[ Lite stämningsmusik ]

Solen stod högt på det vida himlavalvet. Dess strålglans fördunklades endast av ett ensamt dimmoln som långsamt drev förbi. De varma strålarna spred sitt ljus över den vida grässlätten som öppnade upp sig utanför dungen av träd. Björkarnas blad vajade i takt med vindens dans. Gräset bugade för vindens smekning och brisen letade sig ut över slätten. Den lekte runt de låga kullarna som kläddes av grönt, frodigt, gräs. Letade sig ner i en sänka och upp över dess motsatta krön. Den vände och sökte sig åter mot skogens träd. Björkarna välkomnade den med ett mjukt rassel. Vinden dansade in bland bokträdens stammar och ljungen på marken darrade vid dess smekning. Den vände åter och passerade som hastigast genom den ljusa och vackra skogen. Den viskade i skogens öron. Till djuren, till träden, till växterna. Sjöng en sång för den som lyssnade. Stannade upp för att betrakta de rötter som lyfts ur marken för att tvinnas till ståtliga kreationer. Fortsatte bland verken och flackade bland trädens stammar för att åter välla fram över slättlandskapet. Över gräset för att smeka kinden av de djur som betade där. Över gräset för att sjunga för landskapet. Sjunga i allas öron.

Den ljuse hanen stod stilla och lyssnade till vindens röst. Han lät den svala brisen omfamna honom, leka i den lurviga pälsen. Med slutna ögon lät han ljuden och dofterna nå honom med alla sina intryck. Rovfågelns skri ekade över landskapet. Vinden förde med sig dofter från alla sena blommor som envist hängde kvar efter höstens annalkande. Nordanvinden bringade kyliga vindar och kallare nätter. Det viskade vinden om. Höstens ankomst. Och vargen lät sig ryckas med i den tysta melodin.

Hövdingens röst följde i vindens spår när han sjöng för den. När han sjöng för skogen, för växterna, för djuren och för sommaren som lämnade dem. En långdragen ton som snart dog ut. De bärnstensfärgade ögonen öppnades och himmelens blå nyans speglades i Dakwaanowes blick. Han såg ut över landskapet och log inombords. Hur länge han stått stilla där kunde han inte svara på. Just så länge som krävdes. Länge nog för att andas. För att sjunga med vinden och lyssna till dess underbara melodi.

Blicken vändes från slätten och in över skogen. Han såg björkarnas ljusa stammar, bokträdens djupgröna blad och solen som fick världen att bada i ett skimrande ljus. Benen rörde sig långsamt och bar den sluttryggade vargen in bland träden. Tillbaks mot den boplats som efter solens ned och uppgång skulle försvinna spårlöst för att låta vargarna vandra vidare. En vacker plats. Kanske kunde de återvända hit igen en annan gång.

[Första rollet för alla i Imala. Gå med och lämna som ni vill. Inaktivitet är inget vi hoppas på, så jag tycker inte att bestämda ordningar är nödvändiga. Blir någon inaktiv kan den rollas förbi och komma in senare igen okej? Ett vardagligt rollspel utan en massa riter och sådant vi ännu inte har helt klart, relationer diskuteras ännu i relationstråden! Kom med alla Imala C: ]

Hon visste att hon inte borde här, precis som hon visste att hon borde hjälpa de andra, delta i deras arbete. Trots det stod hon där hon stod, gömd bakom ett lövträds täta grenverk med klorna milt tryckta mot trädets grova gren och dess bark som kändes så trygg under hennes trampdynor. Skulden tyngde henne lite när hon tänkte det men skogens lockelse var starkare och hon kunde inte låta bli att njuta av den grönska som fanns omkring henne där varenda ljud innebar en njutning för hennes öron som spetsades uppmärksamt för att kunna skilja ut varenda fågels sång. Hon lyssnade noga på varenda ton och det dröjde inte länge innan hon kunde säga hur varenda fågel omkring henne såg ut. En klar, snabb drill hördes närmast och trots att hon inte kunde se fågel på grund av det täta lövverket så visste hon exakt hur den såg ut. Det var ingen färggrann fågel men dess sång var verkligen mer färgrann än någon fjäderskrud i hela världen.

