Hennes tassar rörde sig långsamt över marken. Försiktigt, för att inte ramla. Det var så lätt att falla omkull när man inte såg var man satte tassarna. Ett enda litet felsteg och så låg man där med hettande kinder och oftast något ställe som smärtade, om än aldrig så lite.
   Det var kallt i luften. Inte snö på marken, inte som hon kände, men nästan. Den var nog inte långt borta. Unnown lyfte huvudet som hon burit lågt för att vädra i vinden. Det luktade kyla. Hon ruskade lite på sig och fortsatte. Långsamt. Oändligt långsamt, men hon ville inte riskera att falla.
   "Blindir?" frågade hon när hon kom på att han inte sagt något på länge. "Är du där?"
   Det var begränsande att inte se. Inte hemskt, inte när man hade levt hela sitt liv på det viset, men klart begränsande. Hon visste aldrig vart hon hade honom när han inte gav något ljud ifrån sig, och det kunde skrämma henne ibland. Hon ville inte förlora honom. Ville aldrig förlora honom. Han var hennes definition av trygghet.

[Ny karaktär för mig, så om det blir fel på nåt ställe är det bara att säga till. Pax till Blindir i alla fall.]

Han hade gått vid hennes sida, rört på huvudet från sida till sida som någon form av satellit. Det var tyst i skogen runt omkring dem, inte obehagligt tyst men det var som att fåglarna inte hade vaknat än. Det som brände var inte framme ännu, men det kändes inte som att det var långt kvar tills det kunde komma brännande.
Intill sig hörde han Unnown sniffa i luften och vände sin egen nos för att vädra. Han kände inga hotfulla dofter, bara de kyliga glimtarna av bergen. Ibland ville han gå tillbaka till bergen, men med tanke på hur lång tid det tagit honom att ta sig ner från dem ville han inte tillbaka.
När han hörde sitt namn vände han åter huvudet mot varginnan vid sin sida.
"Jag är här." sa han lågt i sin djupa stämma och snuddade vid hennes skulldra med nosen. Han visste att hon inte kände saker som han gjorde, det hade hon förklarat för honom. Där han kände närheten av träd, av henne, av rötter kände hon ingenting. Det förundrade honom att inte alla i samma släkte hade samma förmåga. Utav andra vargar hade han förstått att dem båda var av samma ras, om än alla var av varg.
Blindir sniffade mot marken och kände doften av vatten.
"Ska vi pausa vid vattnet?" frågade han och rörde åter vid henne med nosen.

Han log när hon gick med på att stanna vid vattnet.
"Följ med." sa han, snuddade vid henne med sidan och sänkte nosen mot marken för att följa vattnet. Han behövde inte ta mer än tio steg för att känna tassarna bli blöta. Han backade upp så han slapp stå i vattnet.
"Här." sa han till Unnown och vred huvudet mot henne. Han sänkte huvudet och drack lite vatten. Vatten var en av dem få sakerna han inte kunde känna av, kanske för att det inte var någon form av jord. Men vattnet porlade i alla fall svagt så man kunde höra det om man var uppmärksam. Det var nog inte ett stort vatten eftersom porlandet var så svagt.
"Jag ska se om det är ett stort vatten." sa han till Unnown och började gå ut i vattnet. Det fanns ingen stark ström, bara en som fick den tunna pälsen att virvla. Vattnet kom knappt två decimeter upp på benen innan han kände att det blev mindre vatten igen. Två steg till och han stod på torra land igen.
"Det är bara fem försiktiga steg rakt fram om du vill korsa, annars kan vi följa vattnet åt nått håll." sa han med huvudet vänt mot det ställe han kommit ifrån. Han kände inte längre Unnown vilket alltid gjorde honom nervös, men hon hade precis lämnat hans synfält.

Han hörde hur hon satte ner en tass i vattnet för att sedan ta upp den ur vattnet.
"Okej." sa han och gick snabbt igenom vattnet tillbaka till henne. Han suckade lättat när han kunde känna hennes närvaro igen. Försiktigt lät han halsen snudda vid hennes hals och njöt av hennes närvaro.
"Kom." mumlade han och började gå upp längs strömmen "Är du hungrig?"
Hon var den bättre utav dem att hitta svampar men nån gång hade Blindir själv lyckats fånga någonting lite slemmigt och hoppande vid kanten utav vattendrag och han kunde identifiera mineraler bättre än henne.
Under den senaste tiden hade han börjat fundera på om dem skulle röra sig bort från hans hemtrakter. Unnown hade berättat att hon kommit från ett varmare ställe och med tanke på hur kallt det höll på att bli här kändes det som ett bra val. Det började bli svårare att hitta ätbara svampar eftersom dem verkade skygga för kylan som trängde sig på.

(Haha, det är lugnt, jag vet hur det blir med karaktärer som det inte händer nått med)

Han hummade instämmande när hon nämnde svampar. Tankarna rullade runt i huvudet på honom medan han höll nosen nära marken för att på så sätt upptäcka eventuell mat innan dem trampade i den. Han visste precis vart Unnown var och såg till att gå ljudligt så att hon skulle veta precis vart han befann sig. Efter en stunds tyst vandrande höjde han huvudet och vred det mot vargen vid sin sida.
"Tycker du vi ska försöka ta oss söderut?" frågade han "Jag har funderat på det och det vore kanske bra om vi kunde ta oss någonstans dit det växte mer mat under vintern." Han hade nästan stannat nu fast benen långsamt rörde på sig. Det gick inte att förneka att han hoppades att hon skulle vilja röra på sig, även om tanken på att vandra ut i den okända världen skrämde honom.

(Haha, va bra! Då kanske dem till och med kan komma iväg xD)

En svag suck av lättnad lämnade honom när Unnown också tyckte att dem skulle lämna skogen som blivit ett hem för dem båda. Och även om han inte ville medge det så var han precis lika rädd som henne för att lämna skogen. Ett lågt mumlande lämnade honom som endast sa att han höll med om att dem kanske inte skulle klara vintern. Leendet och en varm känsla spred sig genom honom när hon förklarade att hon inte tänkte lämna honom vilket val han än gjorde. Han stannade och vände sig mot henne för att gnida huvudet mot hennes hals. Ord räckte inte till för att förklara för henne hur mycket han uppskattade hennes ord och vad dem betydde.
"Det gläder mig." sa han med någonting som liknade ett spinnande ljud i bröstkorgen "Jag tycker att vi fortsätter vandringen söderut i så fall."
Han sträckte upp huvudet så långt han kunde och vred det så mycket han kunde. En svag kyla kom från deras högra sida och efter några fler sekunder åt det hållet kunde han avgöra att bergen låg åt det hållet.
"Vi måste korsa vattnet för att röra oss söderut." sa han och vände huvudet mot Unnown "Ska vi göra det nu?" han tänkte på hennes tidigare ovilja att ta sig över vattnet och ville egentligen inte pressa henne att göra någonting hon inte hade lust med, men dem skulle behöva ta sig över vattnet i sinom tid.

(dem är så söta <3)