Dem stora öronen fladdrade till när hon nämnde maskarna. Han gillade maskar, dem var goda.
"Visst har jag ätit svamp, det är bara inte allt för vanligt för mig." sa han, funderade på om han skulle fortsätta och avgjorde att det gjorde det samma "Jag äter mest bär, och mask." han insåg hur bisarrt det skulle låta för en vanlig överjordsvarg att höra de två underjordsvargarnas prat om sin diet, det lät ju nästan som om dem försökte lätta på hullen. Fast han misstänkte att ingen av dem hade så mycket hull att skryta om från början, men å andra sidan hade han märkt att han vägde mer än innan eftersom benen fortare blev trötta och ibland kunde värka, hans kropp verkade inte heller likadan när han lade sig ner. Det var obehagligt att inte se förändringen när man kände den, eller i alla fall ha någon som kunde berätta att den hände.
Han flinade mot henne när hon kom på sig med att bara prata om sig själv. Ett välmenat skrockande hördes från honom när hon tystnat.
"Vi är alla rätt självcentrerade, och har man inte mycket kunskap om annat blir det lätt att man pratar om sig själv." sa han och tillade för sig själv: 'Eller så säger man inte mycket alls.'
Han insåg att han själv nog var mer åt det tysta hållet. Det var jobbigt att prata.
"Men fortsätt du gärna, det är lättare att lyssna än att prata." sa han med ett leende i rösten. Han gillade ändå att lyssna och hade ingenting emot att höra henne prata om sig själv.

"Men fortsätt du gärna", fortsatte Blindir med ett skrockande. Unnown hade vänt huvudet bort från honom, en gest av genans trots att han inte kunde se det. Hon var verkligen socialt hopplös, det var ett faktum. Hon försökte avgöra om han bara försökte vara snäll eller om hanen tyckte hon var påfrestande på riktigt.
"Förlåt. Jag ville inte verka.." Mumlade Unnown till slut och slickade sig osäkert om nosen. Han sade att det inte var några problem, men hon visste inte om hon vågade tro honom. 
Det var inte ofta hon öppnade sig inför någon, och när det väl hände, kunde hon bli lite.. På. "Jag kanske borde gå."

Nu var det där tonfallet tillbaka, det där sorgsna, ursäktande tonfallet. Blindirs öron blev slappa, faktiskt i frustration.
"Du behöver verkligen inte!" sa han och lät nästan uppgiven på rösten "Jag tycker om ditt sällskap, vi har saker gemensamt och det är få här uppe som jag har saker gemensamt med." Han satt redan ner och det var kanske tur då han kände att benen inte längre var riktigt med. Varför benen plötsligt var kraftlösa visste han inte, men kanske var det för att han kände sig övergiven och förrådd när Unnown sa att hon kanske skulle ge sig av. Varför höll hon ens på och säga sånt? Han skulle väl inte skratta om han inte gillade samtalet?

Blindirs röst var uppgiven. Inte konstigt, hennes osäkra jag var i ärlighetens namn påfrestande. Trots allt, var hon något rörd över vad han sade - även fast det inte var menat att framkalla den känslan.
"Tack.." Rösten var fylld av ett svalt leende. Hon behövde höra de orden, om än hon inte vågade lita på dem.
"På riktigt", lade hon sedan till och vände blygt bort huvudet.

Han andades ut i ett leende och lyfte ena baktassen för att klia sig bakom örat. Det raspade om honom och det såg ut som om han skulle klösa sönder sin egen hud.
"Du är så hjärtligt välkommen." svarade han och satte ner tassen på marken. Han rörde huvudet från sida till sida innan han ruskade på det och riktade det mot Unnown.
"Vill du söka skydd med mig eller tänker du stanna i värmen?" frågade han och slog med svansen "Det känns som om det brännande kommer att komma om inte allt för lång tid, och jag är inte så duktig på att leva med det." han reste sig upp och slog svagt med svansen. Han hoppades faktiskt att hon skulle vilja söka skydd med honom, men hon verkade klara av det brännande bättre än vad han gjorde.

Ett raspande läte klöv den blivna tystnaden. Han kliade sig, annat kunde hon inte namnsätta det groteska ljudet. Hon nickade bara svagt åt hans uttalande, men nästa fråga gladde henne än mer. Hon ville definitivt inte bli av med sällskapet, om inte annat.. Var det obehagligt att vara ensam. Fyra blinda ögon märkte mer än två.

"Jag gillar inte heller det som bränner", sade hon och vred sedan mingiporna neråt i en ogillande min. Ordet 'jag' dök upp allt oftare i hennes konversation. 
"Följer gärna med dig." Honan reste sig långsamt upp, ruskade på kroppen och svepte med svansen över bakbenen. "Så.. Vart ska vi? Vet du en plats?"

Den tjocka råttliknande svansen slog och det groteska leendet klöv hans ansikte.
"Nej, jag brukar hitta nya varje gång, känns mer besvärlig att försöka hitta tillbaka till ett gammalt än att hitta ett nytt." sa han och vred åter huvudet från sida till sida. Tillslut bestämde han sig för ett håll och ruskade på huvudet.
"Vi kan väl testa åt det här hållet?" frågade han och klev över de resterande svamparna, noga med att inte trampa på dem ifall de av någon anledning skulle vilja äta igen imorgon eller så.
Med hjälp av hörseln och hans förmåga höll han en relativt rak linje mellan träden medan han sökte efter någonting som skulle kunna fungera som skydd mot det brännande.

