Det visade sig att Corson hatade djungel. Den kvava luften gav intrycket om att det alltid var varmt fast än det var svalt. Träden var enorma, liksom alla andra plantor; de såg ut som allt försökte klättra uppåt. Marken var för det mesta bara klädd i någon grön, tunn gräsblandning. Den täta vegetationen kom inte nerifrån, utan uppifrån – klängväxter och lianer av alla slag hängde ner från träden och hade ibland växt igen till en ogenomtränglig mur av sega plantor. Och träden var så stora att Corson ibland inte ens tycktes kunna se dess kronor. Lövverken var så täta att periodvis kunde han inte ens se var solen gick upp eller ner. Det gjorde inte heller saken bättre att djurlivet här var kolossalt. Det blev aldrig tyst i hans huvud och varje dag avslutades med en bultande huvudvärk. Det gjorde honom tankspridd och ofokuserad. Det hade tagit lång tid att ta sig ner emot kusten. Flera gånger hade han fått fråga förbipasserande om en väginstruktion. Men nu kunde han känna den. Doften av Isil Anar.
     Dagen hade spenderats att ströva omkring området, på behörigt avstånd. Trots att han hade haft lång tid på sig att tänka ut en plan så hade han inte kommit på något av bättre förslag. Det kändes som en omöjlighet att kunna räkna ut något när han inte hade någon aning om vad han skulle ha att göra med. Det var en riskfylld chansning, men han fick helt enkelt improvisera. Doften av hans flock skulle vara helt borta nu, det var han säker på. Även om det var ett bra sätt att hålla sin identitet dold på så skulle han behöva vara på sin vakt emot telepatiker.
     Solen hade börjat gått ner, det märkte han när skuggorna började klättra fram ur de olika hålor och vrår. Hittills hade han inte blivit upptäckt, men inte heller hade han utvunnit någon information förutom deras nordligaste revirgräns. Är det ingen som vaktar dessa områden?

"Ta sydöstrasidan, så tar jag nordvästra." Ronia gjorde en långsam, hintande gest med huvudet åt sagda riktning. Vännen nickade, innan han vände för att styra kosan mot söder. Hans ljusa päls stod i klar kontrast mot den mörka bakgrunden, som mestadels bestod av mörkt grönt i feta, blanka blad. Ronia själv vände även hon om, och försvann åt motsatt riktning för att utföra sin vakttjänst.
  Isil Anar hade ännu inte påbörjat sin vandring, det hade trots allt bara gått ett par dagar sedan mötet. Black syntes knappt till om dagarna, försvann tidigt på morgonen och kom hem sent på natten för att kasta ett snabbt öga på den kortfattade samlingen, ta några timmars sömn, och sen börja om på samma cirkel. Han letade, och hela flocken visste vad han letade efter. Imani var sjuk, riktigt sjuk. Ronia hade ännu inte tagit mod till sig att besöka den sjuka matmodern, som tagit hand om henne som valp den tiden Black haft annat för sig. Hon hade varit en extramamma, även om hon aldrig skulle kunna ersätta tomrummet efter Rosie, så var hon enormt uppskattad av samtliga, och låg även Ronia nära hjärtat. Det var hemskt att veta att hon var så sjuk. Imani..
  Ronia suckade tungt, då hon saktade ner till en långsam promenadtakt. Rutinen att gå vaktrundor började så smått sätta sig, och det var snarare därför hon gjorde det än för att faktiskt vakta. Det fanns ingenting att försvara för tillfället, då reviret ändå snart skulle överges. Skulle de mot all förmodan bli anfallna, skulle de lämna utan tjafs.
  En doft av varg fick henne att stanna upp. Huvudet lyftade, och öronen vändes fram. Spetsades, spända uppe på huvudet. Det ryckte lätt i nosen. Hane, flocklös, ung - analysen gick raka vägen från nosen till hjärnan under loppet av ett par sekunder. Varför rörde han sig så nära revirsgränsen? Med långa kliv rörde hon sig återigen framåt, och siktade den unga hanen tidigare än hon tänkt sig. Han borde ha sett henne redan - klantigt. Svansen piskade kattlikt till bakom henne, då hon med ett stort språng tog sig över en nedfallen stam för att nå fram till den mörkpälsade främlingen.
  "Du är nära gränser du inte har med att göra." Ronia rätade på sig med en inandning efter landningen, och spände blicken i hanen. Pupillerna var smala.

