Det hade nu gått ett tag sen dom kommit fram. Stäppen, deras rättmätiga plats. Denna plats bar på en lång historia, inte minst hennes egna. Men tiderna hade förändrats, dom stod inte längre enade som endast stäppvargar. Nej, dom hade blivit så mycket starkare. Läxan var lärd.
Trots ny kunskap, återfunna vänner och seger fanns det något tyngre. Något mörkt. Med åren hade många själar lämnat dem, lämnat tomma hål och en fråga. Varför? Varför just mig? Det fanns inte mycket kvar nu, men än fanns det hopp.
Vinden slet häftigt tag i hennes päls då hon hoppade upp på det stora stenblocket. Kroppen spändes och hon höll andan. Elektriciteten knastrade och lös svagt över hennes ljusa päls. All energi hon bar inom sig, all ilska och sorg, det ville ut. Halsen sträcktes ut och huvudet höjdes, elektriciteten spred sig omkring henne i en kraftfull fart i samma stund som hon sjöng vargarnas sång. Ett förtvivlat yl spred sig över stäppen och ekade bakom henne bland blodsbergen. Hennes egna tre små valpar satt vid sidan av bakom henne. Dom var ännu inte allt för stora, men snart var det även dags för dom själva att ge sig ut för att se världen. Men inte än.

Längre ut över stäppen drog en häftig storm in, vilket inte var allt för ovanligt under vintertiderna i landet. Detta område täcktes dock aldrig av snö, bara av oväder och kanske någon ynka frost. Men det var ovanligt. Det enda ljus deras territorium fick ta del av var månen, och blixtarna som då och då lös upp den annars mörka himlen.
Murder andades lugnt och blicken var tom. Hon var lärd sedan valpsben att aldrig visa sorg, hon var även intalat till att inte känna av den. Sorgen. En alldeles för stor svaghet. Påminnelsen fick henne att räta på sig och svansen höjdes. Hon såg så självsäker ut, så stark och stolt. Men innerst inne var hon nog redan ruinerad.
Flocken hade anslutit sig, stod nu framför henne nedanför blocket.
- Vi faller isär.
Sade hon rakt ut, utan att börja med något mjukare. Blicken var smal och hållningen fortfarande stark och självsäker. Likaså rösten.
- En general, en assasin och nu även ett barn. Acier, Nikita och Baugur. Hur långt ska det behöva gå innan vi gör något? Trots att vi funnit våra förlorade, trots att Gudarna gav oss deras barn så kan det här inte fortsätta.
Hon hade bara haft turen att slå sig samman med Asynja och ta henne hem, men även där hade Gudarna gett henne ett straff genom att stjäla hennes minne.
Detta var nog första gången som hon kände sig förrådd av sina egna Gudar. Dom hade tagit så mycket trots att Treontha klarat av proven. Dom hade ju fått hem sin älskade Asynja efter flera år, fått henne att förstå att detta var hennes ursprung trots att hon saknade pusselbiten till det minnet.
- Amare et sapere vix deo conceditor, även en Gud har svårt att älska och vara klok samtidigt. Men det handlar om att ge och ta.
Då alla inte talade flytande latin valde hon att översätta det direkt. Det var dags att dem alla faktiskt lärde sig språket flytande. Innan det glömdes bort.

Öronen drogs bak mot nacken och hon hoppade ner från stenblocket med svansen piskande bakom sig. Hon klev ett steg fram mot dom andra. Den gyllene blicken granskade dem en och en, varsamt. Många var nog inte bekanta med deras sanna historia eller bakgrund. Det var ett svårt val, trots det var hon ändå säker. Det kändes som om det redan var bestämt.
- Ställ er i en cirkel runt blocket. Nu.
Hon sade inget mer först hon vände dem ryggen till och gick bort till sina egna valpar för att placera ut dem rätt, därefter såg hon ut över flocken igen.
- Mocratio.
Sade hon kort, kisade med blicken för att läsa av de andras uttryck. Detta ord skulle nog bara det äldre medlemmarna förstå, likaså innebörden av det. Just därför drog hon kort i ena mungipan då hon mötte Ventus blick.


