Hela hans väsen var spänt, nervöst. I bröstet låg det en knut, slagen runts hans hjärta som slog hårt mot revbenen. De var nära nu, så så nära. Enligt den hörsägen han hört, även om det var längesen nu, så var det nånstans här de skulle hålla till, vilken sekund som helst och han skulle känna deras doft.
 Han frös mitt i steget, den turkosa blick for mot Ökker, de båda hade varit ovanligt tysta det senaste dygnet, även om det antagligen mer var Siroccos fel, då han varit väldigt tystlåten, och Ökker brukade väldigt lätt spegla hans egent humör.
 Han svalde hårt och stod där han stod, i luften hade han börjat förnimma flockens doft, det låg nya stråk av dofter där i, som gjorde honom osäker på om det var rätt, men det måste det vara, för där, i luften hängde en så välbekant doft. Fadern. Sirocco stod stilla, osäker, men så bara för en sekund innan han fick benen i rörelse. Vinden låg itne på hans sida, den hade vänt och blåste honom nu i ryggen där han rusade fram, han hade nästan glömt att se efter så att Ökker vad med honom. Äntligen. Hur lång tid hade gått? Sirocco visste inte, men nu var han där. Han kunde knappt bärga sig, å så han längtat. Han tvärnitade plötsligt, med en ny oro i bröstet. Plätsen stank av rök, vinden hade undanhållit doften för honom, men nu när han kommit närmre kände han den starkt i nosen. Vad hade hänt? I Doften låg det också en annan doft, den av död, förruttnelse. Panik spred sig i bröstet och han vågade knappt röra sig närmre, befarade det värsta.
 Han hade hört om de levande döda, blandat med rapporterna om flocken, men eftersom han och Ökker själva inte stött på något så hade han inte tänkt på det som riktigt, men nu? Tänk om hela flocken var fördärvad? Men vart kom då elden ifrån? Han stod kvar, hjärtat som slog hårt mot revbenen. 
"Tänk om något hänt dem" Ökekr hade hunnit ifatt och Sirocco delade med sig av sin rädsla till vännen som han kommit så nära.
"Jag vet inte om jag vågar fortsätta" Han blickade mot den ljusa som såg oroat på honom.

[Ökker och Zoid, eventuellt en liten Laya <3 peta på mig om något är knasigt och måste ändras, utspelar sig några dagar efter Rolelt där Qu slaktar Zombies]

Där, ute på Stäppen, under dagens gassande solstrålar stod skuggvargen, till synes inte berörd av det lysande klotet. Visserligen var det inte helt sant, han kunde aldrig undkomma att känna de dränerande strålarna, men för ovanlighetens skull så hade han faktiskt frivilligt sökt sig till dem. Det var någonting visst med hur de fick hans hjärna att klarna till, hur tankarna på något vis blev tydligare. Det kunde tyckas märkligt, att det skulle vara tvärt om då solen gjorde skuggorna sega och svaga, och därför också honom. Kanske var det för att skuggornas viskningar dämpades som han kunde tänka bättre? Han visste inte riktigt, ville bara ta vara på det innan han skulle bli tvungen att uppsöka skugga. Om det hela skulle hjälpa hans grubblande funderingar var dock en fråga han inte kunde besvara. Han reflekterade över de gångna dagarna, över striden, över flocken, och kanske främst, över dottern. Samtidigt som en del av honom ville hålla henne nära och trösta så ville en annan skrika åt henne över hur oförsiktig hon varit med sitt egna och andras liv. Med en suck slog han sig ner på marken, slöt ögonen. Han tappade uppfattningen på hur länge han satt där och grubblade, men det kunde inte ha varit överdrivet länge innan den stämma han för tillfället inte ville höra ljudade en bit ifrån honom. ''Far?''. Stämman var försiktig till tonen, osäker. ''Inte nu Laya...''. Kanske var besvikelsen tydlig i hans stämma då han talade, och det faktum att han hade ett och annat att säga henne egentligen, för hon lämnade inte platsen. ''Jag vet att det jag gjorde var fel, men det var en olyckshändelse. Snälla far, säg att du förstår''. Han hade aldrig tidigare hört henne så...liten till stämman, inte ens som valp. Han vände blicken emot henne, en som inte visade mycket annat än besvikelse. ''Det vet jag, det jag inte förstår är hur du kunde vara så vårdslös med ditt egna och andras liv?''. Hon skakade endast på huvudet, verkade inte ha något svar på det hela. Han reste sig upp och tog något steg emot henne. ''Filia dog nästan på grund av dig, på grund av den dumdristiga plan du genomförde. Hon kan inte ens resa sig för tillfället. Jag hoppas du förstår allvaret i det hela. Hade inte hon kommit för att hjälpa dig så hade du mycket väl kunnat dö. Jag har redan förlorat dig en gång, jag tänker inte göra det igen, inte på grund av våghalsiga infall i en så pass allvarlig situation''. Stämman var hård när han talade, och även om det låg en vag ton av smärta under den så var nog irritationen störst. Han stod i vägskälet mellan sin dotters handlingar och sin väns skador, och han visste ärligt talat inte vart han skulle ställa sig. För tillfället hade han inte mycket till övers för dottern. ''Jag...Förlåt''. Han vände tillbaka blicken mot henne och skakade på huvudet. ''Det är inte mig du ska be om förlåtelse. Om jag var du så skulle jag se till att Filia har allt vad hon behöver, om hon och Achilles ens vill ta emot din hjälp''. Han vände sig om som för att gå då en doft i luften fick honom att frysa till mitt i steget. Skuggornas stämmor var för dämpade för att han skulle ha hört deras uppmaningar om omgivningen. Han var här, han var hemma.

