångstilen talade om att allt inte var som det skulle, det skulle det nog heller aldrig bli igen. Där hans vänstra framtass egentligen skulle ha satts till marken i ett steg fanns endast luft, halva det vänstra frambenet fanns inte längre, inte sedan kriget. Han kunde fortfarande ibland glömma bort att han inte längre hade fyra ben att gå på, och ibland kunde han även känna de delar av benet som inte fanns längre, komma på sig själv med att inte kunna göra vissa saker på samma sätt som förut. Det var en ganska så stor omställning, han hade behövt lära sig att gå på nytt, och det gick bättre och bättre, och han blev stadigare på benen med tiden, fick bättre balans. Det var betydligt svårare att gå än att springa eller röra sig i en snabbare takt överhuvudtaget, och han märkte att han blev trött ganska så snabbt. Det svåra kom dock när han skulle svänga, så länge han gick rakt fram så var det inga större problem. Förhoppningsvis så var det saker som bara skulle förbättras med tiden, för han var inte en sådan som gav upp, det hade han aldrig varit. Han stannade upp då de mörka skepnaderna som alltjämt svepte omkring hans kropp viskade någonting till honom som fångade hans uppmärksamhet, att det fanns en varg i närheten, en som inte tillhörde varken Qu eller Cierzo. Han blev desto mer vaksam, det var inte riktigt optimalt om han skulle stöta på någon inte lika vänligt sinnad som han själv, inte i det skicket han var för tillfället. Visserligen så hade han sina skuggor, som alltid, och som sista utväg fanns ju även giftet, som han helst inte använde om det gick att undvika, men han tvekade inte längre att göra det om det behövdes. Han var dock inte den som dömde andra på en gång, och om det visade sig att denna främling var vänligt sinnad så hade han inget emot att stanna ett tag. Det var ganska länge sen som han mött någon ny varg ändå så. Det tog inte alltför länge innan han nådde fram till vargen i fråga som han kunde skymta liggandes på marken intill ett hjortdjur av något slag, halvt uppätet. Han stannade upp en ganska bra bit ifrån den främmande honan som omgavs av vita dimmor, en dimmvarg, det kunde bli intressant. Skuggorna omkring honom själv var ovanligt lugna i sina rörelser, lugnare än vad de brukade vara när de var nära en främmande varg, och deras viskande röster var endast som ett vagt hummande i hans huvud, där endast enstaka ord kunde urskiljas. Den skogsgröna blicken riktades emot honan och granskade det han kunde se, men det var dimmorna som fångade det mesta av hans uppmärksamhet.

| Det blir lite weird, men i min tidslinje så utspelar det här sig endast några månader efter kriget, om det är okej?? |

Drömmarna hade ett fast grepp om henne. De målade upp fantastiska platser innanför hennes ögonlock och bilderna blev så levande att hon ibland drogs med så mycket som med kroppsrörelser eller tomma skall. Hon hade svårt att urskilja detaljer i vad som hände eftersom allting fortgick så snabbt i drömmen.

Liksom många gånger förut så kunde hon lita på sin hörsel. Hon vaknade med ett ryck när hon hörde ljudet av rörelse. Öronen klippte fram och tillbaka uppe på hennes huvud som två radar. Hon försökte urskilja detaljer, men det var svårt för henne då synen inte var hennes starkaste element. Hon vädrade i luften men kände inte något då luften var helt vindstilla. Men trots att nosen gav henne en falsk trygghet som hon mer än gärna hade velat lita på så kunde hon inte svika sin hörsel. Hon fortsatte att oroligt vädra runt omkring sig för något som helst av spår. Snabbt var hon uppe på tassarna och började försiktigt att beta av området. Tillslut fick hon upp en vittring. Hon kände lukten av en äldre hane. Doften blandades med lukten av en gammalt blod.

I och med att synen svek henne så hör i mörkret kände hon sig tillslut tvungen att frågandes undra vem som fanns där ute.
"Hallå? Vem där?"

Hennes pärlande stämma ekade mellan stammarna på ett alldeles underligt tyst sätt. Hon blev illa till mods, men avvaktade i väntan på att hanen skulle svara så att hon kunde ta reda på exakt vart han befann sig någonstans. Skulle han känna sig hotad skulle hon vara ett allt för lätt byte.