(Föregående rollspel: Vandrande kroppar
Qu har besegrat zombiehorden. Treontha har gått under och de som lever har, om inget annat sägs, gått med i Qu (alla före detta Treontha karaktärer kan ansöka till Qu och bli automatiskt accepterade). Damon har mellan förra och detta rollspel lämnat Qu, men det är för oss okänt hur och varför, då det ska rollspelas i efterhand. Qu står nu utan tydlig ledare och mål som snabbt blir en förvirrade frustration för alla. Vad ska de göra nu? - Detta rollspelades över en kväll på skype. Alla Qu/Treontha-vargar antas närvara även om de inte säger något i detta rollspel.)



Yargol
"Vi kan inte stanna", morrade Yargol som svar på förslaget att flocken behövde finna en plats i närheten att stanna på. Han förstod att där fanns skadade. Där fanns dräktiga tikar (djup, invärtes suck) och medlemmar i chock.
"Achilles plan fungerade kanske för nu " Han slände en hård blick på Achilles. "men vi vet inte hur många fler de kan vara. Vi Måste fortsätta."

Achilles
Ett litet nöjt leende kunde ses i Achilles ansikte när Yargol sa så, men han ville försöka behålla fokus på vad de skulle göra här och nu. "Yargol har rätt, vi måste vandra till säkrare marker, med skydd. Vi kanske behöver stanna där en längre tid. Detta är ingen plats för valpar."

Teck
Teck muttrade lite i bakgrunden. "Det är inte säkert att vi har så mycket tid att vandra på." med antydan på att det inte skulle dröja jättelänge innan någon av dem skulle föda. Några veckor som högst.

Sleazoid
Zoid hade tagit sig fram till de andra hanarna för att delta i diskussionen som uppstått då Achilles återvänt till dem. ''Jag håller med, vi kan inte stanna här. Den här platsen har aldrig varit en permanent lösning, vi har redan stannat här längre än vad det var tänkt''. Han vände blicken mot Filia som låg på marken inte långt ifrån dem och lät den sedan vandra vidare över resten av medlemmarna, fästes för några långa sekunder vid dottern som fortfarande uppenbarligen befann sig i chock. ''Det är bäst att vi sätter fart innan vi måste stanna''.


Exodus
Exodus blick var stinn då han såg mellan vargarna som talade, pälsen över hans nacke gick i vågor av irriterad otålighet. Han kastade tvära blickar på de andra vargarna omkring dem, på de dräktiga honorna, de skadade. Det ryckte i hans läppar.
"Ja", sade han tvärt. "Vi måste gå." Tonfallet var tydligt att Exodus tyckte det var uppenbart. "Så låt oss gå nordöst, längs bergen. Stanna i höstskogen, eller gå vidare till Byoomi, eller tillbaka till slätten. Var spelar ingen roll. Någonstans där vi kan lämna dräktiga och skadade." Exodus ville bara få det överstökat. Låt de som tyngde ned processen stanna, så att arbetet kunde ta vid.

Malphas
Blod tillsammans med andra illaluktande vätskor hade i gryningsljuset sakta torkat och bildat tjocka tovor i pälsen på den brune hannen. Irritationen låg öppen i hans anlete. Ena baktassen lyftes till sidan av halsen samtidigt som han sänkte huvudet och rafsade våldsamt över området där en tjock tova av päls låg. "Förbannat", muttrade han högt för sig själv samtidigt som han lyssnade till samtalet. "Har vi ens haft någon konkret plan med vart vi är på väg? Egentligen?" Avbröt han med en barsk ton och lät blicken svepa över de samtliga närvarande. "Det Exodus säger låter som en bra idé. Desto fortare vi kommer iväg, desto smidigare kommer de gå med att få med oss tjockisarna." Han harklade sig och såg på de två honorna vars magar såg stinna ut.

Huyana
Huyana hade satt sig brevid en av de gravida vargarna, hon visste inte vad den hette(Asynja). Huvudet hängde på henne. Aldrig hade hon använt sina krafter så intensivt innan och sedan avslutat med att hela andra, någonting hon ännu inte var så bra på. Tyst lyssnade hon på hanarna som pratade, de höll dessutom med varandra.
Karlar
Pannan rynkades när en vit varg sa att dem var tvungna att dumpa de dräktiga och skadade någonstans, som om dem var påsar med potatis. Idiotkorven fortsatte med att kalla tikarna för tjockisar. Att han hade mage! Inte direkt så att han var den smalaste i flocken.
"Vi kan inte röra på oss nu i alla fall!" fräste hon ilsket och såg på hanarna som redan talat "Och det är inte så att ni kan dumpa alla som ska ha valpar eller inte kan gå lika fort bara för att de är en komplikation för era fantastiska planer. Dem kommer alla behöva hjälp och ni kan inte bara dumpa dem och hoppas på det bästa, så skulle bara fegisar göra." Ögonen slog nästan gnistor när hon såg på den vita vargen och Korvidioten som hade uttryckt sig väldigt specifikt att detta var just deras planer.
"Vi är en familj och en familj dumpar inte någon."