Han hade märkt att tystnaden ökat och det var antagligen på grund utav att de långsamt närmade sig hans familj - antog Ökker. Det var lite spänning i luften och antagligen därför som Ökker valde att motstå alla kommentarer om hur området såg ut och följde istället sin vän. Han hade inte någon större koppling till dofterna som färdades över stäppen men när de stod stilla och han nyfiken kollade på Sirocco så kunde han se att den andre kände igen sig, om än lite, vilket betydde att de trots allt var rätt. Det fick honom att le lite - men leendet byttes snabbt ut mot en förvånad min när den andre utan förvarning satte av i full fart. Ökker tittade på honom en sekund innan han själv satte av i en rivstart. Det var inte samma sak som när de lekte i skogen. Sirocco gav honom inte ett uns av uppmärksamhet vilket betydde att han hade fått spår av något. Ökker tänkte inte så mycket på det, han antog lite att det var anledning. Trots allt, hade han känt sin familjs doft hade han inte lunkat fram till dem efter en så lång tid och till och med han själv kunde känna och förstå att den unkna lukten av förruttnelse som blev starkare inte hade i Siroccos familj att göra.
Tillslut stannade Sirocco och Ökker kom ikapp honom. Han flåsade lätt och med tungan hängades vid sidan så lyssnade han på vad den andre sa.
Tänk om något hänt dem.
Han ville försäkra Sirocco om att det säkerligen inte hade hänt något med dem och att allt var bra. Men han hann inte hitta de rätta orden innan den andre talade igen och han tittade med oro på Sirocco. Ökker satte tassen mot Siroccos skuldra och lade vikten över honom för att fälla honom i hans förvirring.
"Det är klart vi vågar!" Sade han med ett försök till ett leende medan han låg på den andre med svansen svajande lekfullt i luften. "Jag vågade hela vägen hit med dig! Så då vågar vi den lilla biten som är kvar tillsammans!" Han såg ner på den andre med huvudet tippat lätt åt sidan och de stora öronen rakt fram och trots att hjärtat bultade hårt så försökte han gömma sin egna nervositet. Den andra hade trots allt fått ut honom ur lyan när han var som räddast för världen på utsidan. "Plus att du sa att din familj var supercool så jag vill möta dem!" Sade han och log ännu bredare medan han steg av den andre och tittade ner på honom med en lekfull blick.

