Från träsket hade lövskogen åter brett ut sig, som om det ville stoppa hennes framfart, sakta ner henne. Men nu var hon här. Framme. Sanden frasade lätt under tassarna när hon sprang över den. Hur länge hade hon inte gått för det här ögonblicket. Grönskan hade plötsligt slutat och framför henne hade ett stort stycke mycket finkornig sand sträckt ut sig i en ofantligt stor strand. Blicken var fäst på det blå längre fram havet. Hennes helt blå ögon, som saknade både pupill och vita, sökte inte efter främlingar eller hot. Ett nybörjarmisstag men nu var hennes tankar fast på den blå massan som närmade sig allt mer för var steg hon tog. Hon märkte inte den bruna skepnaden som stod ute i vattnet till höger om henne när hon plaskade ut i det kalla, men ändock sköna, vattnet.

Det stänkte omkring henne och hon lät ett ljust glatt skratt lämna henne. SÅ underbart härligt. Hon skuttade ut längre ut tills dess att bottnen försvann under hennes tassar, då ändrade hon istället teknik och simmade nu med stora tag. Hennes skratt ljöd åter innan hon vände tillbaka. Simmade lugnare nu. Mer medvetet. Snart fann hon bottnen under tassarna igen och då tog hon ett skutt upp i luften för att sedan landa på vattnets yta som om det vore vanlig mark. Helt obesvärad vandrade hon på den klara ytan, helt utan att den visade ett tecken på att någon befann sig där.

Nu såg hon den bruna hanen som stod ute i vattnet. Hur länge hade han stått där? Hur kunde hon ha missat honom? Hon började gå mot honom och sände samtidigt en tanke 'Var hälsad främling' Ett leende prydde de svarta läpparna och de blå orberna till ögon var fästa på främlingen

Hanen verkade förbryllade ett tag innan han verkade förstå. Det föregående leendet breddades på och blottade en bit av tänderna. Plötsligt ändrades miljön hon var i till något hon inte kände igen, valpar rusade förbi henne och lekte, en ensam brun hane som smög tyst genom skogen och tillslut snabba bilder av skogar, berg och hav. Sedan ett namn. Kenai. Hon hade redan förstått att det var hanen när bilderna först började eftersom hon varit med om liknande men inte lika levande som nu. Hennes vän, Dimitrij hade illustrerat för henne vad hon haft för kraft genom att lägga in bilder i hennes huvud. 'Mitt namn är Loiana' det tillhörde artighet att presentera sig själv om den andre redan gjort det.

Nu när synen åter vänt började hon åter gå mot den brune, Kenai påminde hon sig själv, då hon stannat då bilderna börjat. Hon sänkte huvudet i en hälsning och lät åter den blåa blicken fokusera på hanen. 'Vad för en vandrare som dig till havet en vacker dag som denna?' Nog hade hon räknat ut att han vandrat av de bilder hon sett. Hennes svans vaggade svagt bakom henne och hon stannade tillslut upp, några få meter från hanen. Orädd eftersom han verkade vänlig men även för att han befann sig i hennes element. Hennes fristad, vatten.

Hanen fick ännu en gång ett chockat uttryck, och det roade henne, för hon antog att det var av den anledning att hon gick på det annars mjuka vattnets yta, som om det varit jord, och därför roade det henne eftersom han missat det först. Men det chockade uttrycket byttes snart ut mot ett roat och vänligt och hon slog sig ner på ytan. Hans svar lockade fram ett klingande skratt som övergick till ett varmt leende. Nog hade hon själv märkt det på vägen hit. Mycket skog. Och havet var allt hon drömt om, och mer. Det stora blå sträckte sig så långt hon kunde se ut i horisonten glittrade under solens smekande strålar. Det var en vacker syn.