Off: Nya området dom befinner sig på just nu är en liten bit ut på slätten där det fortfarande finns röd stenmark samt ett stort stenblock (cirka 30cm högt bara) och en liten bit bakom dem ligger blodsbergen.
Inne på reviret.
Viktigt att alla i flocken medverkar!

Så kraftigt och så lockande, en sång av dess like hade hon aldrig förr hörd.
Dom mörka ögonen kikade fram under den tjocka mörka luggen och den mörka varginnan rörde sig fram. Hon hade inte befunnit sig långt bort från Ledarinnan då hon get ut sitt rop så det dröjde inte länge fören Luma kom fram till platsen. Under vandringens gång hade hon vuxit och för varje dag som gick blev hon bara elegantare och mörkare. Dom mystikfyllda ögonen hade en gång varit mildare grå men var nu nästan helt svarta. Pälsen blir mörkare för varje dag och lika så hennes sinne och inre. Allt detta tjat om Gudarna fick henne att må smått dåligt. När skulle dom runt omkring fatta att det inte finns några Gudar och speciellt inte i detta land. Men Luma kunde inte förneka att hon inte var troende, det finns en 'Gud' som håller henne varmt om själen. Den enda rätta och möjliga Gud i detta land. Den Svarte, han som styrde över allt liv i denna dal. Det var han som beslutade ifall du skulle leva eller dö, det är han som kväver din livslåga eller låter en ny skapas. Inte någon av dom andra 'Gudarna' som den vitsvarte varginnan framför henne tycktes tro. Men Luma sa inget, hade inget berättat för någon utan höll sig alltid i bakgrunden och såg på dom andra med ett vagt förnedrande uttryck. Men idag stod hon bara där, såg upp emot Murder med en tom mörk blick. Hon rörde inte ens en min då broderns namn nämndes. Hon älskade sina bröder av hela sitt hjärta och skulle göra att för att få tillbaka honom, men det var detta prat om Gudarnas svek som släkte lågan inom henne. Att dom inte såg sanningen även om den låg mitt framför dom äcklade henne smått. Blicken vändes upp emot valparna som befunnit sig bakom Ledarinnan och hon suckade tungt.

[Eeh, ja hon är där i allafall ^^']

er han ändDen gyllene hanen hade för en fång skull hållit sig nära flocken. Eller i alla fall den plats de stannat på. Här får han huvudvärk. Men minnena som ett efter ett gör sig återigen påminda får honom att stanna kvar. Inte vandra iväg för långt som han annars har tendens till. Och systerns havandeskap har gjort honom både nyfiken och orolig.  Den vassa gula blicken fästs på de tre små valpar som var och en påminner om systern på sitt eget sätt. Tankar på sina egna valpar har han hållit för sig själv. Han har ännu inte hunnit tala med systern i enrum. Han skulle inte förneka att han inte har tänkt på sina egna valpar.  Men när det gäller det är han fortfarande kluven. Han vet inte vad han borde känna. Det var ändå bara något som hände.  När systern ber alla att bilda ring är den gyllene hanen inte sen med att resa sig och gå närmare. Klipper vaksamt till på huvudet och han ser på Murderotic. De starkaste känslorna hans kropp besitter hyser han ändå för henne.

[Eftersom jag är off så skriver jag ett kort inlägg.]

Angelus följde ropet som kallade honom, och anlände till platsen inte långt efter att Murder hade bett honom komma. Blicken gled över de andra flockmedlemmarna som samlade sig, en efter en. Ledarinnans tre små satt och väntade på moderns tal, och hans egna... De två av dem som var kvar, gav han ett varmt leende.
Han lyssnade till hennes ord, och trots att det stack i hans hjärta vid tanken på Baugur följde sedan vinken utan att ifrågasätta Murders ord det allra minsta. Tiden att sörja var inte nu, det hade ängeln sagt honom. Tiden att sörja skulle komma, men han var tvungen att vara stark nu. Sonen var inte borta från livet, bara försvunnen.
Blicken gled mot hans barn, såg till att även de gjorde som det sade att de skulle göra.

