Unnown nosade försynt i luften, som om hon var rätt att den skulle bita tillbaka. Det var kyligt i den nya platsen. Vart hon befann sig visste hon inte, men inte var det en plats hon förr besökt iallafall. Dofterna var främmande och inte ens gräset luktade som det brukade. En lätt rysning genomfor henne då hon långsamt stegade framåt igen. Hon gillade igentligen inte att vara på nya marker. Hon älskade trygghet och säkerhet. Men efter den lilla.. Incidenten, som gjort att hon kommit bort från Ötamon, så hade hon helt enkelt inte lyckats hitta tillbaka igen. Hon hade känt några doftfragment från den välkända skogen när hon precis hittat ut från sitt fängelse, men de var inte tillräckligt starka för att hon skulle kunna hitta hem igen.

Ett stön lämnade henne då hennes tass slog i en sten. Nog för att hon var tillräckligt skicklig i sin blindhet för att kunna ta sig runt trädstammar och bumlingar, men sten i tasshöjd var stört omöjligt för henne att upptäcka. Det var därför hon aldrig rörde sig snabbare än i promenadtakt. Unnown skulle i ärlighetens namn kunna springa rakt utför ett stup utan att hon märkt det förrän tassarna plötsligt inte hade nått fäste, trots att hon egentligen med all säkerhet var snabb - iallafall om man såg på de långa, slanka benen och den vinthundsformade buken.

Återigen vädrade hon i luften, och denna gång stelnade hon till. Varg. Och den.. Den var på väg hitåt. Hon slappnade av en aning, höjde huvudet och tvingade sig att behålla lugnet. Det var alltid lika hemskt att möta nya vargar då hon inte hade en chans att fly ifall denne skulle ha ont uppsåt. Tyst stod hon och inväntade främlingen med lätt darrande ben.

[Hoppas det var okej med lite små-PP <3]

Skogen hade visat honom nådig och han började fatta tycke för den kyliga skogen. Det hemska brännande hade lämnat platsen och han hade kunnat röra på sig igen. De stora öronen snurrade runt som på ett bytesdjur tills han hörde ljudet av ett djur som klumpigt rörde sig genom skogen. I några sekunder stod han stilla och lyssnade spänt på djuret innan han började gå mot djuret. Varför han faktiskt närmade sig ett nytt djur visste han inte, den kunde ju faktiskt vara någon som ville honom illa när han väl kom inom räckhåll. Trots dessa tankar vandrade han mot djuret, kanske var det någon undermedveten tanke som sa honom att detta djur var lika svagt och menlöst som han själv.

Huvudet hölls lågt när han kände doften av... varg. Han stod stilla i några sekunder innan han fortsatte framåt och kunde läsa av mer information från doften. Det var en hona, hon luktade av rädsla och... grotta.
Svansen piskade till. Kanske var hon som han? Kanske hade hon också lämnat tryggheten i bergen för att se sig om i den nya världen som fanns där utanför... Eller se och se. Var hon som han kunde hon nog inte se. Att se var ett fenomen som han inte förstod, han kunde inte förstå konceptet.
Varginnan verkade vara inom hörhåll och han öppnade munnen för att tala.
"Var hälsad, du varg från grottan." sade han med sig kraftfulla röst och fortsatte tills han kände hennes kropp. Inte som han kände marken under sina tassar utan som han kände trädstammarna runt omkring sig och stenarna på marken.

De lätta ljudet av tassar i gräset kom allt närmare. Nosen vibrerade av aktivitet då hon om och om igen vädrade i luften. Det var en hane. En minut i tystnad passerade, och nu var han så nära att hon nästan kunde känna vinden för med sig hans kroppsvärme.

"Var hälsad, du varg från grottan."
Unnown stelnade till och la huvudet en aning på sne. Spärrade upp de pärlvita ögonen och svalde hårt. Hur visste han vartifrån hon kom.. Sekunden därpå hade hennes nos analyserat hans doft och upptäckt en sak. Doften av fuktig sten. Doften hos hennes folk.. Lukten av sten som varit så ingrodd att en blivit beständig. Var han en.. Som hon?
Chockad backade hon ett steg och flämtade till av förvåningen. Unnown insåg att hon betedde sig som en idiot och undrade om han också var blind. Om han ens var en som hon..
"H-hej.." Den grå tiken kom inte sig för att säga mer än så av chocken som fortfarande paralyserade hennes kropp.
"Vem är.. Du?"

