[Det här blir ett lite snabbt och fult start-inlägg, men det duger fiiiint tror jag :'D]


I två dagar hade himmelen gråtit. I två dagar hade de vandrat, sida vid sida, i den omakligt långsamma takt den högresta orkat hålla. Ännu var Dimitrij noggrann med att hålla sig utanför TBBs revir, även om de nu närmade sig gränsen av revirets norra del. Det regnade inte längre. Det hade slutat under natten. Det var den tredje dagen nu. Om vrendrakargen inte hade fel så borde de nå skogens utkant om endast någon dag. Hon hoppades det i alla fall. För stunden låg hon stilla. Kroppen var ännu trött och värkte, men hon kände sig åtminstone piggare. Pälsen hade börjat torka, även om den fuktiga luften inte hjälpte, och det kändes skönt att faktiskt ha lyckats sova de senaste nätterna. Kanske var det känslan av att ha någon nära som tillät henne att få någon sömn alls. Kanske var det tanken som ännu surrade av och an i hennes sinne.

Vän.

Sedan familjens bortgång hade hon inte kunnat kalla någon vän. Men... kanske ville hon kalla Loiana för det. Var hon en vän? En närhet som värmde och gav trygghet. En främling, som helt osjälviskt valde att följa den sorgliga varelsen ut ur skogen, hur mödosamt långsamt det än gick. Dimitrij hade nästan förlorat tron på att det fanns sådana själar här i världen. Kanske kretsade inte livet i samma cirkel ändå? Hon kunde hoppas. Be för att komma bort och få börja om. Kanske var detta hennes början. En pånyttfödelse. Hon kunde inte tacka Loiana nog för att tiken fanns hos henne. För att hon stod ut och valde att följa hennes steg.

Vän.

Hon gäspade stort och sträckte den ena vingarmen mot luften. Det stretchade skönt i bröstet och skuldran. Hon sträckte sedan ut frambenen och krökte nacken för att räta ut nackmusklerna. De något stela musklerna protesterade lätt, men när hon slappnade av igen spred sig i lättad värme i hennes kropp. Hon vände lugnt blicken efter Loiana med aningen av ett litet leende i mungiporna.

Även om de senaste två dagarna kastat ner vatten på dem, och gått då långsamt klagade hon inte, hur kunde hon? Detta var det närmsta hon hade kommit lycka de senaste åtta åren. Hon såg mot Dimitrij, och besvarade det knappa leendet med ett stort hoppfullt ett. Om det vaga ljuset och förändringen i luften inte ljög för henne skulle de vara ute ur skogen om någon dag bara. De hade hållit sig utanför Reviret till flocken som bodde här. Då och då hade hon låtit regnet rinna över hennes kropp för att låta smutsen rinna av innan hon satte upp det skydd som inte lät regnet att falla på deras kroppar. Nu var det dag tre och regnet hade slutat.

Fast det gjorde inte så att luften var något torrare, fukten hängde kvar i den och huden kändes blöt ändå. 'Törstig?' frågan löd i den andres huvud och hennes tanke röst var mjuk och vänlig. Själv var hon mycket törstig och strupen klagade lite när hon andades, den fuktiga luften till trots. Hon reste sig med ett knyck, lät fram benen glida framåt och höjde bakdelen så att ryggen böjdes i en sträckning. Hon reste sig i vanlig ställning igen och vred åter blicken mot Dimitrij. i väntan på hennes svar.

