[Tänker att området ser ut lite såhär;
Bild 1, Bild 2, Bild 3 ]

Trädens bladklädda kronor kantades av morgonens gyllene rand. Solen hade nästan orkat sin egen höjd över horisonten, och gryningen var redan förbi. Dagen grydde mycket snabbare här än i norr. Cuywendz låg stilla på sin ena sida utanför lyan. Hon hade varit vaken hela natten och skulle inte sova förrän dagens varmaste timmar närmade sig. Hon trivdes bra nattetid. Och med valparna att ta hand om ville hon inte sova medan savannens större rovdjur rörde sig. Hon sträckte ut benen vid sidan om kroppen. Det smala huvudet vilade mot marken och ögonen var slutna. Runtom lyan reste sig varierande täta träd och buskar mot himlen. De var krokiga och vindpinade, och susade lätt när vinden lugnt vandrade bland dem. Hon drog en djup suck. Bivlinde låg också och vilade på marken, med huvudet över framtassarna och öronen alert lyssnande till insekters surrande och fåglars sång. Bredvid honom låg två av valparna och sov, den ena mörk och den andra gul. De tre andra befann sig hos modern. En av dem hade slutat äta och klättrade nu mot hennes armbåge i ett försök att komma över hennes ben. Hon misstänkte Öfrin, utan att öppna ögonen.
     De små hade inte varit utanför lyan många gånger, och aldrig mer än precis utanför tillsammans med föräldrarna. Men de blev modigare för var dag. Deras lekar blev vildare och de hittade gång på gång små bus. Hon kunde inte låta bli att le så snart hon tänkte på dem. Hon tänkte på dem hela tiden. Log oavbrutet. Hennes små. Hon öppnade diskret ena ögat och kisade först mot valpen som halvvägs över hennes ben hade stannat för att se mot fadern – det var Öfrin – innan hon vände blicken mot trädkronorna. Den knubbiga valphanen spatserade klumpigt bort till fadern och de sovande syskonen. De kunde verkligen inte ha haft mer tur med årstiderna. Även om mycket av de kraftiga skyfallens vatten torkat var det fortfarande översvämmat i flera av de mindre flodådrorna, och träden stod fortfarande i blom. Gräset ute på den öppnare slätten var grönare och friskare än när de först anlänt. Det fanns gott om gnagare och andra smådjur. Hon kunde inte föreställa sig en bättre tid att börja livet.
     Ett ljud fångade hennes uppmärksamhet. De stora öronen rörde sig – det ena mindre bra då hon nästan låg på det – för att lokalisera ljudet. För ett ögonblick trodde hon att hon hade inbillat sig innan det dök upp igen. Steg. De var inte direkt nära, men det vaga lätet var något hon ofta lyssnade efter. Hon var ständigt vaksam, även i vila, för valparnas skull. Hon reste sig långsamt upp, till de två smås klagan. Den ena reste sig mot hennes bakben i ett försök att fortsätta äta, men var tvunget att sätta sig ner när hon tog ett försiktigt kliv över dem.
     ”Gå till pappa. Jag är snart tillbaka.” Hon log varmt och slickade varsamt de små. Efter att ha givit dem båda en lätt knuff med nosen skuttade de bort till Bivlinde, vilken såg på henne med höjt huvud. Han besvarade hennes kärleksfulla leende.
     Med lugna steg rörde hon sig bort från lyan. Passerade tyst gräs, snår och en gammal övergiven termitstack innan hon stannade upp. Öronen rörde sig på huvudet medan hon stod stilla. Vindens sus och fåglars sång, insekters surr och ett avlägset ljud av vatten var allt hon hörde, tills hon plötsligt uppfattade stegljuden på nytt. Hon vände ansiktet efter ljuden och fortsatte att i sakta pass röra sig mot dem.

[PPar valparna hejvilt här lite.]