Vinden låg i fel riktning, och samma sekund han fått spår om henne så lösgjorde hon sig ur det gröna dunklet. Tiken spände blicken i honom samtidigt som hon talade. Corson sträckte lätt på öronen. Han skulle behöva göra sitt yttersta för att inte väcka någon misstänksamhet och samtidigt ta del av information.
     ”Hur vet du det?”, frågade han med en röst som var mer nyfiken än något annat. Den kändes malplacerad på hans annars så monotona stämma. Corson skannade sitt sinne för att vara säker på att hon inte gjort något slags intrång i hans huvud. När han var säker lät han den blå blicken ge vika från hennes gröna. Hon kunde inte veta – för allt i världen kunde han vara någon som ville ansöka till deras flock.

"Hur vet du det?", frågade den främmande individen. Stämman var nyfiken, nästan lite undrande, som om Ronia just påstått att Chaibos skepnad alltid uppenbarades i lila. Hon skrattade till, ett torrt skratt. Det var inte ofta någon sökte sig till Isil Anar, speciellt inte då flocken varit väldigt tystlåtna om sin blotta existens. Hur Pathara, den nya tiken, fått reda på att flocken fanns var för henne ett mysterium. Gick rykten? Förmodligen. Alla Numooris flockar ville på ett eller annat sätt veta om restrerande flockar, oavsett storlek eller mål.   Blicken vandrande under tiden över hanens anlete. Maskulint, väl passande till den medelkraftiga kroppen. Ögonen var inramade av vitt, som om det var någonting som målats dit i efterhand, vilket förstärktes än mer av den mörkt grå rand som började under hakan.
  "Marken du står på är ingenmanslandet mellan två fiendeflockar, och du är inte från någon av dem." Tungan vandrade långsamt över högra mungipan, och försvann snart in mellan tänderna igen. Hon tog ett halvt steg närmare, ögonen smalnade av markant då de mötte främlingens blå. "Vad är ditt ärende?"

Varghonan var hård. Corson kunde bara uppfatta henne som brysk. Till och med hans sinne sa det – om än han inte litade på det alls för tillfället; alla liv gjorde det omöjligt för honom att hålla reda på något. Förut hade han ansett Kaiwood lika skrikande, men inte alls i den här utsträckningen. Han längtade tillbaka.
     Två fiendeflockar? Det likgiltiga uttrycket dolde all nyfikenhet som plötsligt grodde i honom. Betydde det, att den unghane ha mött tidigare tillhörde den andra? ”Occultos”, bekräftade han – han visste, eller egentligen inte, men han ville ge det intrycket. Namnet hade lagt sig på sinnet av den enda anledningen att han skulle kunna lokalisera ytterligare en flock.
     ”Jag har hört om er”, svarade han henne. Hur skulle han fortsätta? Skulle han låtsas som att han var intresserad av att ansluta sig till dem? Hur mycket tid hade han? Hur mycket tid var uppdraget värt? Alternativen klöv i honom. ”Jag skulle vilja veta om det som sägs är sanning eller bara myt”, fortsatte han. Han skulle kanske kunna spela på det faktum att de hade en fiendeflock. Den isande blicken gav inte vika. Ögonen var nästan fjättrade i varandra, lika djärva båda två.

