Det hade gått några dagar sedan de små, hennes älskade små, hade fötts. Hon hade knappt rört sig, legat stilla i lyan och bara njutit av deras närvaro. De var perfekta. Underbara och alla utsökta blandningar av henne och Kenai, utom en. Hon lade blicken på den udda valpen. Den var redan en familjen, redan hennes. Hans vita fäll passade in i kullen, de bruna tecknena likaså det var bara hans nos, och de dun som infann sig något utspritt på hans kropp, som gjorde honom annorlunda ifrån de andra. Den svarta nosen sänktes mot honom och hon drog in hans doft. Ett leende flackade ut över de mörka läpparna och hon lade försiktigt huvudet över dem, beskyddande. hon kunde känna dem kravla omkring, blint och dövt sprattla i den mysiga värmen som hon skapat åt dem, genom sin kropp.

Mat hade de övriga flockmedlemmarna försörjt henne med, dock hade hon nog inte varit så tacksam just då. Trött, hungrig och fortfarande full av hormoner hade hon fräsigt åt de flesta vid det här laget. Kenai hade fortfarande inte valt att dyka upp. Hade han ångrat sig? Hade han insett att detta var ett uppdrag större än honom? Hade han insett att Loiana inte var mer än en patetisk ynkling? Oron som gripit tag om hennes födde bara irritationen över hans frånvaro. Han skulle gå precis efter dem. Han skulle ha kommit ikapp dem. Han skulle ha varit med.

Ljudet av en röst som ropade ut hennes namn väckte henne ur sina funderingar och hon höjde huvudet och lät blicken glida mot ingången på lyan. Hon visste redan vem det var, och just nu ville hon inte ha honom i närheten. Moders instinkten grep tag om hela hennes väsen och snabbt var hela hennes kropp stel, beredd. Ett mullrande läte lämnade henne och valparna låg plötsligt stilla. Inte ett ord lämnade de mörka läpparna, hon hoppades att den ordlösa varningen räckte.

Han stod kvar, hon visste det då hans steg, eller tyngd, inte avlägsnats ännu. Hans röst ljudade åter och hon morrade åter till svars, hon visste Exakt vem det var, och hon ville inte ha någon i närheten nu. Inte ens han. Inte med den nya. De blå ögonen söktes till hans gestalt, hon kunde skymta hans bruna kroppshydda en bit ifrån mynningen, men det var ändock svårt att se då han, som nämnt, var en bit ifrån. Hon reste sig, hukad, ifrån valparna, som fortfarande låg tysta, och krälade mot öppningen då han åter sade hennes namn. "Försvinn" Orden var hårda, kastade emot honom i ett morrande.  Hennes huvud stack ut ovanför mark och tänderna var lätt blottade. Raggen stod på ända och svansen stod rakt ut bakom henne. Osäkerheten var sående uppenbar.

Hon hade hört talas om fäder som dödade sina ungar när de fötts, och även om hennes förnuft sade henne att Kenai inte skulle göra något sådant hemskt sade instinkterna något annat, och det var just dem hennes kropp lydde nu. Snart var hela hon utanför lyan, hon hade bara varit det då hon ätit tidigare. Huvudet var sänkt, öronen osäkert bakåtfällda och tassarna brett isär. Förstod han inte vad hon sa?

Blicken var fastnaglad på mörkret i lyan. Något tycktes röra på sig i dunklet, innan Loianas huvud stack upp.
"Försvinn"
Kenai stirrade oförstående på henne. Öronen vinklade sig bakåt och han sänkte huvudet underlägset. Loiana kröp upp ur lyan och blottade nu hela sin gestalt - hon hade förlorat den stora kulan som sett så oproportionerligt ut på hennes kropp, men den hade ersatts av en hängig buk. Tanken av hans valpar inne i lyan gjorde det omöjligt för honom inte låta ett snett leende bryta fram i det ursäktande uttrycket - men det försvann snabbt.

"Förlåt. " sade han lågmält. De heterokromatiska ögonen såg in i hennes blå för ett kort ögonblick. Han förstod att hon var arg på honom, han var också arg på sig själv - han hade missat sina valpars födelse, och det skulle han för evigt ångra. Blicken var riktad framför honom, på det ljummen gröna gräset. Trots att hon ville att han skulle lämna, så var det inte ett alternativ, Loiana skulle få bita honom illa däran innan han skulle lämna henne igen.

