Vind. Kylig vind. I norr fanns endast kylig vind. Med en målmedvetenhet hade helveteshunden vandrat från de varma, blodiga bergen i sydväst till det kalla norr. Hennes mål, att uppleva Numooris alla kända områden och klimat. Någonstans längs vägen skulle hennes nya revir dyka upp. Övertygad om att hon är ämnad som ledare tänker hon även ge sig ut på de mest avlägsna och karga platser. På vägen tänker hon finna sina fränder och undergivna som ska leda henne till tronen. I hennes hem hade de andra valparna följt henne genom alla bus och lekar, säker på att det skulle vara så även nu var det med stolthet och självsäkerhet tassarna placerades på marken. Huvudet hölls högt och de två ögonparen höll ett vakande öga på omgivningarna som långsamt förändrades under hennes färd. Från bergen i väster, genom rosenskogen och marken som beboddes av betbärande jättar till den kalla vita öknen, kantad av berg, har vartenda steg tagits med stolthet. Var det något hon lärt sig i grottorna där hon växte upp så var det att känna självsäkerhet och att föra sig själv med värdighet. Orden har stor betydelse och Vrink gör sitt bästa för att följa dem. 

Svansen, hennes eviga följeslagare, släpade i marken och lyckades dra med sig all sorts smuts  och småting. Ännu hade hon inte lärt sig hur hon skulle få bort det, till hennes stora nackdel. En förebild och ledare var tvungen att hålla sig ren för att ge ett positivt intryck. Vem skulle följa en smutsig råtta som förmodligen sköter sin flock lika bristfälligt som sin fäll? Ingen. För tillfället kunde hon dock endast förbanna skogen hon befann sig i för dess mossa som envisades med att fastna i de långa stråna. Det var med glädje hon skulle lämna denna skog när tiden var inne. Detta var tveklöst inte hennes nya hem. Mörkret, skapat av de täta kronorna, var allt för påtaglig och underlaget var allt för kyligt för hennes smak. Så fort hon nått slutet av öst skulle hon bege sig nedåt där det var varmare. Nu fick hon nöja sig med att hålla sin trav och väja för träd, både stående och fallna.