Han stod och velade, stirrade i fjärran medan hjärnan arbetade i högvarv, doften av död inpräntad i hans minne, och den skulle finnas där för alltid. Tänk om de var alla döda, eller om bara några fattades, tänk om Laya eller Fadern var skadade? Elelr någon annan i flocken? Hjärtat slog hårt i bröstkogen. Plötsligt försvann fotfästet då han fick en lätt knuff på manken, han hade varit helt oförberedd och föll därför handlöst på marken med ett förvånat läte, Ökker hamnade på honom och Sirocco fastnade med den turkosa blicken i vännens gula. Till en början osäkert till varför han blivit fälld, vad ville han?
Det är klart vi vågar Sirocco var verkligen inte säker på det, var inte säker på om han ville vandra till flocken bara för att inse att alla inte fanns kvar, att någon fattades dem, men samtidigt ville han heller inte inte gå till flocken och senare fått höra att någon dött under den tden han kunde varit där för dem. Han log mot Ökker då han med sådan inlevelse försökte övertala honom. Såklart de kunde ta sig dit, tillsammans, de hade trotts allt tagit sig ända hit. Ett lätt skratt lämnade honom då vännen kallade hans familjs för supercool. det var befriande och en del av paniken släppte sitt grepp om honom. Självklart skulle han våga den sista biten!
Han reste sig efter Ökker klivit av honom och log emot vännen.
"Tack" Han puffade lätt, tacksamt, på Ökkers bog innan han, efter ett djupt andetag, satte benen i rörelse igen i trav. Försökte förbereda sig på vad som än mötte honom. Hoppades så innerligt att allt var okej.

Ökker sträckte stolt på sig när den andre tackade honom och log när han buffade honom på bogen. Svansen svajade när han följde den andra i traven. Ökker litade helt på vart Sirocco tog dem båda och följde en halv längd bakom Sirocco. Han själv visste inte vad som var den andras familj och inte så att han skulle ta täten var en ganska dum ide trots allt. Desto närmare de kom desto nervösare blev han. Inte för att han var rädd att något skulle hänt den andras familj, utan mer för att han skulle träffa den andras familj. Han försökte komma ihåg vad han hade lärt sig om hur man hälsar på andra individer. Inte hög svans, men inte svansen mellan benen heller. Eller var det svansen mellan benen? Han tittade tänkande frammåt. Vad skulle han ens säga? Sirocco hade ju trots allt bara pratat gott om hans familj men tänk om hans pappa inte gillade Ökker? Vad skulle han då göra? Lämna Sirocco? Han ville inte springa runt själv. Kunde han ens hitta tillbaka till hans gamla lya i sådana fall? Och den absolut viktigaste frågan. Ville han verkligen lämna Sirocco i sådana fall? Han såg lite oroligt på den andra som sprang lite framför honom, ville inte visa sin osäkerhet, men han ville inte lämna Sirocco i sådana fall. Sirocco och han hade vandrat länge nu tillsammans. Hans hjärna gick på högvarv medan han funderade på allt han kunde säga och hur han skulle försvara sig om Siroccos pappa trots allt inte gillade honom.

Sirocco kunde tydligt höra vännen bakom honom, och det ingöt en betryggande känsla i bröstet, och han kände tat dte var tur att han faunnit Ökker, och att denne vågat lita på honom tillräckligt för att följa med, annars hade hon nog inte vågat den här sista biten, inte med branddoften och förruttnelsen. Han skulle itne ha lämnat sin familj, men det hade tagit han längre tid att komma över den plötsliga paniken. Han slängde bak en blick på den ljusa som verkade trava på i tankar. Vad skulle Rocco gjort utan honom? Han hade lättat upp honom på de dagar då han mådde dåligt i tanken på Ninäd, han hade lärt Rocco att det var okej att bara tönta runt ibland, leka för att man kände för det. Han log men vände snart fram blicken igen, för att inte snubbla eller springa in i något.
 Han stannade upp igen, hjärtat hade hoppat över en eller två slag och den turkosa blicken fokucerade sig på den mörka fläcken. Fadern. Han levde, han var där. Brevid honom fanns ännu en mörk fläck, Laya? Eller någon annan? Han gav ifrån sig ett högt skall och svansen viftade våldsamt bakom honom. Dem var här! De var verkligen här! Rocco rusade åter fram över marken, stäppvargsbloden tydligt i hans långa snabba steg.
"Far!" Han ropade högt, glatt. Åh vid gudarna så han saknat dem, det kändes verkligen nu när han väl kunde se dem, hur mycket som han saknat, under en så lång tid.
 Han närmade sig båda mycket fort, de verkade inte riktigt tagit till sig att han kom emot dem och han började sakta ner för att helt enkelt inte springa rakt in i dem.
"Laya" Hans röst var uppspelt och Lycklig. Han kastade en snabb blick bakom sig, för att se om vännen hängt med. Svansen slog fortfarande hårt bakom honom. Han var hemma, och de var här! Leendet på hans läppar klöv ans anlete och han såg tillbaka på familjen medan han fortfarande närmade sig.

