Vintern hade gjort sitt intrång på allvar nu och det var gott om snö i Numoori, så när som på några ytterst få platser. Just denna plats hade undgått vinterns grepp och det med all rätt. Marken var på sina ställen glödande het och där och var sipprade lava ut ur sprickor. Området var kargt och öde. Det var hemma.

Naira såg sig om med stora ögon. Hon hade funnt det. En plats där hon verkligen kände sig som hemma. Faktum var, det var nästan precis som hemma. Helveteshunden gick varsamt fram mellan sprickorna i marken. Hennes hälta var långt ifrån lika illa som innan. För en gång skull kände sig inte tiken hotad utav någonting. Hon var faktiskt för en gång skull nästan lycklig. Naira såg sig vaksamt om. Var hon ensam? Då hon inte såg någon vågade hon sig på att öka takten till trav. Snart hade hon lämnat trav och övergått till galopp. Med ett stort fånigt leende på sina läppar sprang hon mellan sprickor och hoppade över dem. Ett valpigt skall lämnade henne innan hon kunde hindra sig själv. Plötsligt stannade hon upp. Hon hade känd ett annat sinne närvarande. Nervöst såg hon sig om, men ingenting. Vem var det som närmade sig, och var var denna främling?

[Om det är någon från TDN som vill hoppa in allt eftersom och peta lite på Naira och Salazar, så är det okej c: Men snälla, endast EN från flocken i sånna fall c:]

Salazar var ute på sin dagliga flygtur. Han hade bestämt sig för att lämna det kalla delarna av Numori och försöka finna det varmare. Han hade bra uthållighet och hade lyckats flyga en bra bit. Han hade nått Lavaöknen. En plats ingen kyla kunde rå sig på. Han seglade över där med sin blick fäst vid marken. Han kanske kunde finna något intressant där nere. Kanske någon mer som var trött på den bitande kylan?
Han seglade ganska lågt ner och ganska snart fick han syn på något. En främling. Han seglade ner mot marken och landade stilla. Han rörde sig försiktigt fram, var noga med vart han satte tassarna. Han fick syn på individen liten närmare och han stod nu några meter bakom henne. Han valde att inte säga något, utan stod bara där och granskade den så kallade främlingen. Han piskade lite vagt på svansen och tippade sitt huvud på sne. Han insåg att han inte mött så många vargar i Numori, och nu kanske det var dags att göra sig lite bekant med omvärlden.

Då Naira inte kunde se någon började hon sakta ta sig fram igen, forfarande medveten om främlingen. Hennes kroppshållning fick ett mer underlägset uttryck och hon kastade hela tiden vaksamma blickar runt om sig. När det främmande sinnet var bara några meter bakom henne stannade hon upp igen. Sakta vände hon sig om. Där bak, endast några få meter bakom, stod en varg. Främlingen hade utväxter på ryggen. Den rätta termen för dem visste hon inte då hon aldrig skådat någonting liknande förut. Hon vände på sig så hon stod med sidan mot främlingen. Blicken var låst på den andre. Naira drog efter andan. Den bekanta doften utav svavel och lava sökte sig in i hennes nos, likaså gjorde främlingens. En hanne. Tyst stod tiken och såg på honom, väntade på vad som skulle ske.

Inte en muskel rörde sig då tiken nu vänt sin blick mot honom. Han stod bara där och såg tillbaka på henne med en lugn och stadig blick. Han rörde lite vagt på svansen och lät sitt huvud svagt tippas åt ena hållet medan han granskade tiken. Han hade aldrig tidigare sett någon varg som liknande henne. Hon hade ett lite udda utseende om man jämförde med dom han tidigare träffat.
Han tog några korta steg mot tiken innan han återigen stannade och klippte lite smått på öronen. "Who are you?" frågade han. Lite rakt på sak. Men det var så han var. Ibland kunde han vara på det småpratande humöret och ibland ville han bara ta reda på vem det var han talade med och gå vidare. Det brukade bero på vem han talade med. Visade det sig att denna tik var intressant kanske han valde att bekanta sig lite mer med henne eller så gick han vidare utan vidare.

Naira kurade instinktivt ihop när den främmande hannen kom närmare. Hon var beredd på att fly om hon skulle behöva. Men han stannade upp innan han hann komma nära nog. Detta fick dock inte tiken att slappna av.