[det blev bra, bättre än mitt iallafall ;3]

Det var två svaga gnistor av liv som väckte de tvefärgade hanens intresse då han utan mål vandrade genom den mörka skogen som skuggades om möjligt ännu mer av den gråa himlen. Saker och ting hade förändrats, alldeles för mycket för att han skulle kunna förstå det. Inte ännu i alla fall, inte riktigt ännu. Det var så mycket, så omvälvande. Tragiskt, patetiskt och glädjedödande.
Men hans liv hade också fått en helt annan mening.
Det var nu lättare att hantera bortgången av de två han hade älskat och respekterat så högt, nu när han äntligen förstod att det var nu han skulle genomföra det de hade förberett honom för hela livet. Det var så mycket enklare när han hade funnit det oväntade stödet i sin syster, och det var så mycket enklare när han äntligen hade funnit tröst i att veta att han hade saker att uträtta.
Han hade en uppgift, en mening i livet. Och tack vare den träning modern och mormodern hade gett honom kunde han lyckas. Minnet av dem skulle leda honom rätt, och tanken på det gav honom styrka.

Det var också därför han strök omkring i utkanten av reviret, för att planera det som inom kort skulle komma. Och det var här han stötte på de två gnistorna av liv.
Ett flin klöv det svartvita ansiktet.
Utan att tveka gav han sig iväg mot de två vargarna, kunde känna dem allt tydligare. I hopp om att detta kanske kunde bli en rolig omväxling i den annars så gråa dagen hade han ingenting att förlora på att söka upp dem. Kanske det till och med kunde ge mer än bara nöje?
Blicken lades på ett omaka par.
- Ni är inte välkomna här.
Hans röst var tydlig, utan minsta tecken på tveksamhet eller blyghet. Han hade en auktoritet över sig, något som gjorde att han liknade en kung på ett underligt vis. Men det var ju också det han var född till att bli, en härskare, en ledare.
Kung över Kaiwood.

Hon gäspade än en gång när Loiana sträckte på sig. "Kanske lite." Det första ordet blev utdraget och brett då hon gäspade, men det var tillräckligt hörbart för att hon inte skulle upprepa det igen. "Är du?" Hon gissade att den mindre tiken var törstig, då hon ställt frågan, men valde att fråga i alla fall. Hon pressade vänstra vingarmen mot marken och knuffade sig själv uppåt. Hon stödde sedan med båda vingarna för att ställa sig upp, och ruskade långsamt på huvudet när hon rätat på benen. Svansen ryckte lätt innan den slappnade av till hängande ställning. Hon sträckte försiktigt båda bakbenen, det ena före det andra, och slickade sig om nosen.

Det tog inte lång tid förrän en annan vargs röst bröt tystnaden. Självklart skulle de inte kunna ta sig obemärkta genom skogen. Där fanns något bekant över rösten. Dimitrij vände sig från Loiana för att möta en tvefärgad hanes skepnad. Hon mindes främlingen, om än som något yngre. Det kunde inte vara någon annan än den vargen. Hon hade aldrig mött någon med en sådan unik färgteckning. Hur lång tid hade gått nu sedan hon mötte denne ungvarg bland Ken-Yaks stenar? Han lät dock inte som samma retsamma valp som förut.

"Shiva, om jag inte minns fel?" Dimitrij rätade på sig så gott hon kunde, utan att för den delen visa sig högre ställd än den andre. Hon ville snarare inte skylta tydligare än hon redan gjorde med sina ännu läkande skador. "Vi är inte inom skogsherrarnas områden." Hon rättade till vingarna mot sidorna och böjde det hornprydda huvudet för att studera den nyanlände med lugn blick. "Och vi planerar inte att vandra innanför era marker. Om vi kommit för nära ska vi ge oss av." Hon rörde försiktigt vid Loianas sinne utan att säga något, mest för att känna vännens närhet. Vännen.

När Dimitrijs svar nådde henne nickade hon bara och en boll av vatten formades i luften. Den fördes mot hennes mun men hon hann knappt dricka innan ljudet av tassar hördes koma mot dem. Hennes hjärta började slå ganska hårt i bröstet, var detta en av dem från den där flocken som hon hört bodde i den här skogen? Kanske var de innanför deras revir utan att märka det? Kanske var detta bara en av deras spioner som tänkte kolla om de var fler, om de var något större hot. Hon tvingade sin muskler att slappna av, och plötsligt bröts tystnaden av en hanes röst. Sakta vred hon huvudet mot den ny anlände vargen.