Han hade först inte trott på sin nos, inte vågat hoppas, inte då han inte kunde höra skuggorna bekräfta det, men det var verkligen sant. Känslan som rotade sig inom honom då han hörde sonens stämma kunde han knappt beskriva. Så overkligt men så fantastiskt. Han fäste blicken vid den svarta skepnaden som i rask takt tog sig allt närmare dem, men han var inte ensam. Blicken svepte flyktigt över den andra hanen med fästes sedan vid sonen igen. Ett varmt leende klädde hans läppar då han gick honom de sista metrarna till mötes, omfamnade honom genom att lägga huvudet över hans nacke. ''Rocco''. Stämman var låg, men varm, välkomnande. Efter några långa sekunder så tog han ett steg tillbaka och slog sig ner på marken framför honom. ''Jag har saknat dig, välkommen tillbaka min son''. Han önskade bara att situationen inte varit som den var för tillfället, att han inte hade behövt komma tillbaka till det här. Laya hade hållit sig i bakgrunden, men tog sig nu fram till dem, gjorde en ansats till att hälsa på brodern men hindrade sig då hon såg Zoids nästan varnande blick. ''Du kan hälsa på honom senare, hade du inte någonstans du skulle vara?''. Han nickade åt det hållet där vars resten av flocken befann sig. ''Men far...''. Han suckade, nästan besvärat. ''Nu, Laya''. Rösten var ansträngd, nästan irriterad då han svarade. Han vände tillbaka blicken mot sonen då han såg att hon vände sig om för att lämna dem. Han harklade sig och lät ett vagt leende dra sig i den ena mungipan, men det var långt ifrån lika innerligt som det tidigare. ''Har resan gått bra?''. Han svepte menande med blicken över hans följeslagare, en tyst fråga om vem det var.

Fader gick honom till mötes och han hörde sitt smeknamn. Fadern tog honom i famnen och nöjt drog han in faderns doft, som om han ännu inte trodde på att det verkligen var han, att han äntligen var där. Åh som han längtat efter den här stunden. Han pressade hakan mot sig över Faderns manke, först ovillig till att släppa honom igen. Leendet var brett på hans anlete, så innerligt och genuint. Åh de var verkligen här. Han backade något steg.
"Jag har saknat er också, jätte mycket!" Till en början märkte han inte den spända stämmningen emellan sstern och fadern, allt han såg var förhöljt i glädjens dimma, som om allt var täckt av ett rosadimmitglitter som filtrade bort allt det dåliga, men han blev varse om att så inte var situationen när Laya, som hållit sig i bakgrunden till en början skulle ta sig fram för att hälsa, men blev avisad av fadern med en enda blick. Förvånat såg Rocco på dem då fadern med en kort mening skulle skicka iväg henne. Det var som han befarat, något hade hänt, men vad det var visste han inte. Åh han hoppades innerligt att alla mådde bra, att de alla var vid liv.
 Laya skulle till att lågmält klaga, men fadern avvisade henne igen med en kort sträng ton. Något måste verkligen ha hänt, och han bävade inför vad det kunde vara. Fadern försökte släta över det hela med en fråga, och sneglade emot Ökker som ännu inte sagt något. Rocco skjöt för stunden bort alla frågorna, iallfall länge nog för att presentera vännen.
"Det här är Ökker, han är min vän, vi möttes på Savannen, han var ensam" Siroccos röst var snabb då han i korta drag berättade varför den ljusa var med honom. Han såg på Ökker och nickade lätt, bekräftande, att han kunde komma fram att hälsa, det var ingen fara.
Han såg tillbaka på fadern när Ökker blivit ordentligt presenterad och tvekande bara kort. innan han talade, han var tvungne att veta.
"Här det hänt nåt?" Han såg i sin tur efter Laya som var påväg bort ifrån dem. Hans blick var orolig, snälla säg att det bara är nå litet. Fast han visste ändå att fadern bara skulle ha reagerat så här ifall det var något allvarligt.