Hennes öron ryckte till då han talade. Orden som lämnat honom var ett språk hon inte kände. Med förvirring i ögonen såg hon på honom.
"V-v-v-va?" stammade hon fram.
Det sista hon ville var att uppröra hannen. Hon var helt säker på att han var starkare än vad hon var, och att hans krafter var mer utvecklade än hennes. Hennes egna krafter kunde man knappt kalla för krafter. De var ett skämt. En skam för alla vargar med telepatiska krafter. Hela hon var en skam. Utsparkad ur flocken och dömd att leva att liv ovan jord. Patetisk var hon. En fullkomligt värdelös Hellhound..

Salazar såg på tiken. Han suckade, skakandes på huvudet. Denna tik kunde uppenbarligen inte språket. För han antog att hon hade hört honom. Han var ganska tydlig med orden. Han var inte så pepp på att tala hennes språk även om man mycket väl kunde. Han funderade länge och väl innan han till sist beslutade att han kanske kunde tala lite med henne på hennes språk trotts att han egentligen helst avstod. "Om jag säger såhär... vem är du!? kanske du förstår..." han hade en gnutta irritation i rösten och han rörde lite hastigt på svansen och vinklade öronen mot tiken. Han visste mycket väl att det inte var hennes fel att hon inte kunde tala hans språk, men han ogillade att behöva tala med henne på ett språk han helst undvek. Men han kände ändå att han behövde bekanta sig med individer i sin omgivning för att få reda på saker...

Det var tyst en lång stund mellan dem. Naira vinklade lätt öronen framåt då den främmande hannen talade till henne på ett språk hon förstod. Det stod klart för henne att han kunde mer än ett språk.
"N-Naira." svarade hon tyst.
Hon var inte säker på att han hade hört henne, men hon hade åtminstone svarat.
"V-vem är du?"
Det var ovanligt att hon faktiskt ställde samma fråga tillbaka. Men hon hade hört irritationen i hans röst och kände att det bästa vore om hon inte var oartig.

Salazar fick spetsa öronen och lyssna noga för att höra honans svaga 'Naira'. Han skakade lite på huvudet. Patetiskt. Kunde hon inte tala högre? Han hörde att hon bollade över frågan till honom. Men innan han tänkte svara skulle han säga något annat. "Naira kan du inte tala högre? eller är det kanske något fel på dina stämband?" han var kanske inte den trevligaste, men han ville inte behöva anstränga sig varenda gång tiken sa något då var detta samtal mer onödigt än vad han trodde det kunde bli. "Salazar är mitt namn Naira" sa han sedan och klippte smått på öronen. Han visste inte om hon bodde här, men det kändes som om hon hörde hemma här. Han visste inte varför men det såg så ut.

Naira kunde både se, höra och känna irritationen hos den främmande hannen. Det stod klart för henne att han varken ville vara här eller tala med henne. Fast vem kunde klandra honom? Vem skulle vilja tala med henne? Då han talade skämdes hon ännu mer. Hon nickade på första frågan och skakade på huvudet till den andre. Hon skulle försöka att tala högre. Hannen presenterade sig. Salazar. Naira bugade med huvudet åt honom som en hälsning. Kunde hon undvika att tala skulle hon med stor sannolikhet göra det. Dock visste hon att hon inte kunde stå tyst bara. Hon drog ett djupare andetag och såg på Salazar.
"Vad förde dig hit?" Hennes röst var starkare än innan och hon hoppades att han skulle höra henne.
Dock var hennes nyfikenhet inte så stor, men hon kunde åtminstone låtsas vilja att samtalet skulle fortsätta. Mest av allt skulle hon vilja vara själv och bara få njuta utav omgivningen.

Salazar märkte att denna tik inte var speciellt bekväm i hans sällskap. Men hon fick då lov att tala med honom ändå. Komma över sin rädsla eller vad hon nu kände gentemot honom. Han rörde snabbt på svansen bakom sig och släppte inte den yngre vargen med blicken. När hon sedan ställde honom en fråga höjde han lite smått förvånat på ena ögonbrynet. Så hon kunde starta ett samtal?
"jag är bara ute för att se mig omkring..." svarade han kort. Han visste inte vad han kunde säga till denna tik eller vad han ville säga. Visst var hans svar sant men han kunde ha utvecklat det en aning. Men han hade bestämt sig för att låta bli. "Och du...bor här?" sa han stilla, mer som ett konstaterande än en fråga. Men han kunde ha fel. Så det var bara att vänta och se.