Det hade gått en tid sedan Kenai och hon funnit varandra igen, världen på savannen hade förändrats och det som förut varit torrt och dött grönskade nu, kanske inte lika grönt och färggrant som skogen den låg granne med, som nu mest bestod av start aska och brända träd, men grönskan var ändå välkommen. Åter hade hon valt att vandra undan ett tag, men nu var det av en helt annan anledning, hon var inte längre ledsen och livet började räta upp sig. Hon var tillsammans med sin älskade, Kenai, och sin bästa vän, Dimitrij. Kunde livet ens bli bättre än nu? Det trodde hon inte. Lugnt gick hon genom växtligheten, njöt bara av omgivningen. Njöt av att få sträcka på musklerna. Än var det tidigt, solen stod lågt på himlen, men ändå var det varmt, behagligt.
  När hon gick där, upptagen med sin egna lilla värld, märkte hon inte doften av främlingar som vagt låg över området, doften skulle antagligen bli starkare längre fram. Obesvärat fortsatte hon sin lugna promenad framåt, vad hade hon att frukta? Inget. Inget just nu i alla fall hon hade blivit stark och den silvervita pälsen var just det, silver vit, och inte svart av sot och kol, hennes muskler började bli starkare, då hon allt oftare promenerade allt längre bort.
 Plötsligt fick hon syn på något orangeaktigt bland växtligheten och hon stannade upp. Den blå blicken föll på färgklicken, som hon nu såg var en annan varg. Hon log vänligt och viftade lätt på svansen. 'Var hälsad frände' tanken sändes ut till främlingen, tonen var vänlig och mjuk, som alltid. Eller inte Alltid, det hade varit något med den ljusa hanen hon mött efter att hon lämnat Dimitrij. hans sätt hade lockat fram något som hon inte vetat att hon besatt. Den ilskan var något hon inte ville känna igen.
[Bajssvar :c]

Efter endast en kort stund skymtade hon en ljust färgad främling bland växterna. Cuywendz höjde huvudet och vände de stora öronen framåt. Hon stod stilla för ett ögonblick innan hon sänkte nacken och tog några steg närmare främlingen för att sedan åter stanna med huvudet höjt. De ljusa fälten i hennes egen päls stod ut mot områdets brunare och grönare nyanser. Främlingen stack ut en hel del med sin vita fäll. Kalaken sträckte försiktigt ansiktet mot den andra, trots att de fortfarande stod på så pass långt avstånd att de skulle behövt höja rösterna för att höra varandra ordentligt. Nosen rörde sig när hon vädrade i luften. Nästan i samma ögonblick verkade främlingen upptäcka henne. En röst ljöd i Cuywendz huvud. Hon hoppade till. De långa benen spändes och framtassarna ställde sig brett isär. Hon såg sig snabbt omkring innan blicken fästes på främlingen. Det tog inte mer än ett ögonblick innan hon insåg att rösten antagligen tillhört den ljusa. Hon stod still en sekund och såg på främlingen, och ruskade sedan på huvudet för att skaka bort chocken.
     "Hej." Hon rätade på sig. Svansen gungade långsamt bakom henne. En aning osäkert. Hon gav ifrån sig ett kort, tankfullt läte och tog ett steg närmare främlingen. "Var det du som..?" Rösten höjdes till en betydligt ljusare ton när hon påbörjade meningen, för att snabbt mörkna igen. Hon avslutade inte meningen, utan såg sig om snabbt igen. Öronen klippte innan de åter vändes framåt. Av rösten att döma, och doften hon kände nu när hon kommit närmare, var främlingen en hona. Lika hög som henne själv men kraftigare. Kanske i hennes egen ålder och ganska söt. Där fanns andra vargars dofter runtom henne. Inte många, men några, vilket fick Cuywendz att bli en aning vaksammare. Fanns det fler i närheten, som hon inte sett än?

Då främlingen skrämt hoppade till så kom återigen på att alla inte var vana med hennes sätt att kommunicera. Hon sänkte huvudet något skamset och fortsatte blicka på främlingen med de blå ögonen, som mer såg ur som hel blå orber, vilket gjorde det svårt att se vart hon fäste sin blick. Men dock verkade den andra lugna ner sig och hon nickade som svar på hennes fråga. "Det var inte meningen att skrämma dig" hennes röst hade även den återhämtat sig från branden, askan och röken och hon tyckte att den nästan var mjukare än innan, men hon var inte säker på om det bara var en inbillning. Försiktigt närmade hon sig henne, för att bättre känna dennes doft, det var en tik och hon luktade av valpar och en annan varg, en hane kanske, antagligen en partner. Hon log igen, vänligt och öppet. Hon var glad för främlingens skull. Glad över att hon hade något att skydda och älska. "Mitt namn är Loiana" hon sänkte åter huvudet,men nu i en respektgivande hälsning. Hon hade känt sig konstig den senaste tiden, mått illa, drömt udda och bisarra drömmar. Det var därför hon stod här nu, varför hon vandrat ifrån de andra ett tag. För att kunna reda ut de konstiga händelserna. För hon hade undvikit att berätta om det för vännen och Kenai, ville inte fören hon visste vad det var.
[relativt korta inlägg i konversationer <3]