De var inte välkomna här. Hon tänkte öppna munnen för att säga något men Dimitrij uttalade sig först. Så hon hade träffat hanen förut. Shiva, hon lade snabbt namnet och utseendet på minnet. Så de var inte på deras Revir, varför var de då inte välkomna? Hennes förvirrade tankar surrade i huvudet och hon motstod lusten att skaka på det. Plötsligt kände hon något i utkanten av sitt sinne, var den andre en tankeläsare? Hennes förvirrade tankar gjorde det svårare för henne att fokusera och hon hade inte en tanke på att Dimitrij var en tankeläsare. Så hon slöt sinnet så gott det gick genom att tänka på färgen grön och inget annat. Då och då slöt sig en och en annan tanke in i skölden, men hon motade snabbt bort dem, och det var då i detta lugn hon lyckats svepa sig in i hon förstod vem det var. Självklart, Dimitrij. 'Förlåt' hon vågade inte säga ordet högt och för att inte avslöja att hon kunde prata med Dimitrij utan att verkligen prata tittade hon fortfarande på främlingen. Det såg ut som om de tagit en svart och en vit varg, delat dem på längden och klistrat ihop dem till en varg igen, runt ögonen satt romber en vit på den svarta sidan, och en svart på den vita sidan.

Då rösten från den hornprydda hördes mellan de mäktiga stammarna blev leendet ännu bredare i det svartvita ansiktet, och i de mörka ögonen kunde man se en igenkännande glimt.
"Dimitrij." Han stegade ännu närmare dem, granskade den bekanta honan några ögonblick innan han sedan slog sig ned på den mossbeklädda marken. "Det var ett tag sedan sist, det var nära att mitt minne svek mig. Men inte skulle jag kunna glömma dig helt." Rösten var mörk, stadig, charmerande. Och den kungliga ställningen som Shiva höll fick honom att se lika ståtlig ut som han trodde sig vara. Men inget annat passade honom, inte med hans gener och hans krafter.
Medan han granskade den bevingade korsningen såg han hur skenet runt henne strålade på ett annat sätt än då de tidigare hade mötts. Visserligen hade han inte kunnat se hennes energi lika tydligt då, men den kändes mer uppgiven nu. Trött och sliten. Men där fanns också en gnista hopp som talade gott för henne. Och på något sätt kändes det bra att den där gnistan av hopp fanns, för även som Shiva kunde beskrivas som en ond liten djävulsunge önskade han inte den bevingade något ont. Hon var faktiskt, enligt hans tycke, helt okej med tanke på att hon inte tillhörde hans älskade TBB.

De mörka ögonen vändes mot den vita vargen som höll sig vid Dimitrijs sida, och huvudet lades aningen på sned. Energierna runt denne verkade på något sätt försikta, stillsamma. Men ändå bar de på styrka.
"Vem är din vän?"
Han var nyfiken, ville veta mer. Vem var det Dimitrij hade släpat med till hans kungadöme?

Hon kunde känna Loianas reaktion och höll sig försiktigt i utkanten av den andres sinne utan att försöka göra intrång. När den mindre tikens röst sedan viskade i hennes tankar svarade Dimitrij med en lugn tanke. 'Bättre det säkra före det osäkra. Du behöver inte be om ursäkt.' Ett litet leende sökte sig över hennes läppar, lika mycket som följd till det hon svarat Loiana som till det hon hörde Shiva säga. Han hade onekligen vuxit till sig och såg inte alls ut som den yngling på upptäcktsfärd hon mött. Där fanns stolthet där en retsam valp befunnit sig.

När han frågade om Loiana följde Dimitrij hans blick. Hon såg på vännen med ett litet, lugnt leende i mungiporna. Hon antog att den andra kunde presentera sig själv.

