Den snö som täckt marken hon vandrat på den senaste tiden hade tunnats ut i takt med att skogen växt fram.  Istället för att vara omgivet av ett vintervitt landskap fanns det en grön matta som lade sig under hennes tassar. En obehaglig känsla. Men än höll sig den låga temperaturen kvar, något som gladde den ljust färgade vargen. Om man nu kunde kalla hennes sinnesläge för glädje. Snarare en smulas tillfredsställelse. Kanske var det tack vare den stjärnklara natten som temperaturen var så pass låg. Kanske var det alltid kallt i den okända skogen. På denna fråga hade tiken inga svar då hon aldrig varit här. Lukten av granar var något hon aldrig upplevt. En lukt som störde henne. Irriterande och påträngande.
 
Ett svagt ljus från den stjärnbeklädda himlen smög sig genom trädens mörka kronor och gav nattens mörker en dämpad grön ton. Mörkret i sig störde henne inte. Även uppe i bergen hade de mörka timmarna regerat en del av dygnet men aldrig hade de kyliga nätterna haft den lukt som fanns i luften nu. Medan henne tassar stadigt förde henne framåt slöt hon ögonen för en kort sekund och mindes den klara, något doftlösa, luften som under så många år varit henne verklighet. En ilning av ångern for genom henne. En längtan tillbaka till de ödsliga bergen och den tunna luft som fanns på topparna. Ett stilla hopp att en dag återvända.

Trots detta fortsatte hon fram genom det främmande landskapet. Steg för steg tog hon sig längre ut i det okända. Hon visste att hon var tvungen att ta sig ut i världen för att finna något. Vad hon skulle finna visste hon inte än. Men hon visste att hon var tvungen att leta reda på det. Hennes fader hade sagt att ”tiden var kommen”.  Med den tanken fortsatte hon att vandra in i nattens mörker.

Det djupa mörkret hade lagt sig till rätta innan den lilla vargen tog sig ut från underredet av en omkullvält gran. Det var mörkt, fuktigt och tyst under den. Det var vad som hade lockat till sig den grågröna lilla vargen när morgonljuset hade börjat sprida sitt ljus över skogen och bränt hans ögon. Den sena timmen lockade fram inte bara den lilla vargen utan även en hel del nattdjur. Skogen kryllade plötsligt av ljud som skar i de för stora öronen.

Det luktade så mycket här. Vindarna fick den magra kroppen att vingla till. Träden stod höga och fick den lilla vargen att se ännu mindre ut än vad han egentligen var.
Han strök längs träden så som han strukit längs grottväggarna i bergen. Men när träden tog slut vinglade han lite och vaggade nästan omärkligt på huvudet innan han rätade upp sig och fortsatte.
Tankarna på grottan som han lämnat och flocken han inte kunde hitta gjorde honom sorgsen, samtidigt som han blev så arg som han kunde bli. Hur hade dem bara kunnat lämna honom och ge sig av? Att det ens fanns en värld utanför hans grottor hade ingen någonsin berättat för honom, frågan var kanske ifall någon i flocken ens visste. Han saknade deras närhet, värmen från en annan kropp i närheten av sin egen.

Den den grågröna hade vandrat ett tag hörde han hur en varg, antagligen lite större än honom själv, ovarligt satte ner sina tassar i skogen en bit bort. Han stannade till och det ryckte i den lilla pälsen som fanns kvar. Den tjocka, hårlösa svansen piskade lätt innan han började smyga sig närmare. Även om det uppenbarligen inte var någon från flocken så var han så vilsen i detta luktande, låtande, varma land att han ville prata med någon som verkade vara mer gjord för det här klimatet. Tack och lov behövde han inte någon mat, annars hade han väll bett om vägvisning till närmaste näringskälla. Han hade stött på någonting mjukt som luktade djur och som ruttnade. Om han vid det tillfället inte varit så hungrig hade han nog aldrig ätit den okända födan, men nu hade han gjort det och hela kroppen hade varit i uppror efter det.

Han närmade sig tyst vargen med vinden i ansiktet så att denne okända inte skulle känna hans lukt fören han ville det. Tillslut var han så nära att han kunde känna av henne - han kände på lukten att det var en henne - och gav då ifrån sig lite mer ljud.
"Vem är det jag möter?" frågade han och försökte uppbringa så mycket styrka i den raspiga rösten som han kunde. Han såg till att stanna på sådant avstånd att tiken skulle ha svårare att hinna nå honom om hon bestämde sig för att han inte var värd hennes tid.