"Jag ville se havet, jag har aldrig sett det förut. Eller det kanske jag har, jag vet inte" Hon försökte minnas det men mötte bara oklara suddiga färger som flöt samman. Nej ännu var hennes minne förlorat. Borta. Hon suckade djupt och såg ner på vatten ytan hon satt på. När skulle hon minnas? När skulle hon få veta?

||Kort||

[ Äsch. xD "Kort" betyder inte samma sak här som på s.se :3 Här rollar man bara för att ha kul, inte för att vara duktig! xD Åtminstone inte jag ó.o ]

Hanens stämma fick henne att lyfta huvudet. Oj, hon hade nästan glömt honom. "Nej, bry dig inte om det, du ska inte behöva dela mina problem och sorger." skuggan av ett leende lekte på hennes läppar, hon var van vid minnesförlusten vid det här laget. Det var bara när hon koncentrerade sig på det, som nu, som det blev lite svårt. Hon såg in i hanens ärliga olik färgade ögon. Det var ganska vackert, om hon fick säga det själv.

||jo det är bättre med korta ibland, som i konversationer||

Det vaga leende som låg på hennes läppar dog ut i en neutral min och hon blundade en kort sekund innan hon åter öppnade de blå för att se på hanen. 'Jag behöver bara några svar, svar du inte kan ge mig, Kenai, eftersom du inte kände mig' Hennes röst, som fortfarande ljöd i hans huvud, var mjuk och len men än dock allvarlig och ett stråk av sorg kunde höras i den om man hade bra lyssnar öron. Hon visste att Kenai inte kände henne eftersom han då inte skulle frågat efter hennes namn eller ens blivit förvånad av hennes sätt att tala.

Hanen var tyst ett tag och hon gissade att han var besviken på att hon inte svarat mer ingående. Men han släppte det snabbt och ställde en ny fråga, en som han antagligen trodde skulle lätta upp samtalet. Men som den patetiska ur löjliga och absolut ensamma varelse hon var så skulle den frågan inte bättra på situationen. Hur skulle man veta vart man kom ifrån om man inte ens mindes vem man var? Det enda hon visste med säkerhet var hennes namn. Loiana. Inget annat var säkert, bara färger, ord om hon hade tur meningar. Åter fann hennes blick havets yta och genom att hon tappade koncentraionen sjunk hon ner i vattnet med ett lätt plask, även om det inte var något hon brydde sig om.

"Jag vet inte" Den här gången flöt orden ut över de svarta läpparna och hennes röst var, hennes tysthet till trots, väldigt mjuk och len. Den uppenbara sorgen som kunde skymmas i den tycktes lysa ut med en skarp färg för hela världen att skåda. Hade hon alltid varit såhär svag? Vek? Hon hade rest sig i sama sekund som vattnet omslöt henne och hon stod nu i vattnet mitt emot hanen. Hon lät ögonen finna hans trygga blick. Vad skulle han tycka om henne? Var han en vän? Eller bara en främling som skulle glömmas, likt hon glömt sin familj?

Hanens blick visade medlidsamhet, vänlighet och var nu en tygg hamn. Hon tog två små steg närmre honom. Ville känna värme, närhet. Ville att han skulle trösta henne. Hans blick blev sorgesn, mottagande, vortfarande vänlig. Hon knep ihop ögonen, förbarmade sig för att hon var så vek, förbarmade för att hon inte mindes. Hanen fanns plötsligt där vi henne, Kände hans huvud mot hennes. Lät honom göra det, trösta henne. Hon tog ytterligare några sten närmre hanen, så de nu stod bog mot bog, och lade sitt huvud över hans manke, mycket likt en kram, och borrade ner nosen i hans fluffiga päls. Så mjukt.

Hon slöt ögonen och stod bara lutad mot honom, hörde hans ord, men lät dom ligga obesvarade. Det behövdes inte svaras på. Hon var patetisk. Inte hade hon blivit såhär när hon talat om det med Dimitrij? Hennes vän? Nej. Inte då. Så varför nu? Patetiskt.