Ronias öron ryckte igenkännande till när främlingen, som om det vore en självklarhet, nämnde fiendeflockens fördömda namn. Occultos. Vem hade han mött? Shady? Midnight? Blair? Något annat avskum?  Bitter skärpa glimtade förbi i de smaragdgröna ögonen under loppet av en sekund. Blair. Svansen svepte fram och tillbaka bakom henne, kattlikt - hon förväntade sig inte att någon skulle förstå dragen hon fötts med. De flesta brukade inte begripa sig på dem, om de inte själva var av ett kargsläkte.
  Blair hade förstått.
  Ronia gav sig en mental smäll.
  Han fortsatte, den där mörkpälsade vars yttre inte gav någon information att hämta, och Ronia lyssnade på de två korta meningarna. Deras ögon var sammanlänkade, lika skarpsint envisa båda två, vilket dock inte visades i någon vargs utsida. Något stämde inte med den här hanen, men Ronia hade ingen aning om vad. Hon bytte ställning, vägde över på höger framben. Många gånger hade hon svurit över att inte ha ärv faderns mentala trådar, och många gånger hade hon hoppats på att kraften skulle dyka upp förr eller senare. Kasai hade den - men inte hon, och det var ett illa lagt nederlag. Tankeläsning hade alltid varit praktiskt för Black.
  Hon bet ihop käkarna, fortsatte stirra in in främlingens kalla blick. Något stämde inte. Kanske var det att hans blotta varelse förändrats så snabbt under loppet av tre meningar, att hans röst gått från det ena till det andra. Var det ett skådespeleri? Eller var han bara ett väldigt trist, eller inte så trist, skrälle som ville söka ärligt medlemskap.. I en flock som det inte borde ha sagts särskilt mycket om runtom i Numoori? Han hade frågor, hon hade svaren. Skulle hon ge dem? Troligtvis inte. Än fanns det tid att utröna vad han egentligen ville. Kanske var det bara paranoia.
  Hon var tyst i många ögonblicks tid, analyserade slutgiltigt, innan den unga honan andades in. 
  "Jag lyssnar, men förvänta dig inte ett svar."

Tystnaden som lade sig emellan dem gav honom – liksom henne – tid att tänka, att överväga. Med en utdragen suck satte han sig ner avslappnat. Kanske var det dårskap att visa sig sårbar inför en total främling, men hans fåraktiga självsäkerhet tillät honom. Corson behövde inte vara på helspänn, tyckte han.
     ”De säger att ni är på gränsen till att självutrotas.” Rösten var tveklös och lika nonchalerande som han såg ut. ”De frågade mig om jag ville ansluta mig till dem.” Den färglösa blicken som sett ut bland träden sökte sig tillbaka till hennes knivskarpa. ”Ni är svag och de söker nya medlemmar... Det är enkelt att föra ihop en och en. De planerar nog en attack.” Corson höll samma stilla minspel, om än han kände sig exalterad och nervös. Ynglingen hade ju faktiskt ingen aning om hur de stod till i antal, eller hur många Occultos var - det hela var en stor risk. Men bortsett från det så det här var roligt, roligare än han förväntat sig. Oärlighet hade aldrig varit något han spelat på, men en hel ny värld öppnade sig inför honom.

[Typ ett år senare.. HAH..]

Ronia lyssnade på vad den andre sade, och irritationen växte långsamt - men hon hindrade sig från att spela på den, för en gångs skull. Istället fnös hon, och skrattade till.
  "Åh, de stackars kräken", sade hon med ett knivsmalt leende. "Klart de kastar sig på första bästa.. eller bästa, för den delen..", hon höjde ett ögonbryn då hon skeptiskt sneglade på unghanen. Ronia tvivlade inte ett ögonblick på vad han sade - det skulle inte vara någon särskilt överraskning med en påstådd attackplanering, även om det mot hennes vilja väckte en svag oro någonstans i hennes medvetande. Främlingen hade fel i att Isil Anar var svagt (vad visste han ens om hennes flock? Inte ett dugg!), men de hade inte gjort några försök att samla bundsförvanter.
  Om det var vad Occultos gjort, fanns ett möjligt problem. De hade ju anledningar att blossa upp, låt säga att Blair fått nog och skvallrat?
  Å andra sidan, kunde det här lika bra vara skitsnack av någon som inte visste vad han pratade om, det var ju ändå inte ovanligt att någon av de två regnskogsflockarna sökte medlemmar. Men så öppet? Till på köpet skulle Isil Anar mycket snart ge sig av, så om Occultos ville attackera ett tomt revir var ju det lugnt, för all del.. De skulle snart få sig en hel regnskog att ränna runt i.
  "Det är inte utom vår kunskap att flocken du pratar om hyser agg mot oss", började Ronia tillslut. Hennes gröna ögon hade smalnat av i dämpat angelägen misstro. "Du har förstås inte bevis för detta påstående annat än dina egna slutledningar?"