En annan vargstämma letade sig fram genom mörkret. Honan stannade och blickade ut i natten. Mycket riktigt stod det en liten varg en bit framför henne men allt hon kunde se var en kontur av den grågrönaktiga skepnaden. Hennes ögon var van vid det skrapa ljus som reflekterades och förstärktes av snö som täckte landskapet. Till och med nätterna verkade ljusa tack vare detta. Men nu fanns inga iskristaller att skänka en extra gnutta ljus. Det grämde henne att hon inte upptäckt vargen innan den tilltalet henne. Så klantigt. Så ouppmärksamt.
Honan tog några steg åt sidan. Avståndet mellan de två individerna förändrades inte men hon rörde sig med mjuka steg i en radie runt den främmande vargen för att slippa att vinden blåste bort stora delar av den lukt den andra gav ifrån sig. När synen sviker är hon tvungen att ta till ett annat sinne. Hörseln var inte att tala om. Visst kunde hon höra precis som vilken varg som helst men som ett bevis på sitt ursprung hade hon små öron. Stora öron släppte lätt ifrån sig värme som i en snöstorm kan vara väldigt värdefull att behålla inom sig. Men nu hade en bättre utvecklad hörsel varit nyttig. Främlingens öron verkade, i motsatts till sina egna, vara onormalt stora. Dock har hon inte mött nog vargar i sitt liv för att kunna avgöra hur en ”normal” varg såg ut.

Hon försökte uppskatta höjden på den andra vargen. Det var svårt när de lilla ljus stjärnhimlen skänkte filtrerades genom trädtopparna och lämnade en mörk verklighet på marken. Färgen på den främmande hanen gjorde att han smälte in ännu bättre till skillnad från hennes egen vita päls. Trots avsaknaden av ljus så verkade den främmande vargen mindre än henne men hon litade inte på sin egen bedömning.

Ännu hade hon inte svarat vargen. Den raspiga rösten var mer respektingivande än resten av vargens skepnad. Hon lät sin isande blick vila på den andra vargen utan att ha något känslouttryck. Om sanningen ska fram så fanns det inte så starka känslor på insidan av henne heller. Hon kände sig relativt likgiltig inför mötet. Hon saknade inte närheten av en annan varg. Att någon annan var runt om kring henne hade allt för ofta betytt fysik smärta. Men samtidigt hade hon ingen stans att vara, ingen plats, ingen som väntade på henne, så kanske kunde hon lära sig något av mötet.

- En jägares dotter. Barn av vintern. Mästare av isen.

Hennes ord sade mer om hennes själv än om hon givit främlingen sitt namn. Hennes röst var färgad av isen. En kall och klar stämma där det inte fanns plats för känslor. Såväl kärlek som hat saknades. Känslor som förblindade hennes redan sköra sinne var bortsorterade. Hon lämnade inte den gråaktiga varelsens med blicken och väntade på ett svar. Svar på en oformulerad fråga. Vem är du?

Han höll huvudet mycket lågt och vred enbart på huvudet när tiken flyttade på sig. Utan att kommentera på det lade han märke till att hon flyttade sig för att få en bättre uppfattning om honom genom hans lukt. Som blind var det någonting han var tvungen att lägga märke till.
Han klippte med öronen, undrade om hon hade förstått frågan eller om hon bara inte förstod språket. Kanske hade de talat ett helt annat språk nere i grottorna? Ett språk som inte talades här uppe och som var okänt för dessa individer i detta onaturliga landskap.
Svansen slog igen när han började bli otålig. Var tiken dum mån tro? Fast hennes vaksamma sätt att röra sig runt honom utan att förändra avståndet mellan dem fick honom att tro någonting helt annat. Hon var nog inte dum utan bara vaksam och på sin vakt gentemot honom. Smart drag.
Han hade sällan stött på okända vargar i grottorna så han visste inte vad som förväntades hända när man träffade en ny varg och denne inte svarade. Det fanns ingen nytta av sådana kunskaper när alla flockar helst höll sig till sin del av berget för att det var lättare att hitta där, och var man ensam klarade man sig inte så länge eftersom alla flockar bredde ut sig i stora områden vilket bara lämnade några få fruktlösa gångar kvar.