Hennes svans viftade till när främlingen presenterade sig själv. Det ena av Cuywendz öron ryckte till för att vifta bort en fluga innan de båda åter vändes mot den ljusa.
     "Loiana", upprepade hon högt för sig själv. Lade namnet på tungan. Sedan spred sig ett varmt leende i det smala ansiktet. "Mitt namn är Cuywendz." Hon sänkte hakan en aning, utan att sänka nacken. Den mörka blicken vandrade över främlingens fäll. Där fanns blåa mönster i pälsen som var intressanta. Utan att tänka på det höjde hon ena bakbenet och kliade sig under magen. Buken hade blivit hängigare sedan hon fick valparna. Precis som förra gången. Den skulle återgå till normalt senare. När hon satte ner tassen såg hon sig omkring igen. "Är där andra med dig?" Hon kunde inte höra eller se någon annan. Om där fanns fler i närheten så var de antingen för långt bort för att hon skulle se dem, eller så gömde de sig. Det skadade inte att fråga. Om någon gömde sig så hade hon fortfarande Bivlinde som vaktade de små.

Främlingen upprepade hennes namn med en mörk röst och Loiana log tillbaka, svansen slog lätt bakom henne och hon var glad över att ha funnit ännu en vänlig själ här ute. Cuywendz, ett udda men vackert namn, som dock var svårt att uttala. Loiana nickade smått för sig själv. När den andre kliade sig på magen så såg hon att hennes misstankar varit rätta, hon var en moder. Återigen log hon. "Nej, de är lite längre bort, jag behövde bara vara för mig själv ett tag" Loiana sade sanningen, varför inte? Hon fick inte samma dåliga känsla från den här vargen som hon fått från "Nick". Nej hon var nästan allt för godtrogen för sitt bästa. Hon nickade mot hennes buk där spenarna hängde ner, för tillfället. "Hur många är dem?" hennes fråga var uttalad med samma genuint vänliga tonfallet som tidigare. Hon hade förstås syftat på valparna.

Hon slappnade av en aning när Loiana svarade. Hon lät ärlig, och såg ärlig ut. Cuywendz litade fortfarande på att ifall något skulle hände så fanns Bivlinde hos valparna. Och de var inte allt för långt bort. Hon kände hur den andra honan såg på henne, och såg ned på sig själv när den andra ställde en fråga. Cuywendz svans viftade mjukt.
     "Fem." Leendet blev moderligt. "De är min andra kull." Hon såg upp på den ljusa honan igen.

Hennes svar. Fem. Vågen av smärta som sköt igenom henne borde inte finnas där. Borde inte vara hennes. Det tillhörde egentligen inte henne. Men nu var det hon som kände dem. Fem, fem små sinnen. Fem små liv. Fem små som nu får leva, fem små som fått dö. Var detta gudarnas kompromiss. Först låter vi fem valpar dö, men fem andra leva? Hon var känslig när de gällde små valpars liv. Hennes känslor speglades dock inte ut, något hon börjat bemästra nu. "vad kul" hon ler igen, släpp smärtan, gå vidare. Två kullar. "är det inte svårt att veta att du styr deras framtid genom uppfostran?" det var något hon undrade. Var det inte svårt att veta när man gjorde rätt? Om man gjorde rätt.