Corson såg på tiken med en stilla min. Lyssnade på hennes ord. Av vad han kunde döma, kändes det som att hans lögn inte verkade helt genomskinlig. Ynglingen höll tillbaka det nöjda leendet som ville bryta fram.
     ”Såklart inte”, svarade han uppriktigt. ”Ingen flock är väl korkad nog att avslöja såna planer för en förbipasserande.” Tonen var lugn och självsäker. ”Men du är inte dum”, började han. Ett trådsmalt leende klöv det mörka anletet itu. ”Du kan väl förstå varför jag drar den slutsatsen.” Corson pausade, drog ett djupt andetag och skannade av området lite snabbt. Tiken framför honom hade fått det eviga surrandet i hans huvud att tona ner sig i hennes sällskap. Det var en skön vila.
     ”Jag säger det bara för att jag tycker det är slingersinnat och oäkta av en flock att attackera utan förvarning”, vad han sade höll han inte riktigt med om, men det lät som en bra ursäkt. ”Om man vill kriga ska man göra det riktigt, varg mot varg, starkast vinner.” Det, höll han däremot med om. Tricks och stragerier kunde vara avgörande, men en riktigt kraftmätning kunde endast göras öga mot öga i ett rent spel.

Ronia grymtade. 
  "Dumhet är lika fatalt som att blotta sin egen buk inför fiendekäftar", sade hon, och ignorerade hanvargens smala leende. Hennes röst hade blivit snäppet mörkare. Allvaret i konstaterandet lös igenom tydligt, där fanns mycket förbannelse att ta ifrån. Occultos hade varit giftet i ådrorna, leran i vattendraget, taggen i tassen, alldeles för länge för att någon av flockmedlemmarna tog enkelt på de få ord som nått dem under åren sen Ophelia försvann. Flcken hade, under Ronias valpår, ofta pratat om någon sorts räddningsoperation för att få den bleka valpen tillbaka, men detta hade ansetts omöjligt. Det hade inte fungerat. Isil Anar hade vid den tiden varit för svagt för att kunna ta strid vid upptäckt, och dessutom kunde de inte möjligtvis lämna valparna Ronia, Kasai och Omen obeskyddade. Men tiden hade de fått acceptera att ödet hade fallit sig så hemskt att de nog aldrig skulle få se henne igen.
  Hanen i sällskapet talade igen, och Ronias ögon smalnade av, nästan omärkligt.
  "Occultos vet inget om rent spel", fnös hon bittert. "Smuts, allihop. Lönnmördare, valprövare", det sista ordet uttalades med ett tydligt eftertryck. Sedan skakad hon kvickt på huvudet, rensade det på tankar, och drog sig ur vågen av hat som strömmat upp. De skulle inte behöva bekymra sig om Occultos länge till.
  "Du är här för att söka information, främling, men under ren princip kan jag inte förse dig med det du vill åt." Ronia backade undan ett steg, sträckte på sig till full höjd, höll huvudet i sin sedvanliga, stolta ställning. "Så jag föreslår att du rör dig vidare."

De ljusa ögonen synade noggrant tiken. Hennes röst hade djupnat i allvar. Corson var nyfiken. Vad var det Occultos hade gjort dem egentligen? Hatet låg så uppenbart och blottat hos henne. Hanen han mött av den andre flocken hade inte alls sagt något om Isil Anar. Nog för att Corson inte haft intresse av att prata med honom.
     ”Äsch,” det smala leendet växte sig bredare, ”det var värt ett försök.” Det kändes inte värt att dra i det något mer. Istället reste han sig upp från den sittande position och mötte upp den gröna blicken. ”Trevligt att träffas, iallafall.” Det låg något hånfullt över unghanens mörka anlete. Utan dröjsmål vände han sig om och lämnade den mörkfällade tiken bakom sig. Trots att han kände sig någorlunda nöjd med vad han fått reda på, så skulle han stanna några dagar till, bara för att känna av läget kring reviret. 

[Avslutat.]