Kenai såg på henne igen, med ett ursäktande uttryck.
"Jag tänker inte lämna." Rösten var bestämd, men likaväl vänlig och lugn. Det var inte förhandlingsbart. Han tänkte vänta på att hon skulle lugna ner sig, kanske skälla på honom eller något - men han tänkte inte vända om och gå. Med smidiga rörelser lade han sig ner, och fortsatte granska henne - trots det ilskna uttrycket som hon utstrålade, fann han henne fantastiskt vacker. 

Blicken for över hans gestalt, direkt underlägsenhet var inte vad hon förväntat sig, och inte heller vad hon önskade. Hon önskade att ha honom bort därifrån. Bort från valparna. Såg han inte rädslan bakom aggressionen? Såg han inte osäkerheten bakom ilskan? Ännu ett bullrande läte lämnade henne efter hans förlåt. Förlåt för vadå? Förlåt för att han låtit henne lida i ensamhet? Förlåt för att hans löften brutits? Vad var det någonsin kunnat vara viktigare än henne och deras valpar? Vad kunde någonsin vara viktigare än hennes små, deras små? Inget, ingen ursäkt dög. Inget förlåt skulle lappa ihop det. Han påstod att han älskade henne, att han aldrig skulle lämna henne. Men vart hade han då varit? Vart hade han varit under den största stunden i hennes liv? Hade inte hon redan sagt åt honom att hon hade behövt honom där? Redan innan de vandrade? Jo.

Hans nästa mening, uttalad efter att han lagt sig ner, fick henne att bli än mer irriterad och svansen piskade bakom henne, inte glatt. "Håll dig undan!" hon nästan spottade fram orden. Han hade lett emot henne. Roades han av hennes utbrott? Tänderna var fortfarande blottade, såg han inte hennes som ett hot stort nog att rädas hennes ilska? Hon skulle göra allt för de små, ännu namnlösa, valparna. Även om det så innebar att skada Kenai ifall han visade sig vidare hotfull.

Ögonen höll sig stadigt på henne. Kenai hade inte sett Loiana reagera såhär - visst hade hon varit en aning tjurig vissa dagar då de varit på Sienna, men det här var verkligen annorlunda. Huvudet höll sig ovan marken, och öronen var vinklade framåt emot henne. Betraktade henne något oförstående. Han hade insett att det skulle finnas en chans att hon skulle vara sårad, men inte arg, inte på detta vis.

"Håll dig undan!"
Öronen vinklades tillbaka. Svansen svängde upp längs hans sida. Ögonen letade i hennes anlete efter något som skulle likna Loianas annars lugna, harmoniska uttryck. Han såg bedjande på henne.
"Förlåt, Loiana." sade han igen. 
"Förlåt för att jag inte var här. Det finns inget i världen som kan göra upp för att jag missade detta, och det kommer jag få lida för i resten av mitt liv." Han tittade ner på tassarna som låg utsträckta framför honom, tätt intill varandra. 
"Men jag tänker inte lämna." De olikfärgade ögonen såg upp på henne med mjukhet och lugn. Hans sinne skrek efter att få ha henne nära, träffa de små knytena som han kunde höra pipa ifrån lyan. Men han tänkte ligga här, tålmodigt vänta på hennes förlåtelse, på att hon skulle lugna ner sig - om det så skulle ta dagar.

Hans röst började långsamt ha sin vanliga inverkan på henne och sakta byttes kroppshållningen ut. Valparna pep i lyan och hon vred huvudet mot den. Deras rop skar i henne, hon ville tillbaka till dem. Han mening hade samma inverkan som valparnas rop. Hon hade sårat honom. Trots att hon egentligen visste att han bara ville henne väl hade hon sårat honom. Hennes huvud sjunk mot marken och hennes blick likaså. Allt var så förvirrande. humörets ständiga skiftande, valparna. Flocken. När hon åter såg upp mot honom hade irrationella tårar börjat tränga upp i hennes ögon och hon tassade snabbt emot honom, enbart för att stanna halvvägs. "F   fö förlåt" hennes röst var nära bristningsgränsen. Hon var trött, utmattad. Hon behövde sova. Behövde få känna de smås värme emot sig.

Utan ett or vände hon på sig och försvann ner i lyan igen. Valparna kravlade hjälplöst runt och pep, dock kvar i en liten hög. Hon nosade lätt på alla, såg till att de mådde bra, innan hon åter syntes med huvudet utanför lyan. Tårar kunde fortfarande skymta i hennes ansikte. "Kom" trots orden var hon inte alls säker. Instinkter skrek i huvudet, hon måste skydda dem. Men hon lydde inte dem, inte nu. Oron låg som en enorm klump i bröstet, hjärtat slog våldsamt och ådrorna verkade brinna. Hon backade ner igen och infann sig snabbt lindad runt deras små kroppar, dolde den än så länge.