'En jägares dotter. Barn av vintern. Mästare av isen.'

Öronen klippte ännu en gång när tiken äntligen svarade. Han förstod inte riktigt vad hon menade med Mästare av isen. Hade hon de förmågor som han hört berättas om i sagorna från tiden ovan jord? Dessa magiska krafter som han bara kunnat drömma om.
"Om hon inte vägrar mig detta vill jag fråga Mästaren av isen om hennes namn." sa han och ett förvridet, nästan trasigt leende lyste upp hans ansikte "Men jag ska inte vara ohövlig utan presentera mig själv. Jag är Blindir - son av grottorna och dömd till mörkret." fortsatte han och slutade sedan med det förvridna leendet. Han var inte medveten och vilken sjuk min han gjort, för honom var det inget konstigt, men det trasiga leendet och de stora, nästan lysande, ögonen gav honom ett skrämmande utseende. Vad han trodde var en antydan om hennes otroliga förmåga hade gjort honom väldigt intresserad av henne och i princip fått honom att glömma att han inte ens visste ifall hon skulle hugga honom eller inte.

(Har du sett vilken människoröst han har? Skulle gissa på det, och det gör mig glad :D)

Mörkret störde henne. Oförmågan att med blicken till fullo läsa av den andras kroppspråk irriterade henne. Träden störde henne. De avgränsade henne från himlens oändlighet och stängde in henne. Fångade henne. Vargen störde henne. Dess förvridna ansiktsuttryck förbryllade henne. Att hon inte trivdes i situationen var ett faktum men hon gjorde sitt bästa för att inte låta känslan ta sig förbi den hårda masken.

’Om hon inte vägrar mig detta vill jag fråga Mästaren av isen om hennes namn.’

Att kalla sig själv för ”Mästare av isen” kanske var lite magstark. Men att tron i sin egen kraft var stark. Hela sitt liv hade gått ut på att träna kraften och utan den hade hennes liv blott varit ett minne i någon annans sinne. Om ens det. Som för att understryka sin kraft lät hon små iskristaller falla ner över dem. Det svaga ljuset reflekterades dämpat i de fallande kristallerna. De små isflagornas liv var kort. Så fort de träffade aningen en varg eller marken blev de till vatten. En kort sekund hade de funnits på jorden och ingen skulle minnas dem efter att de lämnat denna värld som små vattendroppar.  Egentligen tog det knappt någon energi för henne att skapa dessa miniatyrsmå iskristaller. Den kyliga luften kombinerat med kort avstånd gjorde det hela till en barnlek. Men om det skulle uppstå en strid med varghanen ville hon ha så mycket krafter som möjligt kvar till detta. Hennes tanigt sega kropp var inte direkt en stridsmaskin, men motståndaren verkade inte heller vara byggd för närstrider. Men man kan inte alltid lita på vad man ser. Framförallt inte när mörkret är där och förvränger verkligheten.

’jag ska inte vara ohövlig utan presentera mig själv. Jag är Blindir - son av grottorna och dömd till mörkret.’

- "Blindir"
Hon upprepade hanes namn i en låg men klar stämma och än en gång lät hon en tid passera innan hon svarade på vargens fråga.

- "Om det skänker dig nöje att veta mitt namn finns det ingen anledning att undanhålla det. Kainda."

Kanske fanns det vänlighet att finna i orden hon sa men den saknades helt i rösten. Hon var missnöjd över vart mötet ägde rum. Men samtidigt fanns det en nyfikenhet inuti henne. Någon ”son av grottorna” hade hon aldrig mött men det påminde henne om bergen som så länge varit hennes hem.
Förbannelse eller gåva?
Orden var få men ack så mycket mer de betydde för henne än meningen hon tidigare yttrat. Hon syftade på att hanen kallat sig ’dömd till mörker’. Ordet dömd var inget som hade en positiv klang men ändå kändes det som rätt element att bemästra under natten.

(Haha, japp japp, det har jag. Härligt att göra någon glad så lätt xD Själv skulle jag bli livrädd om jag fick höra den rösten när jag var ute i en skog mitt i natten..)