Hon verkade stappla bakåt vid hans ord. Gjorde dem ont? Han visste att vargarna i detta land ofta hade magi och han funderade på om ord skadade henne så som magi skadade honom.
Hon försvann nästan ur hans fält och han tog försiktig några steg närmare så att han kunde känna henne tydligt.

'H-hej..'
Ljudet av hennes röst fick honom att le sitt krokiga, trasiga leende. Hon var tyst en stund och han väntade lugnt på att höra henne säga någonting mer, han kunde ju inte gärna svara med en hälsning igen.
'Vem är.. Du?'
Blindir tippade huvudet på sned innan han öppnade munnen.
"Mitt namn är Blindir, men vem jag är vet jag fortfarande inte." sa han. För första gången verkade han vara den av de två som var lugnast vid första mötet.
"Får jag fråga vem ni är?" han använde medvetet formuleringen är för att han ville se hur varginnan svarade.

Unnown hörde hanen ta ett steg framåt igen. Han verkade angelägen att hålla sig inom ett avstånd på fem meter.. Förstod inte riktigt varför. Vad var hans anledning? Hörde han dåligt, kanske? .. Det var då hon insåg att han antagligen var precis lika blind som hon. Tveksamt tog hon några steg framåt mens tannade sedan igen, med vikten en aning lutad på bakbenen ifall hon skulle behöva kasta sig undan i självbevarelsedrift. Den grottdoftande började tala.
"Mitt namn är Blindir, men vem jag är vet jag fortfarande inte."

Unnown väntade i några sekunder, funderade, innan en ryckning rördes i ena mungipan. Ett svagt leende tog plats på hennes läppar. Hans ord var sanna, om han nu var blind.
"Får jag fråga vem ni är?"
Leendet breddade ut sig.[/size]
"Mitt namn är Unnown, men vem jag är vet jag fortfarande inte."Hon härmade med flit hans mening och inväntade hans reaktion.

'Mitt namn är Unnown, men vem jag är vet jag fortfarande inte.'
Han var tyst i några sekunder, insåg sedan vad hon sagt och skrattade. Det var längesedan han skrattat så, vilket också hördes. Skrattet var hest och lät nästan ansträngt, som om musklerna som behövdes för att skratta inte hade använts på länge. Det krokiga leendet lyste i hans ansikte, även om ingen av dem skulle vara medvetna om detta.
"Tuché, Unnown, tuché" sa han och skrockade, återgick till sitt normala tonläge. Han satte sig ner, inbjöd till ett lugnare samtal genom att inte en sårbarare position. Trots att det inte var mycket hade han märkt hur hon flyttat tyngden till bakbenen, att marken där hade fått mer press på sig.
Han visste inte varför, men det lugnade honom att prata med någon som verkade komma från samma ställe som honom.
"Låt mig fråga dig Unnown, är du från grottorna eller har du bara nyligen befunnit dig i en?" han hade vänt sitt huvud mot henne, även om han misstänkte att inte heller hon såg någonting.

Unnown väntade med illmarig min hans reaktion - och den kom som hon nästan väntat sig. Hans skratt bröt tystnaden och fick henne att slutligen, långsamt och trevande, sätta sig ner likt han också gjort. Blindir verkade sannerligen inte farlig.. Och var han det, så skulle hon med all säkerhet få sona sitt misstag.