Hon satte sig ned med en något tankfull min. Blicken sökte sig för en kort sekund till himmelen innan hon vände ett nytt leende mot främlingen.
     "Nej. Första gången var det kanske det, men inte nu." Hennes svans trummade långsamt mot marken. "Jag har nog inte tänkt på det på det viset. Det är väl snarare att jag vill ge dem en så god start i livet som möjligt. Framtiden är deras att forma." Hon slöt ögonen i leendet för en liten stund. Första gången hade hon varit ensam. Ensam och oerfaren. Skrämd av tanken att hon skulle behöva lära valparna allt de behövde veta för att en dag klara sig själva. Men det hade gått bra. De mådde bra och hade vuxit upp till fina, självständiga individer. Glädjen den tanken bringade henne var oerhörd. De hade fått en god start i livet. Och nu var hon inte ensam. Hon hade redan kunskap om vad hon behövde göra, hur hon skulle göra. Hon såg inte det som att hon styrde deras framtid, framtiden var deras att styra när den tiden kom, men hon gav dem en start att börja ifrån. En god uppfostran, en familj att luta sig mot när så behövdes. Hon hade själv inga minnen av sina föräldrar. Kanske mindes någon av de andra dem. Hon kunde kanske be Bivlinde fråga dem. Men hon hade en familj, här. Kian, Kanto och Kilah. Bivlinde. Öfrin, Ökker, Öhld, Önja och Vilda. Hon hade en familj i norr. Med Bianca, Fenris och resten av isvargarna.
     Cuywendz blinkade och klippte till med öronen. "Jag kanske inte ska störa dig med mitt pladder om du lämnade de dina för att vara själv ett tag." Hennes leende antog en något ursäktande ton, och övergick sedan i en moderligare värme. "Ibland behövs lugnet."

Det kändes bra att prata med Cuywendz, bra att prata med någon som inte stod en allt för nära, det var lättare att ta till sig svaren, att få höra på hennes synvinkel. Men varför pratade hon om valpar? Varför kände hon att hon ville prata om hur det var att få valpar? Hon kände sig avtrubbad, udda. Honans svar fick henne att le, det var nog enklare att tänka så, men det var ändå inte mindre sant. Men hon kunde fortfarande tänka sig stressen, ovetskapen om framtiden. Speciellt om det är första gången och om det var svårt för personer som fortfarande hade minnen av sin egen uppväxt, minnen från hur sina föräldrar gjorde, hur skulle det då bli för henne, om hon fick valpar det vill säga, hur skulle hon ta hand om de? Den mörka kvinnorösten fick henne att åter koncentrera sig på främlingen. "Det är okej, det är skönt att kunna prata med utomstående ibland också. Få en glimt av en annan syn på livet och dess skeden" Hon log vänligt. Det fanns mycket att hämta ifrån främlingar, nyheter om ställen och kanske band av vänskap, så som det blivit med henne och Dimitrij, eller svagare vänskapsband, så som hon tyckte sig ha mellan den hanen hon hjälpt, eller bara, som nu, en annan synpunkt på livet. "Ursäkta om jag blir lite personlig nu, men hur visste du att du var dräktig, första gången?" Kanske var det hennes innerliga önskan om att få ha egna små att se efter som fick henne att ställa alla frågor, men tyckte Cuywendz att det blev för jobbigt så kunde hon lätt säga till, hon skulle inte ta illa upp.

Hon besvarade den andra honans leende. Jo, ibland var det trevligt med nya ansikten. Cuywendz var själv ganska social och tyckte om att umgås, även med främlingar. Så länge som de ville umgås med henne. När Loiana ställde en fråga sträckte kalaken ut bakbenen framför sig där hon satt. Hon hade inget emot att det var en personlig fråga. En liten, glad känsla spred sig inom henne när hon såg på främlingen. Skulle den ljusa kanske också ha valpar? Var det därför hon undrade? Hon hade själv gett mycket för att ha fått svar på frågor när hon skulle ha sin första kull. Den första tiden hade hon varit förvirrad och oerhört rädd för att göra fel. Även om hon visste mer nu så var hon oerhört glad över att ha Bivlinde där, trots att han ibland mest var i vägen. Då fick han gå någon annan stans, tills hon slutade sura på honom. Hon plutade fundersamt med läpparna.
     "Det är lugnt", svarade hon mjukt och fortsatte efter en stund med tankfull röst. "Det tog ett tag innan jag förstod det första gången, även om jag nog väntat på det. Det sker ju inte av en slump." Hon blinkade och sänkte blicken, som vandrat mot himlen, till främlingen igen. "Det var länge sedan nu. Jag har... stora hål i minnet från den tiden." Hon gav den andra ett ursäktande leende. "Men jag minns glädjen vi delade, jag och min dåvarande partner." Rösten blev en aning lägre när hon nämnde Nimbus. Det var länge sedan nu. Hon hade gått vidare. Hon var säker på att han hade velat det. "Den första kullen födde jag upp på egen hand. Ung och oerfaren, utan hjälp eller en aning om vad jag skulle göra." Hon skrattade till och pausade för att komma på rätt spår igen. Hon hade alldeles för lätt för att prata om annat. "Men det föll sig naturligt. Jag kan inte säga exakt när jag kom på att jag skulle ha valpar, det var som att jag förstod det en dag. Nu känner jag igen det mer. Jag gissar att jag då, precis som inför denna kullen, fick lite nygor." Leendet blev en aning skämtsamt. "Jag kan inte svara för någon annan, men jag blir lätt grinig, mår lite tjyvens till och från och äter gärna mycket."  Hon skakade på huvudet, fortfarande leende och med något höjda ögonbryn.
     "Hurså?" Det smala ansiktet tippades lätt på sned. Hon antog redan att den andra väntade valpar, eller i annat fall kanske övervägde att skaffa. Annars hade hon nog inte frågat. "Jag har inga problem med att svara på frågor om du vill ha hjälp med något."