Ökker stod nervöst bakom Sirocco och försökte hitta ett bra tillfälle att hoppa in. Han kunde känna hjärtat hoppa i halsen när fadern tittade på honom och han sneglade nervöst över på Sirocco. Han var så van över att bara vara med Sirocco att han faktiskt var osäker på att träffa nya. Det var alltid Sirocco som talade med vargar de mötte trots allt.
Det här är Ökker, han är min vän, vi möttes på Savannen, han var ensam.

Han ryckte till när han mötte den andres blick och skiftade fort blicken till Siroccos pappa istället och stammade lite nervöst när han talade.
"Mi-Mitt namn är Ökk-ker." Han ångrade det direkt då Ökker redan hade introducerat honom. "S-Sirocco hittade mi-mig och tog med mig hemifrån. För.. öh. Jag var ensam." Det var inte riktigt det han hade planerat att säga. Han hade tänkt ut en hel del bättre saker att säga och han rörde öronen osäkert bakåt. "Men, jag gillar Sirocco väldigt mycket!" Sade han med ett leende och huvudet lätt på sne. Det var bättre. Även om det var mer av en ordspya än han hade planerat.

Den ljusa följeslagaren blev presenterad som Ökker, ett minst sagt unikt namn. Han vände blicken till den främmande hanen, studerade honom för några sekunder innan han gav honom en hälsande nickning. Han lyssnade till det hanen hade att säga, verkade väldigt nervös av sig av någon anledning. ''Väl mött, Ökker. Har du för avsikt att ansluta dig till våran flock?''. Stämman var trevlig, lyckades dölja irritationen han kände rätt så bra. Han anade att det var därför som Rocco tagit med honom till dem, och av vad han kunde se så verkade de stå varandra rätt nära. Skuggorna bröt formen av benet och anslöt sig till de andra som svepte ovanför och ikring hans rygg, likt de ofta gjorde. Det var oftast väldigt ansträngande att hålla dem fysiska under en längre tid under solen, betydligt svårare än om natten. Han behövde ändå inte benet där han satt. Blicken vändes tillbaka till Rocco då han, som han väntat sig, frågade om något hade hänt. Han slöt ögonen i en utdragen blinkning och suckade lågt. ''Ja, för några dagar sedan så drog en zombiehord in över Stäppen som vi tvingades slåss mot, och allt gick skapligt innan din syster fick för sig att riskera sitt egna liv genom en väldigt dumdristig plan. Filia kom för att hjälpa henne då hon hade tagit sig an alldeles för många, men hon råkade träffas av Layas blixt. Hon dödade henne nästan, hade vi inte haft helare i flocken så hade hon säkert gjort det. Hon är fortfarande väldigt skadad, så du förstår nog kanske varför jag inte är särskilt glad på Laya för tillfället''. Han ville inte ens tänka tanken på om någon av dem hade dött den dagen. En dotter som han redan förlorat en gång, och en väldigt god vän.