Hanen, Shiva, verkade äntligen känna igen Dimitrij och detta lugnade honan. Hon slappnade av och hörde sekunden senare Dimitrijs tanke. Hon förstod. Hon lyssnade på Shivas nästa mening. Vem var hon. Jadu den som visste det. Hon tittade på Dimitrij och sökte svar. Dimitrijs ögon sade att det var okej så hon nickade och vände åter blicken mot främlingen, för henne. 'Jag heter Loiana och jag följer Dimitrij genom skogen' Hennes ord lät i bådas tankar, Dimitrijs för att hon inte ville lämna vännen utanför samtalet. Anledningen till att hon endast pratade i deras huvudet var för att hon inte litade på att rösten skulle hålla. Hon log mot hanen och rättade till ställningen. Den nya var en stolt ställning, inte lika stolt som Shivas men fortfarande stolt.

Hon undrade snabbt om det verkligen var bra att hon avslöjade en av sina krafter för främlingen, men eftersom Dimitrij verkade lita på honom så slog hon bort den varnande lilla rösten. Hon granskade hanen igen, han verkade vara någon som hade makt eller en hög rang i sin flock. Eller var han son till någon högt uppsatt person? Hennes grubblerier ledde ingen vart så hon gav upp och väntade istället på den andres reaktion.

[kort :c]

Då rösten ekade i hans huvud så klippte öronen till och nosryggen rynkades svagt. Den mörka blicken hölls fäst på den ljusa honan medan något som kunde beskrivas som ogillande dök upp i hans ögon.
"En telepatiker... Så trevligt." I rösten kunde man klart höra att en svag misstänksamhet fanns gentemot den andre. Visserligen visste han inte hur utvecklade dennes krafter var, men Shiva gillade helt enkelt inte vargar som kunde ta sig in i hans huvud. Men å andra sidan, Dimitrij hade ju samma krafter. Men hon var annorlunda, det fick han inte glömma bort. Hon var inte ett hot på något sätt, trodde han i alla fall. "Jag antar att ni dras till varandra."
Han såg åter mot den underliga vrenkorsningen som bar både vingar och horn, än en gång fascinerade av det häpnadsväckande utseendet. "Genom skogen får ni väl vandra. Håll er bara utanför revirgränsen. Jag vill inte att något ska hända dig. Men jag tror nog att du vet vad som gäller." Blicken hade sökt sig mot Dimitrij igen och åter låg leendet som dött ut när han talade om telepatiker på läpparna.

[hrmhrm... japp! ^^]

[Tror inte att Shiva fick veta att Dimitrij var telepatiker, men kör på det C;]

Hon besvarade hans leende med ett eget som endast delvis nådde de trötta ögonen. "Din omtanke är smickrande." Hon nickade lätt, tacksam för att han visade större hänsyn än den förra medlemmen ur flocken hon mött. En stel, surkäftad tik som vägrat lyssna på resonemang. Det ryckte lätt hennes öron och minen speglade lugnt allvar. "Jag vet vad som gäller, och ska inte beträda ert område. Detsamma gäller min vän", fortsatte hon och gav Loiana en blick och leendet sökte sig åter till de mörka mungiporna.

Efter ett ögonblicks tystnad fortsatte Dimitrij tala. "Du har vuxit till dig sedan vi möttes bland stenarna. Var din upptäcktsfärd lärorik?" Leendet brednade en aning, men blev ändå inte mer än en antydan i mungiporna. Hon höjde omärkligt på ena ögonbrynet. Han hade onekligen vuxit. Där det tidigare stått en retsam yngling stod nu en ståtlig unghane. En varg med en nästan majestätisk utstrålning. Stilig. God hållning. Det var som en annan varg. Men även hon hade förändrats. Kanske var förändringen lika drastisk hos henne, sedan familjens bortgång. Kanske än mer drastisk, när hon tänkte efter. Tankarna vidrörde som hastigast minnena av Nattens barn, och hon kom på sig själv med att kasta en blick över axeln och lät den lugnt glida över träden, över Loiana och tillbaka till Shiva. Inte enbart för att inte visa oron hon plötsligt känt, utan mest för att ge sig själv tid att skjuta undan minnena.