Han kände hennes nos mot sin sida, flinade och gick lite långsammare, osäker på vad hon hade velat med den lilla knuffen.
Öronen snurrade som på ett hjortdjur medan han försökte lokalisera ett bra ställe att ta skydd på.
Det dröjde lite, men snart nog kände han av en hålighet under ett träd. Det verkade nästan vara ett gryt av något slag. Stegen bytte riktning och han ökade åter farten mot trädet och grytet. Med sänkt nos stannade han framför grytet. Det luktade svagt av grävling, men denna verkade inte ha varit här på flera månader. Så Blindir hukade sig något och kröp in. Han ville se hur stort det var.
Grytet var definitivt rymligare än han trott att det skulle vara. Nöjt tog han sig till bakänden av grytet och vände huvudet mot öppningen och Unnown.
"Vi får nog båda plats." svarade han med ett flin hon inte kunde se.

De stora öronen klipper med ett fladdrande och han spärrar upp dem oseende ögonen en aning.
Vad märkligt det var att han gjorde saker som inte på något sätt gynnade honom, men som var beteende som seende vargar hade. Varken han eller Unnown kunde se de uppspärrade, mjölkvita ögonen eller ett leende, men ändå var det sådana saker som han gjorde ändå.
"Jag tror inte den kommer tillbaka." sa han långsamt och lade sig ner mer bekvämt "Men gör den det får vi väl ge oss av."
Han sa det som om det inte var ett så stort problem, trots att han förstod hur svårt de två blinda vargarna skulle få det mot en fullvuxen grävling om den bestämde sig för att driva ut dem.
Blindir hade aldrig varit i slagsmål, så han visste inte riktigt hur det skulle sluta för honom, men han trodde inte att det skulle sluta så väldans bra i alla fall.

Han hade lagt sig ner, kände henne komma närmare och flyttade sin inte när hon lade sig vid hans sida. Huvudet lades på de små tassarna och han vände ansiktet mot Unnown.
"Sov då..." sa han lågt med ett leende i rösten och blinkade långsamt. Han kände hur sömnen inte bara spred sig i hans kropp utan även i grytet.
"Unnown." andades han ut och rörde lite på kroppen så att han kom något närmare henne.
Denna obestämda, undvikande hona var någonting han var oerhört tacksam för att ha träffat. Han gillade henne trots att hon var lite för känslig av hans hårdare tonfall.
Ett krokigt, litet leende slog sig till ro på hans läppar då han slöt ögonlocken över de oseende ögonen.

Han log mot hennes ord. Alltid så orolig.
Han flyttade sin nos så att den nuddade hennes ansikte. Av ljudet att dömma hade hon somnat. Andetagen var lugna, rytmiska, och hjärtat verkade sakta ner.
"Jag skulle inte lämna dig ens om jag kunde." mumlade han sömnigt in i hennes päls.
Hon luktade väldigt hemma, väldigt normalt och otroligt underbart. Det krokiga lilla leendet var fortfarande på hans läppar när sömnen tog även honom.

Timmar senare vaknade han, men öppnade inte genast sina oseende ögon. Tyst låg han stilla och andades in doften från den andra grottvargen.
I sömnen hade han rört sig och nosen rörde inte längre hennes ansikte, istället låg han nu ännu lite närmare Unnown. Leendet fann sig åter på hans läppar och ögonen öppnades, till ingen nytta. Försiktigt blåste han på henne.
"Godmorgon." viskade han tyst när hennes andetag ändrade karaktär.
Det var troligen inte alls morgon, men det var så han hade sagt allt för länge för att göra sig av med den vanan.

Han log när hon hälsade. En krökning i mungiporna.
Topparna av de enorma öronen drog i taket på lyan, även när de var bakåtvända. Han hörde henne andas in och härmade henne, kände den fuktiga luften och kylan i den.
Åter log han en aning och brummade bara till svar när hon konstaterade att det var bra väder för att resa. Resa ja.
Hans tassar började långsamt röra sig mot öppningen när hon sa hans namn. Han stannade och vände huvudet mot henne. Öronen pekade nu framåt, och han hade ett nyfiket uttryck i ansiktet. Han hörde och kände de små vibrationerna i luften när hennes hjärta ökade takten. Det påverkade honom direkt och hans eget hjärta slog lite hårdare och lite snabbare.
Han var chockerat tyst i en halv sekund. Ville hon se världen? Dumt, han hade ju redan förstått det. Men hon ville ha med honom? Ville han? Vad skulle hända de båda blinda om dem gav sig ut i världen? Var det värt risken?
Ja
Ett leende bredde ut sig på hans mörka läppar och han tog ett steg mot henne.
”Ingenting skulle göra mig lyckligare.” svarade han och svepte med den råttliknande svansen. Han sträckte sig mot henne och rörde med sin nos vid hennes, något klumpigt. Så fortsatte han mot lyöppningen.
”Ska vi börja på en gång.” frågade han och andades in den mycket friskare luften utanför.

Unnown log åt hans ord, åt alla hans ord. Vad han än sa lät det rätt, och det skrämde henne. Tänk ifall hon höll på att bli blind. Blindare än vad hon redan var. Tänk ifall Blindir någon gång skulle säga något så fel. Hur skulle det kännas? Frågorna förblev frågor för tillfället men det var något hon visste. Känslorna för Blindir var större än vad hon hade haft för någon varg förut. Det var ett fint ord man kunde använda för att beskriva hennes känslor, men det ordet var fortfarande främmande för Unnown. Kanske var Blindir individen som skulle presentera Unnown för ordet. 


"Ska vi börja på en gång." Unnown svarade honom snabbt, dock var orden långsamma och lugna. "Ja." Och med det sagt började hon röra sig, omedvetet mot sydväst. Stegen var något modigare. Med honom vid hennes sida kände hon sig starkare än någonsin. Hon kändes sig som sten, varm sten; lava. Full av känslor men fortfarande stark. Inget kunde krossa henne. 

(avslutat)