Cerulean
Cerulean hade blivit stående avskild från de flesta, alldeles för utmattad att göra någonting annat än att andas och samla sig. Medan några sårade helats, och situationen återfått någon som helst kontroll, lyckades han samla tillräckligt med styrka att börja maka sig närmare diskussionen som pågick och verkade bli allt mer högljudd. När Höstskogen nämndes verkade det som att han tänkte säga något, men innan han hann göra det hade Huyana blivit arg och fräste åt Malphas. Han harklade sig försynt. "Huyana har rätt. Hon har rätt. Vi bör inte" - han slängde en snabb blick mot Exodus, men såg kvickt bort igen - "lämna någon. Höstskogen, hörde jag. Jag var en del av flocken som fanns där, tills dess att den löstes upp. Det bör till och med finnas ett tomt revir och lyor där. Om - om, nu ingen annan tagit dem redan, menar jag.." Cerulean slickade sig osäkert om nosen och kikade mot Huyana, och sedan mot resten. Kanske kunde det vara en tillfällig lösning?

Thrar
Thrar lyssnade till vad som sades och blängde kyligt på Malphas när han kallade henne tjock. ”Passa dig, valp!” sade hon skarpt till honom. Hon var kanske tjock, men kunde fortfarande ge honom stryk om hon behövde.

Nephania
Innan Nephania hann säga något pratade tiken (Huy) intill henne och Asynja. ”Asynja är inte i stånd till att ta sig någonstans för tillfället!” Hur hjärtlösa var de egentligen?

Wulfric
Tårar vilade i hans ögonvrår när han såg på. Damon hade lämnat, av Anledning™, och det fanns ingen längre att vända sig till, någon att stå för alla besluten. Wulfric satt med hängt huvud bakom de äldre hanarna. Skamsen över sin insats och fylld med bitter vemod.
"Men vart ska vi ens gå? Hur vet vi att det inte kommer fler? Att det inte finns fler bakom Bergen?" Rösten speglade hans oro, rädsla. "Vad händer om vi blir instängda i skogen av monstren?" Wulfric såg på Thrar. "Öppna platser är bra. Vi har bott här nu ju, vi vet hur man överlever här. Åtminstone till valparna kommer... kanske..."

Yargol
Alla pratade i mun på varandra, och Yargol lyssnade inte till alla.

"Lyssnade du inte, Wulfric? Vi kan inte stanna. Vi har redan hittat dem här, så här vet vi att de finns", vilka han syftade på var uppenbart. Zombies (vedervärdiga varelser). "Det är troligare att vi råkar på fler om vi stannar." Hans ton var fortfarande en hård morrning.

"Det Exodus säger är klokt, men" han slängde en blick åt Tikarna™ "jag står inte för att lämna andra i sticket." Han blängde istället åt Achilles igen. "Vi lämnar ingen ensam." (Förstått, Achilles????) "Men vi måste röra på oss, helst nyss. Vi vet inte hur många fler den där... stanken" Han spottade fram ordet "drar till sig."

Vänder sig till Cerulean. "Lyorna du pratar om, hur säkra är de? Hur långt bort är det?"

Teck
Teck hade morrat hotfullt år Malphas när han förolämpat Thrar men sa inget mer om saken. Han visste väl att hon kunde försvara sig själv.

Achilles
Achilles hade varit mer försjunken i egna tankar, och han ignorerade (lite medvetet) det mesta Yargol sa för tillfället, när han talade.
"Höstskogen.. Är inte det nära till Blodbergen? Där Devils befinner sig?. Vi vet att Damon hade för avsikt att träffa dem, men jag känner att det är bättre för oss att undvika dem helt, för tillfället. Vi vet vart Devils befinner sig, det är bättre att de inte håller koll på oss. Vi vinner inget på att kontakta dem nu. Om vi satsar på snabbhet kan vi passera förbi blodbergen oupptäckta innan valparna är födda, dra oss norrut till skogarna där. Höstskogen kan bli för riskabelt om Devils hittar oss när vi redan har valpar." 
Achilles pausad. "Hur som helst behöver vi någon som tar täten. Är det någon som känner sig manad att göra detta? Någon som kan fatta beslut längs vägen." Achilles blick gick mellan Zoid, Yargol och de andra. Tomheten efter Damon var märkbar, men de hade inte tid att vänta heller. Achilles längtade för första gången efter lite lugn och ro.