Kenai såg på henne med en mjuk, tröstande blick. Hon var utmattad. När hon vände sig om och försvann ner i lyan, reste sig han sig upp och tog några prövande steg framåt. Det verkade som hennes ilska hade lagt sig, och istället hade han kunnat skymta sorg i hennes ögon. 

När hon stack upp huvudet igen och lockade på honom, tvekade han en kort sekund. Han var nervös, men fylld av längtan och förhoppningar. Gången ner i lyan var något trång, men så fort han passerat tunneln fanns det gott om utrymme. Försiktigt lade han sig bredvid Loiana. De gulblåa ögonen såg som förtrollat på liven. 1, 2, 3, 4, 5 och... Kenai betraktade den sjätte något begrundande. Den var något större än de andra, med ett kattlikt huvud. Frågande såg han på Loiana. Vems var denne?

Kenai var inte sen med att komma efter henne, och hon såg oroligt på hans ansikte medan han krälade ner i gången. Studerade varje drag, sökte efter det hot hennes instinkter ville säga henne fanns där. Men hon fann inget, så försiktigt lyfte hon undan svansen och blottade dem. Hon höll sin blick fäst i hans ansikte, medan hans blick sökte över valparna. Det såg ut som om det var de vackraste gudar han såg på. Som om han aldrig sett något mer underbart, och hon försökte sig på ett försiktigt leende. Dock dog det ut då han såg frågande på henne, hon visste vem han sett. Vem han undrade över. "Han är min" trött lämnade blicken Kenai för att kärleksfullt läggas på den udda valpen. Ja han var hennes. Hennes son.

[ Här kommer ett trögt mobilinlägg ]

"Han är min"
Den frågande blicken djupnade. Han tittade emellan valparna och Loiana osäkert. Trots att hela hans väsen stod emot, vägrade att tro att Loiana skulle bedra honom, så kunde han inte undvika det faktum som låg mitt framför honom. Var det därför hon försvarat lyan så mycket? Ögonen sorgsnade lite och han såg på Loiana. 
"Din?" Blicken växlade fram och tillbaka emellan den udda valpen och henne undrande.

Hon såg fundersamt mot Kenai då han talade igen, tonen var frågande, anklagande? Hon förstod inte, vad nu? "Ja min" hennes panna rynkades och hon så fundersamt på honom. "Han är min son" Hon var trött och visste inte riktigt vart han ville komma med sin fråga. Var han inte glad? Glad över hans valpar?

[Mer kortisar 8'D]

Hon verkade inte förstå vad han antydde. Förvirrat försökte han förstå vad som skett. Var det ens möjligt?
"Är han av oss?" Det var ett självfallet nej, även om Kenai hoppades på det omöjliga än på att hon skulle bedragit honom. Det gick inte att frånse det kattlika huvudet - det var främst det som fick honom att tveka. Dessa gener kunde omöjligt komma från hans gener, även om han var osäker på Loianas så var det högst osannolikt det med. 

[ Kortkort C: ]

Hans fråga fick något att klarna upp i huvudet och hon log vagt. innan hon vred undan blicken från hans, hon orkade inte förklara nu. Orkade inte. Tänk om han inte ens gillade hennes beslut. Hon svalde och mötte nervöst hans blick igen. "Nej" hon såg ner mot valpen igen, med samma kärleksfulla blick som tidigare. "Nej det är han inte" Hon fick förklara för Kenai imorgon, eller senare på kvällen, bara hon fick sova först.

Kenai drog sig undan lite med blicken fäst på den vitpälsade varghonan. Det värkte i hans bröst, men han ignorerande den stickande känslan.
"Vem är fadern?" Rösten var stram, lite hård. Trots att hon sakta lett honom till denna slutsats, så ville han inte riktigt tro det ännu. Varför skulle hon sårat honom på det viset? Trodde hon verkligen att Kenai skulle kunna se på henne på samma sätt? Även om den udda valpens fader var ute ur bilden så tänkte inte Kenai låta Loiana göra så emot honom - han skulle alltid älska henne, om än på avstånd, för att förlåta en otrohet skulle vara omöjligt för honom. Trots det så skulle han älska sina valpar till döden, uppfostra dem med henne - men inte se på henne som sin älskade igen. 