Tannin hörde även han ropet och rörde sig mot platsen. Snabbt var han där, och när han såg sin syster skuttade han glatt fram till henne. Blicken vändes åt sidan, mot den tomma platsen som skulle fyllas av Baugur. Och öronen slokade då han tänkte på den försvunna brodern. Han saknade Baugur och hans tokiga upptåg. De hade ju alltid haft så roligt tillsammans...
Tankarna slets bort, och då Murder bad dem att ställa sig i en ring runt stenblocket gled blicken mot fadern som höll ett vakande öga på dem. De förväntades lyda, och Tannin hade inga andra tankar i huvudet än att göra just det.

Ventus hade inte vant sig ännu vid att räknas till de vuxna, och lommade iväg till mötet ovetandes om vad som skulle förväntas av honom. Men han var redo nu att ställa upp och ta sitt ansvar, och han hoppades att det här skulle lbi mötet där han skulle få sin uppgift tilldelad nu när han var av rätt ålder. Han kom fram till gruppen vargar och satte sig diskret långt bak  i klungan och såg upp mot sin kusin - deras ledare. Han hade aldrig riktigt kunna se henne som en nära släkting, för på ett sätt hade hon alltid varit så avlägsen som ledare. Men han insåg också att det var att räkna med för alla i denna flock, för det är inte deras egna egon som ska gå först, utan flockens behov, och Gudarnas.

Han hörde Murderotics ord, men han förstod inte riktigt innebörden i allt hon sade, men hoppades att han skulle få lära sig allt de han inte förstod ännu, för han ville inte vara en besvikelse för hans familj, och kanske allra minst en besvikelse för hans far.

Asynja var en av de första flockmedlemmarna som anslutit till platsen efter att ledarinnan kallat på dem. Hon höll sig gärna i närheten av Murderotic för att studera och lära sig om flockens seder samtidigt som hon inte ville störa modern med sina dumma och många frågor. Honan hade säkerligen tillräckligt att göra ändå.

Den rödgula varginnan lyssnar intresserat till flockledarinnans tal. Hon hade hört om de medlemmar som gått förlorade och kunde inte annat än att tycka synd om deras närstående. Ett beklagande uttryck lägger sig över varginnans nätta anlete samtidigt som hon fortfarande lyssnar till honans ord med stor fokus. Det fanns många ord i hennes tal som hon inte förstod sig på alls.