Hon lyssnade noga på hanen och granskade hans rörelser. Även om Dimitrij verkade ha fullt förtroende för den unge hanen hade inte hon det. Hon litade helt enkelt in på honom. Speciellt inte då han ingick i den flock som härskade i den här skogen. Hans tonfall när han pratade om telepatiker avslöjade att han ogillade dem. Men hon misstänkte att hanen inte kände samma sak om Dimitrij. 'Nej inte riktigt, detta är allt jag kan göra' Meningen ljöd bara i hanens tankar nu och hennes blick var fortfarande fäst på honom.

Nej inte tänkte hon beträda Flockens marker, inte om risken att de skulle attackera henne för den anledningen fanns. Men hon sa inget. Lyssnade bara på deras samtal. Hade inget att säga. Ingen talade ju med henne, och varför skulle han det? Han kände henne ju inte ens. Nä hon skulle vänta tills de två vännerna, eller var de bara bekanta, hade pratat klart och sedan följa och hjälpa vännen igen. Hon kastade en blick på vännen och log. Ja hon skulle hjälpa Dimitrij.

Ännu en fråga ställdes, från Dimitrij den här gången och hon lyssnade. Lite historier kunde hon väl snappa upp. Det skulle inte vara kul att stå helt tyst. Hon vinklade öronen mot den tvefärgade och lyssnade. Kanske hade han något intressant och, eller, något lärorikt att berätta?

||Off:Förlåt för segt svar, glömde att det var min tur ^^'||

[Kanske han inte visste det... eh, nå, skit samma xD *dålig koll som fan*]

Ett kort litet gruffande skratt undslapp den unga varghanen där han befann sig med de två honorna. Han hade faktiskt inte väntat sig att stöta ihop med Dimitrij igen, Numoori var trots allt ett väldigt stort land. Men uppenbarligen så hade Gudarna fört dem samman igen, ifall man ville tro på dessa. Shiva hade gjort det en gång, men han var inte längre lika säker. Kanske det bara var slumpen. Ingen kunde trots allt veta säkert.
Han nickade lite kort åt den vita honan innan han åter vände blicken åt Dimitrij.
"Man skulle kunna säga lärorik, ja." Det sluga leendet låg, precis som alltid, på hans läppar. Men han kände sig smått misstänksam, litade inte på den vita. Vem visste, kanske hon läste hans tankar i detta nu? Han kunde visserligen känna av hennes energier, men telepatiker var underliga varelser. Han var inte riktigt säker på hur han skulle läsa av dem, för deras förmåga att kontrollera sitt sinne på så vis att de kunde kommunicera genom tankar gjorde dem till slutna väsen. Det var inte som att läsa en öppen bok.
"Men jag antar att jag inte är den enda som har haft en lärorik tid sedan vi senast möttes. Jag minns att du verkade så fundersam första gången vi sågs. Jag hoppas att dina tankar kanske har retts ut en del sedan dess." Han skrattade lite lätt, än en gång, och gav henne ett retsamt leende. "Det är aldrig bra att ha allt för mycket att fundera över."

[fantasiiiii brist... -.-]