En mjuk suck lämnade hanen och hon log. Värmen och närheten a en annan person var inget hon någonsin kunde komma ihåg, hon och Dimitrij är vänner, visst, men det är var annorluna. Kanske för att det var en hane, eller för att han visade en oförklarig oändligt stor vänligehet. Då hanen backade undan följde hon efter ett steg men lät han sedan backa undan helt. Hon lät hennes blick möta hans, inte för han skulle se om hon tittade på honom eftersom hans ögon var helt blå, hans udda blick naglade fast hennes, men dock inte på ett obehabligt sätt, och hon nickade åt hans fråga. Jo lite hungrig var hon nog. "Ja, lite skulle jag nog kunna påstå"

Hennes Svans vaggade lojt bakom henne. Vad skulle han möjligtvis hitta här förutom lite fisk? Kanske var det fisk han tänkte fånga? Ett leende prydde åter de svarta läpparna.

Precis som hon gissat var det fisk han tänkt sig. Hon log och såg sig om, det fann inte fisk här omkring eftersom de, två stora varelser, stod här. Men lite längre bort kände hon hur fiskar simmade i vattnet. Men eftersom Kenai inte hade den vetskapen dök han ner med huvudet och höll stolt upp det dåå han fångat något mellan sina käftar. Hon skrattade mjukt åt han då han upptäckte vad det var han fångat.

'Tillåt mig' åter ljöd hnenes röst bara i hans huvud och hon koncentrerade sig på de rörelser hon uppfattat tidigare, lät vatten massa lyftas från ytan med fiskarna i den. Hon log och började föra de förvirrade fiskarna mot dem. Hon hade fått med två tre stycken och lät sedan bollen av vatten sväva mellan de båda. "Smaklig måltid" Leendet breddades på och hon själv stack in huvudet i 'bollen' för att fånga en fisk. När hon drog ut huvudet tittade hon uppmanande på Kenai.

Hon följde Kenai upp till stranden och satte sig i sanden. Vatten bollen svävade fortfarande ovan vatten ytan där de stått men nu föll den till vattnet med ett stort plask. Hennes öron vinklades mot hanen då han lade sig ner och hon svarade snabbt på hans påstående. "Fast jag fuskade" Hon log stort innan hon varsamt började dra i fisken, noga med att undvika benen. Hon vände fisken då ena sidan var slut och började varsam tugga där också.

"Så, Kenai, vart kommer du ifrån?" Hon granskade hanen och släppte fisken ett tag. Ja även om hon inte lyckats svara på hans frågor så kunde väl hon få reda på lite om han? Hon viftade åter lite lojt på svansen så att den dunkade lätt i marken. Nyfiken på hans svar.

Bergen? Vilka berg? Vad var berg nu igen? Var det de stora stenarna som sträckte sig mot skyn? "Vilka berg?" hon var dålig på att ljuga, även om det inte var en lögn, och det lös igenom att hon inte var säker på vad ett berg var för något. Men hon trodde att det var de stora stenarna som var så höga att vissa doldes bakom molnen. Hon såg ner på sin fisk och insåg att Kenai redan var klar. Fast ändå, hon var ju över noga med benen då hon visste att et av dem lätt kunde sticka hål på magen.

Hon började åter tugga på fisken och reflekterade samtidigt över Slutet av Kenais svar. Inte uppfostrad, tränad. Vad menade han med det? På vilket sätt hade han blivit tränad?

Sadmur? Ötamon? Jaja kanske var det nya platser i Numoori som kanske var värda att besöka. Men berg. Fortfarande låg den frågan obesvarad. Vad var ett berg? Men hon fick väl reda på det tillslut? Hon reste på sig, och lämnade fisken som nu bara var ben och huvud kvar, och gick fram till Kenai och lade sig vid hans sida. Hon tittade upp på kvällens himmel och log. Flera stjärnor hade brutit sig loss från solens grepp. Hon lutade huvudet försiktigt mot hanen, undrade hur han skulle ta den plötsliga närheten. 'Jag kan inte minnas' hon pausade och valde ord 'Något' hon såg mot honom. 'Det är därför jag är nedstämd ibland' Lade hon till då hon kom på att han kanske inte visste vad hon menade.