Oerhört rädd för svaret stirrade han stint på henne. Hoppades att det kanske skulle varit ett överfall, en olyckshändelse - något som skulle göra allt till rätta. Trots att det inte ännu var bekräftat, bultade hela hans väsen i smärta.

Åter for blicken mot Kenai, han såg missbelåten ut, besviken. Arg? Vad hade hon gjort nu? Gjorde hon fel i och med att ta emot den lille? Tyckte han att hon skulle lämna det ensamma lilla livet för att dö? Tänkte han verkligen så hemska tankar? Hade hon verkligen trott fel om honom hela tiden? Hans fråga förvirrade hennes trötta hjärna än mer. Hur skulle hon kunna veta det? Hans tonfall sårade henne. "Jag vet inte" sade hon något chockat, sårat. Hon ville nästan att han skulle gå. Hur kunde han komma hit, efter att varit frånvarande, och tro att han kunde anklaga henne så? "Gå" hon nästan snyftade ut ordet och lindade sig åter kring det små, skyddade dem. Huvudet lades över svansen så ingen av valparna längre låg blottade. "Jag vill att du går" Mumlade hon ledset, tårarna brände under ögonlocken som var slutna.

"Jag vet inte." 
Oförstående såg han på henne. Vad menade hon? Hur kunde hon inte veta? 

"Gå. " 
Kenai stirrade på henne.
"Jag vill att du går."

En plötsligt tanke letade sig fram bakom sorgsna, hjärtbrustna tankar. Hade hon blivit hittad? Var han förädralös? Kenai såg på den udda valpen, och sedan tillbaka på Loiana. Trots hennes snyftande uppmaningar rörde han sig inte ännu.
"Ä-är han föräldralös?" Det kändes löjligt rätt - tanken sköljde honom med lättsamhet och förhoppningar om att det var sanningen.
"Fann du honom?" talade han mjukt till henne. Stelheten som funnits i hans röst tidigare var borta.

Han låg kvar, tyst en stund innan hans stämma åter ljudade. Hade han inte förstått det? Vad hade han trott? Att hon... Hade han verkligen trott att hon, att hon bedragit honom? Hur skulle hon kunnat? Hade han inte förstått det hon sagt till honom natten då hon vandrade iväg? Han var hennes sol, aldrig att hon kunnat göra något sådant. "Ja" svarade hon på den första frågan, och lyfte sakta huvudet för att se på honom. "Nej" var hennes andra svar. Nej hon hade inte funnit honom, Det hade Dimitrij gjort. Dimitrij hade hittat honom och tagit honom till henne. Och Loiana skulle aldrig kunna tacka Dimitrij nog, hon hade gjort allt för mycket för henne nu. "Det var Dimitrij" sade hon som en förklaring efter en tyst paus.

Oron som fyllt hans kropp sjunk undan, den gav plats åt lyckan och glädjen som legat tillfälligt begravd. Ett inbjudande, vänligt leende trädde sig fram på läpparna. Det spelade ingen roll varifrån han kom eller hur han såg ut - Kenai skulle älska honom lika mycket som de andra. Han skulle alltid försöka vara det den udda behövde. 

De heterokromatiska ögonen såg på Loiana.
" Vad sägs om... " Han såg ner på den udda, och log snett för sig själv. "Ciye?" Blicken riktades på Loiana igen. "Det betyder min son." Kenai hade berättat om språket hans mor hade lärt honom i en svag mån - det var ett vackert språk, och från det släktet han kom ifrån var namn mycket viktigt, de sades ge styrka. Även om det inte var sant, så kändes det oerhört rätt. Han tittade på den större valpen. Ciye - ja, det kändes verkligen rätt.

Ciye, Min son. Ett leende placerades åter på hennes läppar. Jah Hennes son Ciye. Hon stack ned huvudet mot den lille, och trots att han inte hörde talade hon direkt till honom. "hör du det? Ciye, min son" Rösten var överfull av lycka och kärlek. Namnet passade så bra., och Kenai bevisade att han lugnat ner sig, att han faktiskt gillade hennes beslut. Hon flyttade huvudet litet och lyfte upp en valp som böjade ljus vi huvudet men gradvis blev mörkare mot bakpartiet. "Det är din dotter" mumlade hon efter att hon lagt den nedanför Kenais framtassar. Valpen kravlade blint och pep lätt. De hade talat om att ge varje valp ett namn som betydde något, och Kenai var den med kunskap om språket.