Hans skratt dog ut i ett roat skrockande, då han fortsatte:
"Tuché, Unnown, Tuché." Förvirrat spände hon huden runt ögonen en aning. Vad det ordet betydde hade hon inte en blekaste aning om, men hon ville absolut inte verka dum och fråga. Hanen verkade onekligen klipsk, smart, och hon ville inte verka dum.
När det hesa skrattet dött ut slappnade Unnown av ännu en liten bit och vred fram öronen en aning för att kontrollera vad han tänkte göra, eller säga, härnäst.
"Låt mig fråga dig Unnown, är du från grottorna eller har du bara nyligen befunnit dig i en?"
"Åh.." Unnown fuktade nosen. "Det sägs ju att vi grottvargar kom från Mardoufklyftan.. Det kanske stämmer i helhet, kanske inte, men mina förfäder var i närheten när jorden rämnade. De blev livrädda då ljuset skar i deras ögon så de flydde, djupare ner i grottorna än någonsin förr och kurade ihop sig nere i mörkret. Rädd för det skärande varma som plötsligt invarderat deras tysta värld... Det tog över hundra år innan deras barn och barnbarn vågade sig lite längre upp mot den ännu mer syrerika luften igen."
Unnown gjorde en paus och drog ett djupt andetag.
"De var rädda för den varma, friska, livfulla världen, men en nyfikenhet började gro. De vågade sig allt närmare ytan, deras lugnor vande sig vid den syrerika luften, men deras ögon förblev lika känsliga. De gav sig aldrig ut. Ytterligare många år gick, ännu en generation, följd av ännu en, och där kommer jag in i bilden. Strax efter min födelse bestämde sig mina dumdristiga föräldrar för att undersöka Värmevärlden. Ja, så kallade de den.. De dog strax efter att jag fyllt ungefär femton år. Jag saknar dem, men jag var sjävlständig redan då."
Ytterligare en paus.
"Mina ögon introducerades tidigt för ljuset, så det stör mig inte på samma sätt. Visst tåras de vid starkt ljus, och jag får sprängande huvudvärk om jag är för länge i rent solljus på en öppen plats.. Men jag kan ändå uppleva den här världen."

Han hade inte förväntat sig så mycket svar från den nervösa honan, men det hade han synnerligen fått. Nyfiket lyssnade han och insåg även om dem var från samma generation så var dem från olika ställen. Hon hade vuxit upp vid ett ställe som han knappt kunde uttala och som verkade vara varmare. Och hon verkade vara tåligare för ljus än vad han var, vilket antagligen berodde på generationerna innan som kommit närmare det. Själv hade han blivit slungad rakt ut i det.
När hon tystnade nickade han långsamt, även om han inte trodde att hon såg det kändes det bra som en bekräftande rörelse.
"Sedär, då är vi inte nära släkt i alla fall." Sade han med ett leende som tydligt hördes i rösten. Det låga skrockandet hördes igen när han sträckte på den krokiga ryggen.
"Jag visste inte att det fanns andra släkten med grottvargar... eller vad du nu vill kalla oss. Vargarna här uppe verkar kalla oss för det i alla fall." han var inte säker på att ordet grottvarg var någonting han uppskattade, det lät så primitivt och han tyckte inte riktig det speglade de sinnen som generationerna av underjordsvargar hade utvecklat.

Unnown skakade långsamt på huvudet som en osynlig bekräftelse. Hon hade inte anat att de var släkt heller. Inte för att hon såg hur han såg ut - men hon hade vandrat långt. Rejält långt ifrån Ötamon. Vad hon anade så skulle de flesta grottvargar inte våga sig så långt utanför sina gränser. Var Blindir sådan?

"Jag visste inte att det fanns andra släkten med grottvargar.. Eller vad du nu vill kalla oss. Vargarna här uppe verkar kalla oss det iallafall."
Tiken burrade upp den grå pälsen för ett ögonblick i en rysning då en kylig vind drog genom skogen. Funderade på hur hon skulle svara honom. Hon hade aldrig riktigt ifrågasatt de främmande vargarnas val av namn. Det var ju i och för sig rätt logiskt att de kallades för grottvargar, då det var ur grottorna de kommit. Rätt fantasilöst. Å andra sidan fanns det både vattenvargar och bergsvargar..

"Mina släktingar kallade oss för mörkerjägare. Vi är de som är ett med mörkret, som ser utan syn och son känner utan att behöva känna.. Jag har alltid tyckt att det är ett bra namn."

Mörkerjägare
Han gillade det ordet, det passade släktet bättre än grottvargar.
"Fast man skulle ju kunna säga att vi är dem som behöver känna allra mest." sa han och tänkte på blindheten. Kunde man inte känna skulle man nog inte klara sig så länge om ögonen inte fungerade.
Hans stora öron fladdrade till i den svala vinden som blåste ner mellan de tjocka stammarna. Kylan i vinden fick honom att må bra, det var lite som balsam på den ömma huden. Även om vind aldrig var något han tidigare känt hade han lärt sig att uppskatta det, speciellt när han befunnit sig ute i lite för mycket dagsljus.
"Säg mig, är det varmt där du kommer ifrån? Jag tycker det verkar hemskt obehagligt." han menade på värmen och inte direkt söderut, även om han förstått att det oftast var varmare där. Kanske skulle han bege sig söderut när det började bli riktigt kyligt? Han var inte säker på att den bitande kylan som vinden lovade var någonting han skulle till att uppskatta.