Naira kunde känna av en viss förvåning hos Salazar. Det ryckte lätt till i ena öron på henne. Vad var det som var så förvånande? Hon ville inte fråga även om hon undrade. Då han svarade på hennes fråga nickade hon för att bekräfta att hon förstått det han sagt. Då det kom en motfråga skakade hon på huvudet.
"Nej."
'Men jag kommer från en plats som liknar denna'. Orden var till en början tänka att sägas högt, men hon ändrade sig. Hon kunde inte förmå sig att säga dem. Framför allt för att hon inte helt ville minnas sitt gamla hem men också för att hon inte vågade säga en längre mening. Hon skulle inte klara det. Inte utan att hela meningen skulle sjunka till en låg viskning på slutet.

"inte?" sa Salazar och såg sig omkring innan han lät sin blick återvända till tiken. "Ser då ut som du trivs här i alla fall... eller har jag fel?" frågade han sedan för att driva samtalet framåt. Men han visste inte vad ha mer ville säga till denna varg. Men något mer måste han ju kunna komma på? Han rörde lite smått på svansen och backade bak något steg då det pyste upp varm ånga från marken. Han fnös till och flaxade lite lätt på vingarna innan han lade dom intill sig. "Säg mig Naira, har du mött någon varg med vingar den senaste tiden?" han ville veta. Han hoppades på att det skulle finnas lite fler bevingade vargar än han själv och flocken.

Naira nickade åt Salazars påstående.
"Jo, det gör jag." hon nickade lätt.
Det var en meningslängd som hon klarade utan större svårigheter. Hon kände sig fortfarande något misstänksam mot den bevingade vargen framför sig. Våldsamt ryckte hon till då han flaxade till med vingarna innan han på nytt vek in dem intill sig. Naira hade inte varit långt ifrån att ha sig därifrån. Men hon hade stannar kvar. Om hon inte hade varit så upptagen med att ha blivit för skrämd skulle hon säkert nästan vara lite stolt över sig själv. Då hannen talade igen lyssnade hon på honom.
"Tyvärr." svarade hon och skakade på huvudet.

Inte var hon pratglad. Trotts att Salazar tvingade sig själv att tala hennes språk. Inget vidare kul egentligen. "Säg mig Naira... varför så rädd? har jag gjort dig något?" sa han stilla. Han ville veta. Hon skulle inte komma långt i livet om hon gick runt och var rädd hela tiden. Hon skulle få lov att tuffa till sig. Han slog vad om att han skulle kunna gå fram till henne och slita ut hennes inälvor utan att hon gjorde motstånd... underlig filur det här... mycket...

Vid Salazars ord sänkte Naira blicken till marken. Hon skämdes för att hon var så feg. Hennes familj bestod kanske inte utav de modigaste utav Hellhound, men även de var modigare än vad hon var. Skamfläcken Naira. Hon höjde blicken igen. Dock stannade hon vid den andres bröstkorg.
"Nej." svarade hon tyst.
Hon mindes plötsligt de orden som hannen framför henne talat tidigare. Hon harklade sig lite lätt.
"Nej." sade hon igen, denna gången med något högre stämma.
"Jag... jag har bara varit såhär... hela mitt liv."
Naira gjorde små korta pauser i meningen. Det var inte någonting hon tänkte på, det var bara någonting som hon alltid gjort. Och skulle med stor sannolikhet alltid göra.

[Hej, jag är snabb på att svara -_-']

Salazar tyckte nästan synd om henne. Att gå runt och vara rädd var ingen höjdare. Kanske var det dags att ta tag i sitt liv?
"Kankse du borde ta tag i ditt liv och sluta att vara det då?... du kommer råka illa ut om du fortsätter som du gör... det kan jag lova" det sista mumlade han fram. Hon skulle kanske klara sig ett tag men sen skulle antagligen någon irriterad varg ge sig på henne för hon är ett lätt byte.

Det ryckte lätt till i Nairas ena öra och hon sänkte skamset blicken. Han fick det att låta så lätt. Att säga att hon helhjärtat försökt hade varit att ta i, men visst har hon då och då försökt sig på att bryta sitt vanliga mönster. Det hade dock aldrig gått som hon planerade.
"Jo.. kanske..." svarade hon endast på hans ord.
Vad skulle hon göra? Hon funderade över ordvalet. Hon visste precis vad hon skulle göra, den stora frågan var hur. Hur skulle hon klara av att bryta sitt egna fega mönster? Just en snygg Hellhound hon var... Hon vände blicken mot Salazar.
"Men hur?"
Hon ville verkligen veta om han hade någon lösning på hennes så kallade problem. Om han bara kunde ge henne en idé kunde hon med stor sannolikhet lista ut ett sätt själv.