[kortissar <3]

Kenai log förtjust. Oavsett om han såg annorlunda ut, och de delade inte blodsband, så var han hans son. Han gladdes åt att Loiana också tyckte det kändes rätt. Det spelade ingen roll hur han såg ut - han skulle alltid vara deras son, och varje dag skulle han bli påmind om det. Ciye. 

När Loiana plockade upp en mindre valp - den blev gradvis mörkare med kroppens längd, och man kunde urskilja svaga, något mörkare tecken i ansiktet. En tik. Den lille gnydde något förvirrat, och kravlade emellan hans tassar.
"Niyaha." Han smakade på namnet. Det betydde fjäder. Kanske var det inte alldagligt namn men för hans släkte var det en stark symbol. Blicken letade sig upp på Loiana igen, han log snett.
"Det betyder fjäder. Fjäder symboliserar frihet och godhet." Ögonen sökte sig ner på knytet igen, han nosade lätt på henne, och kände sig genast berusad av doften. Detta var såhär kärlek luktade.

Kenai sade ännu ett namn, och det lät klingade vacker i hennes öron. Fjäder, frihet. Hon log trött mot Kenai och sträckte sig försiktigt fram för att lyfta tillbaka den unga valpen till henne igen. hon bökade försiktigt med nosen bland valparna innan hon lyfte fram ännu en valp, det var den som var mest lik Kenai, en litet större hane med vit mage. "Din son" anmärkte hon bara glatt och lade även honom framför Kenai. Hon kände att Kenai skötte namngivningen bra, hon hade ännu inte behövt lägga sig i.

Nöjt log han åt Loiana när hon lyfte fram nästa. Han hade inte tänkt så mycket på vad de skulle heta, och oroat sig lite för att de inte pratat så mycket om själva namnen - bara om att de skulle betyda något. Men det kändes så naturligt. Det var namn han hade hört på ett eller annat sätt, vissa i sagor, andra i legender och dylikt. Det var namn som hade stor betydelse.

Han tittade på den som liknande honom, och det värmdes i hans bröstkorg. Det kändes så magiskt att han och Loiana ansvarade för dessa liv. Det var en känsla han aldrig förut känt, men han älskade den.
"Vad sägs som Navezgane?" Han tittade på Loiana frågande, och sedan tillbaka på valpen. "Det betyder monstrens mördare." Det lät kanske en aning brutalt. "Navezgane var en skyddsängel jag fick höra om som barn." mumlade han något sluddrigt - han var bara så berusad av alla känslor han kände bubbla inom honom.

Hon granskade Kenai, skulle hon fortsätta lyfta fram dem en och en? Hon skakade smått på huvudet, som för sig själv. Nej det kunde de väl sköta bättre än så? Kenai sade ett namn och hon koncentrerade sig, eller tja hon försökte iallafall, Navezgane. Betydelsen av namnet, som Kenai kopplade till en beskyddare, var något hon gillade, av en helt annan anledning. Mördare av monster. Det passade definitivt in på valpen. Hon log emot honom. Den här gången sträckte hon sig inte fram för att ta tillbaka valpen, utan hon tog bara upp en till. Den var en hanvalp som var, bortsett från Ciye, den mest udda i kullen. Hans huvud var vitt, nosen skarpt orangebrun, kroppen samma färg som nosen, magen var brun, med en svart rand över, och svansen, liksom huvudet, var vit och han hade svarta "strumpor". "Han ser lite udda ut" sade hon med ett leende mot Kenai efter ha lagt honom vid sin broder.

Nöjt såg han på Navezgane - han var så vacker! Likaväl som alla de andra. Kroppen fylldes med eurofi och värme. Han var så otroligt tacksam för att få chansen att göra det här, och med Loiana. Ögonen tittade något drömskt på henne.

När hon lyfte fram ytterligare en valp, tittade han begrundande på honom. Ja, han var en aning udda - den orangebruna ögonen var skarp och fick honom att skiljas åt emot hans annars väldigt jordnära syskon. Men han var vacker, åh, så vacker.
Ord fladdrade i hans huvud - namn från hans barndom, namn från legender och sagor.
"Kanske..." funderande han med en mjuk stämma. "Cetan?" Han tittade frågande på Loiana innan han fortsatte. "Det betyder hök." Hök var ett djur som symboliserade andlighet och frihet. De olikfärgade ögonen såg på valpen som låg emellan hans tassar, tätt intill Navezgane - var han en Cetan?