Det var som om hon befunnit sig i trans under tiden som gått då hon lyssnat på fåglarnas sång och hon kunde inte låta bli att rysa lite när den bröts, det var en lika obehaglig som behaglig känsla, att befinna sig i trans. Det som dock gav henne mer obehag var tanken på om någon sett henne, hon kände skammen komma tillsammans med tanken på vilken utskällning hon skulle få. Att hjälpa till när flocken skulle bryta upp den gamla boplatsen och flytta vidare betraktades nog inte som något bra.
Kanske skulle hon gå tillbaka så ingen hann märka hennes frånvaro?

Hon hann inte fundera länge förrän något annat fångade hennes intresse, synen av en fjärils dans i luften så sårbar att minsta vindpust kastade den ur balans och fick den att vimset tumla omkring. En varm mildhet fyllde henne då hon såg den lilla varelsens kamp mot luftströmmarna och hon betraktade fängslat de sköra vingarna som envist flaxade på och hon åter igen slutade allt annat i verkligheten att existera, det enda som gjorde det nu var fåglarnas sång, fjärilens dans och vindens trygga mumlande bland trädens grenar. Vargarna nedanför henne tillhörde en annan del av världen, de var knappt en del av verkligheten längre istället var det som de bara hade befunnit sig i en dröm. En dröm då hon, Nakaj var någon annan än den hon var nu, någon utan all den trygghet hon kände här, istället var hon allvarlig och tyst, försökte gömma sin osäkerhet. Men här, här var hon fri, fri och trygg bland träden grenar.

(Ugh*sliter i håret* det blev väl sådär x'D)

[tog äntligen tag i saken och svarar nu ^^ verkar dock som om flocken börjar dö, men svarar ändå ^^ ]

Under en stor ek satt en vit varghane och var fixerad vid någonting på marken. Först kunde man inte se vad det var, men vid en närmare titt så kunde man se att det var en liten, liten vit blomma som fångat hanens fulla uppmärksamhet. Den långa svansen bakom honom låg stilla och öronen var spetsade av intresse av blomman.
Efter ett litet tag så reste han på sig och gick med löjlig försiktighet över den. Han kastade en sista blick på den lilla blomman innan han började gå.

Alo hade väl alltid varit av en konstig karaktär. Han kunde sitta i timtals och bara studera en blomma eller annan växt. Han kunde sitta länge och omsorgsfullt ta hand om den, ge den vatten och sköta om den på det sättet han kunde. Från när han var liten så hade han brytt sig mycket om naturen, men det var först när han blev flockens Shaman som han verkligen började dyrka naturen.

Resten av flocken var i full färd med att göra i ordning allt inför att dra vidare. När han kom fram till dem så satte han sig bara lugn ner och studerade det som försigick. Han kunde inte bidra med så mycket då han inte hade några krafter som kunde hjälpa så speciellt mycket. Det han skulle kunna göra, och sedan också gjorde, var att blöta upp marken lite så det gick lättare att få bort att grenar som de tidigare byggt till hem; sovplatser och liknande.

För tillfället låg hon ned. Blicken var fäst på ett par träd som vajade svagt i vinden. Vinden fick dem att prassla likt viskningar. Hon var helt tyst. Lyssnade till trädens viskande sång.

Hon kunde inte urskilja ord men det hindrade inte det från att låta vackert. Sedan reste hon sig, ruskade lätt på huvudet och lät den gröna blicken dras över boplatsen. De skulle snart dra vidare. Innan solen skulle hinna gå upp morgonen därpå skulle här inte finnas en endaste varg kvar.

Kanske skulle de nån gång återvända. Kanske inte. Den skära tungan fuktade nosen. Om man skulle se henne på håll skulle man inte kunna ana hennes ålder. Det enda som vittnade om åldern var de svarta partierna runt nosen som hade börjat få inslag av vitt i sig.

Kroppshållningen var stolt och huvudet högt lyftet. Blicken stannade på en vit individ som hon kände igen mycket väl. Ett svagt leende letade sig fram på hennes läppar och hon styrde stegen mot Alo. Hon slöt upp vid hans sida under tystnad, fortfarande leendes.

off: HALLÅÅÅÅ????