Hon lyssnade intresserat på honans, så som hon kallat det, pladder. Informationen hon fick var genuin och personlig, men hon var glad att honan ville dela med sig av sin erfarenhet. Men det som skrämde, och glädje henne, så kände hon igen det tiken berättade, de dåliga vanorna, illamående med mer. Det skrämde henne enbart av den anledningen att hon inte ägde någon erfarenhet. Kunde hon, som levt 'på riktigt' i snart nio år ta hand om valpar? Var hon ens med valpar? Nej det måste vara fel, bara en tillfällighet. Hon skulle snart vakna upp utan att må illa, utan att något drastiskt förändras. Det var bara en dröm. men trots skräcken så fanns det en egendomlig lycka, djupt inom henne, som om instinktivt visste att hon hade rätt, bara det att hjärnan motsade alla bevis. "Jag undrade bara" svarade hon, något frånvarande. "Tack för att du stått ut med mina frågor" Hon log, om än något stelt, försökte få hjärnan att räkna ut alla förvirrande tankar som började surra i huvudet. Nu behövde hon nog verkligen den där ensam tiden hon gått ut för att få, Men hon hade nog fler frågor, nu när hennes hjärna börjat misstänka något. Men vart skulle hon börja? Ville hin ens fråga dem? Hon kände att det skulle vara för personligt att fråga hur det kändes, att bära på dem små, att ge den liv., sätta dem till världen. "Jag tror nog att jag ska gå och ta den där ensamma stunden nu, men tack frö samtalet, det var.... Intressant" hon tvekade något, kanske gjorde hon fel i att släppa detta gyllene tillfället? Men kanske än då inte, för hon ville ändå kunna uppleva det själv, inte gå efter någon annans riktlinjer. Hon log vänligt igen, nickade en gång innan hon, återigen i främlingens huvud, sade 'Lycka till och hoppas vi möts någon annan gång'. Sedan började hon vända sig om, för att vandra en bit tillbaka. Men hon behövde fortfarande hinna tänka igenom allt nytt. Hon fick väl stanna på vägen.

Hon kunde höra förändringen i främlingens röst, och såg det spända i honans leende. En lätt osäkerhet sökte sig in i Cuywendz bröst. De stora öronen vände sig långsamt bakåt. Hade hon sagt något fel? Var det något... Hade den ljusa insett något som hon inte ville? Hon såg på Loiana med en något medkännande blick. Om det var något hon sagt som upprört främlingen så hade det inte varit meningen. Hon förblev tyst medan den andra sade att hon nog skulle ta sin ensamma stund. Leendet hon fick lättade osäkerheten en aning, men inte mycket. Hon hoppades att honan, oavsett vad hon varit med om eller skulle vara med om, skulle vara lycklig. Om det var valpar hon oroade sig för, vilket var det kalaken starkast misstänkte, så hoppades hon att det var valpar som skulle bringa lycka. Osäkerhet och oro kunde infinna sig även i de lyckligaste omständigheter.
     Cuywendz ryckte till när Loianas röst dök upp i hennes huvud igen. Öronen ställde sig framåt på nytt, och hon gav den andra ett varmt leende.
     "Du är välkommen tillbaka närhelst du önskar." Hon skulle aldrig få för sig att tvinga någon att stanna. Hon kunde mycket väl förstå viljan att vara för sig själv ett slag. Men hon hade gärna vetat mer om den främmande honan. Hon hade inga problem med att prata om sig själv, inte inför främlingar och inte inför vänner. Men hon hade gärna vetat mer, så att hon kunnat förstå bättre. Så att hon kunnat veta om hon sagt något fel, om oron var av glädje eller sorg. "Lycka till själv."

[Avslutat]