"Sanningens ord." Mumlade hon och slöt ögonlocken över ögonen, vilade dem från ljuset som studsade mellan stammarna, och öppnade de sedan igen. Åh, vad hon önskade att hon kunde se. Hon hade alltid önskat att de världen. Hon ville se hur ljus såg ut, och se om mörker verkligen var det mörkret blindheten visade. Om gräset låg lika mjukt ut som det var, och om solen såg lika varm ut som strålarna kändes..

En kylig bris rufsade om i hennes päls. Luften var ovanligt frisk här.. Hon kom på sig själv att inte frågat vart hon befann sig. Det skulle hon göra. Så snart samtalsämnena tröt - och det skulle ta lång tid tills dess. De hade mycket gemensamt att tala om, sådant som vanliga markvargar inte förstod på djupet.
Blindir ställde en fråga om värmen.
"Jag gillar kyla, men jag gillar även solen. Det är intressant för mig, även fast värmen ibland blir för mycket.. Då gömmer jag mig i skuggan tills natten. Den älskar jag mest. Jag vet inte hur den ter sig för den som ser, men jag vet att den finns en måne. En broder till solen... Den ska vara vacker, har jag hört. Och den har söner och döttrar.. De alla vilar på en bakrund av mörker.. Mörker är blindhet, visst?"
Hon formulerade den sista meningen som en fråga. Nu behövde Blindir knappast föreläsas om himlen, men hon lät sina lösa tankar strömma ut ur munnen.

Att hon gillade solen förstod han inte, själv ryste han när hon pratade om den. Att han visste att det var solen som brände honom hade han fått reda på när en markvarg någon gång hade talat om det för honom. Om solen hade en bror var denne mycket barmhärtigare mot honom. Nattens ljuva stunder och höga ljud var någonting han uppskattade minst lika mycket som markvargarna verkade uppskatta solen och dem brännande strålarna.
'Mörker är blindhet, visst?'
Hon hade frågat honom och han var lika oförmögen att svara som hon verkade vara.
"Jag antar det..." sa han trevande. Om blindheten var av samma slag som mörker skulle han aldrig veta, men det var ingenting som störde honom. Han gillade blindheten och det som gjorde att han kände fast han inte kände sin omgivning då han misstänkte att det inte var så många markvargar som kunde känna på samma sätt.

"Jag antar det.."
Svaret var lika osäkert som hon kände sig i ämnet. En gång hade en annan varg talat om för henne hur världen såg ut. Då hade hon varit någonstans vid Ötamon. 
"Undrar ifall världen är lika vacker som den verkar.." Hon hasplade ur sig ännu en lös tanke och sänkte nosen till gräset. Nosade i jorden. Det luktade svamp någonstans ifrån. Svamp som var ätbar. Den ständiga hungern gjorde sig påmind genom att få magen att låta.
Unnown skrattade dämpat till, ett kort skratt.
"Min mage har tröttnat på att vara tom." Ett svagt leende spred sig på läpparna. "Vill du med och hitta lite mat?"

Han förstod sig inte på henne. Var hon inte glad, stolt nöjd övet att vara berövad synen. Hade man aldrig använt den kunde det väll inte vara en förlust?
Som svar på hennes fråga, eller snarare urhasplade tanke, fnös han lågt vilket nästan lät som en nysning.
"Jag kan inte påstå någonting." Sa han med låg röst och skakade lite på huvudet.
Unnowns mage lät plötsligt och de långa öronen på Blindirs huvud klippte till. Frågan om han ville följa med på jakten efter mat överrumplade honom. Varför ville alla bjuda honom på jakt? 
Som svar log han, trots att varginnan framför honom inte kunde se och öppnade munnen för att svara henne.
"Jag följer dig gärna i jakten på mat, så länge det inte varit någonting levande." Han skrockade lågt och reste sig upp.

(Skriver från mobilen och ber om ursäkt för längden och eventuella stavfel ^w^")

Hanens svar verkade nästan något.. Inte vasst. Det var fel ord, men nästan som om han blev irriterad över hennes frågor. Som mycket van sinneskännare så kunde hon lätt urskilja ändringar i rösten andra aldrig skulle upptäcka. Var hon för påträngande? Försiktigt reste hon sig upp och backade ett steg, återgick till den stela positionen hon stått innan.
"Nej.." Svarade hon honom bara och drog tungan över vänstra mungipan. Hade hon sagt någonting fel?