Det fanns inte mer att säga nu när hela flocken var samlad. Unga så som vuxna. Hon ville inte dölja något för dem, för det här var en del av dem. En del av deras historia.
Blicken förflytta sig från Ventus och leendet tynade bort då hon istället mötte hans fars blick.
- Tolle quod tuum est situm, Remi.
Sade hon och nickade svagt. Remi tvekade inte då han gjorde det hon bad om, utan intog sin position uppe på stenblocket.
Fastän hon innan bestämt sig för att överlämna platsen åt någon annan så hoppade hon upp på stenblocket vid Remis sida. Hon granskade varenda en av dem nedanför henne.
- Innan vi börjar vill jag bara påminna er alla om vad som väntar oss då vår tid är kommen. Det finns tre vägar.
Vi närmast de mäktiga Gudarna lämnar våra kroppar för att få försonas med våra egna i ljuset, eller återfödas och få ytterligare en chans i livet. Att döden egentligen kan ge frid kanske låter underligt för många, kanske låter det helt omöjligt, men det är sant. Så länge vi ser ljuset och finner hoppet i våra mörkaste stunder kommer vi aldrig mer att möta skuggorna som blockerar vår väg genom livets resa. 
Kan vi inte se det vackra om det allra hemskaste så leds vi mot fel väg, det leder oss till det tredje alternativet. Ett evigt mörker som håller oss fångna och vår själ finner aldrig frid, vår själ kommer då inte nå ljuset.
Allt är inte alltid som det ser ut att vara, och därför måste ni öppna era sinnen för att ta in det som förmedlas, försök se syftet och se om det finns något hopp trots att det verkar mörkt. På det sättet kan ni även få reda på vad som är rätt, och vad som är fel. Allt skall ha ett syfte, allt annat är ren ondska.
Zodiac, tolle quod tuum est situm.
Hon vek undan med blicken och gick längst ut på kanten av blocket, vänt mot Remis håll som stod någon centimeter från henne. Zodiac tog sig också upp på blocket, intog sin position tillsammans med dem. Hon var nära på att kalla den tredje, men hennes farbrors blick stoppa henne. Bara de två kunde veta vad blickarna sa varandra, och hon skaka svagt på huvudet åt hans val. Det tog emot att se ut över flocken igen.
- Ventus, tolle quod tuum est situm.
Hon sade det något tystare än när hon kallat på Zodiac. Även den unga stäppvargen steg upp, helt omedveten om vad som komma skall. Det skar i hennes hjärta, men hon visste att hennes smärta var någon annans frid. Någon annans önska.
- Tempestate probantur fortes.
Hon nickade åt dem. Detta var ett typiskt uttryck för Remi, men ack vilken kraft meningen hade.

Den vita tiken drog ett djupt andetag och slöt ögonen.
- I stormen väntar vi på Solgudens födelse och ber att ljuset ska komma åter. För att vända cirkelns gång skänker vi Er våran tillit och tro i bedja om att skonas. Vi ser, vi hör och vi känner Er. I ett bevis på vår tro och lojalitet, ber jag er, att ta emot våran ädlaste själ som vi låter gå. Vi låter oss offra hans själ.
Hon slog upp det glödande ögonen igen, backade undan några steg. Bara någon minut kvar innan blodet skulle flöda.
Men en minut innehöll alldeles för många plågsamma sekunder.

Zodiac är inte riktigt säker på vad som är på väg att hända. Men han kan känna spänningen i luften. Den verkar så kompakt och nästan fysisk. Som om man bara kunde sträcka ut tassen och röra vid den.
När Murderotic kallar honom höjer han blicken mot henne. Ögonblicket senare befinner han sig på stenblocket tillsammans med systern... ledaren... och den varg som är deras farbror. Remikauri. För ett stund slås Zodiac av nedstämdhet. För att han inte känner den äldre hanen så väl. Panik griper honom när han inser att han inte heller kommer få tillfälle att göra det heller.

Han börjar inse vad som är på väg att hända. Och hjärtat slår hårdare i bröstet. För sitt inre förbannar han vad som hänt honom. Vad som tvingade bort honom från flocken och allt han varit med om sedan dess. Förutom den biten då han hittade hem igen. Men han känner sig fortfarande som en utböling. Men han vill inget hellre än att höra hemma här. Den vassa gula blicken söker sig till Remikauri då denne börjar argumentera med Ventus. Sonen. Det smärtar Zodiac att han inte ens minns sina egna föräldrar. Men visst var mor vacker. Och far var stark och stolt.

Han ser ut över flockmedlemmarna. Sedan söker sig blicken till systern. Han följer dem. Han följer henne. Han gör vad som krvs för att visa att det är här han hör hemma. Han lyder henne och följer henne. Han gör allt hon ber om. Plikten för flocken. Plikten för henne. Lojaliteten. Det är här den ligger.
Blicken söker sig mot farbrodern igen. Skuld slår den gyllene hanen. För vad han förväntas göra. Men han ser ingen ånger i den äldre hanens blick. Bara frid.

[Ehm... Ja, ett svar levererat. Behövs det mer så kan jag lägga till. ]