(Förlåt för att jag inte svarat på hela veckan, men jag har så mycket i skolan att jag får reservera helgerna, hoppas du står ut.
Och jag skulle nog kissa på mig för att sedan skrika i lycka över att Alan Rickman är på samma ställe som jag är x) )

Blindir fick känslan av att honan inte var allt för glad över deras möte. Hon verkade nästan sur eller förbannad på någonting och han kunde inte komma på om han gjort någonting. Hans egna glädje och förundran över att träffa en varg med förmågor hade överskuggat intrycken som han kunnat få av honan mitt emot honom.

Plötsligt var det som om en våg av någonting slog över honom. Han ryckte till och backade, skrämd av den okända känslan. Vågen hade inte skadat honom, men den hade varit mycket obehaglig att få över sig. Kanske skulle känslan mer eller mindre försvinna med tiden.
Så kände han de kalla flingorna träffa hans rygg och öron. Det var en känsla han aldrig känt förut. Vatten hade droppat på honom - kallt, blött vatten - men det här var någonting han inte förstod. Det var en kall, mycket lätt, sak som landade på honom, men så fort den kalla träffade honom blev det vatten. Allt det kände han för att pälsen på hans kropp var så tunn.
Allting var så nytt i denna värld, denna obehagligt öppna värld. Han hade inte längre någon koll på vad som ens var norr och söderut och det störde honom.

När hon sa hans namn klippte han med de enorma öronen. Han gillade onekligen när hon sa hans namn, det var svårt att säga varför, men det var något med hur hon uttalade hans namn. Huvudet tippade lite på sned och ett inte lika stort och trasigt leende skymtade i hans ansikte.

Han nickade, tackade henne utan ord för att hon berättat sitt namn.
"Jag finner alltid nöje i att veta vad de jag möter heter. Jag tackar dig för förtroendet." hans sätt att tala gjorde även honom förvirrad emellanåt. Men just nu fanns det någonting han hellre ville ha svar på. Men innan han han fråga det han ville veta avbröts han av Kainda.

"Förbannelse eller gåva?"

Blindir log, förstod förvirringen över hans tal och gjorde sig beredd att svara.
"Just nu är det kanske en gåva, men att behöva springa undan och gömma mig när det som jag misstänker är ljus kommer, det är en förbannelse" sa han och klippte med öronen "Men får jag fråga en sak?" han väntade inte på att få ett godkännande utan ställde bara sin fråga "Vad var det kalla som du fick att falla?" han var så nyfiken att lusten att veta knappt fick plats i den lilla kroppen.

Hon kände hur en av kristallerna föll på hennes nos som i verkade ha samma färg som den svarta natten. Hade solens varit där för att skänka ljus hade man snarare sett en fuktig mörkrosa nos. De små bitarna av fruset vatten var för små för att hon skulle känna dem när de träffade hennes tjocka vinteranpassade päls. De dränktes i det vita svallet. Det var lockande att frysa marken kring dem. Att låta frosten växa fram på markens växtlighet. Kylan hade gjort henne bättre till mod men honan visste bättre än att slösa sina krafter på det. Så hon lät den lockande tanken förbli just det, en tanke.

"Jag finner alltid nöje i att veta vad de jag möter heter. Jag tackar dig för förtroendet."

Förtroende. Ordet ekade i hennes huvud. Om hanen som stod framför henne trodde att hon hade något som ens var i närheten av förtroende hade denne fel. Fast samtidigt påminde hon sig själv att detta var en av de enda varelsen som visste hennes namn. Med undantag för henne själv och hennes fader. Hon hade aldrig tidigare uttalat sitt namn. Konstigt nog låg främlingens namn bättre i hennes mun än sitt eget namn. Vad kunde detta säga om henne själv? Honan blev ryckt ur sina tankar när den andra vargen återigen talade.

"Just nu är det kanske en gåva, men att behöva springa undan och gömma mig när det som jag misstänker är ljus kommer, det är en förbannelse"

Fly från ljuset. Vargen som stod där i mörkret var definitivt annorlunda. Själv föredrog hon ljuset även om hon aldrig skytt mörkret. Fast nätterna i ett snörikt område var aldrig så mörka. Den ljusa marken fångade upp det övergivna ljuset och gav den en andra chans. En chans att göra natten lite ljusare. En möjlighet att sänka dygnet några extra ögonblick och jaga bort den allra mörkaste tiden. Men nu var mörkret obehagligt påtagligt. Fast det som irriterade henne mest just nu var inte mörkret utan faktumet att den andra vargen trivdes i de bristande ljusförhållandena.