"Jag följer dig gärna i jakten på mat, så länge det inte är någonting levande." Den där undertonen dröjde sig kvar, trots det mjuka skrockandet. Något var fel. Unnown hatade att inte veta. Det var som synen - till skillnad mot vargar som var nya från grottorna störde sig inte alls på synbristen. Men eftersom hon hamnat i fel värld så ung så hade hon inte alls lika välutvecklade, fladdermuslika förmågor. Hon var mycket mer tafatt än hon skulle varit om hennes sinnen fått chansen att utvecklas i mörkret. Nu kände hon sig bara hopplöst handikappad, och kunde bara inte sluta tänka på hur världen egentligen såg ut när hon fått det berättat för sig så många gånger. I grottorna fanns bara mörker och kylig sten - i denna värld så mycket mer..
Nej, hon var tvungen att säga det.
"D-du behöver inte följa med om du inte vill.."  Hur kunde Unnown vara så lättpåverkad?

Han märkte, precis som hon, hur hennes kroppsspråk förändrades. Inte för att han förstod varför, fören hon reste sig upp och backade. Hon försvann ur hans känsel vilket störde honom.
Kanske hade hon hängt upp sig på den skarpa tonen i hans första svar, men han hade inte trott att den var kvar när han sade att han gärna ville följa med henne. Det gjorde honom lite sårad då han trott att hon förstod bättre. Svansen slokade när han försiktigt tog två steg mot henne igen, så han kunde känna henne.

"Jag menade ingenting illa, jag förstår bara dig inte." sa han och klippte med öronen. Tyst stod han stilla i några sekunder innan han öppnade munnen igen.
"Jag följer gärna med dig, två nosar är bättre än en." sa han och försökte sig på ett leende som hon inte kunde se.

Osäkert klippte hon med öronen.
"Jag är ledsen. Antar att jag är för.. Skarpsint, för mitt eget bästa... Jag tänkte bara att det kunde vara skönt med sällskap. Sm omväxling." Ett snett leende skymtade, men dog ut nästan genast. Men frågan hängde kvar; vad var det han inte förstod?
Nyfiket vred honan öronen framåt igen och lät de behålla den positionen. Tog några steg mot Blindir då han uppenbart stördes av att inte kunna känna henne. 
Det var då hon fattade - han var en av de som var nya i den här världen. Alltså.. Hade han mer fladdermuslika instinker än hon. Genast tog hon ytterligare ett steg fram.
"Vad är det du inte förstår?" Hon vickade huvudet en aning på sne, säker på att han skulle känna rörelsen, och gav en lätt gest att de skulle börja gå.
"Mitt.. Tankesätt? Om du menar min nyfikenhet på omrävlden så.. Du har inte befunnit dig ovan jord så länge, inte sant? Det är annat för dig i det fallet - du har färmodligen utvecklat dina förmågor i flera år innan du kom ut hit. Jag hamnade här redan som en späd liten valp, och klarar mig synnerligen sämre än jag kunde gjort om jag hunnit lära mig.. Teknikerna, ordentligt. Nu är jag bara en blind varg. Lite instinker har jag ju givetvis, men inte långt på samma vis som de infödda."
Unnown insåg hur orden flödade ur munnen på henne och stängde igen den med en hörbar smäll. När hon väl började prata - så pratade hon.

Han förvånades över att hon närmade sig så mycket, som om hon förstått svårigheten för honom att läsa av henne när hon stod för långt borta. Men hon kom väldigt nära, så nära hade hon aldrig kommit och han fann det mycket lättare att känna dem små rörelserna, som hennes andetag.
Han skulle till att svara när hon satte igång att prata. Han översköljdes av en flod bestående av ord. Leendet krökte hela hans ansikte och försatte det i en grimage utav alla de slag. När hon tillslut tystnade skrockade han och började röra sig, inte helt säker på vad den lilla gesten betytt.
"Nä, att vilja se omvärlden förstår jag." sa han och kastade med huvudet "Det är bara det att jag inte förstår varför du inte blir sams med blindheten, den gör dig så mycket gott om du bara accepterar den." han klippte åter med öronen. Hur hon förstått att han var ny i denna världen förstod han inte, men han var glad över att inte behöva säga det själv, det kändes ju lite genant.
"Och jag trodde faktiskt det var medfött hos alla grottvargar, det var det i alla fall i min flock." han sa det nästan frågande, som om han var osäker på om det var någonting han borde säga eller inte.