Sleazoid
Zoid lade inte mycket uppmärksamhet på de gliringar som gick igenom luften omkring honom, meningslösa förolämningar tog dem ingen vart. Han rynkade ogillande på nosryggen åt situationen dock. ''Nu får det vara nog, uppför er civiliserat åtminstone!'' röt han argt efter en stunds tystnad. ''Vi är en familj, en trasig, splittrad en för tillfället, men vi vinner ingenting på att vända oss emot varandra, det är nu vi behöver stötta varandra och definitivt inte lämna någon bakom oss''. Han spände för några sekunder blicken på Exodus innan den vandrade vidare. ''Den här gudförätna stäppen tänker jag inte spendera en enda dag till på, ni vet inte ens hur plågsamt bristen på skugga är under sådan lång tid, men det spelar ingen roll, vi är utsatta här, lätta byten, särskilt nu''. Han vände en blick mot Thrar och den andra dräktiga tiken, ''Vem vet vad för andra fasor som kan attackera oss, som kan hota nyfödda valpar''. Han var själv en far, ingen behövde övertyga honom om den fasan. ''Höstskogen är för nära Devils, som Achilles säger, vi behöver ta oss så långt vi kan, medans vi kan''. Han hade tänkt fortsätta men avbröts av ett dämpat skrik.

Filia
Hon vaknade med ett ryck, tätt följt av ett lågmält skrik som kom som en fördröjd reaktion på chocken hon fått. Blicken svepte panikartat omkring, hon flämtade häftigt då hon försökte få ordning på verkligheten. Allt var ett töcken, och minnet av natten näst intill svart. Hon försökte röra på sig, men kroppen smärtade, kändes tung och stel, resulterade i gnyande läten. ''Vart...vart är jag?''.

Exodus
Det glödande kornet i Exodus bröst flammade till, och med raggen uppborstad borrade in blicken i Huyana då hon fräste om att de minsann inte kunde röra sig, att de var en familj. Det ryckte i hans läppar. Att det uppenbara kunde vara så svårt att greppa för de hormonstinna tikarna, det förstod han inte. Att plantera sig i Höstskogen, gräva en mysig grop och leva ett lyckligt familjeliv där fanns inte på kartan. Att glömma världen runt dem gav dem ingenting.

"Om ni inte vill att valparna ska dö bland ruttet kött och förkolnat gräs så gör ni bäst i att promenera till säkrare marker, var bryr jag mig inte om", fräste Exodus med blicken stint nedgrävd i Huyana. Att hans frustration inte berodde på omtänksamhet för de dräktiga tikarna var uppenbar, men han skulle inte lämna dem, hur otålig han än var.
Exodus såg på de andra, tvär i sina rörelser, vred i sin röst.
"Det är uppenbart att vi måste gå. Finna en rimligt säker plats att etablera lyor vid. Höstskogen kan vara för nära Devils ja. Så Byoomi, Kawazatri - eller slätten. Nu. Men vi är inget dagis, eller hur? Vi tar hand om våra egna, vi ska se till att de är säkra innan något annat händer, men Damon är borta och vi behöver gå vidare, Qu behöver gå vidare."

Exodus drog ett djupt andetag, ett muller av en morrning darrade i hans bröst.
"De levande döda visar tydligt att Qu behövs, Qu har en funktion att fylla. Att ni talar om blodbergen och Devils som något att huka sig för och smyga undan, visar att Qu behöver göra något. Vi kan inte gråta över förluster och beklaga oss över att det har hänt, om vi inte försöker förhindra att de sker över huvud taget. Ondska har rotat sig i landet, och om inte vi drar upp dess rötter så kommer ingen att göra det." Exodus såg över vargarna då han talade, med vild energi i rösten som vittnade om hur länge dess ord legat och grott inom honom. Han såg upp mot himlen, andades djupt. Vilade en ovanligt samlad blick i flockfränderna, hård som järn.

"Är ingen av er villiga att leda Qu dit, att göra det svåra för vårt allas bästa, för Numooris bästa, så är jag det."

Malphas
"Vad?" Högg han kvickt när Teck lät en låg morrning rulla genom strupen. Malphas hade konstaterat fakta. Tog dom det han sagt som en förolämpning så behövde dom som grinat över hans ordval se över sin egna självinsikt. Tikarna var tjocka med valpar, och så var det med det.