[Jag levar!]

Salazar såg på tiken och lät sedan blicken svepa runt det minst sagt udda stället. Han såg sedan tillbaka på henne och nickade. Men när hon sedan plötsligt frågade hur spetsade han öronen och funderade ett tag innan han sa"Du måste först och främst vilja ändra dig... ändra dig från att vara en feg stackare till att tuffa till dig. Annars är det ingen ide. Men om du vill måste du bara gå emot det. Varje gång du känner dig rädd och ängslig, gå emot det. Trotsa din rädsla även om du egentligen inte vågar. Modet är större än rädslan..." han log lite stelt och ruskade sedan på huvudet. Han själv hade aldrig sett någon mening i att vara rädd. Man kan visa respekt och ta sig varsamt fram men att vara rädd var aldrig lönsamt.

Salazar stod tyst ett tag och Naira kunde se att han funderade. Den fråga hon kastat mot honom var inte någon lätt att svara på, åtminstone inte i hennes värld. Trots det fick hon ett svar. Uppmärksamt lyssnade hon till det han hade att säga. Till att börja med kände hon nästan skam för det han hade om henne. Hon måste själv vilja. Det var klart att hon inte ville springa runt och vara rädd konstant. Det skulle inte fungera. Det visste till och med hon, även om det var mycket hon inte förstod i den här konstiga världen. Sedan sade han någonting som verkligen fångade hennes uppmärksamhet: trotsa din rädsla. Det hade aldrig riktigt fallit henne in att gå emot det hon var rädd för. Insinktivt hade hon i princip vändt och flytt. Men han hade rätt. Så mycket visste hon. Naira kunde se ett stelt leende på den bevingade hannens läppar. Det märktes tydligt att han inte var van vid det.
"Du har rätt." sade hon eftertänksamt.
Hon försökte räta på sig för att hålla en mer värdig hållning, någonting som endast genomfördes halvhjärtat. Även om hon anade att Salazar inte skulle gå till attack mot henne kunde hon likt förbannat inte sträcka på sig. Det var någonting som totalt gick emot det hos henne.
"Det minsta jag kan göra är ju åtminstone att försöka." sade hon nästan lätt frågande och ett kort nervöst leende lekte på hennes läppar.

Hade denna yngling förstått hans ord? Ville hon verkligen försöka stärka sig själv?
Salazar såg på tiken och särade på käkarna för att yttra sig...igen"Sannerligen kan ni det. Hur ska man någonsin kunna lära sig något om sin omgivning om man inte testar lite gränser ibland. Man märker när man korsat en gräns och då brukar man ofta kunna dra sig tillbaka... men det är då man verkligen lärt sig vart den gränsen går..." han nickade bekräftande och rörde snabbt med svansen bakom sig i hopp om att det skulle fläkta lite.

Naira kände hur det värmde till inom henne vid Salazars ord. Det gladde henne att det verkade vara någon som brydde sig om henne. Varför han gjorde det visste hon inte. Kanske bara tröttnade han på att se hennes patetiska karaktär. Helveteshunden vinklad öronen lite framåt. Ett mycket lätt och väldigt blygt leende formades på henne läppar.
"Tack." sade hon och nickade en gång.
Även om Salazar hade skrämt upp henne till en början med sin personlighet hade han visat sig vara en ganska trevlig varelse.

[Börja avsluta kanske? c:]

Tassarna började trampa lite i marken, otåligt. Han skulle dra sig vidare. Detta var inte e plats för honom. Men det var viktigt att se sig om och det hade han gjort. Han nickade mot tiken och reste sig upp(om han satt ner?) och sträckte på sig för att få igång musklerna som slappnat av en längre stund. "Naira, det är dags för mig att ge mig av. Glöm inte det jag sagt, stå upp för dig själv och testa gränserna ibland." Han nickade och log lite vagt innan han slog ifrån med vingarna och han försvann upp i skyn och seglade bortåt.

Naira backade undan ett fåtal steg då Salazar reste sig och sträckte ut sina vingar. Han såg onekligen ut att växa i storlek när han bredde ut dem. Hon nickade till det han sade. Tog till sig vartenda ord. Hon skulle minnas det han sagt och göra någonting utv situationen. Hon skulle bli modigare. Det var vad hon intalade sig själv. Men hon kände sig inte helt övertygad.
"Farväl!" sade hon då den gröne lyfta och seglade iväg.
Själv blev hon stående med ansiktet vänt mot det blå och såg honom försvinna.


AVSLUTAT