Den turkosa blicken låg mot Ökker då denne talade, och det var tydligt att han var nervös, osäker, upprepade mest det Sirocco själv sagt, och det var då Sirocco insett hur det lät, hur rättfram han varit, till och med okänslig när han på så rättframt sagta tt Öker var ensam. Han ville inte råka påminna vännen om att hans familj lämnat honom där, även om han valt att stanna. Sirocco såg ursäktande på honom, bad tyst med blicken om förlåtelse.
 Dock avbröt fadern hans dåvarande tanke gång med en fråga. Sirocco visste inte, hade inte frågat om Ökker ville gå med i flocken, men han kände att han kanske hade antagit att det var så det skulle bli redan från början, redan när han bad Ökker följa honom, han skämdes litet. Han borde ha förvarnat Ökker, eller iallafall frågat honom om han ville ingå i familjen, inte antagit att det var så det skulle bli. Inte anta att han skulle hellre stanna med Sirocco än leta reda på sina föräldrar och syskon.
 Den ljusa hade inte lovat mer än att följa Sirocco hit, och Sirocco hade inte lovat mer än att ta honom hit. Nu hade de båda fullföljt sina löften, och vad hände nu? Sirocco insåg att han ville ha Ökker i flocken, ville ha vännen nära. Cerridwen, hans enda riktiga vän ifrån barndomen, hade levt långt borta, hittat en annan. Det var egoistiskt av Rocco, men han ville ha Ökker i närheten, hanen var hans bästa vän.

Blicken fästes på fadern då han började tala om vad som hänt, tala om orsaken till den spända stämningen mellan han och Himalaya, även om den mest verkade komma ifrån faderns sida. En hord av vandrade döda? Zombies? Så ryktena hade varit sanna. Han drabbades av en rädsla, redan innan fadern kommit till delen där en blivit skadad. Han var också skamsen, ångest fylld, över att ha missat det, inte för att han ville se de vandrade döda, men att han inte varit där för sin familj. Att de fått möta ett hot och han kommer först dagar senare. Tänk om han inte tvekat i Höstskogen, kanske hade hunnit hit i tid då?
 Han lystrade fortfarande till det han berättade, och för var ord växte ångesten, Filia blev skadad, kunde ha dött. Ännu en rädsla spred sig i bröstet, det nästan ringde i öronen. Filia hade funnits i flocken så länge han kunde minnas och hon var en god vän till fadern. Han gillade henne.
"Hur mår hon?" Hans röst uppenbart orolig. Ja han förstod fadern när han sa att Laya inte var på hans goda sida för tillfället.
"Kommer hon klara sig?" han hoppades så innerligt att hon skulle bli okej, att hon inte skulle få större men eller värre inte klara sig. Han visste att blixten var en kraftfull tingest, inget man lekte med.
[sorry för litet segt, behövde fixa deadline på bilder och sånt]

Ökker tippade över huvudet till andra sidan och lyssnade på Siroccos pappa då han talade.
Väl mött, Ökker. Har du för avsikt att ansluta dig till våran flock?

Ökkers ansiktsuttryck blev lite frågande vid frågan. Han hade ju redan en familj. Kunde man ha två familjer? Han tittade över till Sirocco lite snabbt. Tempraturen sjunk fort runt om honom när han snabbt log igen och i ren glädje ställde sig upp med svansen vajandes bakom honom. Han flyttade blicken tillbaka till Siroccos pappa igen.
"Betyder det att jag kan vara med Sirocco hela tiden! Fast. Jag har en familj. De är bara borta nu. Kan man verkligen ha två familjer?" Han tittade på de båda lite frågande. Lite osäker. Men om det betydde att han kunde vara med Sirocco. Han tittade över på Sirocco. Den där sprattlande känslan han tidigare känt någon gång hoppade till i bröstkorgen på honom. Om det betydde att han kunde vara med Sirocco så ville han nog det trots allt. Vad skulle han annars göra? Gå tillbaka till öknen? Våga vandra själv? Han var osäker på om han skulle klara det själv. Enda anledningen till att han inte ruttnade iväg sitt liv just nu i den gamla lyan var på grund utav Sirocco trots allt.

Ökker märkte att konversationen mellan dem var väldigt seriös och även om han inte riktigt visste vad eller vilka de talade om så han satt mest vid sidan av och försökte att inte se allt för nyfiken ut men inte heller uttråkad så när han hörde flaxandet av vingar från något litet djur bakom sig satt han relativt stelt och övertalade sig själv att inte springa efter vad det än kan vara.