"Det är bara det att jag inte förstår varför du inte blir sams med blindheten, det gör dig så gott om du bara accepterar den."
Unnown funderade på hur hon skulle svara utan att låta konstig.
"Jag.." Hon harklade sig lätt. "Jag har accepterat den. Men vem kan låta bli att drömma?" 
Hon föjde efter honom när han började gå, och travade något klumpigt ikapp då hon snubblade på en lös sten. Där avundades hon Blindir, som uppenbarligen var en av de som var skickliga på att läsa omgivningen.
"Och jag trodde faktiskt att det var medfött hos alla grottvargar, det var det iallafall i min flock."
Hon sneglade på honom, på blindas vis genom att vrida huvudet och vänsterörat mot hans håll en aning.
"Det är medfött även i min flock. Men präglingen är inte lika stor som om jag hade vuxit upp i grottorna och behövt navigera på ett annat sätt bland mindre utrymmen." 
Unnown vände huvudet framåt igen och undvek en stubbe. Vart trädstammen tagit vägen förblev en gåta. Kanske fanns det bävrar i närheten?

"Undrar om vi är olika till utseendet?" 
Tanken dök upp i hennes huvud då hon funderade på deras flockar. Återigen vändes ansiktet mot Blindir, men ögonen fortsatte stirra i blindo framför sig utan att registrera den långörade, tunnpälsade hanen. "Jag menar.. Vi verkar ha växt upp långt ifrån varandra." 
Unnown undrade om han också var spinkig, gråpälsad och långbent. Men vågade inte fråga. Att han var tunnare i fällen förstod hon sedan länge, då han luktade mer hud än päls och inte hade lika höga halter av det protein som utvecklades i pälsen. Hennes nos var känslig och hade uppfattat en del information om honom, men inte särkilt mycket.

Han valde att inte svara henne, han ville trots allt inte förolämpa henne igen genom att säga att han inte drömde om hur världen såg ut då han aldrig saknat det.
Han hummade bara som svar när hon talade om att växa upp i grottorna och hur hennes sinnen inte hade utvecklats för att hon inte växt upp i dem.

'Undrar om vi är olika till utseendet?'
Han hade faktiskt inte funderat över det. Utseende verkade inte vara någonting som de tänkte på på samma sätt. Han hade förstått att dem var ungefär lika stora, vilket uppenbarligen var litet i denna världen. Det var också märkligt. I grottorna hade han varit i det större laget, men här ute var han så liten att vargarna nästan misstog honom för en valp.
"Jag vet inte." sa han och var tyst ett ögonblick "Vi kanske ska försöka hitta en varg här uppifrån som kan tala om det för oss?" han sa det som ett skämt och med ett leende i rösten. Den retoriska frågan följdes av ett skrockande.
Hade han haft ögonen i behåll hade han sett att dem inte var speciellt lika, knappt alls faktiskt. Bergsvargarna verkade överdimensionerade om man jämförde med vargarna från Maroudoff klyftan var med som små normalvargar. Dem hade mer päls än vad någon av vargarna från berget någonsin hade haft och kroppen var mer proportionerlig, inga enorma ögon, inga öron nästan dubbelt så långa som han själv och inga långa halsar.

Blue stämde in i hans skratt och insåg hur rolig scen det skulle vara. De två som satt och stirrade ut i intet medan en främling snirklade runt de och beskrev i detalj hur de båda såg ut. Å andra sidan var Unnown inte särskilt svår att beskriva - spinkig, tufsig och undernärd.

"Hur var erat levandssätt därnere?" frågade hon nyfiket.
"Jag kan tänka mig.. Att även det skiljer sig. Var mest.. Lukta. De flesta hade så känsliga nosar att de kunde urskilja hur långt bort en stenvägg var. Det är fascinerande. Det är så jag klarar mig utan att.." Hon slog tassen i en sten och stönade trumpet till. Återigen.
"Slå ihjäl mig fullständigt."