Hennes läppar spändes i ett smalt, lätt ironiskt streck när hon skakade på huvudet. "Om det ändå vore så väl. Jag tror snarare att de har nystat ihop sig än värre vid det här laget." Hon såg på unghanen. "Jag köpslog med döden själv. Jag har viskat med vargar äldre än någon annan i landet. Fått svar som fött fler frågor än de tystat. Slagits mot monster. Mött mitt öde och dragit mitt sista andetag." Hon hade räddats från döden. Räddats av en ängel. "Men det har inte blivit mycket begripligare för det. Kanske tiden kan ge svar." Hennes tankar kanske fortfarande irrade och kändes förvirrade, men de formade långsamt en klarare bild. Plågsamt långsamt. Än kunde hon inte ana mer än vad som kanske var konturen av något större. Hon vände ansiktet mot Loiana. Hon ville lita på främlingen. Ville, men var osäker på om hon vågade. Hon litade inte på Shiva. De hade mötts tidigare och hon kunde erkänna att han var trevlig att tala med. Det behövde inte vara klarspråk, behövde inte ens vara läsbara meningar, men hon tyckte det av någon anledning gick att prata med honom. Men hon litade inte på honom för det. Hon litade inte på någon. Hon gav ifrån sig en kort suck och munnen formade på nytt det ironiska småleendet. Hon talade för mycket utan att egentligen säga något. Kanske hade hon för få att tala med. Döden var ingen god diskussionspartner.

[Lagom förvirrat. Har också idé-brist ^^; ]

Hon granskade hanen, trots att han nickade så kändes det som om han inte trodde henne. Nåväl, den som hade tid att slösa på sånt. Hon lämnade hanen med den helt blåa blicken och fäste den på Dimitrij istället, inte för någon av dem andra två skulle märka det eftersom hon inte ägde en ögonvita, och granskade en resliga gestalt. Hon verkade må lite bättre nu än för två dagar sen. Snart kulle de behövas skiljas, och den tanken smärtade mer än vad den borde. Även om hon lovat att endast följa vännen genom skogen så kändes det som om hon skulle gå emot hennes egna regler. Att bara låta hennes första, enda, vän gå ensam i det skicket.

Hanen avbröt hennes tankebanor och hon vred åter blicken mot honom. Hans pladder var inget hon la stor vikt på, nej hennes tankar hade nu förts mot Dimitrij, orolig för hennes hälsa och hur hon skulle klara sig ensam. Hur skulle hon jaga i det skicket? Men då Konversationen tog en vändning lystrade hon åter. Dimitrij, hur kunde en sådan stor, ståtlig, och, i hennes ögon, vacker varelse få gå igenom så mycket? Även om orden gjorde henne förvirrad, skapade mer frågetecken om det vännen jagade. Eller letade efter. Dragit sitt sista andetag? Hur kunde hon då stå här? Köpslagit med döden? Jo Mystik var det denna hona utstrålade. höjde huvudet, ville egentligen puffa på vännen visa att hon fanns där för henne. Men istället sträckte hon sig mot hennes sinne, utan att säga ett ord. Visade en tom betydelsefull tystnad.

"Du talar i gåtor," var det enkla svaret han gav åt henne då han avslutade sin kortare monolog. Det verkade att hon hade, precis som första gången de möttes, mycket att tänka på och samma ovilja att dela med sig av dessa tankar annat än i underliga uttalanden. Kanske det roade henne att låta andra fundera? Tanken på det var faktiskt roande för Shiva. För ifall så var fallet så kanske de inte var så olika trots allt, båda gillade att reta andra. På olika sätt då. Shiva var mer rak i sitt tal. Men å andra sidan var det bara en lockande tanke, ingenting var bekräftat.
Blicken flöt vidare, till den ljusa av de två honorna. Han granskade denne ett tag, och vände sedan blicken åter mot Dimitrij.
"Vars är ni på väg?"
Han var inte säker på om han verkligen var intresserad av att veta svaret på den frågan, men det kändes passande att fråga. Trots allt hyste han en svag respekt för den bevingade, och det fanns ingen anledning för honom att vara otrevlig mot henne. Vad gällde den ljusa så kände han inte denne, därmed hade han ingen anledning att vara trevlig mot henne. Däremot var hon i Dimitrijs sällskap, alltså kändes det opassande att hoppa på henne med dryga ord.
Nej, det var svårt att veta riktigt hur han skulle bete sig mot den ljusa. Så han valde att nöja sig med att vara precis som han varit sedan de möttes.

