Direkt när hon anlände till staden styrde hon stegen mot sitt barndomshem. Allt annat kunde vänta, det hon behövde mest av allt efter resan var sin familj. Men då hon nådde den imponerande bostaden högst uppe i Civitas rådde ett ovanligt lugn som bara kunde betyda en sak, småsyskonen var inte hemma. Ivo bekräftade hennes misstankar direkt då han mötte henne i hallen. Efter några långa kramar och tusen försäkringar om att hon verkligen hade det bra i Skuggfall, att hon saknat honom och att hon skulle komma hem oftare, så lyckades de sända ut en bud efter syskonen. Inte långt mycket senare återvände budet med en ensam valp i släptåg, tydligen den enda som varit villig att överge utflykten för sin äldre systers skull.
"Hej mitt lilla smultron!"
Ropade hon direkt då lillasystern kom studsande genom dörröppningen. Sekunden senare hade hon en rosaröd valp i famnen. Hon mindes hur varm hon blivit inombords då hennes mamma kallat henne för sin blomma och hade beslutat sig för att ha söta smeknamn på samtliga sina syskon. Fli var ett smultron.
"Hahaha hallå där ditt bus-bär"
Fick hon fram mellan klingande skratt då den yngre inte slutade hoppa på henne.
"Jag har saknat dig med, och va stor du har blivit. Hur länge har jag varit borta egentligen?"

[Flippa <3]

Det pipiga tjutet av glädje Flippa gett ifrån sig av att bara storasysterns namn nämndes hade fått några av de andra valparna från utflyktsgruppen att grimasera illa. Att Fli var högljudd, gäll och ibland lite väl färgstark i sin karaktär gjorde henne förmodligen väldigt lätt att ha en åsikt om. Men även om hon skulle lagt märke till några sura miner från andra skulle hon inte bry sig om dem. Fli hade den sortens självsäkerhet bara en lycklig valp kunde ha, och vad någon annan tyckte om henne kunde aldrig komma åt henne.
     Hela vägen tillbaka till bostaden pladdrade Fli oavbrutet och stolt om Malva till det stackars sändebudet. Det bristande gensvaret störde henne inte alls. Men så fort hon kommit upp den för den sista etappen till deras hem så tog hon upp farten och skyndade sig förbi budet för en sista språngmarsch. Men Flippa hann bara några språng förbi innan hon tvärt haltade och snurrade runt. Hon höll på att glömma! Lite slarvigt bugade hon inför vargen med det lite fåraktiga uttrycket.
     “Jag tackar ödmjukast!” De väl valda orden lät något malplacerade med hennes unga stämma, men det var så hon bestämt sig att hon skulle tacka tjänstefolket efter att en gång hört en lite väl präktig varg säga samma sak. Det lät fint, hade Fli tyckt. Efter det vände hon om och galopperade i högst fram till dörröppningen.
     Samma gälla glädjerop som innan lämnade henne när hon fick syn på Malva. Ett bubblande, förtjust skratt blandades med de okontrollerade pipen av lycka. Ynglingen kastade sig över den äldre utan eftertanke.
     “För länge! FÖR! LÄNGE!” Flippa kravlade sig fast vid systern. De stora, bleka ögonen såg upp på henne med djupa ögonbryn och en sur, plutande mun. “Hör du det?! FÖR LÄNGE!” Men den spelade ilskan höll inte i sig länge innan hon brast ut i ett fnitter igen.
     “Åååh, Malva,” sade hon när den vildaste av ivern undslapp henne lite och hon förmådde sig att bara sjunka ihop i hennes varma, mjuka famn. Nöjdheten drog brett i hennes läppar. Hon drog in ett djupt andetag av hennes doft, men förvånades av den lite annorlunda undertonen i den. Malva som alltid brukade lukta som den friskaste blomma. Hon sniffade några gånger till och rynkade lite på nosen.
     “Uff,” hon såg upp på systern igen med en blick som var både lite förvirrad och ogillande. “Du luktar konstigt.”

"Jag hör, jag hör."
Intygade hon och omfamnade lillasystern mjukt.
"Åååh, Fli"
Härmade hon med tillställd röst men hann inte länge än då i sitt ret innan syster lagt den största dissen. Malva skrattade halvt chockad åt hennes ord och skadade på huvudet.
"Ja du, jag tror det är doften av den långa resan eftersom jag kom för att träffa lilla dig direkt när jag kom fram istället för att vila eller snygga till mig först. Eftersom du är så himla viktig och inte förtjänar att behöva vänta på något."
Hon buffade mjukt till den mindre, men tänkte inte låta Auroras hårda uppfostran helt dö ut med modern.
"Men du vet, sådär säger man inte om man är en fin och artig dam okej?"
Med en allvarsam min såg hon djupt i Flippas likfärgade ögon. Den lilla valpen var så himla lik Aurora att det ibland gjorde lite ont att se på henne. Och trotts att hon ville hedra sin moders minne genom att uppfostra en till generation av perfekta stjärnstenar så hade hon inte riktigt hjärtat att vara lika hård som modern varit mot henne. Som hon bittert oroat sig för att småsyskonen skulle bli särbehandlade då Aurora var dräktig och så var det hon själv som gjorde det nu.

Fli förstod omedelbart att hennes kommentar inte varit speciellt uppskattad även om Malva försökte dölja det. Hon mötte sin systers allvarsamma blick med sin egen oförstående, om än ångerfyllda.
     “Åh,” andades hon lågt. Borde hon skämmas över sitt yttrande? Öronen vickade lite på hennes hjässa när hennes obeslutsamhet fick henne att tveka. “Förlåt,” sade hon efter något ögonblick. Hon studerade Malvas ansikte ytterligare innan hon lade till; “men det är ju sant. Och det är fult att ljuga. E-eller hur?” Trots den frågande tonen så kröktes hennes mungipor uppåt i ett litet men belåtet flin. Fli var trots allt rätt nöjd över sitt motargument.

Malva suckade men log åt sin lillasyster. Hon var rapp även om hon uttryckte sig försiktigt, man kunde märka av ett intellekt bakom den oskyldiga uppsynen. Det skulle kunna bli något stort av Fli en dag.
"Åh mitt smultron, såklart är det så. Men ibland är det bättre om man skräder orden lite, eller låter bli att säga något alls."
Förmanade hon med kärlek i rösten. Så drog något illmarigt in över hennes ansikte.
"Och vid särskilda tillfällen är det till och med okej, eller önskvärt, att ljuga. Men det får du lära dig mer om när du blir större."
Hon hoppades att pappa inte hörde.

Flippas minspel gick från fundersamt till tankfullt och tillbaka igen när hon lyssnade till Malvas ord. Önskvärt att ljuga? Hela konceptet kändes alldeles för komplicerat för henne att greppa. Istället nafsade hon efter pälsen vid systerns öron och drog i en lekfull gest.
     “Jag tänker aldrig ljuga för dig!” sade hon bestämt. Den busiga uppsynen höll i sig. “Om du luktar som…” rösten blev mindre, för det ord hon skulle säga kändes förbjudet och fult, “koblaja, så säger jag det!” Hon skrattade ett knipslugt, bubblande skratt åt Malvas min. Uppenbart nöjd över reaktionen hon provocerat.
     “Vem ska annars berätta det? Tänk så går du där, mitt i stan och lukt-” Hon hann inte avsluta sin mening innan Malva blåste luft i hennes ansikte som fick det att kittla. Ett förtjust skratt, fyllt med kärlek och värme kom kvittrande ur henne.

[Avslutat]