Uppdraget de fått hade gått bra. Det hade varit ett äventyr i sig att lämna skogens familjära omgivning och behöva färdas så pass långt tillsammans med den sjuka systern, nästan till den gräns att han ibland glömde bort deras faktiska uppgift. Han hade även fått se Abizou i ett helt annat ljus. Men det var hemma igen. Och det fanns ingenting om kunde besegra den glädje han kände över det.
Det hade blivit kväll när de passerat revirets gräns, men att finna flockledaren hade inte varit några problem: han hade mött dem utan att de ens behövde leta efter morbrodern. Så nu när all rapportering var klar hade han äntligen lite tid för sig själv.

Abraxas rullade över på andra sidan och drog en djup suck. Ett litet ångmoln bildades från hans mun och steg långsamt mot trädkronorna. Han var hemma igen. Visst hade han saknat familjen något enormt, både den bunden till blod och flocken, men han hade haft sällskap nästan hela resan. Och medan han lärt sig att uppskatta systern på ett helt annat sätt och faktiskt kommit att tycka om hennes sällskap var det skönt att få vara ensam och lyssna till skogens försiktiga ljud. Han behövde få vara själv nu ett litet tag, återförenas med skogen igen. Det var åtminstone vad han hade sagt till de andra, och medan det inte var en lögn så var det inte heller helt sant. Enda sedan de kommit tillbaka hade någonting varit annorlunda. Med honom. Inte ens nu kände han sig riktigt ensam. Det som störde honom mest var att han inte ens var säker på om han tyckte det var obehagligt eller en säkerhet. Det fanns inget obehag i den vaga närvaron, men bara det faktum att han kände den gjorde honom obekväm. Kanske var det något virus han fått med sig från norr. Det skulle nog försvinna i sinom tid.

Solen hade börjat sjunka mot horisonten. Luften var kall och rev i nosen. Skumrasket under dem höga tallarna gjorde att den stora hanen fick svårare att se. Han hade lärt sig leva med skuggorna på hans högra sida, men det var alltid irriterande när solen började försvinna och det under några timmar gjorde synen ännu värre.

För en liten stund hade han passerat ett litet vattendrag och hade hittat ett harspår. Med hungern gnagande i magen hade han börjat följa spåret. Det var visserligen flera timmar gammalt, men han hade inget bättre för sig och dit ett bytesdjur gick, gick oftast fler... även om han hade förväntat sig att finna fler spår vid vattnet...

En suck avbröt hans spårande. Han stannade och såg in mellan träden. Kanske var det hans dåliga öga som spelade honom ett spratt men det såg nästan ut som att det kunde vara någon där framme. Då han kom mot skuggan i medvind visste den säkert att han var där så han kunde lika gärna fortsätta. Dem väldiga tassarna rörde sig tyst över marken tack vare den långa pälsen.
När han kom närmare såg han att skuggan tillhörde en ungvarg. Den var gänglig på ett sätt som sade honom att den inte blivit riktigt vuxen än. Dessutom hade den liknande ljusa markeringar på kroppen som den där... Naphula? Var det så hon hade hetat? Han trodde det. Ansiktet var hugget ur sten när han stannade och såg ner på ungvargen.
"God kväll... antar jag."

Abraxas rullade över på rygg och sprattlade frustrerat till med benen innan han föll på sidan igen. Denna ständiga närvaro. Vad var det och varifrån hade den kommit? Han andades in tungt för att dra en djup suck, men hejdade utandningen. Doften från en främling hade fyllt hans nos. Med en trött min andades han ut.
    "Hurra." konstaterade han med en glädjelös röst.
Den främmande varelsen, som han hade lyckats bestämma var en äldre hanne, kom närmare och snart kunde han även höra dennes steg. Envist stirrade han in i skogens dunkla skuggor. Om han inte låtsades om honom kanske han skulle gå.
    "God kväll... antar jag."
Förbannelse.
    Den unga vargen reste på huvudet och gav honom en snabb blick. Ett uttryckslöst ansikte såg tillbaka mot honom. Han lade sig ner igen och fuktade nosen. Den röda blicken såg återigen in bland skuggorna.
    "God kväll." svarade han kort. "Du är rätt nära revirgränsen, du är medveten om det va?"