[blabla, en massa ord utan att jag riktigt visste vad jag skulle göra... xD]

Ett kort läte, inte helt olikt ett skrockande, lämnade Dimitrij innan hon snabbt kvävde det. "Jag har väl aldrig varit bra på småprat." Hon skakade på huvudet, mest för att ge sig själv tid att sluta tankarna. Hon kände Loianas närhet i sinnet och besvarade den andre med en tacksam känsla.

Shiva ställde en fråga. Han lät inte helhjärtat intresserad, men Dimitrij svarade ändå.
"Bort från era marker." Ett vagt, ironiskt leende skymtade i hennes smala mungipor.

[Försöker komma på ett sätt att inkludera Loiana i diskussionen, men kommer inte på något D:]

Hennes intryck av Shiva var inte på topp, för det första på vilken flock han var i och hans sätt att tala och stå, som om han var bäst. Hon rynkade ogillande på nos ryggen men lugnades ner av Dimitrijs känsla av tacksamhet. Hon log. Hennes vän. Man behöver inte vara bra på att småprata. Inte hade hon och Dimitrij pratat mycket på vägen inte. Utan låtit den tysta lugna atmosfären talat för sig själv och inte ens är de fört samtal hade de brutit tystnaden. Nej utan istället tyst låtit varandra höra vad de velat säga i varandras tankar.

Hon ville skratta åt det svar Dimitrij gav den tvefärgade hanen. Det ryckte i hennes mungipor innan hon fick bukt på sin ansiktsuttryck. Hon önskade hon var lika smart och kvicktänkt som sin vän. Kanske skulle hon lära sig det? Någon gång i framtiden?

[Jag vet inte heller hur vi ska få in henne i samtalet]

Shiva skrattade till då han hörde svaret han fick. Kvicktänkt, det var han tvungen att erkänna. Och därmed också roande, på sitt egna lilla sätt.
Blicken gled mellan de två vargarna. Han funderade fortfarande över den ljusa, vem denne var och hur dessa två hade funnit varandra. Och var Dimitrij såg i den vita? För Shiva kunde inte se någonting som han skulle kunna tänkas vara av värde, men då hade de säkerligen olika värderingar också.
Blicken fixerades vid den vita.
"Så, hur träffade ni varandra? Det verkar, trots allt, som att ni har vandrat med varandra ett tag nu." Ja, sanningen var att han fick intrycket av att de hade känt varandra ett tag, han kunde se det på deras kroppsspråk och de lugna energierna som strömmade emellan dem. Vänskap. Och för några ögonblick undrade han ifall någon hyste sådana känslor för honom. Han hade aldrig märkt det tidigare, inte som dessa två. Tillit kanske var ett sätt att beskriva det på. Ömsesidig tillit. Kanske det var där det satt för hans del. Han litade ju inte på något, inte ens på sin syster även om de kommit närmare varandra. Men det fanns för mycket historia där, för mycket hat och ilska. Det var något av ett hopplöst fall.
Skulle han någonsin lita helt på någon? Shiva tvivlade starkt på det.

[ahaha, en massa tjaffs... nåväl, han riktar frågan åt Loiana ;D]

Hon följde Shivas blick och såg på Loiana med ett milt ansiktsuttryck.

[Tänker att det antagligen inte händer så mycket, så räcker med en mening C;]

