Ventus hade satt sig på reviret och betraktade vildhästarna som tyst betade längre bort. Tidigare hade han ofta funnit glädje i att bara se på dem, eller jaga upp dem för att sedan sprinta med de flyende starka hästarna, bara för att visa att han kunde springa snabbare än dem om han ville. Men han såg inte längre något nöje i det hela. Han såg inget nöje i något nu mera. Han hade slutat springa. Det var som att han hade slutat leva. Han var bara att traumatiserat skal av hans forna jag.

Han lyfte blicken något och såg mot den avlägsna horisonten. Han skymtade de röda bergen, som oftast hade kallats blodbergen. Han kunde minnas att han tidigare gärna känt en äventyrslusta när han sett bergen, att han en dag bara hade velat springa tills bergen var precis framför honom, stora och väldiga, och för att sedan upptäcka vad som doldes bakom bergen. Men nu såg bergen för avlägsna ut. Han kände den hopplösa känslan i sig att han aldrig skulle orka springa dit längre. Nu var han fast här i sin kropp. Fast i detta landskap, som blev väldigt stort när man inte sprang sig fort genom det. 

Skulle han bli bättre en dag? Det var omöjligt att säga. Idag såg han ingen utväg ur detta. Han ville bli fri igen.

[Hoppas det är ok att jag hoppar in :'D]

Det var med ett glatt leende som den unge stäppvargen vandrade över reviret. Han var inte längre en valp, han var en ungvarg. Och han såg saker och ting annorlunda nu. Men trots att han växt till sig i både sinne och kropp var han fortfarande barnslig och alltjämt lika nöjd med sig själv och sin omgivning. Ingen kunde egentligen ha det bättre, inte på något vis.
Vad han nu var på jakt efter var för honom okänt, men att bara ligga och slöa i solen var ingenting man kunde göra en hel dag. Så han hade rest sig från sin viloplats och börjat röra på benen. Bara en liten promenad kunde göra stor nytta för hans rastlöshet. Han hade frågat om Tannin ville följa med, men denne verkade ha annat i tankarna och efter att Oscuro tjatat ett tag gav han upp. Vrenen hade alltid varit sådan, även fadern till denne verkade vara på det viset. Kanske det var ett släktdrag? I så fall ett irriterande sådant.
Men det var inget han bekymrade sig över. Nästa gång skulle nog Tannin gärna följa med honom.

En figur längre bort fångade hans blick, och Oscuro stannade upp. Var inte det..?
Benen sträcktes ut då han började trava närmare. Mycket riktigt, det var den han trott. Ventus, medlem av flocken. En varg han inte kände särskilt väl, även om de hade talats vid några gånger. Kanske detta var ett tillfälle att lära känna den andre lite bättre?
"Ventus." Namnet uttalades då han kommit närmare och saktade av till en stillsam gång istället. Blicken hölls fäst på den andres rygg medan Oscuro stilla gick närmare. "Är det hästarna som har fångat ditt intresse?"
De stora djuren verkade obrydda om vargarnas närvaro. Kanske de visste att de inte utgjorde något hot just nu, eller så hade de inte ens sett dem. Oscuro lät tankarna dröja vid det ett tag innan han stannade upp bredvid den andre, och satte sig ned. Då lades åter all fokus på flockkamraten.