"Devils." Han hatade dom. Hatade honom. "Vad spelar det för roll om Devils revir ligger i närheten av Höstskogen? (Malphas skulle gärna möta farsan med flocken bakom sig) Bara för att tikarna är med oss så betyder det inte att vi andra blir oförmögna till att slåss och skydda våra egna! Jag säger att vi går till Höstskogen och etablerar oss där tills dess att allt löst sig. Jag känner till skogen som min egna svans och tänker påstå att det skulle vara en perfekt plats för oss i detta nu. "(slår en näve/tass bestämt i marken)

Achilles
Det blixtrade till i Achilles när de talade om att attackera Devils som om det vore något enkelt. Det var en sak att slåss mot hjärndöda vandrare. Han blev uppriktigt arg av att höra dem snacka om sånt de inte hade nån aning om.
"Det är ingen som sagt är att vi inte har för avsikt att aldrig någonsin attackera Devils, tro mig är det något den här flocken haft ambition om så är det att sätta dem på plats. jag är född och uppvuxen i Qu, hela mitt liv har formats av Qu's fientlighet med Devils. DETTA HAR VARIT MITT LIV. Att slåss mot Devils är sånt jag tränats för. Men Devils sitter just nu på fluffiga rumpor säkra i BERGEN, vi kommer inte direkt med en fördel om vi ska locka till oss deras uppmärksamhet så som vi ser ut nu, skadade, dräktiga, trötta knappt stridsdugliga någon av oss." Han frustade högt för att hämta andan. "Ni är inte ensamma om att vilja slåss mot Devils. Ni har ingen aning om vad vi har för erfarenheter av Devils. Damon kanske inte är här längre, men hans mål var att inte låta Devils slippa undan någonting av allt de gjort mot oss. Och jag har för all avsikt att fortsätta det målet, med eller utan Damon, för allas vårsäkerhet, för Numooris säkerhet. Men så länge vi inte vet ens hur många de är nu, eller vad de planerar kan vi inte riskera någon av de fördelar vi har att vinna. Vi tar oss i säkerhet, hitta en plats för Qu att vila på, och med tålamod så kan vi planera vad vi gör åt Devils. Och sen Agera. Är vi överens?"

Huyana
Trots Ceruleans lugnande närhet kunde inte Huyana låta bli att blänga hatiskt på den vita Exodus. Han och Malphas var visst lika korkade båda två. Hon öppnade munnen för att fräsa tillbaka till honom när Zoid tog till orda och röt åt dem allesammans. Hon vred skamset tillbaka öronen och såg ner på gräset mellan tassarna. Achilles fräste också åt Malphas och Exodus som båda verkade lika dåraktigt blodtörstiga, de verkade inte ha sett problemet i att dem inte var tillräckligt många stridsdugliga vargar för att kunna försvara de som var skadade och dräktiga.
"Vi är inte tillräckligt många för att kunna försvara alla om Devils skulle anfalla medan vi har valpar och sårade." sa hon och kastade hotfulla blickar på Maplas och Exodus innan hon vände blicken mot Zoid och höjde på huvudet "Men vi skulle nog hinna till Ötamon. Skogen där erbjuder skydd och vi är tillräckligt långt ifrån fiendeflockar för att hinna samla ihop oss och göra upp en ny plan.. Jag har hört att det ska finnas en vänligt sinnad flock där som kanske kan hjälpa oss." Hon höll blicken fäst på Zoid då hon såg honom som den naturliga ledaren i gruppen, och hon ville helst inte se de hånfulla blickarna som hon misstänkte skulle komma från flera håll.
"Och jag tror inte att vi kommer kunna påbörja vandringen idag... det är för många som är för trötta för att vandra." avslutade hon med blicken sänkt

Exodus
Exodus hummade instämmande till Malphas förslag. De andra... Inte fullt så mycket. Det mullrade missnöjt i Exodus bröst.
Gamla tankar i gamla ord ur gamla vargar. Hur såg de inte att de försökte kasta kvistar för att kväsa en flod, att elden inte kunde släckas av ångerfulla tårar? Inget hände, inte tidigare, inte nu, inte sen. De talar om valpar som skulle dö och sårade som behövde skyddas, som om det någonsin skulle förändras av bekymrade ord och beklagande blickar.
Någon måste dö, och det skulle inte vara dem. Inte Exodus.
I ett par ögonblick såg det ut som att han skulle explodera, rasande med sin blick i gränslandet till vansinnig ilska.
Men inte. Han knyckte till med huvudet, talade hårt och avvisande.
"Så vi väntar. Som Qu alltid gjort." Han vände ryggen mot dem och började gå.
"Bestäm var ni går så får det vara så. Men sno på. Vi har kort om tid." Motsträvigt stövlade den stora vita vargen iväg. Han gjorde bättre nytta av sin tid att vakta omgivningarna än att tala till döva öron och blödande hjärtan.


(Det slutar med att Qu vandrar till Byoomi, och de bestämmer att inte diskutera mer innan de hittat en plats att vila på. Fritt fram att rollspela möten eller händelser innan detta rollspel, eller längs vägen till Byoomi! #BraStämning)