Det förvånade henne att Shiva skrattade åt Dimitrijs svar. Kanske kunde man ändå resonera med de 'onda'? Kanske kunde man nå de mål hon strävade efter? Fred? Hon lät sig le. Men nästa fråga riktade mot henne. Hon rynkade pannan genom att dra ihop ögonbrynen och funderade. Hennes blick gled mot Dimitrij som även hon såg på henne nu. Jaha? Så hon var tvungen att svara. Hur skulle man förklara den plötsliga och fullständiga vänskap som uppstått mellan de två, väldigt olika, varelserna? Hur de släppt all oro och misstänksamhet de kunnat äga till varandra på bara tre dar? Eller två? "Vi möttes under en vandring" Den lena stämman förvånade nästan henne då hon knappt använt rösten de senaste veckorna "Jag följde hennes spår, Jag var beredd på vad som helst, vilken person som helt, men i slutet av spåren fann jag en mycket skadad individ som verkade fly från något. Vad vet jag fortfarande inte. Men vi började prata och fann att vi hade mer gemensamt än vad man kan tro från början" Hon visste inte hur främlingen skulle ta hennes historia och hon var beredd. Hon hade aldrig gett ett svar på när de träffats. När hon talade om vännen så kände hon en viss stolthet att hon valt att följa med och lära känna vrenblandningen.

Hon kastade ännu en blick på Dimitrij och log.

Visst lät det som en klassisk historia om vänskap. De hade funnit varandra av en slump, och redan då visste de att det skulle komma att dyka upp ett djupare band. Men var det inte så för alla? I grund och botten, ja. Det hela berodde endast på hur man valde att se på saken. Shiva själv ville inte se den saken alls, utan försökte hålla sig borta från det som de andra kallade känslor. Och faktiskt fungerade det riktigt bra för honom. I slutändan medförde de endast problem och det ville han gärna undvika så långt det gick.
Han flinade lite kort emot dem. "Det låter som att ni verkligen har funnit varandra. Låt oss då hoppas att ingenting sliter er ifrån varandra."
Blicken sökte sig snabbt bakåt över axeln samtidigt som han kände av energierna i deras omgivning. Han tyckte att han anade en av de hotfulla gestalterna ur TBB närma sig, men det var på långt avstånd. Och inte heller var han säker, men man kunde aldrig veta med de lömska bestarna som hans flock bestod av.
Hans flock... Han lät de orden glida genom huvudet igen och rös svagt vid tanken. En dag, ja. En dag skulle det bli hans flock.
"Jag borde inte uppehålla er mycket längre. Det händer mycket i dessa skogar, och både träden och varelserna som lever här är rastlösa och oförutsägbara. Även om ni håller er utanför revirgränsen skulle jag inte rekommendera att ni dröjer kvar i Kaiwood. Säkrast är att vandra härifrån." Blicken hade vänts mot Dimitrij medan han talade och det var med ett vagt leende som han granskade henne. Vän? Ja, kanske det. Bekant som han gillade i alla fall, eller kanske bekant som han inte önskade något ont. Det var svårt detta med relationer, aldrig hade han riktigt förstått sig på dem.

Hon gav Shiva en djup nickning och såg sedan kort på Loiana. Det var dags för dem att ge sig av. "Vi ska gå." Hon vände sig till Shiva igen. Han hade onekligen vuxit till sig. Det fanns något, en känsla, över han skulle växa än mer. Kanske inte i storlek, men i styrka. Hon log, ett smalt leende. "Kanske möts vi igen, Shiva. Må du finna lycka och välgång." En lätt road glimt skymtade i de grå ögonen innan hennes min åter blev lugn. För ett ögonblick övervägde hon om hon skulle kunna vända om och gå stadigt utan att stödja på vingarna.

[Ska vi börja avsluta? Kanske Loiana skriver ett slut? C:]

Hon granskade hanen, litade fortfarande inte på honom, även om han varit trevlig. Men något om honom sade henne att han inte alltid var såhär och hon var helt säker på att om Dimitrij inte varit med så skulle han inte tvekat på att försöka döda henne, och hon tvivlade inte heller på att han skulle lyckas. hon nickade åt Dimitrij och vände sig så att hennes sida var mot den svart vita ynglingen, ville inte vändra ryggen åt honom. 'Då går vi?' Hon sträckte ut huvudet för att stötta vännen, hon ville ju inte att hon skulle snubbla eller ramla. Sedan var de två, återigen, påväg.

[PYTTE lite PP där hoppas det var okej...]

AVSLUTAT om Shiva inte vill skriva nåt