[Kort vid konversationer, haha :c]

Han lade märke till ljudet av kött mot sten precis innan Unnown stönade och verkade leta efter fotfäste. Förundrat tänkte han på det hon sagt. Inne i bergen hade allt luktat sten, och det hade bara varit lukten av andra vargar som bröt av lukten. Men han hade inte svårt att tänka sig hur andra vargar som bott i mer varierande undervärldar hade lärt sig känna igen lukterna av olika material.
"Vi levde i flockar, även om jag alltid trott att dem jag stött på var dem ända som fanns." när han sa detta insåg han verkligen precis hur närsynt han varit i hela sitt liv. Hur hade han någonsin trott att det bara fanns de vargar som levde inne i berget? Eller att det fanns fler underjordsvargar någon annan stans?
"Det är väldigt trångsynt inser jag nu, och ett väldigt märkligt sätt att tänka, men det är så jag trott hela mitt liv. Och jag tror inte mitt luktsinne är lika välutvecklat som ditt, för även om jag kan känna doften av olika material är det endast på närmare håll." han tystnade och sänkte den grå nosen mot marken. Den luktade av fukt och masker som fanns där under. Han hade faktiskt märkt att dessa varelser var mycket goda att äta, om än like jobbiga att få tag i om det inte regnade eller precis hade regnat.

Unnown lyssnade på vad den andre grottvargen sade. Hon förstod ändå tankesättet - det var knappast trångsynt. Hur skulle man kunna veta om något man inte visste fanns? Hon bestämde sig för att upprepa tanken högt.

"Blindir, hur ska man veta om något man inte vet.. om?" Hon tystnade och traskade på vid hans sida i någon minut innan hon bröt tystnaden igen med sin vanliga, mjuka underjordsaccent.
"Min nos är utvecklad efter behov. Även hörseln är bättre än en normal vargs. Tyvärr tror jag min omgivningskänsel är långt underlägsen din."


Plötsligt stannade den grå honan upp och vädrade i luften. Svamp. Svamplukten hade sånär försvunnit. Hon vände tankfullt tillbaka huvudet och nosade, hajade till och backade några steg. Hon sänkte huvudet mot marken och nosen stötte i den mjuka substansen av den välkända svampen hon ofta åt.
"Här.. Vill du ha?"

Hon var inte så dum trots hur det börjat. Som den imponerade varg han blivit hummade han bara som svar när hon berättade om sina sinnens utveckling. Hon verkade gilla att prata om sig själv. Blindir såg inte detta som en nackdel, han behövde trots allt inte själv prata allt för mycket.

När hon stannade och började backa vände han sig frågande om och riktade huvudet mot henne. Han hade nästan glömt varför dem börjat röra på sig. Doften från svamparna fångade hans uppmärksamhet nästan samtidigt som hon frågade om han ville ha.
Försiktigt tog han stegen fram till svamparna med sänkt nos. Den bleka nosen nuddade aldrig svampen utan sniffade bara på den innan han försiktigt bet av den. Svamp var inte någonting som han ätit mycket av, han hade mest hållit sig till bär och fortsatt på stenarna. Ibland satt det någonting mjukt på stenarna som inte smakade allt för bra. Svampen däremot smakade inte mycket, men den smakade inte heller illa.
Försiktigt fortsatte han bita av svamparna under tystnad och såg till så att Unnown och hans huvud inte slog ihop. När han ätit så många svampar han orkade lyfte han upp huvudet och satte sig ner.
"Dem var annorlunda." sa han uppskattande och log ett krokigt leende.

Blindir gick tveksamt fram mot svamparna. Fört trodde hon att han skulle avböja, men började sedan äta. Hon anslöt sig till honom och började sakta tugga i sig det mjuka köttet svampen hade. Hon nosade noga på varje svamp, för att försäkra sig om att hon inte råkade få i sig någon giftig. Det var vanligt att svampar blandades, då de inte växte i.. Flockar. Unnown kom inte på någon bättre benämning. Iallafall så hade hon råkat äta en giftig en gång. Som tur var blev följden bara fruktansvärd magont i fyra dagar innan det gav sig.

"Dem var annorlunda."
Blindir hade satt sig ner. Unnown höjde huvudet och lade huvudet på sne. "Har du aldrig ätit svamp?" Det hörde i rösten hur häpen hon var. "Det är gott. Har man tur så är det mask i, vilket leder till mer näring, och de är faktiskt rätt goda.. Det är i stort sett det jag lever på, i vilket fall - och lite bär.." 
Sekunden senare tystnade hon. Skrattade till, och insåg saken.
"Jag pratar visst bara om mig själv.. Men ja.." Den grå honan satte sig långsamt ner och vek på reflex bak öronen, skamset. 
"Jag känner inte till så mycket annat än.. Mig."