"Men får jag fråga en sak?"  "Vad var det kalla som du fick att falla?”

Hanen måste syftat på de iskristaller som fallit över dem. Hade hanen aldrig sett snö? Känt hagel ösa ner? Regn som letat sig mot marken? Allt dessa var samma sak. Allt var vatten i en form eller annan. Men kanske syftade hanen bara på hur hon fått det att falla? Fast samtidigt hade han konstaterat att det var hennes verk. Hon dolde sin förvirring och lät de isblå ögonen återta en hårdehet som de nästan tappat en kort stund tidigare.

- "Iskristaller, Blindir, iskristaller. Alla unika. Alla underskattade."

En iskristall kunde inte på egen hand göra någon skada. Men förena dem. Låt dem samverka och binda sig samman så kan de utföra stordåd. Det var få saker hon var så ödmjuk inför som naturens förmågor. Dess förmåga att forma is. Hennes möjlighet att manipulera den. Men utan naturen skulle inget av det var möjligt. Hon hade upplev stormar som ingen varg, oberoende kraft, kunde uppnå. Det var naturen själv. När man endast ser en del av det verkar det så simpelt för att sedan sättas ihop och bilda något så genialt. Så som den mark de stod på.
Hon släppte inte vargen med blicken. Kainda undrade vad dess krafter var. Plötsligt kände hon sig blottad. Vargen visste att hon var av isen även om den inte hade vetskap om exakt hur mycket hon kunde styra det kalla. Själv visste hon inget om den andra vargens krafter. Vilken styrka de hade eller ens vilket element de tillhörde. Ägde denna kontroll över mörkrets krafter? Vad innebar i så fall det.

- "Vad kan denna, gåva, utföra?"

Hon lät en isiga rösten ta en paus både före och efter gåva. Som för att förstärka att hon återanvände hans formuleringar.

(Inga problem. Jag vet hur det kan vara
Hahah ^^ Det låter nog som du skulle gjort ett riktigt bra intryck på honom xD Men jag lovar att om jag möter honom mitt ute i en mörk skog så ska jag hälsa från dig, trots att jag är rädd )

"Iskristaller, Blindir, iskristaller. Alla unika. Alla underskattade."


Iskristaller. Det lät som vackra saker men han kunde inte tänka sig hur de skulle se ut. Hans ofullständiga ordförråd lämnade honom utan vetskap om hur is såg ut. Kristaller hade de haft i grottorna, men dem hade varit hårda och hade man tur läckte det ibland ut mineraler ur dem så man slapp svälta. Och visst hade dem varit kalla, men inte så kalla som de små som Kainda fått att falla.
De äldre hade i grottorna talat om unika vargar, att alla faktiskt var unika, men Blindir hade aldrig trott på dem. Det ända som skilde vargarna i grottan från varandra var rösterna. Ju djupare, mer respektingivande röst man hade, desto högre i rang kom man eftersom dem inte kunde se varandra.

"Vad kan denna, gåva, utföra?"


Frågan tog honom lite på bar gärning för han förstod inte vad hon menade. Det var inte fören efter några ögonblick som han kom på sin egen formulering om mörkret han levde i.
Han skrattade lite. Ett skälvande skratt som knappt lämnade hans strupe. Trodde hon verkligen att han ägde magiska förmågor? Var inte det väldigt unikt? I grottorna föddes det bara en varg med krafter ungefär två gånger per sekel och dessa vargar blev alltid hyllade som gudar tills dem dog eller förlorade sina krafter för att dem inte kunde använda dem.
"Det är inte en gåva som din, det är endast den simpla gåva att jag inte störs av mörkret eftersom jag ändå inte ser någonting." sa han med ytterligare ett litet skratt "Är det alltså så vanligt med krafter här att man kan förvänta sig att varje varg har krafter?" Han  blev mycket nyfiken. Om det var så vanligt kanske han skulle kunna få några krafter. Funkade det så här? Om så många hade krafter kanske man inte behövde födas med dem?

(Haha, det tror jag också x))